Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.

Nära ögat.

I brist på snö för skidträning har jag försökt hålla på med lite nyttomotion i form av skogsarbete. Och det trots att det inte heller är något vidare skogsväder, plusgrader, duggregn, sparsamt med ljus och ofrusen mark som det ännu är trots att vi skriver januari. Jag har ingen brist på skogsarbete men vill inte riktigt ge mig ut och hugga på ställen där bärigheten är dålig för de vore ju olyckligt att ha en massa virke liggandes i skogen om det inte blir någon vinter i år. I värsta fall kommer man inte att få ut det från skogen.

Följande bild får beskriva situationen på dagens arbetsplats

: Vått, mörkt men varmt i skogen.

Nå, jag har lite avverkning längs skogsbilvägen som skall grundförbättras och marken i dess närhet har god bärighet så i väntan på bättre väder har jag kört några tankar per dag. Mycket mera hinner man inte innan mörkret faller och att hugga i mörker är inget vidare man behöver nog se vad man håller på med.

En påminnelse om olycksfallsrisken fick jag här om dagen då jag föll över sågen. Jag skulle stamkvista nedre delen av en gran innan fällning och hade höjt sågen och satt fingret på gasreglaget men tyckte att jag stod lite för långt ifrån för att kunna göra det bekvämt och säkert. Tog därför ett litet steg framåt och råkade sätta foten på en gammal halvrutten tallstubbe. Stubben var hal och vips for fötterna undan och jag omkull. Skulle ta emot mig med händerna som höll sågen och då sågen slog i marken råkade jag dra på full gas. Innan jag hade bromsat fallet låg jag med näsan ovanför kedjan som nu roterade för fullt så nära att det nuddade visiret. Först när jag kände vinddraget kom jag mig för att släppa gasen och kunde lättad pusta ut och konstatera att det var nära ögat eller näsan denna gång. Jag är noga med skyddsutrustning och säkerhet, det är viktigt när man jobbar ensam. Men just ansikte och överkropp är det svårt att skydda på förnuftigt sätt.

Nu är jag helt på det klara med att lika lite som att man förflyttar sig med fingret på avtryckaren på bössan så rör man sig med fingret på gasreglaget på sågen. Nu när det inte finns varken snö eller is så är det ju inte direkt halt men våta tall och björkstammar är alltid hala oberoende av temperatur och detsamma gäller tydligen halvruttna stubbar. Dagens säkerhetsstövlar innehåller så mycket plast att fästet inte är något att hurra för. De är förberedda för dubbar och det har jag nog övervägt flera gånger. Annat var det förr när stövlarna hade gummisulor då kunde man gå säkert till och med på is. Och hållbarheten var helt OK bara man undvek att klotta bensin och olja på dem.

: Plastsulor 🙁

Höstplöjning.

Ägnade en del av juldagen åt att färdigställa en plöjningsvideo som jag de facto påbörjade för två år sen. Ibland mal kvarnarna långsamt 🙂 Den kunde lika gärna vara filmad i år ty förhållandena har varit snarlika med en lång varm höst. Jag förutspådde tidigare att detta kan bli året utan vår och höst då våren kom sent och blev ovanligt kortvarig i och med att sommarvärmen kom redan i mitten av maj. Sommarvärmen höll ju i sig långt in i september och sen blev det plötsligt kallt i medlet av oktober men den kallperioden blev kortvarig så hösten kom igen och ser ut att hålla ut året till slut. Den lilla tjäle vi hade kring självständighetsdagen försvann med allt regnande inför jul och skulle det inte vara blött antar jag att det vore möjligt att plöja ännu.

Videon som jag förhoppningsvis fått att fungera beskriver plöjningen av hemåkern den 5 december 2011. Åkern hör till de med tyngre jordart och hade delvis stubbträdats, för att bekämpa ogräs, men fukthalten var ganska hög så det gick relativt lätt trots ett plöjningsdjup på 20-22 cm. Lite snö gjorde omgivningen ljusare och ytan var en cm frusen så däck och redskap hölls rena. I mitt tycke idealiska plöjningsförhållanden. I och med att plogen har både vänster och högervridna vindor (så kallad växelplog) så är det möjligt att starta plöjningen längs ena åkerkanten och plöjningen fordrar på så vis lite mindre planering då man inte behöver mäta in var öppnings- och slutfåror skall placeras. Märker man bara upp tillräckliga vändtegar i ändorna av fältet så kan plöjningen fortgå utan att använda kopplingen vid vändningen. På fältet i fråga brukar jag hålla 17-18 meters vändteg som plöjes till sist. Det var lite diskussion tidigare i höst om sidobegränsare och toppstänger skulle vara fasta eller lösa. I det här fallet då det rör sig om en delburen plog så bör båda vara låsta för att undvika slag vid vändningen. Plogen är ganska tung (~2,5 ton) så man vill inte ha några okontrollerade rörelser.

Hoppas videon rätar ut en del funderingar kring plöjningens utförande även om den inte är pedagogiskt fulländad, det är ju lite svårt att både filma och plöja samtidigt. En liten snutt fick jag filmad med hjälp av dottern men resten fick jag göra själv. Är det något ni undrar över så får ni kommentera!

God fortsättning……

på julen önskas bloggläsarna också härifrån Långmossen. Kanske med betoning på God då det mulna kulna vädret får en att tröstäta lite extra i frånvaron av den rätta julstämningen. Och mycket gott har vi ätit, förutom de egna produkterna har vi frossat i köttprodukter som vi bytte till oss mot några julgranar, åländska äpplen som en god vän kom in med på måndag och mycket annat gott.

Idag har latmasken gjort sitt för att hjälpa till med matsmältningen, gick i alla fall ut en bit för att ta en aktuell bild härifrån under den ljusaste tiden på dagen.

Juldagen 2013

Marken är våt och fuktig, termometern visar +6°C. Om det inte vore för bristen på dagsljus och ljusen i granen kunde man nästan tro att det var början på april, att snön just smält, tofsviporna anlänt och bara att vänta på att jorden reder sig för vårbruk. Julen brukar annars också betyda vändpunkten för odlingsåret då man hunnit ta igen sig lite efter senaste säsong och börjar se fram emot nästa för att under vintermånaderna planera, anskaffa förnödenheter och förbereda maskiner och utrustning för nästa säsong. Vintermånaderna ger också tid för skogsarbete och skidåkning för att bygga upp kondition och i takt med att ljuset återvänder brukar också den mentala förberedelsen ske.

Men nu är det i alla fall inte läge för varken skogsarbete eller skidåkning och mörker råder……. fortsätter sålunda med tröstätandet i väntan på ljusare tider. Jag är ju optimist, vill jag tro, så visst tror jag på ljusare tider och vinterväder vad det lider.

Må så gott!

Trädkramare.

Bondbloggen har varit lite åsidosatt från min sida nu en tid men har en hel del bloggmaterial på gång som jag hoppas få tid till nu över julhelgen så “stay tuned” 🙂

Skörden är bärgad, det mesta av åkrarna plöjda så egentligen borde det finnas tid till både ett och annat. Men som brukligt ligger det en del material på skrivbordet en massa statistikförfrågningar, oklara räkningar och annan oläst post som frugan vill få bort inför jul. Lagerinventeringar och julhälsningar tar sin tid de också och ett mellanbokslut skulle det varit bra att hinna med. Men efter en lång och intensiv säsong blir det lätt att liksom dra ur stöpseln för att vila och återhämta sig och då det mesta går att skjuta upp tills nästa dag så blir det lite av mañana inställning av det hela. De korta dagarna och mörkret orsakat av mulet väder och frånvaron av snö gör ju inte saken bättre.

Precis som hos Nisse är det också för blött för skogsarbete här i mina trakter men kunde ändå inte riktigt hålla mig de senaste dagarna, man blir liksom lite olustig i kroppen om man inte får sin dagliga dos frisk luft. Man är van att vara i rörelse och då räcker det inte med att sitta och vrida sig på stolen utan riktigt kroppsarbete ska det vara. En förstärkning av brokistan vid åbron står högst på dagordningen men det är alldeles för högt vattenstånd just nu för att kunna göra något åt den saken. Något så när skidföre har vi i konstsnöslingan och ett par kvällar har jag nött snön där även om inspirationen till skidåkning saknas. Så trots regnet beslöt jag köra igång med skogsarbetet. Lite dikesröjning har jag kvar av förra säsongens projekt men där är det alltför blött tills det fryser på. Men skogsvägen skall grundförbättras så småningom och vi har beordrats hugga rent längs väg och diken till 14 meters bredd så där passade det bättre att inleda skogsarbetet. Igår turades det ganska bra med vädret, det höll upp under tiden och från morgonen var det till och med lite rimfrost. Idag utlovades det regn men jag tog i alla fall och lastade utrustningen i bilen då det ännu inte börjat regna på förmiddagen. Jag beslöt att ta mig en titt på ett skogsskifte i grannkommunen Malax där jag har en mindre dikesröjning att ta hand om. Då det gått ett par år sen jag senast besökte skiftet beslöt jag att ta mig en runda för att kolla läget vad gäller tillväxt, stormfällda träd och dylikt. Traskade i väg längs traktorvägen och kom till en “traktorfälla” (en släntad dikesöverfart). Det fanns lite vatten på botten men det såg inte så djupt ut, det stack till och med upp lite grässtrån ur vattnet. Så jag traskade vidare jag hade ju stövlar på mig, två steg senare hade jag vatten upp på halva låret……. det var visst lite djupare än vad jag trodde 🙁 Jag kravlade mig upp, tömde vattnet ur stövlarna, konstaterade att plånbok och telefon klarat sig torrskodda. Nåå, bara halva jag var våt och det var ändå 5 plusgrader så kallt blev det inte så jag fortsatte min vandring. Nu började det också regna så efter en stund var resten av mig också genomblöt. Råarna (skiftesgränserna) börjar bli lite igenvuxna så istället för att starta sågen märkte jag ut de råstenar och “visansteinar” jag hittade, det är ju trots allt lite lättare att hitta dem nu innan snön faller. Så pass svårt att exakt fastställa rågränsen var det på några ställen att jag nog blir tvungen att kontakta rågrannen för en gemensam genomgång. I ungskogarna växer råna alltför lätt igen och jag brukar föredra att förlägga traktorvägarna dit för att de lättare skall hållas öppna men det innebär att de blir lite bredare än en traditionell rå. Det kan också finnas stenar och andra hinder som måste rundas så därför är det bäst att göra gemensam sak med grannen.

De lite ståtligare träden är man på sätt och vis personligt bekant med så till dem säger man ett och annat ord och ger ibland en klapp eller en kram. Därav dagens rubrik.

: Då man numera ensam beträder skogens stigar sökes ibland tröst hos en gemensam stadig vän vars susning får förmedla mina tankar till skogens hjälte, min son Erik.

Vad gör jag här?

Eller egentligen “va jäär ja ije?” Att dra paralleller till vad en och annan soldat i framskjuten position tänkte under fortsättningskriget är väl att ta i men det kändes nog som om jag var långt in på främmande territorium på tisdagskvällen.

Jag hade under eftermiddagen i något besvärligt före kört österut, de sista hundra kilometrarna regnade det trots att det var fyra minusgrader. Satte full värme på vindrutan men ändå frös vattnet till is på ruta och torkare och jag blev tvungen att stanna för att skrapa rutan flera gånger. Trafiken var inte livlig frånsett en hel del virkesbilar men det oaktat vill man ha ordentlig sikt speciellt som det förekom en del snörök efter dagens snöfall.

Nu satt jag på hotellrummet utanför Kuopio och finslipade bildmaterialet inför morgonens föredrag. Lite trött efter en lång dag och med en slö gammal laptop ångrade jag att jag inte satt mig in i presentationsprogrammet Impress tidigare. Jag började också smått ångra att jag lovade att komma hit för att berätta om mina erfarenheter av planterad lök. Och speciellt att jag lovade försöka hålla anförandet på finska, ett språk som jag trots tillnamnet inte kan. Jag hade utlovats lite ersättning för sveda och verk och jag brukar i mån av möjlighet försöka betjäna mina “kunder” på deras språk, så därav språkvalet. Bildmaterialet var min livlina ifall orden skulle stocka sig i strupen så det var viktigt att det fungerade. Jag hade tagit skidorna med och planerat för en tur i friska luften för att rensa huvudet innan läggdags men jag anlände lite för sent för att hinna med det. Tog en öl i baren istället, kanske lika bra det 🙂 Jag var också lite hungrig då restaurangen hunnit stänga för dagen så ölen fick mätta magen.

Lite nervös intog jag frukosten följande morgon och försökte få in lite finsk stämning med att lyssna på finska morgonnyheterna. Att jag var långt öster om språkgränsen bekräftades också av att YLE fem inte fanns upptaget bland de förinställda kanalerna på hotellteven. Nåväl lite nervositet brukar ju bara vara bra för koncentration tänkte jag när jag sökte mig till konferensutrymmena. Väskan hade jag hursomhelst packat klart ifall det skulle bli att snabbt retirera hemåt 🙂

Nu är jag ju inte helt ovan att presentera ett och annat jag har ju i närmare tio års tid jobbat som arbetslärare och stått framför eleverna i klassen. Men det är nu en tid sen. Utmaningen bestod mest i av att på främmande språk ge åhörarna valuta för pengarna under det 1½ timme långa föredraget. Det var ju fråga om vuxet folk som offrade en hel dag på att införskaffa lite nya lärdomar, om dom sen inte förstod vad jag berättade eller att jag inte skulle förstå vad dom frågade skulle ju vara en katastrof.

Först i tur anträdde jag podiet och körde igång med att förklara min bakgrund och beklaga min svaga finska trots sju vintrar och två somrars studier i skolan. En bit in i anförandet fick jag dock några frågor som anknöt till det som jag just berättat och jag kunde lättnat slappna av lite då jag förstod att de förstått. Att jag sen inte fick de videosnuttar jag infogat i presentationsmaterialet att fungera gjorde inte så mycket då jag hade dem skilt kopierade till usb-stickan så jag kunde köra dem senare.

Följande talare började sitt anförande med att tacka för presentationen och förklara att hon visst läst svenska i skolan men inte på långt när kunde lika bra svenska som jag kunde finska. Även om jag antar att det mest var av artighet som hon tackade så var det i alla fall en lättad man som en erfarenhet rikare sökte sig hemåt efter lunchen 🙂

Spagat & rova…..

……. gånger två dessutom.

Fick en handgriplig påminnelse om att vinterföre råder efter gårdagens och dagens snöfall.. Ett närmare 20cm tjockt lager med torr snö på glashal is är en kombination som bringar det mesta på fall inte bara fotgängare utan en del bilister lär också ha varit på glid. Och som i mitt fall till och med två gånger. Första gången när jag var på väg till åkern för att hämta in lite grönkål som vi fortfarande har ute. Benen åkte ut åt varsitt håll och rovan i snön var ett faktum. Tur i oturen var att jag i alla fall inte satte mig på kniven som jag höll i handen för då kunde de ha gått som för den som “landa åp lian” (satte sig på lien), “stretje he vort e kåsch” (sträcket blev ett kors) den gången. Andra gången inträffade bara en kvart senare när jag var på väg till Erik’s grav för att tända ett ljus. Där var det i alla fall plogat men det oaktat åkte benen ut och rovan var satt. Under tiden som jag kröp omkring på alla fyra för att samla ihop det som flög ur fickorna tänkte jag att blir det en tredje och sista gång som jag faller idag så är jag åtminstone på rätt plats.

När jag lite senare fått ljuset tänt och vandrade över till krigargravarna för att skänka dem som vilar där ett tack för vårt väl och ve slog mig tanken att min ömmande bak ändå är små plågor jämfört med de uppoffringar dessa män genomlidit.

: Ett stort tack till dem som i våra krig offrat liv, hälsa och ungdomsår!