Författare: Charlotta

Solen sken och vädret var försommar varmt. Bara liten krusning på vattnet den morgonen, en perfekt dag att köra ut fåren längst bort. Dessutom hade vi igår fått hem det efterlängtade bränslet. Hur länge skall man behöva vänta på bränsle egentligen? 3-5 dagar som utlovat sprack, inräknat en helg förstods, men inte har vi någon skillnad om det är lördag eller söndag, man skördar och kör när det går… Mitt i ensilageskörden vill man inte gärna stå och trampa och vänta sådär rysligt många dagar. Eftersom bränslet inte dykte upp de dagar vi räknat med blev det att slanga bränsle ur en av våra båtar som stått på land i 5-6 år med full tank. Det var prima bränsle eftersom tanken var precis full. De 60 litrarna som där fanns var precis vad som behövdes för att få färdig balat ensilaget på anisor.

Tillbaka till fårkörningen så lastades fåren ombord på traktorsläpvagnen och sen bar det av ner till stranden. Där väntade pappa med båten Liselott. Fåren hoppade ombord, endel mer lyckliga än andra. Det var mest gamla tackor och så några lamm. När vi lade ut fick alla en skvätt coopersect i nacken, det är fästingmedel, och så bar det ut runt närmaste udden, bönan och då så såg vi vad som väntade oss…

Det var som en tjock vägg jusst söder om Ytterholm, en grå massa som vällde in från havs. Dimma.

Jahaja, sa jag, ska vi svänga om eller kör dom till en närmare holme? Till svar fick jag av pappa som kört i dimma många gånger: Äsch, ha vi tänkt oss ti borstö så far vi å, vi tar fare ut så har man lite ti gå efter…

Jaha, ok och in i dimman bar det.

Om man öppnar ett mjölkpaket helt i ena änden och kikar ner där med båda ögonen så vet man ungefär hur mycket vi såg. Lite varierande sikt var det, ibland såg man 100 meter framför sej, ibland på sin höjd 50, det är inte så mycket när båten swishar fram i 25knop. Men rädd behövde jag inte vara, pappa satt som klistrad framför radaren och sin gps, sjökortet har han i huvudet så det behöver man inte ha framme. Diskussionerna som brukar gå heta om sälar, skötfiske, holmar, väder och vind uteblev. Att svänga om det man ser i radaren och gps till nord, syd, öst och väst i verklighet kräver koncentration.

Själv kunde jag inte så mycket göra, än att hålla utkik efter remmarena. men de var svåra att få syn på, men kom man bara tillräckligt nära såg man dem, och de benades av sakta men säkert.

När det inte är dimma ser man normalt hundratals större holmar, nu räknade jag att jag såg ungefär 12-15 “husstora” holmar på hela resan, som tar ca en timme, alltså holmar som är så stora att man skulle kunna få ner ett hus/stuga på dem.

Väl framme låg hela Borstö som inbäddad i ett mjukt lager av kall bomull. Fåren hoppade glatt iland, här väntade massvis av gräs och löv och de sprang som yra höns omkring och visste inte vilken grästoss de skulle börja med…

Tillbakavägen gick smidigt och bra, hem kom vi och så var det att lasta ombord ett nytt gäng får och köra ut, men den turen var närmare och så började dimman lätta lite vartefter som tiden gick.

På kvällen såg det ut att åter “bådda” ihop till en tjock gröt där ute…

“Ytterholms ströömin” full med små grynnknallar ovan yta, men under ytan finns det fler…

Nu börjar de flesta fåren vara utplacerade runtomkring i skärgården, 9 olika ställen. Bagglammen och några tackor med lamm skall se till att hemholmen också blir betad.

Hagge skulle idag få gå ut. På riktigt! Han har varit tillsammans i en större grupp med tackor och lamm där lammen behövt lite extra tillsyn, inne i fårhuset, men nu skulle det bära av ut.

Det gick… sådär…

Början gick bra, han gick precis invid mina ben tills alla kom till rätt bete. Där satte jag mej ner på en sten. Tackorna småskenade yrt omkring som de brukar och lammen tätt efter… utom hagge. Han stod som parkerad bredvid mej och försökte förstå vad som hände, efter en stund fick han kontakt med sin mor, Eila och gick försiktigt iväg mot henne. Då passade jag på att smyga mej bort hemåt. En bit bort stannade jag och tittade lite hur det gick. Han yrade runt i cirklar lite, så kom det ett lamm förbi, så hängde han med det lammet en bit tills han tappade bort det, han stod och bräkte en stund och så kom någon tacka förbi så sprang han till henne, men blev bort knuffad, för det var inte hans mamma, så yrade han runt lite, stannade lyssnade, hörde inget eftersom alla tackorna var mer intresserade av grönt gräs än av lammen, så kom det något lamm förbi och så sprang han efter det en bit och så där höll han på…

Jag gick hem ett varv, men efter en halvtimme gick jag tillbaka, och när jag närmade mej betet hörde jag ett ynkligt bräkande, jag kom in på betet och den här synen mötte mej…

En liten ensam Hagge stod och bräkte vid ett träd… Det lät så ynkligt och ensamt…

Haggegubben, grät som besatt men lugnade sej när jag kom närmare och började prata med honom. Eila har ju tre lamm till och en himla massa gräs att tänka på, så blev Hagge efter fick han helt tydligt skylla sej själv…

Ohemult! Som muminpappan skulle ha sagt… Men vad gör man? Hagge fick följa med på en promenad för att se om vi skulle hitta de andra, men de hade nog tänkt utforska hur stort betet var och skenat så långt de sluppit… Vi gick en sväng, men sen beslöt jag att han fick gå “hem”. Inne i fårhuset finns ännu några tackor med mini-lammen som kom här i veckan, så hagge får vara med dem inatt och sedan skall jag igen prova och se hur det går med att släppa ut honom.

Hagge verkade vara mer nöjd med att komma in. Även om inte Eila eller någon av syskonen var med, trivdes han med att komma in och bräkte inte en enda gång efter mej eller någon annan. Där hittade han med det samma vattenbaljan och ensilaget vid bordet. Ute förstår han ännu inte att äta grönt gräs. Han är också så pass stor att han inte längre behöver vara med sin mamma, men det skulle ha varit bra om han av henne skulle få lära sej vad och hur man skall äta ute…

Hur fortsättningen blir för lilla Hagge återstår att se

…som inte ännu hunnit ut….

Jag hade så planerat in att några skulle få lamma ute. Nu kan jag bara stå och skratta åt mej själv. Ha ha ha, så bra det gick med det då! Känn ironin flöda…

Nu har alla lammat och ingen hann ut. Den sista lammade igår, samma dag kom jag hem efter några dagar i Geta. När jag kom hem på kvällen vid 21.30 – tiden, hade jag bara tänkt gå hem och sova, men det blev inget av det inte!  För det första var alla ungtackorna som skulle vara i hagen runt fårhuset helt på villovägar och mötte mej i stranden… På fel sida om staketet… När jag kommer upp till fårhuset och stänger in dem i en kätte, är pappa där och agerar barnmorska…

När han kom till fåren på kvällen hade sista tackan lammat ett lamm som var torrt och hungrigt och skenade runt, följande lamm hade svängt sej på tvären så det hade han fått dra ut. När jag kom till fårhuset låg det lammet pustande och flämtande medan det blev tvättat. Frågan var om det skulle komma fler lamm?

Med finskor och kläder var det bara att trampa in bland blod och geggamojjor och se till att lammet som var uppe och sprang började få i sej mat och så hjälpa till lite att få igång det lilla utdragna lammet.

Tackan var vid det här laget ganska slut, vem vet när hon hade börjat med sin lamning… Så hon fick återhämta sej en stund och ta vara på sina två små. Under tiden gick vi, jag och Mathias ner till stranden och hämtade våra kassar som vi lämnat där när vi mötte ungtackorna på fel sida om staketet. Det är bara att släppa allt man har i händerna när fåren är på rymmen… Så när vi hade kommit upp med våra kassar, bytte jag jacka och skodon och så gick vi ut till fåren tillbaka och då tänkte jag, att det nog är bäst att kolla om tackan har fler lamm.

Det hade hon, men det låg också helt konstigt och jag bökade på en bra stund innan jag konstaterade att lammet låg med vänster bakben uppåt, bakåt och huvudet svängt bakåt. Efter lite möblerande med lammet så att benen började ligga någorlunda rätt så kom det ut riktigt lätt, men det var dött.

Med eller utan finkläder, jobbjackan på och så byker man 😉

Äntligen kunde tackan koncentrera sej på sina lamm, det två som mådde bra. Men vinglig var hon och helt slut. Jag fick hjälpa henne upp på benen. Hon fick lite extra ett och annat och så började lammen söka sej att dia och jag kunde konstatera att vi nog inte skulle komma i säng i tid… Det hade vid det här laget farit för länge sedan, men det som skall göras skall göras, sen får klockan vara vad den vill. Skulle jag ha varit ensam på farten skulle jag ha blivit kvar en stund till och se hur det börjat gå för dem alla tre, men nu hade jag en smågrinig och fruktansvärt trött femåring med mej, och klockan var en bra bit över 23, så det var bara att gå hem och hoppas på det bästa…

Idag morse, när jag kom till fårhuset var det två lammen pigga och krya och tackan hade återhämtat sej riktigt bra 🙂

Så, nu äntligen kan jag sätta punkt för lamningen 2012