Författare: Charlotta

Krack krack krack krack krack krack… sade det…

Jag kastade mej på stoppern, den där runda gulsvarta vridknapplutten som man startar och stänger av kraftöverföringen med. Vad var det nu som lät så obehagligt, grymt och dyrt?

Mathias som satt bredvid spärrade upp ögonen, stirrade på mej och klämde försiktigt fram ett: va va de?

Jag vet inte, men nu är det INTE bra svarade jag.

Vi balade ensilage den dagen, Mathias och jag. Med ca en halv ha kvar att bala blev det ett abrupt slut när balmaskinen lät som om … ja, jag vet inte vad. Vad göra? Jag bara inte ville gå och titta… Med en snudd på färdig bal i maskin var det bara att lyfta upp pickuppen, köra till stranden och göra det man brukar göra när det blir krångel och kris – Ringa pappa!

Väl i stranden med vetskapen om att pappa är på väg, vågade jag gå och kika in bakom skyddsplåtarna, och jag kunde konstatera att det inte var någon 5-minuters reparation det skulle till den här gången… Det var den stora – största keden som drar hela baleriet som gått sönder, distanserna som ligger mellan själva brickorna hade nötts bort och så hade det hela hakat ur, krökt bort spännaren och det såg mer eller mindre tilltygat ut.

De mest censurerade av ord kom som löpande band ur min mun.

Hur göra nu???

Pappa visste på råd. Med “lite” skruvande och plockande, extra smådelar som hittats här som där uppe i pappas verkstadshall, lite våld och gas att värma med så det gick att bända tillbaka det som var krökt, fick keden nödhjälp så jag kunde få ut balen ur maskinen, plasta den och sedan följande dag bala vidare så jag fick det lilla jag hade att ligga balat.

Men keden skulle bytas, nödhjälpen bestod inte av några hejdundrande starka metaller och grejjer, men höll ihop det lilla det behövde. Ny ked införskaffades … efter diverse kringelikrokar påvägen… När man som tjej kommer in i en butik och säger vad man skall ha i reservdelsväg kan man få diverse olika bemötanden… Man blir frågad: Har du någon aaaning om vad maskinen heter? Är det det du skall ha? Vet du var den här delen sitter? Kan du visa på bilden vad det är? Den är ganska dyr…?

Tålamodet ryker och fram fräser man som en marskatt att, ja, jag vet var den sitter, jag var själv med och skruvade löst den och det är en sånhär jag skall ha! Ska jag säga det många gånger? Det kan mycket väl hända att jag inte vet det exakta namnet på just den här grejjen, dessutom skall man tydligen helt klart veta vad det exakt heter på finska också i det här landet, fast man knappt vet det exakta namnet på den på svenska – vad det sen än är, men jag har väl för 17 varit med själv och krälat i skiten och skruvat löst den! Jag vet ju vad det är jag ska ha! Det som ändå alltid är bäst, är att ha den gamla med sej. Då brukar det inte längre finnas frågor om det är exakt en sådan som det skall vara. Sen kan dom ju få fundera vad dom vill om vem som ska ha den, bara jag får åt mej det jag ska ha.

Nåja, hem kom ett nytt lager och en ny ked 🙂 frid och fröjd, och de som läste om min lyxiga lunch vet också att jag nu äntligen fått färdigbalat, allt höll ihop 🙂

Alla värderar vi olika,,, men för mej är bland annat det här är lyx…

En småtrött, mätt och belåten moster med Valter i famnen 🙂

Normalt består lunchen av en låda rester man grävt upp ur frysen, eller måltid hos någon här på holmen. För tillfället är min syster Alice mammaledig, så hon brukar laga mat åt oss här på holmen eftersom hon är hemma, och det är roligare om vi alla äter på samma ställe, och gärna naturligtvis till lika. Den här dagen gick det där med “till lika” i stöpet för min del… Jag började morgonen med att koppla startkablar till valle, han var helt utan liv när jag vred om nyckeln, och blev därmed lite sen… närmare bestämt två timmar…

Att komma till Anisor och konstatera att det inte finns ett liv i traktorn, (den dagen man som mest vill att den ska starta) innebär att man först måste kolla om någonting man har på kobben startar, eller om man måste hämta reservakku eller laddare och kablar och … nåja, startade gjorde jonte, sen var det att få tag på startkablar. Eftersom man inte bara har att springa in i en verkstad för att hämta dem, utan måste åka båt någon kilometer först innan man börjar vara i närheten av ett par kablar tar sin rundliga tid… Men småningom fick jag så även valle att kvickna till och “dagens dont” kunde börja. När jag då hade några ha att slå och linda in idag var det lika bra att slå allt före lunchen, skulle man släppa slåandet bara för att klockan slog 12 skulle det man tänkt få gjort den dagen dra ut på tiden på ett förargligare sätt. Bättre var att slå, skicka meddelande till “restaurang bjärkholm” att jag blir sen, och sedan äta så gräset fick torka några timmar och sen fara och bala.

“Restaurangen” lovade hålla mat åt mej trots krångleriet och när jag så äntligen slog mej ner med rostbiff, gräddpotatis och sås, med kaffe och muffins på, var jag mycket glad över att inte behöva gå hem och gräva i frysen efter någonting ätbart. Det sparar så mycket tid en stressig dag, att mat och kaffe bara finns mitt i allt! Dessutom är det som om maten blir godare när man inte behöver diska efteråt 😉

Den luringen, den luringen…

Så vacker, gullig, graciös, strömlinjeformad, så enkomst skapad för att röra sej smidigt och snabbt i vatten. Den ultimata fiskfångaren och fångstförstöraren! – Sälen.

Den är så vacker att titta på, såhär på håll, och visst är det något visst när den lurar upp ur vattnet med sitt klotrunda huvud, sina små pliriska ögon och mustascher som påminner om stakaborsten där hemma på trappan.  Så dyker den igen. För man inga väsen av sej, utan väntar stilla kommer den snart upp igen, om möjligt ännu närmare. Nyfikenheten tar överhand!

När man så stått och småbeundrat den lilla krabaten, som man kanske ser en procent av när den är i vattnet, och sedan far för att dra upp näten och konstaterar att den lilla krabaten varit hungrig,  simmat förbi ett dukat bord med diverse läckerheter, förvandlas den i huvudet till (ursäkta språket…) hin håle själv. Tomma nät, och hål stora så man kan dansa schottis igenom dem, får det att svartna för ögonen, och man önskar att sälen i rödaste rappet skulle sätta garnet på tvären i halsen! Om den då tar nån fisk, ok, men varför ska den behöva så mycket tandtråd?

Men inte är det alltid den lagar hål heller, nej nog finns det dom som bara knipsar åt sej det som den vill ha och lämnar garn och huvud av fisken kvar i nätet. Vilket som är trevligare att dra upp vet jag inte riktigt… Om man skulle få välja, så gärna då ingetdera…

Inte kom sälen in hit förr. Den var en sällsynt krabat som man skulle åka rätt långt ut i skären för att få syn på. Nu börjar det vara vardagsmat. På de senaste åren har vi även sett och konstaterat att dom kommer även “innanför”. Ytterholm ligger lite i gränsen mellan ytterskärgård och innerskärgård. På norra sidan är det tätare mellan holmarna, och det finns inga riktigt stora fjärdar, men på södra sidan är det rätt öppna vatten all väg och det enda som läar när man kommit ut en bit, är typ Polen. Att sälen kommer till södra sidan av Ytterholm är ingenting konstigt, men att den inte är det minsta ängslig eller skygg av att komma “på insidan” är någonting nyare.

Skärihistorierna om sälar blir bara fler och fler… Man skulle galant kunna skriva hela böcker bara med historier om denna “slingerbult”. De följer efter fiskares båtar, de vet exakt skillnad i ljud på båt och båt, en sommargäst båt är inget att bry sej om, men när fiskaren startar sin båt för att fara och lägga nät följer sälen efter, och håller koll på ställena där näten läggs ut, så att den sen kan simma samma runda och plocka åt sej middag. OM näten läggs ut… Varför lägga ut nät när man har säl som leker i kölvattnet efter båten? Men vad skall fiskaren göra då? Skjuta? Ja! Men man ska träffa också, och ta tillvara, och vad gör man om man får skjutit sin säl som man fått petat åt sej licens för att få skjuta, och följande morgon kommer det fem sälar till?

…

Ja, jag gillar sälen, visst ska den också få finnas i vår flora och fauna, men med måtta!

Hur gjorde dom förr då? Ja, det fanns folk på varendaste kobbe som var så stor att det gick att bygga ett hus på, och gärna med så mycket jord på att det gick att få ihop vinterfoder till en ko. Hade man inte möjlighet att ha ko fick man bara lov att se till att skaffa sej annat att leva av, något får kanske, eller så var man utpräglad jägare och fiskare. Sköt gjorde dom, fanns det en säl i närheten var det ingen som såg i kalendern när skafferiet var tomt. Man sköt för man behövde mat. Allt som man såg, som dög till mat sköt man. Det fanns fågel, fisk och säl, och ingetdera har dött ut på grund av att skäribornas skafferi ekat tomma. Sälen var både hatad och älskad. Hatad för sitt fiskande kring bebodda holmar, men till lika älskad när det var tomt i skafferiet och en barnaskara på 7-10 munnar skulle fyllas…

Nu finns det inte så många skäribor kvar, de som finns börjar vara bland det mera utrotningshotade vi har i vårt land. Men några finns, och de gör vad de kan för att få hålla på med det dom kan, och har gjort på hemmanet sedan urminnes tider. Men visst, mat kan man köpa i butiken, inga skafferier behöver eka tomma i dagens värld, det finns mat i butikerna i överflöd, men man skall ha pengar till att köpa köttet till sin soppa också, och var tar fiskaren de, när det snart börjar vara snudd på omöjligt för fiskaren att få fiska sin fisk ifred, för alla hot i olika former, antingen har de simfötter, vingar eller kostym…