Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.

Ett år på bloggen.

För lite över ett år sen skrev jag mitt allra första blogginlägg. En rätt förutsättningslös start faktiskt. Jag hade egentligen inte läst andras bloggar innan dess förutom något enstaka inlägg av föregående års bondbloggare samt enstaka inlägg av bekanta och halvbekanta som skriver blogg. Så jag visste väl inte riktigt vad jag gav mig in på, och kanske lika bra så 🙂 Tänkte väl att det ungefär skulle vara som att skriva dagbok, vilket jag gjort från och till sen tidig lågstadieålder, men konstaterade genast att dagbok har jag skrivit mera för mig själv som ett stöd och för ventilerande av mina tankar. När det gällde bloggen så skulle jag ju skriva för andra och det ställde ju lite andra krav och sen fanns ju alltid frågan “hur pass personligt” kan man skriva på en dylik “allmän” plats. Man vill ju gärna sätta en egen prägel på inläggen men ändå få dem att passa in i andemeningen med bondbloggen som ju främst är att ge en bild av bondens vardag.

Skönlitteratur har man ju inte läst sen ungdomsåren och grammatiken i facklitteraturen är ju inte alla gånger den vad man lärde sig i skolan så mina tidigare modersmålslärare får ursäkta att mina texter formats mera utgående från dagligt tal än från skolboken. Meningarna vill ibland bli långa, tyvärr. Men att börja sitta och bena ut texten skulle ändå ta för mycket tid så hellre något fel än att det inte skulle bli något inlägg alls.

Målsättningen var väl att nå ett 150-tal inlägg under året men riktigt dit nådde jag inte. Brist på ämnen har det inte varit men ibland har man undrat om de kanske skulle uppfattas som lite banala och ointresssanta, ett 120-tal inlägg torde det i alla fall ha blivit. Kvaliteten på inläggen låter jag bli att uttala mig om :-D.

Inledningsvis gällde vårt kontrakt för ett år men på bloggarträffen i februari beslöts att vi fortsätter skriva till framåt hösten i alla fall. Jag har för egen del tänkt att jag nu i sommar ska försöka skriva lite mera om själva grönsaksodlandet. I fjol kom odlandet kanske lite i skymundan i all yra kring återuppbyggandet av produktionshallen. Bättre möjligheter till bild och videomaterial har jag numera så kanske den sidan kan förbättras lite också.

Hur som helst så har ni kära läsare nu alla tiders chans att ge synpunkter på bondbloggen och samtidigt delta i utlottningen genom att fylla i den enkät som finns framlagd!

Börshaj…….

……är jag inte men att kunna säkra priset på produkterna lät dock intressant så jag “slog mig loss” några timmar i kväll för att ta del av informationen om prissäkring av spannmål.

Ett tack till föreläsarna som gjorde sitt bästa med att förklara hur det går till i praktiken.

 

Nu odlar jag ju inte kvarnvete eller raps som är de produkter som i praktiken lättast kan prissäkras via handel med futurer så det är inte aktuellt i mitt fall. Knappast inte heller för andra små producenter, därtill fordras allt för mycket kapital att binda i pantsättnings- och betalningsrörelsekonton samt omkostnader för “mäklarna”. Lätt blir det nog så att en stor del av den eventuella nyttan smulas bort på vägen och att välja rätt tidpunkt för bindandet av priset kräver ju också att man har koll på marknaden. Men är man en stor spannmålsproducent kan det säkert vara på sin plats eller också kan flera mindre odlare gå ihop om ett gemensamt avtal för att dela på kostnaderna.

Frågan är nog angelägen för idag är nog de flesta sektorer inom jordbruket i ett svårt läge vad gäller att få ekonomi i rörelsen. Produktpriserna stampar på stället eller går ner medan förnödenheternas pris och övriga kostnader stiger. Den aviserade momsförhöjningen kommer nog också i praktiken att till stor del belasta producenterna, tyvärr 🙁

Spannmål är annars en produkt som är relativt lättlagrad, om man har lagerutrymmen, så genom att välja “rätt” försäljningstidpunkt kan man ju också på sätt och vis “prissäkra” produkten men det binder ju också en hel del kapital förstås. Vad gäller grönsakerna är det oftast mer eller mindre omöjligt att spekulera i försäljningstidpunkt då produkternas hållbarhet är så pass kort, man är helt enkelt tvungen att acceptera “marknadens” pris den dag då skörden är mogen.

Närmat…..

tangerade jag i gårdagens inlägg och det lönade sig tydligen för idag blev jag bjuden på lunch av närmatsprojektet 🙂 Projektet Närmat och kvalitet hade arrangerat en föreläsning för grönsaksodlare och potatisproducenter till kvällen men där hade jag tyvärr inte möjlighet att delta. Men lunchen på YA i Närpes hann jag med i alla fall då den råkade sammanfalla med våra leveranser till sydösterbotten. Det är inte alla dagar man blir bjuden på lunch tillsammans med folk som har ett så stort intresse för genuina råvaror 🙂

Närmatslunch i trevligt sällskap 🙂

 

På hemvägen passade jag på att besöka en av mina tidigare arbetsplatser för att i väntan på vårbruket insupa lite inspiration …….. vilket kan behövas, det har ju utlovats nya snöfall till i morgon.

Några penséer 🙂

 

Dagen har nog bestått av arbete också ifall någon undrar och den gångna helgen blev också arbetsfylld. De vill ju bli så att det man inte får gjort under veckan får lov att utföras under veckoslutet. Traktorn har trilskat vid start en längre tid och jag visste att det var dags för en ny startmotor så en dylik hade jag redan skaffat hem, till all lycka. På lördag kväll ville den nämligen inte längre så det blev en akut reparation långt in på sena kvällen. Trångt och smutsigt var det men jag var i alla fall glad att den sade upp kontraktet i hallen och inte ute i skogen.

Livet är inte bara luncher och penséer, ibland ska det skruvas lite traktorer också :-/

 

 

Ursprung.

Nej, nej, detta inlägg har inget att göra med armbindlar eller den senaste tidens debatt!! Här är det frågan om helt lagenlig märkning som jag nu under vintern förfinat något inspirerad av dagens GPS-teknik.

När det gäller vår dagliga mat är det nog helt berättigat att få veta varifrån det vi stoppar i oss härstammar. Och då är det inte fråga om någon form av diskriminering utan helt rättmätig information.

Efter att vi gick in i EG (senare EU) blev det ett tag lite “fult” att skylta med inhemskt och finländskt, allt skulle värderas lika i den fria marknadens anda. Strikta sorterings- och paketeringsregler infördes och vi odlare skolades för att t.ex. alla europas morötter skulle se exakt lika ut. Ett system för “EGenkontroll” infördes och förpackarens kvalitetsansvariga skulle innan leverans granska en viss procent av försändelsen. Hela proceduren blev så pass komisk att jag har förträngt detaljerna men i det lilla familjeföretaget där man ofta själv eller tillsammans med familjen förpackat produkter under dagen så skulle innan leverans den kvalitetsansvarige öppna förpackningarna och granska sorteringen samt föra protokoll över arbetet. Ett arbete som ofta samma person  just utfört eller kanske makan/maken vilket gjorde saken ännu känsligare 🙂 Protokollen skulle sparas och jag har väl ännu någon mapp liggandes i förrådet. Visst är kvalitetskontroll viktigt men dylika system är nog mera lämpade för storföretagen och industrin än inom familjejordbruket, här får nog var och en svara för att kvaliteten är den rätta. Efter hand luckrades regelverket upp något och  kravet på produkternas rakhet och storlek har lindrats något.

I takt med att miljöfrågorna och det horribla med att frakta maten runt hela jorden blivit omdiskuterat så har närmat och lokalproducerat blivit allt populärare. På lokalplanet har det väl alltid varit så och nere i europa har det lokala värderats högre än det importerade. Här höll det ett tag på att helt styras över till “standardprodukterna” vilket mest gynnat handeln som på så vis fritt kunnat köpa upp billiga partier världen över. Visst är närmatsboomen också en trend som allt annat men jag tror nog att den kan bestå ganska länge, ökade transportkostnader och miljöproblem i de mer tättbefolkade områdena bidrar säkert till det.

Men tillbaka till min egen märkning som detta egentligen skulle handla om. Jag har som sagt under vinterns lopp efterhand kompletterat förpackningarnas produktinformation med GPS-koordinaterna för den plats där produkten är odlad. De kunder som köper våra produkter kan om dom så vill knacka in koordinaterna i lämpligt kartprogram och på så vis lokalisera produktens ursprung. Jag tycker att detta berättar mera än enbart odlarens / förpackarens adressuppgifter som är den normala informationen.

Så här ser det till exempel ut på de morötter som vi packat idag.

Produkt ID med koordinaterna inom parentes.

 

Vad tycker Ni? Kom gärna med synpunkter och förslag till ytterligare förbättringar av produktinformation.

 

Uppdatering 19.4

Bongade följande produktinformation häromdagen:

Finländsk purjo?

Tillåter mig betvivla att denna purjo är finländsk, skulle ha varit roligt med koordinaterna över ursprunget 🙂

Om någon känner på sig att information är riktig så rätta mig i så fall.

Koskit…..

…..sprider jag inte för tillfället men jag var med på den tiden när man bredde dynga “by hand” på åkern. Dyngan kördes oftast ut under vintern i små högar som stampades till snygga “paket” för att underlätta nedbrytandet av cellulosan i halmen och för att undvika att de värdefulla näringsämnena gick till spillo. I samband med vårharvningen delades sedan högarna ut i mindre högar som sen i sin tur fördelades jämnt över åkern för hand och harvades in i marken. Jobbet var tungt och ibland fick mina barnahänder en och annan blåsa men det minns man inte längre 🙂 Det som man däremot minns är den underbart mustiga doft av välbrunnen kodynga som spred sig över nejden då när det begav sig. Anledningen till detta något nostalgiska inlägg är följande “Koskits-låt” med taktfast 2-cylindrigt komp.