Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.

Företagare och bonde!

Nisse lyfter upp flera intressanta infallsvinklar på det här med “bondase” i sitt inlägg. Jag tänkte till först endast kommentera men väljer ändå att skriva ett eget inlägg för att ge min syn på saken. Väljer att byta ut ordet eller mot och i rubriken för jag anser att lite av båda behövs i dagens jordbruk.

Jag har gått flera kurser där det framhållits det här med företagstänkande i jordbruket och visst har jag försökt implementera en del av lärdomarna i vårt företag men fått konstatera att det inte är så enkelt alla gånger. Om inte annat så bevisar de omfattande Likvi-kalkyler som gjordes när vi köpte vår jordbrukslägenhet hur snabbt allt kan förändras, kalkylerna var inte mycket värda sen när EG-anslutningen kom på tal. Och man kan just inte annat än le då man nu senare plockar fram pappren. Gården jag brukar har vi förvärvat genom inköp och vi satsade i stort sett en miljon mark det första verksamhetsåret. Det var mycket pengar då det begav sig så visst kalkylerades det många dagar och nätter innan köpet blev av. Har senare frågat mig hur många arbetstagare som skulle vara villiga att satsa motsvarande summor för att skaffa sig en arbetsplats.

Mat behöver vi alla…..

Jag hade väl mer eller mindre dragit slutsatsen att ingen på allvar kanske ändå tänker sig att driva ett jordbruk helt affärsmässigt. Men ett besök av en investerare från vårt östra grannland fick mig faktiskt att konstatera att det finns folk som räknar helt krasst ekonomiskt på det här med jordbruksföretag. Besökaren hade gjort en hel del pengar inom personalrekrytering till storföretagen tidigare men eftersom recessionen lett till att efterfrågan på personal mer eller mindre försvunnit från agendan så tänkte man nu satsa på något som alla behöver, nämligen mat. Och så långt höll jag med, mat behövs oberoende om det är bättre eller sämre tider. Vi gick runt här på torpet och jag beskrev lite om odlingen och nödvändiga maskiner. Hela tiden fick jag frågor som” ifall man satsar si eller så i dylika förnödenheter vad ger det för avkastning”? Jag försökte förklara att det inte alltid behöver bli någon avkastning överhuvudtaget då det är många hinder på vägen från frö till skörd. Att alltid kan och bör man kalkylera men att utfallet ändå inte är garanterat. Det är ju inte som när metallverkstaden sätter in en ny svarv som spottar ut ett visst antal delar i timmen till ett bestämt värde. I det fallet är det ju betydligt enklare att kalkylera om investeringen är lönsam. I jordbruket finns så många osäkra svårförutsägbara faktorer att ta med i beräkningen. Vet nu inte om det “gick hem” och har inte haft kontakt med besökaren sen dess så jag vet inte om det blev någon jordbrukssatsning där i österled.

….men behövs bonden?

Konstaterade här tidigare att mat behövs, men behövs bonden? Det frågades också i söndagens avsnitt av Pia & Peter där bl.a. bloggkollegan Nisse deltog. Av diskussion och kommentarerna att döma verkade alla ense om att bonden också behövs i framtiden. Och framför allt behövs nya bönder! Jag var kanske lite pessimistisk här för en tid sen när jag menade att grönsaksodlarna här i trakten börjar bli en åldrande skara. Men vid närmare eftertanke så kan jag konstatera att vi nog håller på att få en föryngring av odlarkåren. Jag har nämligen på sistone deltagit i en del producentmöten och visst börjar det finnas en hel del nya yngre ansikten i salarna till och med i styrelserna. Som exempel kan jag ta det lokala lantmannagillet som jag ledde nåt tiotal år. Där är nu dottern viceordförande och hon hör till de äldre av styrelsemedlemmarna och verksamheten tycker jag verkar riktigt livlig. Så trots att lantmannagillet är en bit inne på sitt andra sekel så ser det lovande ut vad gäller framtiden.

Deltog idag måndag i Kaalintuottajats styrelsemöte och fördrev en del av tågresan till huvudstaden med att surfa runt på nätet, hamnade bland annat in på nåt i stil med bondbloggens tyska motsvarighet www.agrarblogger.de och hittade en hel del bild och videomaterial. Bland annat följande som “promotar” ung jordbruksverksamhet föll mig i smaken, se video! Den beskriver en hel del av det som livet på dagens jordbruk innehåller trots allt mer företagstänkande.

Företagsbonde?

Inte för att jag skäms för att presentera mig som bonde men har någon gång “testat” med att presentera mig som “företagare inom livsmedelsbranschen” och tycker mig ha märkt ett större intresse att fråga upp vad jag då riktigt håller på med. Varför är det så? Det är ju ändå i stort samma sak! Eller? 🙂

Ja, den finskan.

Läser i ett intressant kolumninlägg av Eva Frantz om svårigheterna med finskan och känner igen det mesta, situationen är precis likadan för mig förutom att jag ännu inte behärskar språket och antagligen aldrig kommer att göra det heller. Att vi här ute på bondlandet i Österbotten inte konfronterades med finskan i någon högre grad under min uppväxt är ju inte så underligt men lite förvånar det mig att situationen kunde vara densamma i storstaden. Jag tycker ju att det mesta går på finska där.

I min barndom fanns det på sin höjd kanske ett par familjer som brukade finska i min hemby så någon chans till praktiskt bruk av det andra inhemska var mer eller mindre utesluten. Intresset var väl inte heller mycket att hurra för, det fanns viktigare saker att lära sig. Idag skulle jag nog ha kategoriserat ämnet som tvångsfinska men det begreppet var inte känt då.

Jag är väl normalbegåvad? och har vad jag tycker själv haft relativt lätt att lära mig nya saker så varför har då inte finskan fastnat trots att jag studerat den under 7 vintrar och 2 somrar? Jag lärde mig i alla fall lite ord, så pass att jag fick godkänt betyg på nionde klassen, men böjningarna och ordningsföljden fick jag aldrig grepp om. Till det fattades nog något i undervisningen. Fast egentligen kanske det inte är så underligt och följande som jag fann på facebook här om dagen förstärker misstankarna om att inte ens finnarna själva kan hålla reda på alla ändelser, eller?

Would you like to study Finnish? Here is how you conjugate a Finnish word koira (dog): koiran, koiraa, koirassa, koirasta, koiraan, koiralla, koiralta, koiralle, koirana, koiraksi, koiratta, koirineen, koirin, koirasi, koirani, koiransa, koiramme, koiranne, koiraani, koiraasi, koiraansa, koiraamme, koiraanne, koirassani, koirassasi, koirassansa, koirassamme, koirassanne, koirastani, koirastasi, koirastansa, koirastamme, koirastanne, koirallani, koirallasi, koirallansa, koirallamme, koirallanne, koiranani, koiranasi, koiranansa, koiranamme, koirananne, koirakseni, koiraksesi, koiraksensa, koiraksemme, koiraksenne, koirattani, koirattasi, koirattansa, koirattamme, koirattanne, koirineni, koirinesi, koirinensa, koirinemme, koirinenne, koirakaan, koirankaan, koiraakaan, koirassakaan, koirastakaan, koiraankaan, koirallakaan, koiraltakaan, koirallekaan, koiranakaan, koiraksikaan, koirattakaan, koirineenkaan, koirinkaan, koirako, koiranko, koiraako, koirassako, koirastako, koiraanko, koirallako, koiraltako, koiralleko, koiranako, koiraksiko, koirattako, koirineenko, koirinko, koirasikaan, koiranikaan, koiransakaan, koirammekaan, koirannekaan, koiraanikaan, koiraasikaan, koiraansakaan, koiraammekaan, koiraannekaan, koirassanikaan, koirassasikaan, koirassansakaan, koirassammekaan, koirassannekaan, koirastanikaan, koirastasikaan, koirastansakaan, koirastammekaan, koirastannekaan, koirallanikaan, koirallasikaan, koirallansakaan, koirallammekaan, koirallannekaan, koirananikaan, koiranasikaan, koiranansakaan, koiranammekaan, koiranannekaan, koiraksenikaan, koiraksesikaan, koiraksensakaan, koiraksemmekaan, koiraksennekaan, koirattanikaan, koirattasikaan, koirattansakaan, koirattammekaan, koirattannekaan, koirinenikaan, koirinesikaan, koirinensakaan, koirinemmekaan, koirinennekaan, koirasiko, koiraniko, koiransako, koirammeko, koiranneko, koiraaniko, koiraasiko, koiraansako, koiraammeko, koiraanneko, koirassaniko, koirassasiko, koirassansako, koirassammeko, koirassanneko, koirastaniko, koirastasiko, koirastansako, koirastammeko, koirastanneko, koirallaniko, koirallasiko, koirallansako, koirallammeko, koirallanneko, koirananiko, koiranasiko, koiranansako, koiranammeko, koirananneko, koirakseniko, koiraksesiko, koiraksensako, koiraksemmeko, koiraksenneko, koirattaniko, koirattasiko, koirattansako, koirattammeko, koirattanneko, koirineniko, koirinesiko, koirinensako, koirinemmeko, koirinenneko, koirasikaanko, koiranikaanko, koiransakaanko, koirammekaanko, koirannekaanko, koiraanikaanko, koiraasikaanko, koiraansakaanko, koiraammekaanko, koiraannekaanko, koirassanikaanko, koirassasikaanko, koirassansakaanko, koirassammekaanko, koirassannekaanko, koirastanikaanko, koirastasikaanko, koirastansakaanko, koirastammekaanko, koirastannekaanko, koirallanikaanko, koirallasikaanko, koirallansakaanko, koirallammekaanko, koirallannekaanko, koirananikaanko, koiranasikaanko, koiranansakaanko, koiranammekaanko, koiranannekaanko, koiraksenikaanko, koiraksesikaanko, koiraksensakaanko, koiraksemmekaanko, koiraksennekaanko, koirattanikaanko, koirattasikaanko, koirattansakaanko, koirattammekaanko, koirattannekaanko, koirinenikaanko, koirinesikaanko, koirinensakaanko, koirinemmekaanko, koirinennekaanko, koirasikokaan, koiranikokaan, koiransakokaan, koirammekokaan, koirannekokaan, koiraanikokaan, koiraasikokaan, koiraansakokaan, koiraammekokaan, koiraannekokaan, koirassanikokaan, koirassasikokaan, koirassansakokaan, koirassammekokaan, koirassannekokaan, koirastanikokaan, koirastasikokaan, koirastansakokaan, koirastammekokaan, koirastannekokaan, koirallanikokaan, koirallasikokaan, koirallansakokaan, koirallammekokaan, koirallannekokaan, koirananikokaan, koiranasikokaan, koiranansakokaan, koiranammekokaan, koiranannekokaan, koiraksenikokaan, koiraksesikokaan, koiraksensakokaan, koiraksemmekokaan, koiraksennekokaan, koirattanikokaan, koirattasikokaan, koirattansakokaan, koirattammekokaan, koirattannekokaan, koirinenikokaan, koirinesikokaan, koirinensakokaan, koirinemmekokaan, koirinennekokaan

Jag kan gott tillstå att jag inte kunde någon praktisk finska då jag gick ut nionde klass, den lilla finska jag kan idag har jag nog lärt mig i “livets skola”. Mina första egentliga konfrontationer med finskan uppstod under året i trädgårdsmästarskolan på Överby i Esbo. Tågkonduktörer och busschaufförer som pratade enbart finska verkade det vara gott om. Speciellt blyg har jag väl aldrig varit så fram kom jag på något sätt. Lastbilskörkortet tog jag i Helsingforstrafiken men med svenskspråkig trafiklärare från bilskolan i Grankulla. Uppkörningen vid besiktningsstation i Malm blev däremot en enspråkigt finsk historia och spänningen i samband med körprovet blockerade finskan helt och hållet så jag förstod inte ett ord av de instruktioner besiktningsmannen gav mig. Efter ett varv runt kvarteret och en fickparkering var vi tillbaka där vi startade och förvåningen från min sida vara stor då stämpeln slogs i pappret. Så visst kan det gå vägen utan språkkunskaper också, eller kanske just därför 🙂

Och vägen har det gått senare i livet också om än på knagglig finska. Bondfinskan och väderfinskan har jag delvis lärt mig via tidningen Maaseudun tulevaisuus och genom mitt engagemang i riksomfattande = i praktiken finskspråkiga föreningar. Visst harmar det lite att man inte flytande kan delta i diskussionerna och oftast håller dom på att lämna ämnet innan jag kommer till skott med mina kommentarer men jag upplever ändå att finnarna vill höra mina ståndpunkter. Hövligt och utan att dra på munnen lyssnar dom oberoende av om dom förstår eller inte, upplever jag det som. Det kan ju ibland ge en falsk förebild, lite kunde dom väl rynka på ögonbrynen ifall det är oklart så att jag får förtydliga vad jag menar. Nåjaa ett par gånger har dom i alla fall vänt på sig 🙂 ena gången var när jag som nyinvald styrelsemedlem i Juurestentuottajat presenterade mig och mina odlingar och efter presentation blev tillfrågad av ordförande om inte jag som kom från Österbotten hade någon växthusodling? “Joo onhan minulla pieni viidensadan hehtaarin kurkkukasvihuone” sa jag. Arealen motsvarade i stort hela Finlands växthusareal så inte att undra på att de reagerade 🙂

Överlag har jag blivit väl bemött och respekterad bland mina finskspråkiga kollegor, så pass att jag fått förtroende att leda Kaalintuottajain jäävuorisalaattijaosto. Att jag som svenskspråkig har lättare att ta del av marknadsläget i Sverige är säkert till nytta. Ett undantag kan jag dock meddela och det var en gång i samband med ett odlarseminarium då vi på småtimmarna kom in på språkdiskussion och svenskans nödvändighet i Finland. De flesta runt bordet ansåg att vi kan ju kommunicera på engelska med svenskspråkiga om det inte går med finska medan jag försökte förklara att det alltid är bättre att tala ett gemensamt språk framom att båda parter pratar på ett främmande språk. Fick medhåll av en av de stora centralaffärernas inköpare som sa att han märkt att han gör bättre affär vid inköp av varor från Sverige om han pratar svenska än om han gör motsvarande affär på engelska.

Lika väl bemött som bland mina odlarkollegor blev jag inte i information på Rödbergens polisstation i samband med att jag behövde ett pass för att ta mig över till Estland. Tänkte att med myndigheterna borde det gå att göra sig förstådd på svenska men blev bryskt ombedd att prata finska. Drog till med “passihakemus” och konstapeln pekade uppför trappan.

Jag har aldrig skämts över att vara svenskspråkig och har för vana att börja samtalet på svenska om jag tror att det kan lyckas och ibland förvånas jag över att motparten i alla fall försöker. Ibland blir det så att jag pratar svenska och motparten finska och då får vi ju öva lite båda två, finns viljan så går det 🙂 Har upplevt att viljan att försöka prata svenska är större ju längre bort från svenskbygderna man kommer. Kanske är nyfikenheten på oss svenskspråkiga större där? En kollega från Savolax berättade att för honom räcker det med en semesterresa till svenskbygderna vid kusten, allt är så annorlunda att det känns som att resa till utlandet.

Det här med finskan aktualiserades för mig personligen häromdagen då jag blev tillfrågad att berätta om min lökodling i samband med ett skolningstillfälle för odlare i Savolax. Jag meddelade att jag inte tidigare hållit föredrag på finska men att jag kan försöka om dom tar risken, vi får se hur det blir 🙂

semmosta rantaruottalaisen hurrista………

De hänger på håret.

Kanske föranledde rubriken er att tro att detta inlägg skulle handla om min tre år långa frisörsblockad för att få frillan i headbangingskick 🙂 Nää, här är det luggen / blasten på morötterna det är frågan om. Dess skick är inte helt oväsentlig eftersom den maskin jag använder vid skörden lyfter morötterna i blasten liksom för palsternackorna som beskrevs i gårdagens inlägg.

En stadig och frisk blast underlättar skörden väsentligt men den får inte heller vara för lång som i palsternacksfallet. Och det var just vad som hände i år morotsblasten blev lite för lång så att morotsradens blast snärjde in sig i nästa rads blast som då kunde rivas loss och medföra att nästa rads morötter lämnade kvar på åkern. Här spelar ju också radavståndet en viktig roll. Det ligger på 52 cm mellan dubbelraderna och brukar vara tillräckligt i normala fall men i år blev blasten ovanligt frodig och lång trots att jag inte gödslat mera än normalt. Jag antar att den varma försommaren medförde att jordens egna kväveproducerande förmåga mobiliserades så att det lösgjordes mera näring än vanligt.

Nu är det inte enbart blastens skick det hänger på, också ogräsförekomsten spelar in. På den första bilden är åkern relativt ren från ogräs medan det på den andra bilden förekommer en del vitgröe som är ett lågvuxet gräs som obetydligt stör själva moroten men gärna följer med upp tillsammans med morötterna vid upptagningen. Vitgröets rötter drar då med sig en hel del jord som gör att det lätt blir för tungt för remmarna att lyfta massan som då glider ur greppet och drar morötterna med sig.

Lite bilder som beskriver problemet:

Här är blasten i gott skick och morötterna lyfts jämnt och fint upp. — Här är blasten i gott skick, åkern ren och morötterna lyfts jämnt och fint upp.

Här är blasten i sämre skick och morötterna vill inte riktigt följa med upp....... — Här är blasten i sämre skick, ogräsförekomsten större och morötterna vill inte riktigt följa med upp…….

...... vilket leder till att det blir lite morötter kvar på åkern. — …… vilket leder till att det blir lite morötter kvar på åkern.

Bilderna ovan är tagna samma dag men på olika platser på åkern så det kan variera en hel del. Skördeförlusterna uppskattade jag till nåt mellan 5 och 10 % men jag tyckte ändå att det var lite harmt att lämna dem kvar så jag beslöt att vi kompletteringsplockar för hand efter maskin. Det var ju fint väder och torrt i marken så att det tog lite tid borde inte betyda nåt. Men nu råkade det sig så att den kalla måndagen för 2 veckor sen blev lite för kall så att en 2-5 cm av morötternas övre del frös lite grann. Morötterna är ändå användbara om man skär bort lite av övre ändan men lagerhållbarheten har nog farit. Så mitt beslut att plocka 5-10% spillmorötter förbyttes i att 25% blev oskördade. Det är lätt att vara efterklok men det hade faktiskt i detta fall lönat sig att köra ned skördespillet i stället för att handplocka efter maskin.

Men ibland löper det fint också (till skillnad från gårdagens palsternacksvideo), sätter in en videosnutt där det går som det ska. (Ljudet eller oljudet, beroende på hur man ser på saken, är lite högt så det kan löna sig att sänka volymen lite innan ni spelar upp klippet)

Ibland växer det…..

….nästan för bra.

Tänkte så här lite i efterskott beskriva höstens skördearbete. De vill inte riktigt bli tid till aktuella blogginlägg alla gånger, men bättre sent än aldrig sägs det ju 🙂 Nu är det mörkt och regnigt och bättre hälften njuter av värmen söderöver så det är bäst att ta tillfället i akt och blogga lite när man får ha datorn för sig själv 🙂

Helt smärtfritt har inte skördearbetet förlöpt i höst men det är inte vädrets fel i år, vi har ju haft en fin och torr höst fram till nu. En del är fortfarande kvar på åkern men palsternackorna har jag i alla fall skördade så jag kan ju börja med dem så får vi se var vi landar. Som jag nämnde i mitt inlägg om skördeutsikterna så har årets palsternackor sett fina ut hela säsongen. Och visst blev det en god skörd också till sist.

Palsternackorna växte sig nästan lika långa som odlaren själv..... — Palsternackorna växte sig nästan lika långa som odlaren själv…..

….och det visade sig ställa till lite problem vid skörden. Fram till den första nattfrosten i månadskiftet september-oktober var det inga problem då blasten hölls upprätt men efter köldnätterna lade sig blasten och snärjde in sig från rad till rad så att det blev stockning i maskin.

Öppningen där blasten ska igenom är inte särskilt stor.......... — Öppningen där blasten ska igenom är inte särskilt stor……….

..... och det blir lätt lite för trångt när stora blastmassor skall igenom. — ….. och det blir lätt lite för trångt när stora blastmassor skall igenom.

En liten videosnutt kanske beskriver det bättre 🙂

Stockningarna i maskin ledde förstås till att det som jag hade tänkt att vi klarar av på en eftermiddag istället fordrade nästan två dagars arbete. Samt att flickorna fick lite styrketräning 🙂 Med facit i hand borde jag ha försökt konstruera någon form av blastskärare som skulle ha kapat bort lite av den överflödiga blasten innan den gick in till blastningsenheten. Men det fanns det inte tid till då längre och som sagt det fungerade fint så länge blasten stod upprätt och gav ett jämnt flöde av material.

Nåjaa, palsternackorna fick vi in till sist och det är frågan om om inte årets skörd av dem är den bästa jag haft under de närmare 40 år jag odlat dem.

De va de, palsternackshäran teiji :) — De va de, palsternackshäran teiji 🙂

Praktikanter.

I mån av möjlighet brukar vi ta emot studeranden för utförande av praktikperiod här på gården. Jag minns ju själv från tiden som arbetslärare på trädgårdsskolan att det inte alla gånger var så lätt att hitta lämpliga praktikgårdar. Oftast har också praktikanterna kommit från trädgårdsskolan på Korsholms skolor (eller yrkesakademin i Österbotten som det numera heter).

Under flera års tid har det varit ganska sparsamt med praktikanter men i år har vi haft hela tre stycken som under längre eller kortare tid deltagit i arbetet här på gården. Och dom har för ovanlighetens skull kommit från olika skolor och utbildningslinjer. Oftast har det varit fråga om trädgårdsmästarstuderanden som vi haft här på gården och på senare tid under enbart några veckors tid men i år hade vi för första gången en agrologstuderande här. Hans praktikperiod var också lite längre eller 100 dagar så det fanns möjlighet för honom att följa med hela produktionskedjan från sådd till skörd vilket jag tycker är värdefullt.

Det här med trädgårdsutbildning har annars strulat till sig nu då det inte längre finns möjlighet att direkt från grundskolan gå till trädgårdsmästare eftersom utbildning på svenska endast ordnas i form av vuxenutbildning numera. Det betyder att du antingen avlägger yrkesutbildning inom annat område eller studentexamen innan du har möjlighet att söka till trädgårdsmästarutbildningen. I och för sig så är inte kunskap tung att bära men faran är stor att trädgårdsintresset svalnar under gymnasietiden eller om du studerar inom någon annan bransch till först. Och den erfarenheten har jag från min tid som arbetslärare att de idag duktigaste företagarna inom trädgårdsbranschen är just de unga fördomsfria elever som då kom direkt från grundskolan. Några har förvisso också gått via gymnasiet men framgångsrika trädgårdsföretagare som i 35-45-års åldern omskolat sig är nog lätträknade. I många fall har målet med vuxenstudierna varit att ta sabbatsledigt från tidigare arbete eller att lära sig ta hand om den egna täppan. Och inget illa i det men trädgårdsbranschen behöver också arbetskraft, det är ju en arbetsintensiv bransch, och framförallt så behövs driftiga företagare / odlare. Risken är annars stor att produktionen marginaliseras så att den inte intresserar de stora handelskedjorna. En hög självförsörjningsgrad av trädgårdsprodukter har ju också betydelse för landets ekonomi.

Ojdå, det här blev ord och inga visor men faktum är att odlarkåren speciellt på frilandssidan börjar bli rätt ålderstigen.

Dagens ungdomar klandrades för en tid sedan i media och beskrevs, om jag minns rätt, som självupptagna och ansvarslösa men de ungdomar som jag haft förmånen att lära känna under deras praktiktid här hos oss har nog skött sig riktigt bra. Vill passa på att tacka årets praktikanter Linda, Lena-Maria och Oskar för deras insats under praktiktiden och önska dem god fortsättning på studierna och lycka till i livet.

En synbarligt nöjd Oskar tackar för sig och åker hem till Åboland.

Brukar i vanliga fall hålla lite distans till praktikanterna för att objektivt kunna bedöma deras kunskaper men vad gäller Oskar så blev det känslomässigt lite speciellt, dels så hade han många egenskaper som påminde mig om Erik och dels så var han så gott som på dagen lika gammal när han påbörjade praktikperioden som Erik var när han dog. Han tog på sätt och vis vid där Erik slutade. Saknaden efter Erik gör sig speciellt påmind nu så här i allhelgonatider……….

Hunger.

“nö böri ja noo vaar hongro” (nu börjar jag nog bli hungrig) sa en av mina medarbetare en hektisk dag på sensommaren. Efter en titt på klockan i telefon kunde jag konstatera att “normal” lunchtid hade passerat för närmare 2 timmar sen.

Så där vill det lätt bli då “arbetsledningen” i stridens hetta tappar greppet om tid och rum. Själv har jag ju ett litet reservlager som jag bär på så om det blir ett längre arbetspass utan kosttillskott så brukar “reserven” mobiliseras efter stund med “skakadarrin” (ett fenomen som uppstår vid blodsockerunderskott). Men nu är ju inte alla utrustade med reserv och visst måste jag tillstå att den egna prestationen också lider med reserven inkopplad. Charlotta beskrev känslan i sitt inlägg kasta gräftan och skena och i det fallet var det i kylskåpet räddningen fanns 🙂

Nu kan det ju också råka sig att kylskåpet ligger någon kilometer bort om man råkar befinna sig på någon lite mera avlägsen åker. Då står valet mellan att lämna arbetet på hälft eller genomlida “skakadarrin” tills reserven mobiliserats, om man nu har någon. Är det lite osäkert hur länge arbetet tar så brukar vi naturligtvis ta med lite mat när vi åker ut men ibland håller inte planeringen sträck.

Det här tillfället föranledde lite diskussion vid kaffebordet senare på dagen och jag tyckte att det egentligen är lite underligt att man inte laddar upp före och underhåller näringsreserven när man arbetar liksom man gör inför till exempel ett långlopp på skidor. Då brukar man speciellt om det rör sig om lite längre sträckor noga se till att kroppen är “laddad” med energi (kolhydrater) före start och under loppet underhåller man energiförrådet vid “saftstationerna” med ungefär en halv timmes mellanrum. Varför gör man inte detsamma under arbetsdagen? Nu är väl arbetsintensiteten inte riktigt fullt ut lika hård i det dagliga arbetet som under en skidtävling men det är faktiskt ibland fråga om hårt kroppsarbete. Speciellt i samband med skörden av grönsaker som oftast görs manuellt. Det har hänt att jag efter arbetsdagen varit mera utmattad än vad jag varit efter ett Vasalopp. Pulsen har förstås inte legat lika högt under arbetet men ett Vasalopp brukar ändå inte ta mera än 6-7 timmar medan arbetsdagen under säsong lätt närmar sig det tredubbla. Så visst vore det befogat att noga se över energibehovet, kanske kunde man orka prestera lite mera på så vis?

Tror jag skall göra en jämförande undersökning när det blir dags för lite skogsarbete så småningom. Ena dagen kör jag på som brukligt med lite kaffe och smörgås vid varannan tankning av motorsågen medan jag den andra stoppar i mig lite Energy bars, gel och sportdryck ett par gånger i timmen. Är det någon som testat motsvarande?