Författare: Charlotta

Mindre än en vecka kvar… spänningen stiger, talkorna avlöser varandra, problemlösningen är i full gång, planeringen är i full gång, och har man storasyster som ordförande får man finna sej i att vara allt från problemlösare, hantlangare, bollplank, springflicka, barnvakt, klagomur, ja, allt i ett och allt på en gång 😉 Men vad är det då som står på? Jo, den roligaste och tuffaste “happeningen” för vår förening  – Kirjais och sommaröbygdens utveckling rf. Happeningen är Auktion med lopptorg.

Jamen vaddå, kanske någon funderar, vad är det med det? Det är väl bara att ropa ut lite saker, och klubba av när det kommit ett bra pris för saken… Men nej, det är inte lika enkelt som det låter i “Emils värld”, där en hammare och en tång bjuds ut – för det är det som håller världen igång…

Nu är det helt andra saker som håller världen igång… De största skillnaderna från Emils auktion och till den som jag är insyltad i är väl att byråkratin är annan, och att det inte kommer att finnas vare sej grisar eller kossor. “Halta Lotta” hoppas jag verkligen inte heller att kommer att finnas, för den här dagen, nästa onsdag, kommer jag verkligen att behöva ha fötterna i trim!  😉

När det ordnas en sån här stor happening i en liten bygd behöver alla fötter vara i trim. Det skall bäras bord, bänkar, köras grejjer, ställas upp kaffetält, infopunkten skall ordnas, vattenposten skall vara fräsch, grillar ska ställas upp, dragas el hit som dit, och så skall det vara någon som också står vid alla punkter/platser. Parkeringsfolk, kaffekokerskor, flitiga damer som med glödheta pennor håller koll på allt som ropas ut, duktiga mäklare och så vidare… Alla som vill har en plats, och alla ställer upp i sann talkoanda.

Sommaren räknas i tiden före auktionen, och tiden efter.

För min del betyder den här happeningen, att dagarna när det är förberedande talko får allt annat arbete vänta på sin tur, och många händelser planeras runt den här dagen. Nu ser dock väderleken ut som att det eventuellt skulle kunna börja tänka sej att hålla upp lite med regnandet den veckan. Vilket i sin tur betyder att jag skulle vilja ta in lite torrhö.

“Grannasåkern” som slogs först här hemma på holmen och lagades ensilage av, har nu fint frodigt lagom långt gräs igen. Skulle jag ha velat ta det till ensilage skulle jag vara snudd på för sent ute, och jag har låtit bli för jag skulle så gärna vilja ha lite torrhö upp på hövinden!

Jag har tålmodigt väntat och väntat, att vädret skulle stabilisera sej lite. Det ser det nu ut att göra, på långtidsprognosen i alla fall, men vad infaller naturligtvis just då som vädret ser ut att bli någorlunda, jo, Auktionen… Typiskt. Men så hård är jag nog med mitt, att är det nu så att jag måste vända hö den dagen, så gör jag nog det. Före eller efter värsta rushen på auktionen, men vändas ska det. Blir det dock så att jag måste bala den dagen och det utlovas regn till följande dag, vet jag inte hur jag skall göra… Höet är annars heligt, så ni kan ju tänka er hur viktig den här auktions dagen är för mej, men det återstår nu att se… Det är ju en tid kvar ännu till den heliga onsdagen och väderprognosen hinner ändra många gånger, så ostadigt som det är, och har varit så är långtidsprognoserna inget att lita på….

Varje höst tänker jag att aldrig mer, och varje vår fräser jag gladeligen upp mitt lilla ogräsland där jag sår lite diverse grönsaker. Bara för hemmabruk, lite dill, lök, palsternacka, fänkål, ärter, bönor, squash och pumpa finns det i år där… någonstans…

Och så ogräs, något så sjuåndemilde med ogräs! (som vanligt… 😉 )

Eftersom grönsakslandet är lägst i prioriteringsklassen, är det först nu som jag tagit mej lite tid att söka efter grönsakerna bland ogräset, och visst hittar man små plantor av både det ena som det andra i djungeln…

Squashplantorna hittar man lätt, värre är det med de små andra plantorna som jag inte ens tänker försöka hitta med kameran…

Jag försöker först bena ur plantorna, stora som små, och sen hackar jag med pärongräfta mellan raderna och plantorna. Tid tar det, myggen biter, svettigt är det och ryggen känns som om någon höll på med hammare och mejsel i den, men om man ger sej 17 på att det skall göras så får man det nog gjort, förr eller senare.

Med gräftå, ( potatishacka 😉 ) hackas det på tills ogräset ligger omkull och ogräsrötterna uppe 🙂

Men varför håller man på, på det här viset, egentligen???

När svetten rinner längs ryggen och skjortan inte längre suger upp något vatten börjar man onekligen fundera… Men det är väl någon överlevnads gen som sitter djupt innanför långt borta som gör sej påmind att man måste odla grönsaker, annars är man utan och typ får svälta i vinter! Eller så är det den där visionen som alltid dyker upp i huvudet om våren, hur rofyllt och exotiskt det kommer att vara att sitta och peta bort ogräset mellan raderna medan solen skiner och ger en liten puff åt den vackra sommarbruna färg man kommer att få. Fåglarna kvittrar medan man går längs raderna med vattenkannan innehållande egengjord nässlegödning åt alla de goda grönsakerna, som preciiis kommer att se ut så som i den där fina trädgårdsboken man har studerat hela vintern, om vilken temperatur bönorna skall ha för att gro, och hur många cm det skall vara mellan fröna osv.

Nu kan jag bara konstatera att solen lyser med sin frånvaro, benen hör till de blekaste i södra Finland, fåglarnas kvittrande har bytts ut till peltorlurarnas eviga dunka-dunka-skrål, några rader syns inte då allt är en heltäckande matta, och nässlegödning har jag inte ens försökt mej på att göra sen den gången för flera år sedan, när jag glömde bort ämbaret med smörjan i, tills den själv påminde mej om att den fanns, med att sprida en halvhärsken odör kring hela holmen. Boken är för länge sedan gömd i sitt förvar upp på vinden och kommer antagligen inte att komma fram förrän nästa vårvinter då jag åter kommer att bläddra och drömma i den, men för tillfället har drömmen förvandlats till en mardröm, där jag hånfullt står och gapskrattar åt mej själv, hur kunde jag åter en gång inbilla mej att sommarens dygn har 36 timmar och inte 24?

Så enkelt, så vardagligt, så självklart… Eller?

Många pratar om det, lite sådär i hyschan-hyschan-ton, inte själva maten i sej, men, när man far bort och jobbar, får man mat eller inte? Många tycker det är självklart, har man någon på jobb hos sej en hel dag så hör det till att man bjuder den personen på mat den dagen, på ett eller annat sätt. På någon lunch-restaurang-liknande ställe eller hemma i köket. Om det så är schnitzel eller mikrovärmd leverlåda spelar ingen roll, men någonting… I princip vad som helst!

Mats som kör lite borta börjar ha sett en hel del… Pizza till traktorn vid åkerkanten, lunch-restauranger, husmanskost hemma i köket – allt är lika välkommet och värdesätts högt! Har man själv någon på jobb hos sej är det klart att alla äter lunch tillsammans. Det har till och med funnits dom som varit så tacksamma och glada över att få ett ordentligt mål mat mitt på dagen att de dragit av lite på fakturan… 🙂

Här ute på holmen kan man inte räkna med att dom man har på jobb hos sej kan fara till kyrkbacken och äta, det är i alla fall dryga 20km dit enkelväg, och varför skall någon sitta med sitt smörgåspaket i trappan och äta, när man själv sitter och slevar in köttsoppa?

Hur är det där ute i bygderna? Hur högt värdesätts ett varmt mål mat om dagen?