Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.

Å skidan hon slinter :)

“Du ska se att det blir bättre bara du får börja skida” var det en och annan vän som sade under senhösten och förvintern när jag tyckte att det mesta var lite motigt. Tyvärr har tröttheten och det eländiga skördevädret kanske återspeglat sig lite i blogginläggen också, det mesta har lätt blivit lite mollbetonat. Men nu känns det faktiskt lite bättre efter att flunsan börjat ge med sig så att jag kunnat inleda skidsäsongen, så visst får jag väl lov att ge vännerna rätt 🙂

Kändes faktiskt eländigt här i början av månaden då skidspåren vid sportstugan sattes i skick och flunsan hindrade mig från att spänna på skidorna. På juldagen kände jag mig i alla fall så pass pigg att jag tyckte att det var dags att försöka mig på en tur i spåren. Förvånansvärt lätt gled skidorna trots kylan och nysnön så det blev 12km under premiärturen för säsongen. Julannandag hann jag inte med mera än 8km för vi hade en hel del grönsaker att packa för leverans på torsdagmorgon. I går kväll spädde jag på med ytterligare 16km så nu är jag uppe i 36km. Och bara jag får hem bilen som är ute på leveransuppdrag blir det väl en tur ikväll också 🙂

600km lyckades jag skrapa ihop under fjolårssäsongen och det har jag tänkt att jag skulle försöka med i år också då nu snön kom tidigare än ifjol. Hade satt 100km under december som målsättning men vi får se hur det blir det utlovas ju regn och plusgrader till söndag. Ordentliga målsättningar är det hursomhelst bra att sätta oberoende om det gäller odlandet eller skidandet.

Vi är ett gäng skidare härifrån som brukar försöka avverka ett långlopp utomlands varje vinter och i år är målet Birkebeinerrennet i Norge i medlet av mars. Loppet lär vara krävande så lite träning kan behövas. Egentligen hade vi tänkt åka MarciaLonga i Italien men vi fick ingen startplats då italienarna börjat begränsa antalet deltagare från Norden för att ge de italienska skidåkarna bättre möjligheter till goda placeringar. Vi nordbor har tydligen blivit för dominerande i spåren 🙂 Ett annat lopp som jag helst inte missar är BotniaVasan i Vörå i februari. De här båda finns inplanerade så här långt, finns det tid och ork kanske det blir ytterligare något lokalt lopp.

Skidåkningen är väl egentligen den enda fritidssysselsättningen jag sysslar med för tillfället förutom lite föreningsverksamhet och några kilometer MC-åkning sommartid. Och joo, det här med bloggskrivandet får väl också räknas som ett fritidsintresse det med 🙂

Visst har jag andra intressen som jag gärna skulle ägna mig åt men då tiden inte riktigt vill räcka till är det lika bra att låta det vara ty annars blir det lätt en stressfaktor och då är det ju inte roligt längre. Under skidåkningen får man frisk luft och motion som håller kroppen i skick under vintern inför sommarsäsongens fysiska prövningar. Skidåkningen passar hela familjen så både frugan, barnen och barnbarnen nöter spåren här. I vinter kommer också äldsta och yngsta dottern att försöka sig på lite långlopp med att delta i BotniaVasan, om pappa betalar deltagaravgiften 🙂

WP_001835 — Kallt men fina förhållanden under skidsäsongspremiären.

Julhälsning

Vill med detta inlägg önska bloggläsarna GOD JUL. För det får man väl göra ännu idag, imorgon är det väl god fortsättning som gäller?

De senaste åren har julen firats lite improviserat. Tidigare firades så gott som alla jular med middag och julklappsutdelning hos mor och far. Nu har ytterligare en generation kommit med i bilden så familjen är lite mera splittrad. Sen har ju morsan blivit lite äldre också och har inte den ork som fordras för att koka, steka och baka åt hela familjen. I år hölls middag i knytkalasstil hos mellandottern i grannbyn och dit hittade också julbocken som var den samma som ifjol. Trots att de äldre barnbarnen uppnått skolåldern verkade nog tron på julbocken sitta kvar även om utstyrseln synades noga 🙂

Innan middagen delades de sista julhälsningarna ut till vänner och bekanta och ljusen förnyades på sonens och fars gravar. Granen paketerades in för att klara förflyttningen från lagerlokalen där den fått stå för att tina upp några dagar innan den tas in och dekoreras. När det är så pass kallt som det är i år kan granen snabbfrysa under förflyttningen och då blir nog glädjen kortvarig. Likadant kan det gå om man tar in en stelfrusen gran i stugvärmen utan att långsamt låta den tina upp.

Granen fick i år bli modell större i och med att mellandottern numera bor i föreningshuset i grannbyn.

GOD JUL !!

Julstress.

Jag hör inte till dem som tar på mig någon större stress för att det är jul men julen orsakar ändå en hel del oreda som leder till stress, speciellt de år då julen infaller mitt i veckan som i år. Grönsaksbeställningarna blir ju lite större (vilket i och för sig är trevligt) då det är färre dagar att leverera men i och med att det rör sig om färskvaror vill det ju inte gå att bygga upp några lager av leveransklara produkter. Sen är det ju väldigt svårt att veta vad som går åt också just denna jul.

Det utdragna skördearbetet gör att jag liksom Nisse har en hel del göromål “på slarv” och det, liksom att arbetet räcker till i övrigt också, gör att det inte finns utrymme för några helger eller andra utsvävningar. Inte passar det att vara i oskick heller …. ändå är oskick och utsvävningar precis vad jag sysslat med. När de övriga finländarna firade på slottet satt jag och “sprutmålade” (ursäkta utrycket) toalettstolen. Magsjukan gick relativt snabbt över men följdes av flunsa med halsont, snor och hosta i mer än en veckas tid. Sånt tar på krafterna så trots att jag försökte hålla igång gick allt som i slow motion och bara det allra nödvändigaste som att se till att flisförrådet fylldes på och en del utrustning och maskiner räddades från att gömmas i snön samt lite hjälp åt flickorna med tvätt och sortering var allt jag orkade med.

Det är ju annars märkligt att man hålls frisk när man trött, våt och kall jobbar ute på åkern men sen när dagarna blir kortare och man försöker unna sig någon timme på soffan ja se då slår sjukdomarna till. Kan det vara så att när man inte på några villkor har tid att vara sjuk så då vet också kroppen att se till att den fungerar och immunförsvaret jobbar på för att sen försumma sina uppgifter när man slappnar av?

24-timmars semester.

Sen hade jag ju lovat frugan lite utsvävningar också i samband med hennes 50-årsdag. Det löftet måste jag väl ändå hålla, hon har ju trots allt orkat med mig i närmare 32 år vid det här laget. Lämpligt nog började krafterna komma tillbaka men som alltid när man ämnar företa sig några extraordinära utsvävningar finns det allt möjligt som måste göras så det blev en 42-timmars arbetsdag dagen innan avresan söderut. Som sällskap på resan hade vi frugans tvillingssyster med man som chaufför så jag kunde tacksamt ta igen mig lite under bilfärden i snöröken. Riktigt trevligt hade vi på badhotellet men riktigt pigg kan jag nog inte påstå att jag var. Förstår inte hur de som håller flera veckor semester orkar och hinner få allt klart innan ledigheten. Nää, semester är nog inget som passar mig, hellre jobbar jag på i maklig takt varje dag än stressar på för att hålla någon dag ledigt.

Nu till julen ska det väl ändå bli lite lugnare så att jag hinner ut i skidspåret för trots att spåren nu varit i prima skick i mer än 2 veckor har jag ännu inte påbörjat skidträningen, målsättningen är att få ihop 100km innan årskiftet och det börjar inte vara så många dagar kvar tills dess.

Hur som helst så verkar inte den utlovade domedagen komma idag heller och vi börjar sakteliga gå mot ljusare tider……… såleis 🙂

De går precis lika bra med selleri………

……ifall julskinkan har rymt, det sjöng Werner & Werner. Och visst ligger det nåt i det eller? Avslutade hur som helst arbetsdagen nyss, tillsammans med Linnéa, med lite tvätt och paketering av stjälkselleri så nu doftar arbetshallen friskt av selleri. Den lite säregna doften gillar man eller så inte, jag hör definitivt till den första kategorin i alla fall 🙂 Dessutom är de spröda selleristjälkarna goda med lite dipp eller dylikt.

Frugan brukar göra en fräsch sallad på stjälkselleri enligt följande:

Ingredienser:

några skurna stjälkar av stjälkselleri

5 rivna äpplen

1 riven morot

Dressing:

1 burk creme fraiche

1 tsk örtsalt

Blanda dressingen, skär sellerin i små bitar. Riv morot och äpplen. Blanda i en skål och häll genast dressingen över och blanda ihop innan äpplena mörknar.

Passar bra till både kött och fisk.

Kanske har bloggläsarna egna tips på användning av stjälkselleri? Det är ju en mångsidig grönsak 🙂

WP_001694 — Grön väldoftande stjälkselleri 🙂

Stjälksellerin håller ett par – tre månader i lager så en bit in i januari borde det ännu gå att få inhemsk vara och den är nog att föredra för den importerade är en av de grönsaker som oftast fastnar i tullaboratoriets tester vad gäller höga halter av bekämpningsmedel. Kan meddela att årets skörd höll sig grön och frisk så några svampmedel behövde inte användas i vår odling i år heller. Jag är ju inte någon certifierad ekoodlare men kan man undvika bekämpningsmedel så gör man ju det naturligtvis.

Facebook……

…… bra eller dåligt? Ja därom tvistas det både i hemmen, på jobben och även bland förståsigpåare och annat skolat folk. Och visst är också min syn på “föusbootjen” lite tudelad men måste väl ändå tillstå att det positiva överväger för närvarande.

Här liksom, tror jag, på många andra ställen var det till först ungdomen som började använda fb och visst tyckte jag att de försummade en del arbete med att ideligen uppdatera sina statusar, gilla, dela och kolla vad vännerna höll på med. Jag tyckte också att det var lite onödigt och märkligt att efter att just ha kommit hem från skolan eller vännerna så måste man börja chatta med de samma personerna som man just träffat………. kunde man inte ha “chattat” färdigt “face to face” innan man skiljdes?

Nå, man är ju en gammal gubbe som inte förstår sig på sånt 🙂 Inte förstår jag mig heller riktigt på de som helt hemfaller åt det som kallas “tele-cocooning” till den milda grad att de varken ser eller hör något av omgivningen helt inneslutna i sin egna värld med proppar i öronen och med ögonen och fingrarna på telefon. Nå, ibland får jag också höra att jag inte hör något när jag går omkring och lyssnar på radion i hörselskydden, så kanske det är samma sak. Men det oroar mig lite att ögonkontakten med omvärlden håller på att försvinna. Fast i och för sig tyckte jag det samma när jag som något yngre på 70-talet besökte huvudstaden och de flesta gick med blicken fästa rakt fram i fjärran, ingen som hälsade eller ens nickade åt varandra på gatan. Här i vår lilla by var ju allt så annorlunda. Nu på senare år tycker jag faktiskt att storstaden blivit lite vänligare och vår lilla by som också växt lite har blivit…… jaa, ovänligare är kanske att ta i men atmosfären har nog ändrat. Eller……. jaa, jag vet inte kanske är det” gammal gubbe funderingar” de här också?

Skolkampanj

Häromdagen hade jag förmånen att få presentera jordbruket genom “bonden i skolan” -kampanjen för ortens fjärdeklassister. Tillfället oroade mig lite ty några dagar innan hade jag hört på radion att nuförtiden så får inte läraren ställa direkta frågor till enskilda elever inför de andra eleverna för då viftar eleverna genast med lappar där föräldrarna meddelar att deras blyga barn inte får utsättas för dylik “exponering”. Hur har det nu blivit så här tänkte jag, är det just “tele-cocooningen” som lett till att all kommunikation numera måste förmedlas elektroniskt? Nå, till min tillfredställelse kunde jag notera att blyga var nu inte barnen i den lokala skolan 🙂 Och glädjande nog var det ganska många, kanske lite mera än en fjärdedel som hade föräldrar som sysslade med någon form av jordbruk. Däremot tror jag att det var endast två som hade någon av föräldrarna som på heltid var bönder. En lektion gick snabbt och lite svårt tyckte jag det var att få balans i vad som man kunde gå in på på så kort tid. Dessutom är jag ju mera van att undervisa yrkeskolelever och vuxenstuderande än lågstadiebarn från min tid som arbetslärare på trädgårdsskolan på -80-talet.

Men tillbaka till facebook,

det var som sagt flickorna i familjen som till först anammade flugan sen fick dom också sonen med i gemenskapen, vilket lite förvånade mig för han var inte så datorintresserad trots att han var väldigt intresserad av teknik i övrigt. Eller rättare sagt så rörde sig hans datorintresse mera kring att läsa motorsidor, sprängskisser och se på youtube-videor än att chatta och delta i diskussionsforum. Säkert påverkade hans dyslexi till en del hans datoranvändning. Därför hade jag kanske inte förväntat mig att han skulle börja “sitta på facebook”, vilket han hann göra i litet över ett halvår innan han togs ifrån oss. Då jag i chockartat tillstånd frenetiskt försökte finna förklaringar till varför han så hastigt och oförklarligt valde att avsluta sin vandring här på jorden fick jag med flickornas hjälp ta del av Erik’s “liv” på facebook för att där eventuellt finna någon ledtråd. Något svar fann jag inte och det hade jag kanske inte heller väntat mig, det var som väntat inte så värst många kommentarer. Går nu inte närmare in på Erik’s liv här denna gång till det saknar jag fortfarande kraft och mod men mitt sökande ledde till att jag skaffade ett eget facebook-konto.

Vill väl inte direkt påstå att det räddade mitt liv men åtminstone hjälpte det mig att bättre klara de sömnlösa nätterna de första månaderna. Vill å det varmaste tacka alla de bekanta och från tidigare obekanta facebookanvändare som offrade sin nattsömn med att stötta och uppmuntra oss denna svåra tid.

Så här efteråt förstår jag inte hur men på nåt konstigt vis samlade jag mig till att också grunda en sida (fanpage) för vår gård. Vi hade samma sommar haft släkt från Amerika på besök och de ville gärna följa med utvecklingen av grödorna och livet på gården och jag fann här ett lättare sätt att göra det på än genom att sända e-mail. Lite opersonligare joo…… men så mycket enklare. Eftersom den amerikanska släkten kallade gården för Finne farm fick sidan namnet FinneFarm och för att göra det lättare för dem att ta del av information skriver jag företrädelsevis på engelska där.

Sidan har nu fungerat i lite på tre år och under tiden har också andra börjat “gilla” den så numera skriver jag in information om gården och livet här för alla intresserade. Den är öppen för alla och till först hade jag kanske tänkt mig nåt tiotal “fans” men trots att jag inte desto mera har marknadsfört sidan så har den numera över 500 “fans” som gillar den. Eftersom den har internationell spridning så skriver jag fortfarande mest på engelska men kommentarer och frågor försöker jag besvara på frågeställarens språk.

En liten test på sidans funktion och facebooks effektivitet gjorde jag i samband med självplockstillfället här om veckan, tycker nog att jag kan vara nöjd med responsen då ett 20-tal plockare plus den lokala dagstidningen dök upp trots endast ett halvt dygns varsel.

Mera facebook,

sporrad av “framgången” med FinneFarm-sidan grundade jag också en annan öppen sida kring vår “livsnerv” genom byn det vill säga den så kallade vägen eller Långmossvägen (bygdeväg 17619) . Tanken med denna sida var att informera väghållare och -användare om vägens skick eller egentligen om vägens oskick. Den har nu ett 90-tal “fans” så vitt jag vet mest användare trots att jag nog försökt bjuda in väghållarna också. Vägen har sen sidans tillkomst grundförbättrats och är nu i bättre skick. Vet nu inte om jag kan påstå att det är sidans förtjänst och fortfarande finns det orsak till information och förbättring av vägen så lite sporadisk uppdatering om vägens skick och livet kring den försöker jag göra.

Förutom dessa och min personliga sida deltar jag i ett antal slutna grupper, så visst spenderar jag numera en del tid på facebook på gott och ont. Lite tid joo men kanske inte mera tid än vad många spenderar med att se på TV. Jag vill gärna ha lite mera interaktivitet än vad TV erbjuder så jag föredrar nog fb, försöker ändå undvika alltför många kommentarer, gillanden och delningar för jag tycker mig notera alltför mycket “skräp” som enbart tar tid att bläddra igenom när man försöker uppdatera sig om vad som är på gång. Sen kan jag inte heller förstå varför personer i samma hushåll måste hålla på och förmedla information via fb istället för att prata med varandra……. så långt har jag inte kommit med “tele-cocooningen” ännu……… 🙂

Såleis…….. blev lite långt dethär…….. hoppas ni orkade med allt trams 🙂

Stundars julmarknad.

Meddelade i veckan åt marknadsarrangörerna att det ser ut att bli så pass kallt att mitt deltagande i marknaden nog inte blir av. Det vill ju inte riktigt till att hålla grönsakerna ofrusna när det blir någon minusgrad och det lovades en -6 – -7°C till söndagen. Meddelades att det nog kunde gå att ordna en uppvärmd plats så att jag kunde komma, eftersom det inte tas något inträde kunde jag få hålla till i biljettluckan.

Sagt och gjort så lastades bilen, trots att termometern visade -15°C i morse, med de grönsaker som flickorna förberett under fredag och lördag. Den oisolerade biljettluckan var dock inte riktigt så varm som jag hade hoppats så fönsterrutorna immade igen av de fuktiga grönsakerna och mitt flåsande. Att jag inte fanns på min “ordinarie” plats på marknadsområdet utan var gömd bakom dom frostiga fönstren gjorde att “mina kunder” hade lite svårt att hitta. Efter att jag fått ytterligare en kupévärmare så fönstren tinade upp och med hjälp av lite vägvisning i form av morotspilar började kommersen löpa lite bättre 🙂 Nån rusning eller direkt köbildning uppstod i alla fall inte denna gång men inte sörjer jag för det, jag hann ju prata lite med kunderna i stället 🙂 Mycket folk drog marknaden även denna gång men kylan gjorde att en del nog spenderade lite mindre tid än brukligt.