Författare: Kalle

Visst finns vetskapen alltid i bakhuvudet – bondebranschen är full med faror. För egen del går det nog inte en dag utan att man tänker på alla risker som måste hanteras i jordbruksarbetet. Om jag går till mina “nära ögat situationer” som verkligen har hänt så handlar det väl närmast om vedklyven, rullande traktor, klämskada vid tillkoppling av redskap, ett tillbud när jag trodde tröskhacken stannat men den hade inte gjort det och några fallolyckor. Hittills har jag klarat mig med några blåmärken, några dagars haltande och ett par stygn på olika ställen – kort sagt jag har klarat mig bra.

Sen görs ju inte medvetenheten mindre av att jag har en karriär på 30 år i räddningsbranschen bakom mig, 20 av dessa på ambulansen, så visst har jag sett ett och annat mindre muntert i mina dagar – även skador som jordbruksmaskinerna ställt till med. Allt detta gör ju sammantaget att jag nog inbillar mig att säkerheten på Ranch Svedjebäcken är ganska under kontroll, men ändå verkar det nog inte vara så.

Häromdagen hände ingenting men det var nära. Det som inte hände var så fullständigt oväntat och oförutsägbart att jag har svårt att smälta det ännu en vecka senare. Det visar att så länge man håller på med saker som man inte kan ut i fingerspetsarna så borde man tänka tre gånger, och kanske inte ens det räcker alla gånger.

Syndabocken i detta fall var jag själv, och verktyget var en Kärcher varmvattentvätt från mitten på nittiotalet, en maskin som jag inte avstår frivilligt ifrån, den är ganska lättskruvad och pålitlig och delar finns ännu att få.

Tvätten hade stått över vintern i varmt utrymme och nu var det tags att ta den i bruk. Precis som brukligt är fungerade den inte utan behövde lite hjälp på traven. Eftersom den helt enkelt inte startade så gissade jag att felet var en fasttagen pressostat, vilket också visade sig vara sant. För att verifiera att jag hade rätt kopplade jag förbi tryckvakten för att kolla om den startade då. Jodå, det gjorde den. Samtidigt lutade jag mig över tvätten för att kolla efter läckage och då smällde nånting som lät som ett pistolskott. Uppskattningsvis 5-7 sekunder senare landade föremålet som lossnat på plåttaket 10 meter bakom mig, så det hade nog gjort en rejäl luftfärd som då började några centimeter bredvid husbondens huvud.

Det visade sig som brukligt är att jag inte begrep nånting. Det handlade om en mässingsbult på ca 30 gram och med nästan en cm gänga som flugit iväg. Hade den träffat huvudet antar jag nog att det hade varit tack och hej för min del, men ändå blir den mest intressanta frågan – hur tusan kunde den släppa? Jag trodde ju att övertrycksventilen i pumpen skulle ta hand om denna sak men tydligen inte.

Skurken i dramat är den bult som saknas på bilden. Hur den sen kunde åka iväg utan att skada gängorna blir en gåta som jag troligen kommer att grubbla över ännu på hemmet.

Hur som helst. vad lär vi oss härav. Jo kanske främst att farorna också ligger där man absolut inte ser dom på förhand men också hur fruktansvärt viktig skyddsutrustning är. Som en föreläsare sa engång: “Vi har bara två hål i kroppen som duger att titta med så dom behöver vi vara rädda om” Nu tror jag ju inte att plastskyddsglasögon hade gjort från eller till i detta fall, men ändå – sämre hade det säkert inte varit.

Fjädrar som far iväg eller oljeslangar som spricker, det menar jag är en förbisedd fara i lantbruket. Och en massa andra saker som jag inte vet om ännu.

I skrivande stund har jag återställt tvätten i bruksskick. Både ventilerna och flygbulten fanns att uppbringa i Helsingfors, något jag tycker är ganska imponerande med tanke på tvättens ålder. Tyvärr hamnar jag väl nog så småningom att börja fundera på att förnya den, men det bär mig lite emot, jag kan precis tänka mig hur dom nyare tvättarna är när nånting går sönder. Originaldelar och programmering antar jag är det som gäller. Gud vet så dom inte är anslutna till nätet också.

Eftersom Ni alla först tittar på bilderna och sen läser texten är det ingen ide att hålla nån på halster eftersom ju alla redan har räknat ut hur det gick – det blev en Ford. Nu har jag inte haft några New Hollanddrömmar överhuvudtaget så det är inte det rubriken syftar på utan det faktum att jag skulle ha velat ha en blå Valtra redan 2002, men eftersom jag då köpte en demotraktor var den och förblev röd. Som parentes kan nämnas att om jag tagit en Valtra denna gång hade den blivit mörkmetallicgrön. Men så skedde alltså inte.

Kanske vi ändå tar det från början. Ny traktor just nu, vissa kanske nog tycker att gubben slinter lite i tankegången men såhär är det. Jag har ända sedan starten 1990 haft en 10-årsplan framåt med lån och investeringar. Detta betyder att inget lån får vara längre än 10 år och ingen maskin skall vara äldre än 10 år – här finns förstås undantag, vagnar tex och lite annat.

Sen har jag också haft en 8-hektarsregel, det vill säga jag skall vid sämsta tänkbara utfall klara mig med att sälja 8 ha odlingsjord och således efter det ha tillräckligt mycket jord kvar för att kunna driva ett vettigt jordbruk.

Men en ny traktor…..?

Begagnade maskiner har aldrig intresserat mig dels för att jag är skeptisk till deras tidigare liv, men kanske främst för att jag tycker prissättningen över hela linjen är helt vansinnig. Man skall nästan upp till 10.000 timmar för att maskinen skall vara kännbart billigare än en ny och det känns inte meningsfullt överhuvudtaget.

Nåja, hur bra har mina planer hållit då? Jo, riktigt bra fram till 2013 då jag borde ha bytt Valtran till en ny traktor enligt plan. Tyvärr var ju också 2013 det år då den dåliga jordbrukslönsamheten blev sämre så det blev inget av då. Jag nosade nog då också på begagnatmarkanden men utan något riktigt resultat. Över tid har nog några andra maskiner överåldrats av samma orsak, främst växtskyddssprutan som idag är 17 år. Nämnas kan också att tröskan har halkat efter rejält, den är 33 år och har varit i huset sen 2007. Nånstans måste man ändå hålla sig uppdaterad och om det skall bli en generationsväxling här i huset så kan inte heller maskinparken vara hur gammal som helst.

Men varför en New Holland?

Ja, det var nog inte meningen. Hit skulle inte komma något annat än Valtra, det har jag vetat i många år, jag har egentligen inte ens bemödat mig om att läsa om andra märken. Nu var det dock så att två saker hände, dels tycker jag Valtran, åtminstone dom mindre börja bli lite väl oinhemska, Acco har satt lite väl djupa spår där, men kanske främsta orsaken är att sättet som Valtran säljs på idag passar inte riktigt mig. Som alla vet så tillverkas varje Valtra individuellt och det är förbaskat attraktivt, men det gör också att det är bökigt att få fram priserna, man borde adoptera försäljaren så att han finns till hands hela tiden och räknar om, och räknar om och räknar om. Dessutom nämnde jag ju i förra inlägget att Valtras försäljningsaktivitet på mässan var lika med noll. Antar att dom helt enkelt gjorde en felbedömning på mig, jag blev väl klassad som däcksparkare och inte tänkbar kund.

Helt annat var det i NH montern. Där blev jag omdelbart påhoppad av en finskspråkig försäljare som inte överhuvudtaget tog notis om att jag var ointresserad. Han ville bara ha mitt telefonnummer lösttjatat för vidare kontakt. Han fick det och jag hoppades att ingen skulle ringa och om nån gjorde det skulle det vara snabbt avklarat – hade jag för mig.

Det gick väl två veckor så ringde Rasmus från Inter-Tractor i Kokkola och på klingande coccoladialekt berättade att han hade för avsikt att sälja en traktor till mig. Han nämnde priset på T6.180, so far so good, men sen råkade han nämna att den var sexcylindrig.

Duns

Där smällde gubben som alltid drömt om en 6 cylindrig dragare i backen så det sjöng om det. Från den stunden var inget sig likt. Lägg sen till ett överraskande bra erbjudande på bytestraktorn och sen gick det som det gick.

Sen kan man ju till tidens ände fråga sig om man överhuvudtaget borde få fortsätta att vara myndig när man ger bort en felfri Case 845 och tar en elektonikspektakel med AdBlue motor istället. Det får framtiden utvisa, men nu är inte “Forden” riktigt elektronikvansinnig, skulle nästan säga att exklusive avgasreningen och en del säkerhets- och övervakningssystem så finns det nästan mindre finesser på denna än på Valtran från 2002 – och den har ju fungerat felfritt.

Eftersom ju detta var en lagertraktor i Kokkola så kunde jag ju känna på den och provköra just rätt exemplar innan köpet – detta att jämföra med Valtran som vid köpet ännu ligger som obruten metall i nån gruva. Jag provkörde också nästa modell uppåt utrustningsmässigt, med CanBus och en massa annat märkligt, men den var för dyr och inte ens intressant för mitt behov. 2×8 växlar med kopplingsfri snabbväxel täcker nog mitt behov – men jag saknar Valtrans knappkoppling, den hade jag velat ha. Sen skulle jag också ha velat ha kördator men det blev inte så. En annan sak som irriterar med Forden är en rad strömbrytare som är så enfaldigt placerade att dom lika gärna kunde ha varit utanför hytten. Men det finns såklart mycket jag gillar också, designen, sikten från hytten, insteget, den utskjutbara dragkroken och en relativt enkel elektronik, den totala avsaknaden av multiskärmar och touchkontakter passar mig bra. En enkel dragare med 150 hk var vad jag ville ha – och det fick jag.

Helt säkert kommer jag att återkomma med mera plus och minus under vårens gång – hoppas det blir mest plus.

Det hör ju nästan till rutinen – åtminstone för mig att man alltid skall ångra sig efter en större affär. Minns tex när tröskan MF440 med hytten till vänster byttes till Claas 48 med hytten på mitten. Hela första säsongen svor jag över den vansinniga hyttplaceringen, men ändå rätt snabbt insåg jag nog var en tröskhytt skall vara placerad – dvs på mitten. Samma var det när vältkombin kom till gården och riktigt upp i ljuset kom det med Amazonesprutan 2005. Hela första säsongen sprutade jag mekaniskt och lät datorn ligga i sin låda. Just den datorn som jag idag överhuvudtaget inte skulle klara mig utan.

Ännu har jag några aktiva år kvar – få se om jag kommer att hinna pröva precisionsodling. Det kliar i fingrarna nog. Kommer antagligen att avsky det också – fast bara första året.

Javisst. Jag erkänner. Det har inte gått så speciellt bra med bloggandet på senare tiden. Alltså en lång senare tid. Ursäkter är patetiska, förklaringar bara dåliga men ändå. Dels beror det på att egentligen ingenting har hänt som skulle vara intressant i skrift, men mest ändå på att jag har varit lite onödigt nerrörd i jobb och andra uppdrag det senaste året. Inte så att det inte skulle ha funnits tid att skriva, men energin har inte funnits. Tyvärr börjar gubben bli lite till åren och det har åtminstone fört med sig två saker. Energin är inte som förr, åtminstone inte på kvällen och hastigheten på utfört jobb har nog minskat betänkligt över tid.

Numera kallar hästarna till stallsjobb på vardagar 06.30 och på helgerna 07.30 ungefär. Det är ju faktiskt så att sedan hästarna kom till gården midsommaren 2019 så har inte vårt hus varit tomt på folk mera än nån timme åt gången. På kvällarna tas dom in runt 21.00 så det blir inte så mycket tid över för annat. Som tur är finns ju Lovisa och Clara till hands så helt fast är jag inte, men allt har sin tid, Lovisa fick sitt körkort i fjol på våren och det har nog gjort att man ser mindre av henne än förr, men å andra sidan har en hel del sjussande fallit bort också så det är ungefär en plusminusnoll-affär i slutändan.

Mitt senaste inlägg är daterat maj i fjol och det handlade om mina vedermödor med inställningen av den nyinköpte gödseltratten. Det inlägget resulterade i rätt många kontakter av läsare som kom med förslag. Alla hade dock det gemensamt att alla mina trattinställningar var rätt, så inget blev egentligen bättre av det. Det bästa tipset kom från Rangsbyhållet av Johan H som kom på iden att man ju kan halvera inställningarna och sedan köra ett varv till om så behövs. Bättre fel gödsel i tratten än på åkern kan man säga och jo, det skall jag pröva nästa vår.

Det blev ju absolut inte till nånting med höskörden efter min fadäs, det gödslade var så grönt att det nästan var blått och låg platt på backen, det andra var tunna ljusgröna timotejstrån som stod och konverserade högljutt för att höra varandra. Det blev alltså slåtterkrossen istället för slåttermaskin i år. Nåja, hö går att köpa med det var lite väldigt irriterande att 650 kg gödsel for till Gud utan att göra nån nytta.

I övrigt var odlingsåret en framgång. Skörden blev både stor och bra, och maskinerna höll. Inte blev det ohanterbart långa torkar heller, men ett typfel gjorde jag i alla fall. Tre ha vete stod kvar på åken när regnet kom. Sedan efter regnet paniktröskade jag bort det och sen bodde det i torken 19 timmar istället för sex-sju på övrigt vete. En vecka senare hade förhållandena varit riktigt bra. Tänk att man ALDRIG lär sig. Panik på hösten blir alltid dyrt i nån ända.

Lovisa och jag besökte Maskinmässan i Helsingfors i oktober. Det börjar bli lite investeringsdags på torpet, och eftersom ju Lovisa har visat bra med intresse för en fortsättning så åkte vi båda ner för att bekanta oss med post-coronautbudet. Just i detta fall har vi väl lite olika synsätt, jag vill ju gärna ha smått, hanterbart och användarvänligt medan Lovisa nog kunde tänka sig en sex meters såmaskin eller motsvarande. Nåja, drömma får man och det är ju drömmarna som för oss framåt, men lite sans skadar inte. Nu måste jag ju ändå ge Lovisa det erkännandet att det nog bara är drömmar för hennes del också, nog har hon helt klart för sig vilka ekonomiska realiteter vi rör oss i på vischan idag.

Tröska eller traktor eller spruta eller nåt annat?

Egentligen är det tröskan som borde stå först i byteskön på gården. Årsmodell 1992 och 2500 timmar gör inte Claas till nån ungdom precis. Grön är hon men inte ung. Nu är det ju så att det inte mera finns nån ny tröska på marknaden som är i lämplig storlek (och pris) för en producent i vår klass. Jag hade lite börjat titta på den ryska Versatile tröskan som fått en återförsäljare i Finland, men Vladimir bombade ju bort det intresset redan tidigt i fjol.

Begagnad tröska?

Här kunde jag återanvända vitsen om att en sån har jag redan. Eftersom jag snöat in på Claas så blir egentligen enda alternativet Claas 140 och då pratar vi redan 70.000 euro för en tröska som egentligen inte är annorlunda än den jag har, och körd över 1000 timmar. Inte alls attraktivt. Efter lite kalkylering blev det nog lätt att besluta att Claas 48 får vara med nästa år igen. Nog hittar man nån hugad tröskare om den tackar för sig under säsong.

Vi tittade på några tröskor av vansinnesmodell på mässan, suckade och gick vidare.

Traktorerna nästa anhalt. Här är det märkesmässigt lika lätt som med tröskorna. Det enda alternativet stavas Valtra. Jag tittade nog på andra kandidater på mässan men Fendt är för dyr, Ferguson passar inte min smak, New Holland har jag egentligen aldrig tänkt på, Case har jag dålig erfarenhet av, Claas, mja, möjligen men ändå nä. Tyvärr var inte Valtras monter riktigt i min smak, inga priser utsatta (annat än avbetalningsrater) och kundbetjäningen var inte heller på topp. Så Valtra lämnade lite besk smak i munnen efter mässan.

I New Hollands monter fanns en försäljare som till skillnad från Suolahtifolket verkligen ville sälja en traktor. Nån sån skulle jag inte ha, men på något sätt fick han ändå telefonnummern lurad av mig och hotade återkomma. Nåja, han kan ju försöka.

Sen vimsade vi iväg till Zetormontern och blev kär. En liten Zetor med en massa mekanik, enkel hytt och Ad-Bluefri motor. Japp – denna var intressant. Priset runt 60.000 med lastare var också attraktivt så där dröjde jag mig kvar en bra stund och några sekunder snuddade tanken vid ett impulsköp, men det blev nu ändå inget sånt.

Det man dock snabbt kunde konstatera är att nuförtiden står sig jordbruksredskapen riktigt bra i pris och att priserna är på väg uppåt som uppskjutna från Cape Kennedy. I samma veva kan man också snabbt se att för mig som byter traktor ungefär vart tjugonde år är inte begagnat över huvudtaget ett alternativ, dyra och mycket medkörda är dom som finns på markanden. Personligen är jag inte ett dugg intresserad av att spara 15000 euro och få en traktor som gått 10.000 timmar.

Vad annat intressant fanns på mässan? En sak som jag redan tidigare intresserat mig för fanns i en monter. En drönare som hittar ogräs och utför punktbekämpning. Visste inte ens om att dom fanns på riktig, men det gör dom tydligen. Nåja, så nära är nog inte framtiden ännu, men visst låter det attraktivt. Om jag inte är fel informerad nu så är priset inte heller oöverkomligt, men dom lär ännu inte vara godkända att använda i odling så tanken får nog bero.

Under tågresan hem från Hufvudstaden snurrade tankarna på och jag kom som vanligt fram till – exakt ingenting. Eller jo – visst skall det vara en Valtra. En G-Valtra.

Drygt en vecka efter hemkomst ringde New Hollandhandlaren……

Stay tuned så skall Ni få höra hur gubbsjuka tar sig uttryck för en månskensbonde.

Läste med ett stort intresse om Nisses Bögballeinköp. Jag har själv under några års tid vandrat i samma tankar och gjort lite tester med lånad spridare och kunnat konstatera att det nu inte är sådär bara att hoppa in i hytten och köra.

Vi gör som vanligt, tar det från början. På det teoretiska planet resonerar jag precis som Nisse, det måste gå att optimera gödselgivorna och på samma gång spara pengar och skona miljön. Visst vet jag att dagens GPS apparatur kan sköta det självständigt, men det känns lite överkurs ändå, både på inlärnings- och investeringssidan.

Jag har i två vårar nu haft en ganska ny Bögballe lånad och haft stora problem med att få ut dom givor som jag vill, det har liksom hela tiden gått ut för mycket. Nu har jag inte haft riktigt tillgång till alla data runt lånemaskinen så jag har väl skyllt på det, men riktigt så enkelt är det nog inte. Om man känner för det kan man läsa inlägget om excercisen med Bögballen.

Inte lätt – svårt – Bondbloggen

Jag köpte således en Amazone spridare i våras. Precis som Nisses så är den allt rätt genom analog och priset var också hanterbart. Varför jag valde Amazone har helt och hållet att göra med min egen kroppsform. På Bögballen tog jag mig inte in mellan bakhjul och spridare när den var kopplad. Det var alltså en mindre cirkuskonst förenad med risker att koppla kraftöverföringsaxeln liggande under maskinen, det gick, men roligt var det inte.

Amazonen är såpass mycket annorlunda konstruerad att dit går det att ta sig även som välväxt och det fällde avgörandet på märke. Antar förresten att jag är enda bondbloggaren som dras med denna typ av problem.

Nåja, hästhöet skulle i tidig vår få sig en behandling. Nu visade det sig nog att efter 10-15 genomläsningar av manualen fanns det nog saker som jag inte begrep, detta som källa till irritation. Eftersom jag gör sprutspår till en 15 meters spruta så antog (och antar) jag att med kastbredden 15 meter så skall man kunna köra i redan befintliga sprutspår och allt skall sluta lyckligt. Jag har fått mig berättat att för att sprida rätt så skall Amazonen sprida dubbelt i varje körspår. Alltså 7,5 meter från vänster och 7,5 meter från höger.

Eftersom jag har ett ögonmått som en laddörr och dessutom saknar förmågan att få få någonting rakt, oavsett om jag bygger eller kör i en åker så krävdes lite förberedelse. Jag satte upp käppar i båda ändan av vallåkern med 15 meters mellanrum och avsåg att köra efter dessa.

Efter detta gjorde jag följande:

Kalibrerade ihop traktorns varval på kraftöverföringsaxeln med körhastigheten. Amazoneappen berättade att 540 varv vid 7 kmh ger det jag ville ha utslängt. Sen ställde jag in spjällen på tratten till det 14 som stod i appen. Efter detta tog jag inställningarna för kastbredd och ställde in enligt värdena i appen.

Sen tog jag kaffepaus och förberedde mig mentalt.

Det gick nu sen som det gick. redan efter några körda meter kunde jag konstatera att åtgången var vida över det önskade. Som plan B blev det då att göra precis som med Bögballen, dvs köra vartannat sprutspår och då fick jag precis som med dansken en ganska rätt åtgång över hel fältet.

Dock kvarstår frågan, var nånstans tänker jag fel. Om man kör vartannat sprutspår med 15 meters avstånd borde ju arbetsbredden på 15 meder bli hälften för smal. Men ändå blir åtgången av gödseln helt rätt när fältet är kört. Eller?

Jag har kontaktat flera ägare av samma sprutmodeller och alla har konfirmerat att jag gör precis rätt. Men det blir fel. Tror jag.

I den förnämliga Facebookgruppen Spannmålsbönderna fick jag massor med goda råd. Tyvärr hade jag redan provat varenda ett av dom. Fortfarande blir det fel.

Så just nu är jag lite gödseltrattstrött och vet inte riktigt hur jag skall komma vidare. Jag har lite gödsel kvar i lager, men är nu inte precis motiverad att skvätta ut dom lite hipp som happ eftersom det ju var felaktig gödselgiva som jag ville komma undan med trattköpet.

Det värsta är ju det att jag tror att jag gör något så diametralt enkelt tankefel att ingen ens tror att man kan tänka så galet, inte ens jag själv. Lite som att skruva sönder en motor som inte startar och sedan komma på att bränsletanken var tom. Så om det finns nån läsare nu som skrattat klart åt min dumhet kan ni ju dela med Er av kunskapen. Kanske etthundra före Er har gått bet.

Long time no see heter det visst. Inspirerad av Christers önskemål om att vi lite skulle spekulera över framtiden fick jag ny fart och avser nu knacka ner ett inlägg om saken. För fundera över framtiden, det känns nästan som en heltidssysselsättning för tillfället. Och det upplever jag som både bra och dåligt.

För X antal år sen satt jag av en föreläsning med Christopher Trier, som många säkert känner till. Det var bara bönder i salen och han frågade om vi visste vad som utmärker en bonde – dvs i tankesättet. Eftersom ingen visste så svarade han själv: “Bönderna är den enda yrkesgrupp som kan misslyckas med något 10 år i rad men ändå tro att det elfte kommer det nog att lyckas”. Åtminstone jag tog till mig detta, men att böja en gammal järnstång är lättare sagt än gjort.

Därför välkomnar jag på ett sätt det som nu händer, även om det för med sig många problem och svåra lösningar. Men det tvingar oss att tänka om, och det är kanske bra på sikt.

Alla vet vi ju spelförutsättningarna. Gödseln och energin har ränt iväg i pris något alldeles ofattbart. Just nu har ju också produkterna (alltså växtodlingsprodukterna då) följt med och är dom högsta som jag kan minnas. Det är såklart bra för spannmålsbönderna, men riktigt illa för djurproducenterna.

Alltså är det inte bra nu heller.

Till saken; Hur tänker jag då inför ny säsong? Jag har de senaste åren skrivit några blogginlägg om min nya vurm för gröngödsling. Efter många år av experiment har jag kommit fram till att en tredjedel av åkermarken skall ligga tre år i klöverträda och sedan brytas för höstsäd. Nuvarande förutsättningar ger ju ingen orsak alls att ändra på detta.

Själv missade jag min vana trogen dom första tågen i höstas, men kunde ändå köpa in gödsel till ett pris som egentligen inte är hanterbart, men ändå betydligt under nuvarande riktpris. I samma veva som jag vaknade gällande gödseln så for jag runt i ortens lantbruksaffärer och köpte upp bekämpningsmedlen som fanns i lager från förra säsongen, och dessa kunde faktiskt fås för ganska “moderata” priser. Jag anar ju nämligen att även bekämpningsmedlen kommer att rusa uppåt nästa år, för det mesta brukar ju följas åt. Å andra sidan har jag aldrig ännu haft rätt i nån form av spekulation, så antagligen faller dom ju i pris. I så fall är ju det bara bra för branschen.

Vi har ju för tillfället en såkallad “bra” vinter. Vad som sen är bra är väl individuellt, själv är jag ingen vän av varken snö eller köld, men det är en sak, en annan är att det är ju precis såhär det skall vara i Finland. Hur som helst brukar ju en “bra” vinter följas av en “bra” sommar, något som ger hopp inför nästa sommars odling. På sidan om detta har jag fått revidera mina åsikter lite eftersom jag ju med egna ögon ser hur kollosalt bra hästarna mår i snö och köld, jämfört med i en slaskpöl med blåst och regn.

Alltså, hur blir då nästa sommar. Jo, jag har aldrig gillat “slarvodling” så till den delen jag sår nyttogrödor kommer jag nog att göra det med precis samma produktionsinsatser som tidigare. Nån typ av odling där man minskar ner produktionsinsaterna roar mig inte. Nu får man bara hålla tummarna för att priset nästa höst skall vara ditåt hyfsat, för enligt dom kalkyler jag gjort är nog lönsamheten vid normal skörd bättre nu med högt pris på insatserna men även ett högt spannmålspris. Däremot blir ju risken större och missväxt eller prisfall kommer ju att slå en på käften brutalt. Men så är det ju i alla branscher.

För tillfället är jag mera oroad över kostnaderna för energin. Under många år har jag försökt sänka bränsle- och elförbrukningen på täppan, och där finns inte mera att ta utan att tänka om helt (tex ny energikälla till torken) Gemensamma nämnaren för allt detta är att kalkylerna alltid landar på samma punkt. Byta traktor till en som förbrukar mindre, byta energiform i torken, byta uppvärmning i bostadshuset, det landar alltid på samma sak. Rörliga kostnaderna kommer nog ner, men inte så mycket att det motiverar investeringen. Sen är det en annan sak om tex torkpannan beger sig till himlen och behöver förnyas, men att avsluta fungerande apparatur motiverar mig föga.

Det enda som för tillfället kan få svansen att vifta lite är solpaneler. Visst, jag är säker på att det också handlar till viss del om glädjekalkyler, men visst är tanken lockande att få ner elström – kanske till en elbil gratis från himlen.

Något som jag däremot ivrar för är ökat samarbete mellan gårdarna. Inte som fordomdags så att man äger maskinerna gemensamt, det brukar sluta i gråt, förr eller senare, utan ett mera överlagt, utvecklat samarbete. Varje spannmålsbonde behöver inte äga en Väderstadharv eller en direktsåmaskin. Om bonde A äger och förstår sig på torken, kanske odlare B kan handla en tröska. Sen slår man ihop sin odlingsjord, kanske inte juridiskt eller ägomässigt, utan man gör upp ett avtal om markanvändning. På detta sätt skulle man spara tid, investeringar och kanske till och med kunna utveckla kunskapen om alla inte behöver kunna allt. Dessutom skulle det vara bra med mera rotation på odlingsmarken, personligen kan jag tex inte så oljeväxter i vår fast jag skulle vilja, det passar helt enkelt inte in i markanvändningen i år.

För handen på hjärtat nu kolleger, det är egentligen inte gödsel och elpriset som är den riktigt stora boven här, utan det är maskinkostnaderna som skenat iväg och blivit så höga att inga marginaler finns till högre pris på produktionsinsatserna.

Så, riktigt på riktigt, om någon av mina kollegor på rimligt avstånd tycker detsamma så ta kontakt så kan vi fundera lite på nutid, framtid och dåtid.

Vi har ju kommit så långt i utvecklingen att även om jag skulle ha råd att köpa en fabriksny tröska (vilket jag inte har) så finns det idag på marknaden ingen “tillräckligt liten” för mitt behov. Det är kanske mest utmärkande med tröskorna, men egentligen gäller det alla maskiner. 40 ha kanske inte behöver en harv på 6 meter (fast jag nu har det) osv osv.

Till slut vill jag vara noga med att påpeka och understryka och framhålla att ovanstående text är skriven av en halvtidsspannålsbonde med 40 betalda hektar i bakfickan. Jag är helt säker på att andra spelregler gäller för djurbönder, men det kan jag inte tvärsäkert uttala mig om. Alltså låter jag bli.

Sen är det ju bara så att rent affärsmässigt skulle det kanske vara klokt att avstå hela etablissemanget, sälja bort och leva lyckligt resten av sina dagar, men nu är det inte riktigt så enkelt, det är ju ändå så att även fast det misslyckats 10 år nu, så kan ju det elfte bli bra – eller hur var det nu?

Tiden går som bekant snabbt, och ännu snabbare går den när man har roligt. Och roligt har jag haft under hela denna växtsäsong, och det roliga verkar fortsätta tills vidare. Det handlar om en hel radda av aha-upplevelser och så en hel massa tur med vädret också.

Skall vi ta det från början. Det började på nyårsdagen då temperaturen föll snabbt och landade så småningom på typ -20 grader. Detta var såklart inte det minsta roligt, men samtidigt nånstans långt bak i huvudet fanns tanken att det kanske inte var så illa i alla fall. Hästarna trivdes i varje fall bättre i minus massor än i plusgrader och slask så då accepterade jag det också. Dessutom fanns ju funderingarna om att detta ju bara var naturligt och att kanske, kanske nästa odlingssäsong kunde gynnas av detta elände på sätt eller annat.

Snömängden var också ganska passlig och både våren och snösmältningen kom i maklig och passlig takt. När sådden inleddes var jorden riktigt fint fuktig (vårmustig), men kanske lite kall, men det uppvägdes av några jättevarma dagar i maj.

Redan när jag harvat 10 meter på första åkern (på höstplöjt) kunde jag se att något var annorlunda i år. Jorden redde sig som en konfirmand i sina bästa år. Det torkade inte ur händerna och precis som på beställning kom ett par regndagar just då dom behövdes. Sen skall vi inte heller glömma att jag i år hade fullgod hjälp av dottern som nog tillbringade mera tid i traktorhytten denna vår än vad jag gjorde själv. Egentligen gjorde jag inte så mycket annat än sådde. Detta gjorde att vi kunde bereda och så åkrarna så snabbt som vårleran begär, och det spelade säkert en stor roll också.

Mot bättre vetande (men det hade med hästgödseln att göra) vårplogade jag 4 hektar dit korn såddes. Allt på samma dag, plöjning harvning, sådd. Rypsen som jag misslyckats med i tre år i rad såddes lite tidigare än jag brukar. Sen var vädret precis som jag ville ha det ända fram till nu i skrivande stund -midsommardagen.

Så far so good, men nu kommer det intressanta. Det är svårt att återge växtlighet på bild, man borde se det i verkligheten, men jag skall ändå försöka.

Rypsen som såddes där det varit vall i tre år och sedan höstplöjt, den ser ut som om någon annan sått den. Perfekt. Dessutom så gott som ogräsfritt. Visst, behandlat med Galera men ändå.

Motsvarande rypsväxt har jag aldrig haft

På 10 ha höstplöjt växer vete som är så fint att man inte tror sina ögon. Det är av sorten Wappu och håller på att bilda ax nu.

Bredvid Wappu “växer” något slags korn. Det är svagt och trött, glest och hängigt, men det är sått på vårplöjd mark som inte trädats på årtionden. Här går sparvarna på knä och jag förväntar mig max 25oo kg/ha av denna bedrövelse. Som sagt: Vårplöjt.

Sen till det allra mest anmärkningsvärda. Havren. Jag har sått ihop två skiften som har precis samma markkartering och förutsättningar. Samma dag, samma såmaskinsintällningar, men med en liten skillnad. Ena delen är klöverträdat i 3 år, och höstplöjt, och här ser havren ut som brukad av Jungfru Maria, även detta ogräsfritt.

På övre delen finns då samma havre men här är förfrukten misslyckat ryps som tallriksharvats ner två gånger på våren. Åkern består av 1/3 tistlar, 1/3 maskrosor och 1/3 dålig, svag havre.

Vad lär vi oss av detta nu då? Jo, att höstplöjning är bättre än vårplöjning har jag vetat längre, men hur mycket nytta klövervall gör i odlingsföljden, det är nog en aha-upplevelse utav rang för min del. Jag vet med all säkerhet att den havre som växer efter treåriga klöverträdan är den vackraste åker jag sett under min tid som både bondelärling och bonde. Visst, vädret har säkert också gjort sitt till, men nog har det varit bra odlingssäsonger tidigare också men inget har ändå sett ut såhär. Dessutom är det en jättebonus att åkern är i det närmaste ogräsfri. Speciellt lergräset som varit ett gissel av rang är helt borta.

Nu börjar alltså på allvar en ny tideräkning här på gården. Ännu har jag inte aktiverat räknestickan och bildat mig en uppfattning om vad som är ekonomiskt möjligt, och visst beror det också på hur stödpolitiken utvecklas. Men kanske en tredjedel klövervall och torrhö, en tredjedel spannmål som höstplöjs och en tredjedel proteingrödor kanske kan vara en bra väg att gå. Det borde ju vara helt möjligt att få ner både konstgödselanvändningen och bekämpningsmedelsförbrukningen med denna metod.

Nu kunde man kanske komma och säga att jag är fartblind av ett års upplevelser, men nja, ni skall vi komma ihåg att både havren och kornet som är sått på “gammalt sätt” ser precis lika dåligt ut som jag tyvärr blivit van att se min växtlighet de senaste åren. Jag skrev ju ett blogginlägg för nått år sen där jag bekymrade mig över att skördarna långsamt gick som kosvansen här på hemmanet.

Nu skriver vi år noll och startar upp ett projekt som nästa generation kommer att ha mera nytta av än mig, men förhoppningsvis skall inte nästa brukare behöva öva i 40 år.

Man har ju genom åren läst kilometervis med texter om hur vi genom ensidig odling långsamt förstör åkerjorden, men åtminstone jag har nu inte tagit desto större notis om detta. Den uppfattningen är jag nog på väg att revidera nu, men en viktig lärdom ger det som går stick i stäv med dagens härjande urbana befolkning och dess irrläror. Skall detta lyckas så måste vi har kvar -eller mera- betesdjur som indirekt producerar mat, annars går inte ekvationen ihop och vi kommer på sikt att drunkna i kemi i vårt jordbruk