Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

Lyckad resa :)

Så var jag då hemma igen efter en verkligt rolig liten tripp till “pampas / plattlandet…” kärt barn har många namn sägs det ju 😉

När vi for ställde jag in mej på att det är vansinnigt långt och hur jobbigt ska de inte bli att köra och hur trött och smågrinig skall inte Mathias vara innan vi är framme, och… ja, ni vet, allt det där man kan måla upp för sej själv så länge man inte har upplevt det. Nu efteråt tyckte jag det gick så fort att köra, Mathias satt snällt, tålmodig i baksätet och vi stannade hela en gång på vägen upp för att röra på benen. De långa raksträckorna var inte alls jobbiga, utan mer roliga att köra.

Väl framme sökte vi upp Christer och Eivor på Finnefarm och lyckades prata bort dem från jobbet, så att när vi lite väl sent började dra oss tillbaka till gästgiveriet fick vi veta att de samma kväll ännu skulle skära in lådvis med isbergssallad… Men väldigt intressant var det att hinna prata några timmar “live”, så även den här vägen 1000-tack för att ni tog er tid. 🙂

Söderfjärden och bondbloggarträff stod på följande dags program. Väldigt roligt att träffa alla och se alla live. På något vis känner man alla, men ändå inte. Att sitta och äta middag med alla fick många bitar i “vem-är-du-egentligen?”- pusslet, att falla på plats.

Söderfjärden då ja, detta helt otroligt stora fält av åkermark. Helt otroligt. När man dessutom fick höra historien om hur den med hacka och spade en gång dikades och pumpades torr, ja, då inser man att det nog minsann funnits ett j–lar anamma i bygden.

Och ränderna, märker man nog att de inte går ur sådär hur som helst … 😉

Utsikten från Meteorian, som ligger precis i söderfjärdens mitt, går inte av för hackor.

Som Nagu-bo måste jag ju se Replot bron också när jag var så nära jag var. Stilig, ståtlig stod den stadigt där.

Vi promenerade upp till mitten på bron och kikade ut över fjärdarna, vädret var vackert och allt kändes riktigt sådär turistiskt som det väl ska göra. Nu vet jag också vad jag skall skriva överst på min önskelista till tomten i höst. Inser visserligen att det nog är till någon annan man kanske skulle behöva skriva, men man kan ju alltid försöka…

Retur, via Skaftung. Och vad finns det där som är så fantastiskt att det måste upplevas? Säkert en hel del som vi inte visste av, men det som varit på tal i ett halvår var natten när ett 20-tal potatisodlare från Åland skulle till Skaftung men båten tog inte iland den natten, på grund av oväder. Då var det för dem att vackert svänga på klacken och klockan tre på natten köra hem igen, men nu skulle i alla fall en av dem som den natten körde kors och tvärs över Åland till ingen nytta äntligen få uppleva det som då upplevas skulle, nämligen Grimme skandinavien, Grimmes centrallager i Finland. Och dit bar det på fredag eftermiddag. Vi fick en liten rundvandring och Mats som ju själv har en Grimme hemma i hallen blev som ett barn i en leksaksbutik.

Grimme så långt ögat når, och åt alla håll, och i alla storlekar, och modeller fanns det att kika på…

Överallt där vi varit på hela resan har vi blivit väl emottagna och bjudna på kaffe, och så även här. Tack för titten 🙂

När jag sent på fredag kvällen trampade hem uppför strandvägen kunde jag konstatera att ordspråket borta bra, men hemma bäst väl kom till pass. Visst är det bra och roligt borta, men nog längtar man alltid hem… Har dock inte tänkt det låta ta typ, 20 år innan jag nästa gång besöker Österbotten 🙂

Ut och resa!

Ja, tro det eller ej. Jag som är en liten hemmakratta och lite drar mej för längre resor tänker nu ta hela tre dagar “ledigt” och bege mej ut på vägarna. Jag rör mej så ofta på småresande fot när jag pendlar lite nu som då till Geta, så jag varken behöver, hinner eller orkar med några “längre” resor där emellan. Och är det så att det skall bära av någonstans så ska det va någonting som verkligen drar. Som exempel har jag bara varit en eller max två gånger till huvudstaden sedan högstadietiden. Vad skulle jag dit och göra? Dessutom ligger det ju så avsides… 😉

Men nu ska det bära av norrut. Första gången sedan… ja, vad skall jag dra till med, nångång under lågstadie tiden var det som jag besökte österbotten senast, så, man kan väl säga att det börjar vara på tiden. Men vad det är som drar, ja, det är någonting som verkligen drar 🙂 En träff för oss bondbloggare 🙂

Med spänd förväntan och nästan lite resfeber ser jag sååå fram emot att träffa de andra bondbloggarna och över huvudtaget se österbotten “med andra ögon” än de jag hade som 10-åring. Så om ni, någon läsare där i norr läser det här, och mot slutet av veckan siktar en ljusblå Honda som ser lite allmänt förvirrad ut, håll till höger! 😉

Hagge och hans kompis

Historierna om lilla Hagge tar aldrig slut… ställ in er på det 😉 såvida han inte går själv ur tiden eller att jag slutar blogga.

Nu har han lärt sej elstängsel, först gick han med alla de andra baggarna på bete nära huset och alla lärde sej vad el-stängsel är för något… När man ska lära lamm vad elstängsel är gäller det att ha eltråden ca 10cm ovan jord, 4-5 trådar högt och el i tråden ” så ullen raknar”, eller nästan i alla fall, bra är det om dom på en gång lär sej att tråden är farlig. Märker dom att det inte smäller så farligt även om man kommer emot tråden bryr dom sej inte om den när gräset blir lite grönare på andra sidan. I år gick eltråds lärande riktigt bra. Även Hagge lärde sej att tråden är farlig. Problemet är att han inte riktigt ser den och glatt kommer efter mina ben när jag går ut ur hagen genom tråden. Nu hade jag lammens första hage ihop med deras vinterrasthage, den är av hederligt fårnät, så det blev att kliva över fårnätet när hagge följde efter, eller försöka villa bort honom bland de andra lammen, så att han började följa ett annat lamm istället för mej.

Det tog bara någon vecka och så var baggarnas bete slut. Följande bete som var tänkt åt dem var på “stranden”. Ett bete som varit obetat ännu i år. Anledningen är att jag inbillade mej att jag skulle hinna dra nytt nät på ca en tredjedel, det har nämligen helt rasat där. Men det har liksom inte riktigt blivit av, så det blev att dra el-stängsel där som nödlösning. Al-skotten är långa och vassen har börjat bli lång, så det är på tiden att någon kommer dit och betar. Men ett problem finns där, ur Hagges synvinkel… Där finns nämligen en bevattningsgrop grävd. Rena rama livsfaran för Hagge. Inte skulle han se och förstå att akta sej så han inte skulle drulla i. Det fick bli en liten egen Hagge-hage.

De andra lammen flyttades ner till stranden, och kvar i gamla hagen blev Hagge och två kompisar åt honom. Men det var inte direkt smart att ha två kompisar åt honom. Dom två gick iväg, i sällskap åt varandra och kvar, snurrandes runt, blev hagge. Han bräkte och bräkte, men de andra två svarade inte. Vad skulle de bry sej om honom, de hade ju varann, de två. Stackars liten. Rena rama mobbningen. Men det lönar sej inte att stå och predika det för dem. Jag funderade en stund, grejjade lite, funderade lite till och så kom jag på hur dum jag var egentligen, självklara saker bara man tänker till lite och kommer på det. Om jag lämnar bara en kompis åt hagge så tyr ju han sej till Hagge och går inte iväg och lämnar honom ensam. Sagt och gjort, kvällen kom emot och klockan var närmare 23 när jag beslöt mej för att med en gång göra slag i saken och flytta det ena bagglammet ner till stranden till de andra.

Men hur göra… Där stod jag med ett lamm i famnen och klurade. Mönkkiä hade jag inte, traktor orkade jag inte böka igång bara för att köra ner ett lamm, bära det hela vägen orkade jag inte heller, det är i alla fall 2-300meter ner. Åkgräsklipparen skulle eventuellt fungera till att köra ner lammet med, men på vägen till gräsklipparen, med lammet i famnen fick jag syn på cykeln… Jaa, varför inte… Det är ju nerförsbacke hela vägen, så kommer jag bara upp borde jag inte behöva trampa… Jag kastade upp bagglammet på höger axel och höll stadigt om baken, han var ju inte sådär överdrivet stor, men runda slängar runt 25-30kg i alla fall. Att komma sej upp på en cykel med ett bökande bagglamm på axeln, som tror hans sista stund är kommen var inte sådär alldeles lätt, men har jag gett mej 19 på någonting, så fixar jag det oftast också. Det gjorde jag nu också. När jag äntligen komblat mej upp på cykeln och det började rulla neråt var vi nere vid hagen i ett jehu, jag lade ner cykeln och satte ner lammet på rätt sida om stängslet. Några större men av turen verkade han inte ha fått för han började mumsa gräs med en gång.

Hagge då, jo, han och hans kompis kommer nu mycket bra överens sen de blev bara de två, ännu i alla fall. Lammet som ser, går omkring i deras lilla hage bakom husknuten och Hagge svansar snällt efter och håller sej hela tiden hack i häl dit han andra går.

Har nån en propp?

Finns det någon därute som har en propp att stoppa upp regnet lite med???

Ja, ska de marras om vädret så ska de! 😉 och nu har det regnat tillräckligt och drygt. Tror det är första gången, “i min 11 år långa jordbrukarkarriär” som det så vackert heter 😉 , jag tycker att det börjar bli väl av vattnet i juni. De exakta vattenmängderna som här kommit, har jag inte riktigt exakt ordning på. Idag kom det vattenskurar med åska indragandes över hela skärgården, siffror som kommit mej emot idag är allt från 5mm till 50mm på bara någon timme, och det var ju inte direkt torrt från förut.

Veckan när jag var borta fylldes min regnmätare med ca 32mm, sedan dess har jag fått tömma ut både 17mm + 10mm, så det är inte konstigt att våra potatisar för tillfället badar i vatten och att jag sjönk ner till anklarna i mitt lilla grönsaksland… Antagligen kommer det inte att gå någon större nöd på dem… Ännu… men mer vatten vill jag inte ha nu. Även på vallåkrarna blir det stora vattenpölar och det bara skvätter om däcken. Glad är jag att jag har ensilaget färdigt. Det är ingen höjdare att försöka få enslaget att bli skapligt när det skvätter om traktordäcken, gräset faller i vattenpölar och det gör djupa spår i åkern efter traktorn… Innan man kan ge sej ut på åkrarna måste vattnet hinna sjunka undan och vad det verkar på väderprognoserna så kommer det att hinna komma mer vatten innan jorden torkar upp… Tillika springer dagarna iväg och gräset som ännu är oslaget blir bara hårdare och “mindre innehållsrikt” för varje dag som går…

På Åland har jag hört att dom också börjar ha sitt vattenbehov fyllt igen en gång. Löken och potatisen vill ha lite gödsel och så skall den sprutas, men nu är det nog lite väl blött på sina ställen och då “gårar” det bara sönder, så det är bara att vänta, vänta och sen försiktigt pröva om det går att köra eller inte.

Så värst många vackra, varma soldagar med högtryck verkar vi få vänta på ännu en tid enligt väderprofeterna… Men månne det inte ska bli torrt och hett ännu i sommar… Eller vad tror ni?

Midsommar nu igen…

Så var det midsommar på Dånö igen. Tänk så fort ett år springer iväg…

Inför den stora dagen försöker man få undan alla eftersläntrande jobb, midsommaren är som en milstolpe och tid räknas i “före” och “efter”. Bland annat som att den sista lilla potatisen som ännu varit osatt, har med milt våld knåpats ner i marken midsommarsveckan, här kör Mats vän och kollega, Krister med sin stensträngläggare i Mats blivande potatisland…

Stensträngläggaren är en manick som enkelt sagt tar upp jorden man tidigare kört upp i “tvåpotatisradersbäddar” med en speciell kupplog, sedan sållas stenar och kokor ut med stensträngläggaren som lägger dem mellan raderna, så att det bara blir fin lucker jord att sätta potatisen i. Den satte sedan Mats med Kristers fyrradiga grimmesättare som passar precis i måtten till alla de andra grejerna. Jag kom mej inte att få någon bild på sättandet, jag stod nämligen och trampade ner potatisen i maskinen… Tiden har sprungit iväg, och potatisen går det inte att berätta för att den inte får skjuta groddar, så med 10cm långa groddar stockar det sej en hel del i maskinen och då är det bra att ha någon att stå och trampa och se till att potatisen inte stockar sej alltför mycket bland alla groddar som lägger sej i vägen. Men dit kom potatisen, bättre sent än aldrig sägs det och det är nog bara det man får tänka på nu, för sent blev det. 50mm regn kastade käppar i hjulen för den som inte hade ner grödorna, när det kom för några veckor sedan, och då är det inget man kan göra åt, bara att vänta att det torkar så att man kan börja köra och sedan fortsätta.

Inför den stora dagen rustas det i varje kojja… Städa, damma, sopa, sota… Ja, i alla fall på den Åländska sidan av skiftet 😉

Men det är inte bara inomhus det rustas midsommarfint, även vägarna på Dånö får sej en avhyvling…

Mats sköter hyvlande av vägarna på Dånö, det brukar främst bli sent om kvällarna, här på bilden är klockan närmare 12 på natten, men ljust som på dagen är det för det…

Och så blev midsommar afton, stång efter stång reses och folk kommer bokstavligen från när och fjärran för att se på skådespelet. Ålänningar, fastfinländare, svenskar, några kanadensare siktades och vem vet varifrån alla kommer för att blandas i en salig soppa.

Först såg vi stången uppe vid Geta ungdoms lokal resas, fioler, kranståg, tal, kaffeservering och allt som hör till…

Sedan blev det att fara hem och njuta av allehanda närproducerade produkter, fisk från norrhavet, förädlat av grannen, potatis från Gräggnäs och åca-smör, mer behöver man inte 🙂 Någon liten sillbit från långtbortifrån skall väl erkännas att också slank ner… 😉

Sedan var det dags för Dånös egen stång. Inga kronor och grannlåter här, utan här pryds stången med blommor och blader. Efter att stången rests blev det dans och sång och allmän folksamling med prat, skratt och stoj. Helt sådär som det brukar. Alla umgås och har trevligt, unga, gamla, chefer, torpare, kändisar, knegare i en salig soppa och alla trivs och alla drar alla över samma kam.

Men även den dagen blev till kväll och natt, i lugn och stilla takt och dagen därpå förflöt ungefär som den brukar. En skillnad från tidigare år var att gudstjänsten som brukar hållas utanför Dånö museum i det gröna, fick lov att flytta in i ett båthus, regnet skvalade på ganska bra den dagen och det är ju inte så tokigt nu när alla grödor är i marken. På kvällen tog jag och Mats oss en liten 4 timmars kryssnings tur över till grannlandet i väst och på den resan passade vi på att kika på några andra av Ålands midsommarstänger, som tex. den här…… Midsommarstången i Storby, Eckerö. Det är ingen liten pjäs, jag är inte säker, men det lär vara Ålands högsta/längsta stång. Men det allra mest speciella med just den, är att den är uppförd på “gammalt vis”. Utan metallfot och nymodigheter. Den står stadigt med sina stöttor, stag och stenar kring rotklumpen.

Men nu börjar äntligen midsommarhelgen vara till ända. Jo, äntligen… Hur roligt det än är att vara ledig och hemifrån en helg, längtar jag till vardagslunken bland fåren och allt vad det innebär…

Klyva potatis

Många sorters väder och ibland ombytligt…

När man håller på mitt uppe i vårbruket har man det lite på backen som i köket när man bakar. Skålar, ingredienser, slevar, visplar eller släpvagnar, gödsel, utsäde, maskiner, traktorer i en salig röra… skillnaden är att man inomhus inte behöver vara rädd för vatten från ovan, men ute kan man aldrig vara säker.

En kväll på dånö för några veckor sedan såg det mitt i allt ut som om det kom upp en regnvägg norrifrån. Mats höll på och satte potatis och för var gång han kom för att fylla på maskinen fick jag order om vilka grejjer som skulle täckas in eller flyttas.

När det mesta började vara under tak och övertäckt började klockan visa sen kväll. Följande dag visade det sej att det stora fula molnet hade släppt ner ca 4 torra droppar vatten över Dånö. Det var mer lagom, för då var det bara att plocka fram alla grejjerna och fortsätta.

Mats börjar småningom ha det mesta satt i jorden. Lite potatis finns det kvar ännu att påta ner. utskiftningen, nästa års utsädespotatis sätts sent, den vill man inte ha för stor, då hamnar man på handarbete…

7 såna här lådor, med ca 500kg i varje, plockades igenom för hand i år… Potatis för potatis klyvdes. Man gör det av flera orsaker, men dels redan av den enkla orsaken att de skall rymmas igenom sättaren. Jobbet är inte sådär jätteinspirerande och givande, men det skall göras…