Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.

Bedömning av körförmågan

Fick för några månader sen ett brev från Trafi där jag anmodades att till polisen inom 2 månader efter min födelsedag lämna in intyg över körförmågan. Och det är väl ok att kolla om man ser och hör tillräckligt för att säkert kunna samverka i trafiken. Så långt allt väl.

Det har ju inte riktigt funnits tid för läkarbesök men deadline började närma sig så för ett par veckor sen ringde jag företagshälsovården dit vi hör och betalar årsavgifterna. Det konstaterades att det gått 6 år sen senaste hälsoundersökning så det vore kanske lika bra att göra en sådan på samma gång. Att slå två flugor i en smäll är grejer jag gillar speciellt som det är lite ont om tid. Hälsoundersökningen med där tillhörande syn- och hörselkontroll stökade jag undan med företagshälsovårdaren, synen hade inte ändrats sen senaste kontroll och hörseln var bättre än då så det var ju goda nyheter. Läkartid fick jag till idag vilket var en dag efter tidsfristen så jag sände en förfrågan om lite respit med inlämnandet av pappren till polisen vilket bifölls. Kanske är det inte så dumt att höra till företagshälsovården trots allt tänkte jag fast jag nu som då ondgjort mig över årsavgifterna. Jag har ju svårt med dessa schablonmässiga utgifter för tjänster som jag inte utnyttjar. Jag vill ju gärna veta vad jag får för pengarna!

Men glädjen togs av mig i morse då företagshälsovårdsläkaren konstaterade att han inte kan ge nåt intyg eftersom jag inte är yrkeschaufför. Det här är kinkiga saker menade han och hänvisade mig till den kommunala hälsovårdscentralen. Får väl försöka med det i morgon nu då men det går antagligen ytterligare några dagar innan jag får tid och tidsfristen har som sagt löpt ut. Tycker nog att det är märkligt att inte läkare som läkare kan stämpla pappren utan man ska springa runt i flera instanser. Inte att undra på att produktiviteten här i landet är låg då en massa tid går åt till dylikt.

Nu är det ju så att jag kör lastbil blott nån gång ungefär vart tionde år men jag vill ju ändå behålla körrätten ifall om. Och det kan ju också bli så att det för att framföra vissa traktortyper fordras C-kort. Sällan har jag behövt visa körkortet dessutom så kanske man kunde “skita” i saken och köra ändå?

Fredag 13:e….

är det ju inte idag utan lördag 14:e och den verkar vara en större otursdag än fredagen den här gången i alla fall.

Skörden fortsätter.

Purjoskörden börjar vara på slutrakan, det återstår 2 rader eller 4 lådor eller ca 500kg beroende hur man nu väljer att se på saken.

Det är inte längre många rader kvar vilket tydligen gläder skördepersonalen :) — Det är inte längre många rader kvar vilket tydligen gläder skördepersonalen 🙂

Lite vått och blött efter nattens regn men vi fick i alla fall ett lass på 8 lådor skördade under eftermiddagen. Dagarna är korta så här års så mörkret avbröt arbetet men det kommer väl en dag i morgon också. Tog i alla fall hem maskineriet eller så var det tänkt men ödet ville annat. Den olycksaliga lyftarmen behagade ge upp för tredje gången så på hemvägen i en gupp damp maskin i backen. Bara att koppla ur och ta hem traktorn för reparation. Till all lycka var hastigheten låg så brottet ledde inte till några övriga haverier.

Tredje gången lyftarmen brister, blir nog dags att investera i en ny nu innan nån värre olycka inträffar.

Plöjningen inledd.

I torsdags tyckte jag att jag bra kunde utnyttja kvällarna till att plöja lite. Traktorn har hyffsad belysning så det går relativt bra att plöja trots att det är mörkt. Har en del insått med bland annat kummin och råg så det är 17 åkrar som skall plöjas i höst. Så några kvällar får jag räkna med att sitta på traktorn. Nu utlovas också lite svalare väder så för att inte behöva stressa med plöjningen var det bra att komma igång.

Skogens konung som också gillar broccoli fick bråttom att sätta sig det dom hann med innan jag vände ner "maten". Älgkvigorna på bild blängde ilsket varje gång jag körde förbi. — Skogens konung som också gillar broccoli fick bråttom att sätta i sig det dom hann med innan jag vände ner “maten”. Älgkvigorna på bild blängde ilsket varje gång jag körde förbi.

Jag kände inte riktigt för att reparera lyftarmen ikväll utan plöjningen kändes mer lockande så jag satte igång med plöjning av den fjärde åkern. Det gick riktigt bra att plöja nu när jorden blivit lämpligt fuktig och jag var väldigt nöjd med resultatet. Jag är nämligen lite kinkig vad gäller plöjningen 🙂 Men säg den lycka som varar för evigt…… vid en vändning damp plogen i backen. Som sagt inte fredag den 13:e men jag fick nog och gick hem, klockan 21:30 är det mörkt och jag kände inte för reparationer idag! I morgon får jag försöka lyfta plogen och peta in axeln samt knacka in en ny rörsprint, det är lite precisionskrävande så det går säkert bättre om det är ljust.

Rörsprinten som håller axeln för bärhjulet har gått av så plogen damp i backen.

Även här hade jag tur i oturen, jag råkade just växla färdriktning så jag stod stilla när det hände. Det hade inte varit nåt vidare om det hänt under vägtransport med plogen i fjärilsläge. Någon tycks gilla en i alla fall trots att det nu inte riktigt ville sig idag.

Minnen.

Ett liv samlar på sig en hel del minnen och så här i allhelgonatider återkallas minnena av dem som inte längre finns ibland oss.

Från och till har jag nämnt min son Erik som så tragiskt valde att gå vidare och många undrar säkert vem han var. Så även om det är lite utanför ämnet (bondbloggen) så är minnena av Erik något som så starkt färgar min vardag och väcker så många frågor att det är svårt att förbigå saken. Redan när jag anmälde mitt intresse att blogga för bondbloggen nämnde jag att förutom att blogga om det dagliga livet här på gården så kommer också förlusten av min son samt branden och återuppbyggnaden av ekonomiebyggnaden att vara centrala teman. Jag skall nu dela med mig lite av en del av de minnen jag har av Erik genom att bland annat visa en något förkortad version av videon som jag satte ihop till hans begravning.

Jag har liksom alla andra många nära och kära som gått bort men Erik är nog den som framkallar de starkaste känslorna i och med att han så oförklarligt valde att avsluta sitt liv blott lite på 22 år gammal. Varje år när hans dödsdag de 23:e augusti närmar sig börjar sökandet efter någon form av förklaring och i år blev sökandet extra konkret eftersom så mycket gick i samma banor som sensommaren 2009. Datum och veckodagar stämde överens och vi har på grund av en förskjutning i den 5-åriga växtföljden odlat i stort sätt samma växter på samma åkrar, så man har ofta stått och arbetat med samma sak på så gott som samma ställe som då för 6 år sen. Dessutom hade vi också i år släkt från Amerika på besök veckorna innan precis som då. Ja, till och med vädret upplevdes likadant i och med att sommaren i år infann sig till medlet av augusti.

Många kanske tycker att efter 6 år är det dags att dra sträck och gå vidare men det ligger kanske lite i bondens natur att söka förklaringar och orsaker till att saker gått snett. Vad gäller misslyckanden i odlingarna så får man en ny chans varje växtsäsong men så är inte fallet då man förlorar ett barn eller en ungdom med som man kan tycka “hela livet framför sig”. Erik hade ändå hunnit med mycket under sina 22 år. Han hade skola och militärtjänstgöring undan och hade arbetat ett par säsonger som skogsmaskinförare, ett arbete han trivdes med. Under menförestider och sommar hjälpte han till här hemma på gården och just sensommaren 2009 var det lite lugnt på skogsfronten. Jag minns att hans arbetsgivare ringde i början av veckan och meddelade att det inte fanns nåt uppdrag för tillfället. Erik hade tidigare nämnt att han borde gallra sitt egna skogsskifte och arbetsgivaren undrade om han skulle sätta på banden ifall han ville låna maskin. Minns att Erik svarade att det inte behövs band då det är fast mark och torrt på det aktuella skiftet. Han sade också att det “är lugnt” trots att uppdrag saknas då det finns jobb hemma på gården. Innerst inne tror jag nog att han var lite besviken för köra skogsmaskin var nog det som han gillade bäst.

Minnen som väcker frågor.

Vi hade en lada med läckande tak så jag satte Erik att tillsammans med sin kusin, som jobbade här den sommaren, skotta bort det gamla pärttaket och bättra på “underslaget” så att vi skulle kunna sätta plåt på taket. Jag har ofta undrat om det var fel av mig att inte låta honom ta hand om sin skog utan satte honom på ladutaksreparation, tyckte han att jag bestämde för mycket? Kanske har jag haft Erik kvar om jag låtit honom köra maskin? Det är frågor av detta slag som man ställer då när dödsveckan går i repris. Nåå, kusinen har efteråt berättat att dom hade väldigt roligt där på taket och att dylika dagar borde alla få uppleva. På fredag var det klart för plåtläggning men det blåste ganska kraftigt så jag meddelade att de kan spara läggningen till senare. Det kom att gå många veckor innan jag förmådde mig att i Eriks ställe hjälpa till med plåten och noterade då att Erik som annars på grund av sin dyslexi inte skrev så mycket hade gjort en hel del anteckningar på bräderna på taket. Ville han på nåt vis lämna bevis för sin existens eller råkade det sig bara?

Fredagkväll tillbringade han med sina vänner på Botniaring i Jurva och jag minns att han var väldigt glad över att ha fått köra en bekants Toyota Supra på hemvägen. Hans egna Celica var hans ögonsten och den skulle nog för alltid stå på hans gård men en Supra skulle han också skaffa. Som om inte tre bilar redan skulle ha varit nog tänkte jag. Men säkert skulle det också ha lagts en Supra till hans bilsamling för Erik var målmedveten och speciellt i yngre år lite envis. Hjälpsam var han också och jag bad hans vänner efteråt att nämna tre goda och tre mindre goda sidor hos Erik. En sak som alla ovetandes av varandra nämnde var ordet “omtänksam”, att Erik alltid månade om att alla skulle må bra, några mindre goda sidor nämnde ingen men det är kanske förståeligt.

Även lördagkväll blev en glad kväll i vänners lag och vännerna har låtit berätta att Erik var på riktigt gott humör så dom hade svårt att förstå vad som hänt då dom under söndagen fick dödsbudet. Erik var väl inte precis den som spottade i glaset men jag tyckte att han hanterade alkoholhaltiga drycker betydligt försiktigare än vad jag gjorde i min ungdom. Några “Virtanen” hade det blivit under kvällen/ natten på nattklubben i stan och det har också fått mig att undra över om energidrickainnehållet kan ha haft orsak till att Erik gjorde det han gjorde. Hur som helst så hade han på facebook vid halv 6-tiden på morgonen noterat ett enda litet tecken, han hade i sitt statusfält lagt till en punkt alltså en . jag tolkar det som att han då bestämt sig för att nu är det punkt och slut.

Själv hade jag suttit vid datorn under kvällen och natten fram till halv 4-tiden då jag vid tillfället samlade information om släkten för våra en vecka tidigare hemresta amerikanska släktingars del. Erik hade inte ännu kommit hem då när jag gick till sängs men det oroade mig inte. På söndag morgon vaknade jag till ett underbart väder och glada skratt från barnbarnen som hade sovit över eftersom också Rosmarie hade gjort Erik sällskap under lördagskvällen. Framåt natten hade deras vägar ändå skilts åt varför hon inte heller kan berätta vad som hänt under Eriks sista timmar.

När jag kom ut på gården såg jag att Eriks bilar stod snyggt parkerade med bakändan mot väggen till, det var viktigt att de stod startklara ifall det skulle komma brandalarm, frivilliga brandkåren var nämligen en viktig del i Eriks liv. Eriks bilar var hemma också tidigare på morgonen när vår andra dotter, Annsofie, som då arbetade som postutdelare kastade in dagstidningen. Att Erik själv inte syntes till fick mig att tro att han åkt vidare med någon kompis efter att ha fört hem bilen.

Ett par timmar senare fann vi honom hängande livlös i kallagret och mitt liv har inte blivit detsamma sen dess. Det var så tragiskt att “änglarna grät”, som ambulanspersonalen uttryckte det, eftersom det föll några stora regndroppar från en annars klarblå himmel.

Minnen kan man ha av olika slag och även om många av dem jag här noterat ovan är av det tråkigare slaget så har jag också riktigt många fina minnen från åren tillsammans med Erik.

Tack för dem, Erik!

På tal om minnen så blev det en lucka efter Eriks bortgång och jag kan ännu inte förstå hur jag fick ihop materialet till den i inledningen nämnda videon som kommer här.

Trägen vinner.

Som Ni kanske minns ville det sig inte riktigt med koriandertröskningen förra veckans måndag (19.10). Idag när nordanvinden torkade upp beståndet efter de senaste dagarnas regn gjorde vi ett nytt försök. Och nu gick det riktigt bra att tröska trots att beståndet delvis hade lagt sig och det var väldigt vått i legorna. Problemen med att växtligheten lindade in sig i inmatningen var borta, tydligen hade regnen rötat strået så att det inte var lika segt längre och skörden verkade också ha mognat för nu hade det till och med drösat lite. Hade det inte gått att tröska idag så hade vi planerat att göra ett sista försök i morgon medan växtligheten skulle ha varit fruset. Det är nämligen -4,2°C på väggen nu lite före kl.23 och fullmånen lyser klart från en molnfri himmel så det blir nog kallt innan morgonen. Men nu är hursomhelst koriandern i vagnen och sätts på golvtorken i morgon. Jag hann inte göra det i kväll för jag hade alla vagnar fulla med kål och kinakål och det blev brått att få in dem i lagret då det blev kallt.

27.10.2015 Skördetröskningen avslutades för säsongen med skörd av koriander.

Kålhäran.

Också den sista huvudkålen skördades idag. Den verkar också ha klarat sig någorlunda från större frostskador efter den kyliga veckan i början av oktober. Lite ytliga skador på “kålens hjässa” kunde skönjas på solsidan varför jag tror att skadorna är en form av torkskada då solen lyste ganska stark på dagarna och kålen var frusen efter de kalla nätterna så att vätsketransporten inte fungerade. Den inre kvaliteten var bra så med att ta bort ett par extra blad vid marknadsberedningen borde kålen vara ok.

27.10.2015 skörd av lindrigt frostskadad huvudkål.

Det känns bra att få “kryssa av” produkt efter annan från skördelistan, det blir liksom ett bekymmer mindre för varje gröda man får under tak. Ännu återstår en hel del att skörda men det utlovas varmare väder igen efter inkommande natt som ser ut att bli kall. Håller rapporten sträck borde skördandet vara klart och höstplöjningen påbörjad till farsdag 🙂

Och skördandet fortsätter….

…. med kinakål. Nu när morötterna är skördade fortsätter vi med resterande grödor. Eftersom det fallit 17,5mm regn de två senaste dagarna kändes det lite blött för palsternackorna men ovan jordytan stör inte regnet så vi tog oss an den direktsådda kinakålen i stället. Den var i god tillväxt då frosten besökte oss så den stod bra emot kylan. Ett par extra blad får vi väl ända ta bort men det soliga vädret har gett kålen god smak i höst så den är väl värd att ta vara på.

Kinakål på bandet...... — Kinakål på bandet……

Morotshäran.

I kväll kunde vi stryka ytterligare en produkt från “what to do”-listan i och med att vi skördade de sista morötterna.

De som följt mina uttalanden i radio och tidningarna undrar säkert hur det sist och slutligen gått efter den kalla veckan som hotade spoliera det mesta av lagerskörden. Det är ännu lite för tidigt att veta hur lagerhållbarheten blir men vad gäller löken som vi skördade det sista av igår så fanns det nog en hel del totalförstörda lökar med i de lådor som nu satts på torkning i löklagret. Det var närmast små lökar som legat överst i löksträngen på åkern som förstörts, lökar som låg undertill med kontakt mot jorden hade klarat sig bättre och de verkar som om de rehabiliterar sig anefter som de torkar. Ett betydligt ökat lagersvinn får vi nog räkna med där blott jag nu får dem så effektivt torkade att “vattenbollarna” inte blöter ner den friska löken och hela partiet förstörs. Jag kör nu fläktarna på fulla varv och med ordentligt med tilläggsvärme från flispannan så får vi se hur långt det räcker.

Morötterna däremot verkar ha klarat sig bättre än vad jag först befarade det är endast de som av någon anledning vuxit uppåt så att “nacken” legat ovanom jordytan som uppvisar lite frostskador. Det är ändå så små skador så där tror jag inte att det inverkar på hållbarheten. Morötterna gick också riktigt bra att skörda trots att blasten, som behöver vara stark eftersom maskin lyfter via den, fått sig av frosten. Att skörden löpte bra trots skadad blast får vi tacka den torra hösten för, hade det varit normalfuktigt eller vått hade nog maskinskörden inte lyckats. Nu gick det som sagt riktigt bra och mullprocenten i lagerlådorna är säkert den lägsta jag haft på år och dag, men sen kommer jag inte ihåg att det skulle ha varit så torrt i oktober någon gång tidigare heller. När vi tog de sista lådorna idag började det duggregna så smått så det var i grevens tid vi fick dem ur jorden. Skörden i övrigt var lite mindre än normalt, morötterna var fortfarande i tillväxt då frosten kom och de såddes också först i juni och växte långsamt till en början då det var så kallt och vått under försommaren. Man kunde se att de fortfarande hade rothåren kvar och inte ännu var helt avmognade men blasten fick sig så pass att det inte fanns något annat val än att skörda in dem. Jag brukar annars skörda sent för att rötterna skall hinna avmogna och samla åt sig lite socker för jag vill ju att morötterna skall smaka bra. I övrigt så är det riktigt fin kvalitet på rötterna och de är av lämplig storlek för konsumentförpackningarna, däremot blir det nog ont om större rötter för storköken.

"Morotspojkarna" Mick och Johnny verkar nöjda över att morotsupptagningen är över. Dagens duggregn såg till att klädseln fick den färg den ska ha i skördetider :) — “Morotspojkarna” Mick och Johnny verkar nöjda över att morotsupptagningen är över. Dagens duggregn såg till att klädseln fick den färg den ska ha i skördetider 🙂