Författare: Kalle

Det är svårt att sätta poäng på vad som är det värsta som kan hända här i livet. Dödsfall är väl nummer ett men vad som sedan kommer på nummer två plats är väl sen relativt och lite upp till vad var och en tycker och tänker. Helt klart är att dåligt väder och missväxt är katastrofalt för en bonde på många olika sätt. Dels finns det ju en rent ekonomisk realitet, ingen skörd ger mindre inkomst. Idag är vi ändå inte lika beroende som för 100 år sedan, men visst, allt står och faller med att man får in något i ladorna, så är det ännu. Utöver detta kan en misslyckad skörd vara ett misslyckande på det personliga planet om den beror på något misstag man gjort. Sen kan det förstås vara precis tvärtom, man gjort allting rätt men vädret slår sönder allt för en, och det är också ett ganska hopplöst läge. Hur som helst, de flesta kan väl ta en dålig säsong, det måste vi ju bara klara av ibland, men två börjar för många redan vara övermänskligt. Så har jag förstått att det är på väg att gå för vissa yrkesbröder i norra Österbotten och kanske även annorstädes.

Mot den bakgrunden har jag lite dragit mig för att skriva den text som jag nu ändå skriver. Det känns på något sätt så orättvist att inte ens vädret kan vara rättvist. Efter endel funderande skriver jag det i alla fall, det handlar ju om saker som jag inte kan påverka utan bara njuta av när man nu då för en gångs skull sitter i det grönare gräset på andra sidan.

Såhär då:

För några dagar sen sprang jag ihop med en nära bekant som inte är jordbrukare. Han ställde frågan, vi har ju haft ganska fint väder i år, vad skall bönderna klaga över i år. Svaret från min sida blev förstås; Ingenting.

Här i Närpestrakten finns det ingenting, absolut ingenting att klaga över vad det gäller odlingssäsongen såhär långt. Än är vi inte i mål, och ett slagregn eller frost kan förstöra allt på några minuter, men än så länge är det bara att njuta.

Precis hela odlingssäsongen har varit en söndagspromenad i perfekta förhållanden. I våras hölls marken fuktig (vårmustig) under hela planteringen och förhållandena var bra. Själv hade jag ju lite trubbel med maskinerna och slet därför i motvind nästan hela sådden, men vädret var bra. Efter sådden behövdes vatten och då kom det vatten. Inga syndafloder utan sådär passligt som det skall innan midsommar. När vattnandet före midsommar var över kom värmen. Det har inte varit riktigt stekhett många dar i sommar, sån nån fara för uttorkning har inte funnits, utan bara sådär passligt varmt som man vill ha det. Det känns nästan som om vädret ville säga “Förlåt för hur jag bar mig åt i fjol”

Nu mot slutet av juli börjar stråsäden så sakteliga ljusna upp och det anas nog rekordtidig tröskning på slätten.

Det finns egentligen igen orsak till att gå omkring och vara mallig över egen växtlighet i år, för i de förhållanden som varit i år är det nog näst intill omöjligt att misslyckas, och det gör ju då att mina plöjningsfria experiment från våren inte riktigt går att tolka. Det är däremot klart att det som jag jämrade mig över i vintras och delvis ännu i våras nog har kommit på skam, åtminstone i år. Mina ögon ser ingen skillnad alls på plöjda, lättbearbetade eller direktsådda åkrar. Detta gör nog att experimentet kommer att få en uppföljning nästa år.

Lägger bara för den goda sakens skull in en bild på rapsåkern. Det är hopplöst att försöka fotografera en åker och återge stämningen därifrån. Det är ungefär som att försöka fotografera köld eller lycka, det blir en bild, men stämningen förmedlar den inte. Frågar man efter min åsikt så säger jag att närapå det finaste man kan utsätta sig för att uppleva, det är en doftande blommande kornåker en fin kväll i andra halvan av juli månad.Där har man paradiset och kan bara vara så oändligt tacksam för att man får uppleva det – sommar efter sommar, och man behöver inte ens resa bort. Och dessutom – i takt med att världen blir oroligare och oroligare så uppskattar man bara mera och mera lugnet och ödsligheten på slätten.

Hur framtiden sen blir, det får vi se. Speciellt ljus är den inte för många bönder. Med dagens prisbild och annars också allmänna samhällsutveckling är det inte ens säkert att kommande säsong liknar något vi upplevt förr. För visst finns det smolk i bägaren och saker att vara orolig över. För självförtroendet är det naturligtvis roligt med fina åkrar och en fantastiskt växtlighet men det skulle ju vara roligt om varan som kommer därifrån skulle vara värd nånting också.

Som vanligt – bättre sent som alltid. Nedanstående inlägg borde ha publicerats för en månad sedan, men eftersom morgondagen alltid är en bra dag att göra saker på så blir det nu istället.

Det har ju på senare tid (egentligen ända sedan börja på 90-talet) stötts och blötts om huruvida EU är på gott eller ont för det finländska jordbruket. Vad jag tycker om detta kunde fylla halva Internet så det får vi återkomma till men nu skall jag lyfta ut en liten detalj ur den stora grytan.

Modeordet idag är ju stora enheter. Allt skall vara stort och det gäller förstås även jordbruket. Själv är jag ju som känt en edsvuren motståndare till stora enheter, det må sen vara växthus, jordbrukslägenheter eller fast Räddningsverk.

Missförstå mig rätt nu, jag missunnar inte någon företagare att lyckas väl och utöka sin verksamhet och bli stor, större, störst, det är en väl arbetande företagare väl unnat och det har väl också varit målet för mig nån gång i ungdomlig iver.

Det jag däremot blir fullständigt galen på är när nationella och internationella myndigheter med hjälp av bestämmelser och stödstyrningar ser till att slå benen undan små aktörer, medan stöden styrs till dom redan stora för att dom skall kunna bli ännu större. Det samma gäller investeringar, om jag vill bygga ett “husbehovsnöts” för låt oss säga 200 grisar så blir det garanterat kalla handen i investeringsstöd, men om jag höger upp antalet till 20.000 så tycker muyndigheterna betydligt bättre om att samarbeta.

Mot denna bakgrund kunde jag inte annat än le åt en verksamhet som jag hölls med en fin kväll för ca en månad sen.

Numera skall det ju anläggas skyddsremsor vid vattendrag och diken för att inte gödseln skall söka sig iväg ut och lagras i vattendrag och vackert så, i princip tror jag på det och på att miljön vinner på det, men varför skall det genast växa en sådan ofattbar byråkrati runt det hela? Nu är det viktigt att dom är på centimetern tillräckligt breda och vad jag har förstått så mäts det minutiöst vid granskning och dessutom skall dom vara skötta enligt allsköns regler, men ändå blir det bara ogräshärdar av dessa.

Efter sådd i år anlade jag en bro ut till närbelägen väg. Bron hade funnits där tidigare men tagits upp vid utfallsrensning och skulle nu då återställas. Detta gjorde att en liten del av åkern (i procent räknat kanske 0,01) inte hade såtts eftersom det behövdes svängrum för grävmaskinen. I samband med nerläggningen av trumringarna skadades också lite av skyddsremsan (ve och fasa) så detta måste då i god EU anda repareras. Det är här konflikten mellan stort EU och liten verklighet kommer upp på bordet.

Jag har inte speciellt stora maskiner, kanske tvärtom, men när det gäller att så i några kvadratmeter vete i efterhand så blir liksom nästan det minsta för stort.

Därför var jag tvungen att gräva längre in i uthuset efter en gammal harv, samt berätta för Zetorn att han skulle ut på åkern.

Med denna redskapsarsenal gick det sen helt bra att återställa veteåkern till EU skick. För att återställa skyddsremsans skadade 10 cm blev det dock skyffel. Medan jag höll på där och reparerade skyddsremsor i sommarkvällen kom jag att tänka på ett jordbruksverktyg som var vanligt förekommande i min barndom. Den såkallade “räinploogin” som var en ställning som sattes mellan traktorn och plogen för att man skulle komma åt att plöja skiftet absolut ända ut mot kanten. Detta står då i väldigt skarp kontrast till dagens skyddsremsor.

Jag hittade en bild på nätet som jag stal för att visa hur det såg ut.

(Bilden är “lånad” från Findit.)

Vart är det då jag vill komma med denna något röriga text. Jo, samhället idag vill ha stora enheter och stora maskiner och våldsam omsättning, men för att kunna uppfylla dom krav som ställs på oss jordbrukare måste man ändå aktivera gamla små redskap för att kunna lappa igen nålsögonen som kan sticka regelverket i ögat.

Tur man har dom kvar.

Låter det som om jag skulle vara negativt inställt till regelverket. I det fall Ni uppfattar det så har Ni alldeles rätt.

För många många år sen jobbade jag en sommar på dåvarande Yttermark Andelshandel. Det var 1984 i dataålderns begynnelse. Där berättades en historia om att man beställt 20 par arbetshandskar från SOK via datorn och dagen därpå hade nån ringt upp från SOK och velat bekräfta att man faktiskt skulle ha 20 bytestraktorer till lager i Yttermark.

Nåväl.

I min förra blogg berättade jag om min lilla reservdelsincident med växtskyddssprutan. I slutet undrade jag över när man kunde vänta sig att få hem delen som var sprucken och hade väl inga större förhoppningar om ett snabbt tillfrisknande. Händelseutvecklingen som följde på det var minst sagt komisk.

Jag vill redan i detta skede göra tydligt att jag är helt införstådd med att tabben var min egen. Ingen skugga skall falla varken över reservdelsförsäljaren eller affären. Dessutom blev det en verkligt “slutet gott – allting gott story” Tror jag.

Det handlade alltså om en koppliknande tingest som där blandarinställningen sitter fast på sprutan. En plastgrej som av någon anledning fick en liten spricka, dock tillräckligt stor för att inte hålla tätt. Det fanns inte något sätt att koppla förbi blandaren så där stannade som sagt växtskyddet för min del – mitt under högsäsong.

När jag skrev förra bloggen hade alltså delen beställts från Tyskland eftersom den inte fanns i lager i Finland. Detta tyckte jag var både märkligt och irriterande att en såpass vanlig del inte fanns i lager i Åbo. Men förklaring skulle komma.

Här är den trasiga koppen lossmonterad och uppställd för porträtt.

Tisdagen blev onsdag och någon del syntes inte till. Torsdag halva dan ringde reservdelskillen upp mig och berättade att ett pikapaketti nog kommit från Tyskland, men att jag kanske ändå inte skulle förvänta mig att bli riktigt nöjd.

Det som fanns i paketet var nämligen bara den gula klisterlappen som visar skalan.  I detta skede började jag bli irriterad ända tills jag kom på att det ju nog var jag som pekat ut reservdelen i spängskisserna på affärn. Jag hade bara varit nöjd med en pil som visade på burken och försäljaren hade skrivit upp nummern och beställt via något dataprogram.

Det som sedan var bra både för nerverna och framtidens förtroende för märket var att med rätt reservdelsnummer var leveranstiden 20 timmar, något som jag i dagens reservdelsinferno är jättenöjd med.

Det som jag däremot gått omkring och småskrattat åt nu i en vecka är vad den reservdelspackare på Amazonfabriken egentligen tyckte när han packade ner ovanstående gula klisterlapp och skickade som snabbleverans till Finland, där det då tydligen fanns en jordbrukare vars sprutande hade avbrutits och inte kunde få en fortsättning före han fick en gul klisterbild med inställningsskalan till blandaren på.

Det får vi aldrig veta men obemärkt gick det knappast förbi för honom.

Vad menade jag med ingressen då? Jo, när hela reservelskedjan bara består av nummer och aldrig något namn så kan det bli hursomhelst. Här är ingen tillverkare nämnd och ingen glömd idag.

Fadäsen gjorde hur som helst att jag missade en vecka och en dag växtskyddstid i år och med det följde ju nog lite bekymmer. Mycket sen ogräsbesprutning tätt följd av onödigt sen sjukdomsbekämpning i kornet, och utebliven sjukdomsbekämpning i vetet blev resultatet. Dessutom hade sprutspåren hunnit växa fast så det blev nog lite virrvarr med körandet i åkrarna också.

Resultatet får vi se sen. Men hur som helst – inga fler haverier dan före midsommar. Påminn mig om det om jag skulle råka glömma.

Låt mig klargöra en sak direkt från början. Jag tycker inte i allmänhet att jag är speciellt otursförföljd. Visst kan man ibland tänka att “varför skall sånt här alltid hända mig” men sådär överlag har jag nog inte varit speciellt illa ute vad gäller maskinhaverier i säsong. Före nu.

Nåja, otur och otur, det var nog en del klanteri bakom också, eller slarv om man så säger.

Onsdag kväll före midsommar var det optimala förhållanden att köra ut Broadway. Broadway är ett medel som tar både frö- och rotogräs vilket är bra, för då slipper man köra många gånger med olika medel. Dessutom har jag goda erfarenheter av Broadway, bara man kör det tillräckligt sent så flyghavren hinner komma igång.

Alltså sparade jag mig tills det var i senare laget och ställde då till med besprutning på onsdag kväll. Överlag är växtskyddet lite kinkigt eftersom det är så mycket som måste stämma, framför allt gällande vädret. Så det gäller att passa på då man kan passa på.

Fyllde sprutan, tömde i medlet, startade blandaren – och blev våt. Det sprutade vätska ur själva blandaren. När en växtskyddsspruta krånglar så blir det liksom många problem på en gång. Dels stannar ju arbetet, men övriga bekymmer är att blandad vätska inte står sig, den är dyr och var skall man göra av den? Sen är det ju också ett otrevligt forum att plaska runt i.

Alltså fattade jag ett snabbt beslut. Jag rusar iväg och kör ut sprutan som det var tänkt med läckande blandare. Det får gå som det går. Ganska bra gick det men roligt var det ju inte. När jag kom hem igen kunde jag konstatera att beslutet kanske tagits lite för snabbt för jag hade haft med mig slangen som sprutan fylles med ut på åkern en sväng. 11 meter av den närmare bestämt

Jag behöver väl knappast nämna att en koppling förstås var söndersliten i andra ändan.

Det var nu jag gjorde den kollossala felbedömningen. Jag skruvade inte upp något på kvällen utan tog för givet att det var en tätning som gett sig. Sådana har jag i lager så jag överlät bekymret till morgondagen. På kvällen dan därpå kröp den hemska sanningen fram. Det fanns en liten men naggande god spricka i blandarhusets vägg. DAN FÖRE MIDSOMMARAFTON var det visst. Ingen reservdelshandel på fredag, ingen reservdelshandel på lördag….ja, ni inser systemet. Tidpunkten var lika illa vald som när en jultomte får en hjärtinfarkt på julaftonsförmiddagen.

Det var bara att stå ut. På måndag hängde jag på låset på reservdelsaffären. Förstås ingen del i lager, det hade jag inte hoppats på heller, men leverans skulle ske dan därpå, dvs idag.

Det gjorde det inte.

Nu fanns närmaste blandarhus helt plötsligt i Tyskland och därifrån skall det nu då komma i morgon. Hoppas kan man ju.

Nu har sprutan stått stilla en vecka i morgon och jag har försökt täta huset med olika typer av kemi som alla misslyckats. Det är inte heller konstigt för den sitter på ett minst sagt jäkligt ställe. Dessutom går det inte att koppla förbi på något sätt så det är nu som det är. Status Quo.

Det var ett uttryck som någon vis person myntade för länge sen. En annan variant är “Jag tål inte sånt jag inte förstår”

Till den kategorin hör vissa fel och problem som man kan råka ut för som bonde, men inget har någonsin förbryllat mig lika mycket som detta som nu kommer att berättas. Problemet är olöst än idag så jag tar gärna mot tips på vägen som skulle kunna bringa klarhet.

Det handlar alltså om min grävling, en Ford 655 som i övrigt är i bra skick och samarbetar klanderfritt.

För två somrar sedan körde jag fast i skogen så att hela maskinen låg på buken och det var ett evinnerligt bökande innan jag till slut kom loss för egen maskin efter brukande av mera våld än vad som kändes bra. Genast när jag kom upp på vägen kände jag att något var galet i styrningen, den liksom stämde inte med rattrörelserna och hjulutslagen. Konsulterande gav vid handen att servopumpen givit upp och en ny införskaffades och monterades. Allt var bra några veckor, men sen märkte jag att styrningen bara fungerade med kall servoolja. När maskinen varit igång ca en halv timme försvann styrningen helt. Alltså den fungerade men blev oerhört trög.

När jag försökte tvinga den att styra tömde den ut all servoolja på hyttgolvet. Orbitrolen hade kraschat. Maskinen lämnades till Fordservice för orbitrolremont och i samband med det upptäckte reparatören att stången i ena servotuben (det finns två – en till varje hjul) var lite krokig. Inte mycket men dock. När tuben plockades upp återfanns en hel del metallspån inuti cylindern och här trodde vi roten till det onda var. Cylindern fick en ny stång tillverkad på ett nästan lokalt metallföretag och allt var frid och fröjd – tills jag två månader senare såg att cylindern var böjd igen. Denna gång VISSTE jag att jag inte kört mot något eller överansträngt styrningen eftersom jag ju varit paniskt rädd för att något skulle hända igen.

Totalt uppgiven monterade jag en ny stång (av samma leverantör) och började köra ännu försiktigare. Nu undvek jag fulla hjulutslag eller att pressa styrningen om den “tog emot något” Jag var också noga med att inte vrida hjulen stillastående utan styrde bara när maskinen rullade. Det gick bra. Hela vårsådden 2015 lastade jag storsäckar med frontlastaren och det gick bra. Under året har jag också använt maskinen en hel del och inga andra problem än lite läckande olja har uppdagats.

Tills i vårsådden i år. Jag hade väl lastat ca ett tiotal säckar å 650 kg när jag tyckte att maskinen styrde konstigt. Steg ur och möttes av följande syn:

Vad jag riktigt tänkte då vet jag inte, det är mest som ett luddigt minne, men nervklott är väl ganska nära sanningen.

Här står vi nu och försöker fundera. I detta nu är cylindern på bilden borttagen och jag använder bara den ena, men det funkar nu sådär och helst skulle jag nog vilja ha tillbaks båda. Däremot är det fullständigt meningslöst  att reparera den krokiga och montera den igen, för jag vet vad som händer. Den kroknar. Och det håller jag på att göra också.

Traktorreparatör har tillkallats och han har konstaterat att övertrycksventilerna öppnar som dom skall. Längden på cylindern är också rätt och det är bara den ena av två styrcylindrar som krånglar.

HJÄLP!!!!

“Svinhugg går igen” säger ju ordspråket. Ett märkligt ordstäv som i sig själv väl inte betyder nånting, man har gått betydelsen att dumheter man gör får man äta upp – dom kommer igen.

Så blev det förstås för mig också. Ni som följer Bloggen har ju fått till livs att den gångna vintern inte var någon höjdare för min del, det blev ingenting gjort. När sedan vårsolen lyckades väcka mig så var jag mer än lovligt på efterkälken och började med vinterns vedjobb i mitten på april. Nåja, hur som helst, det betydde att det var mycket som skulle springas fast och det har jag väl sysslat med nu då i en och en halv månad – på bekostnad av Bloggen. Det har liksom helt enkelt inte funnits tid att skriva hur gäna jag än har velat, och ämnen har inte heller saknats. Nu idag är vädret sämre och lockar till inomhusjobb så vi skall väl försöka reparera skadan med någon slags sammanfattning.

Best Of Vårbruket 2016 alltså:

En av mina större väderfarhågor inträffade i år. Valborg och första maj var jättefina. Enligt den prognosmodell som jag hittat på alldeles själv så betyder det att sommaren blir dålig. Den som lever får se det, men mera handfast betydde det att vårbruket startade tidigt. Jag fick ut rapsen -som jag provar första gången i år- redan den 3. maj och samma kväll tänkte jag skriva en blogg med rubriken “Det går bra nu”

Jag borde inte ens ha tänkt tanken för dagen efter upphörde det.

Som någon kanske minns hade jag ju i både experiment- och ekonomisyfte lämnat 80% oplöjt i höstas. Något som borde vara odlingstekniskt självmord i mina jordar, men allas vår Fader EU ville ju ha det så och betalade för sig, så varför inte? I skrivande stund är nog frågan mera “varför”? Nyss nämnda raps såddes på det område som var höstplöjt och där var som sagt inga sorger. Dom började sen.

Följande projekt var vetesådd. Vetet skulle då sås i obearbetad kornstubb där halmen hade tagits bort i fjol. Planen var tallriksharvning och s-pinnharvning, sen sådd. Tallriksharvningen gick riktigt bra.

Här är en bild av den från i fjol orörda marken med kornstubb. Bilden ovan visar bearbetningsredskapet.

Bild på marken efter bearbetning med tallriksharven. Ser bra ut men ändå ingenting jag vill använda som såbädd. Således väntade jag en dag och åkte iväg ut med Väderstad NZ S-pinnharv. Om det är någon som tror att en Väderstad harv inte kan packa så kan jag bekräfta motsatsen. Det enda vettiga harven fick utfört var att A) packa och B) Dra upp precis all halm som var nervänd av tallriksharven. Det gick att ta sig 20-30 meter och sen var det packat i pinnarna igen, och resultatet var så vansinnigt bedrövligt så jag kom mig inte ens för att ta en bild av eländet.

Efter detta körde jag sönder grävmaskinen som jag lastar såmaskinen med, och en liten stund senare körde jag sönder en 650 kg gödselsäck. Hej och hå

Det verkliga eländet började dock när jag skulle så vetet i halmbädden. Eftersom det var fullt med halmstickor som en matta över hela området hade jag inte en chans att ser var det var sått eller inte. Varken körmarkörerna eller själva maskinen förmådde visa tidigare körspår så det blev en gissning av hela såprojektet. Om det är någon som tror att en Simulta med dubbla skivrister inte kan packa så kan jag bekräfta motsatsen.  Sen hoppade även drivkedjan av på såmskinen och det gav upphov till följande följdsjukdomar. A) När har maskinen slutat så? och B) var är kedjan?  Efter endel travande i åkern hittade jag kedjan och tror mig även kunna räkna ut var själva haveriet skett så jag kanske fick det korrigerat.

Härvid började jag bli ganska trött på mitt vårbruk.

Dagen därpå började alla mina grannar köra runt på åkern. Jag började skruva såmaskin. Kedjan kom på igen efter diverse svordomar och ett samtal till Junkkari. Därifrån fick jag på mail ett schema över kedjorna, och med hälp av det kunde jag sen börja så igen.

Tills kedjan hoppade av igen. Och igen. Och igen. Efter endel uppgivna stånkanden kom jag på sambandet. Den hoppar av bara när jag backar. Alltså blev det att planera om sådden och fyllandet av maskin så att det inte behövde backas något mera denna dag. Gissa om jag var glad över att ha stora fyrkantiga skiften.

Även utan kedjeproblem hade det varit lite irriterande för eftersom grävmaskinen tackat för sig och tagit ut sjukledigt så var jag tvungen att fylla med samma traktor som jag sådde med. Ergonomi nolla.

På något sätt blev ändå (hel)vetet sått i god tid i år.

Nästa projekt var korn i rypsstubb.

Det var nu det började bli intressant. En liten del av åkern hade vårvete som förfrukt, och det var tallriksharvat i höstas med unket resultat.

Såhär såg det ut i närbild när jag påbörjade tallriksharvningen, dvs nästan oförändrat från orört växttäcke. Men här skedde underverk.

Samma åker som ovan, men körd en gång med tallriksharv och vi har oss en färdig såbädd. Detta var en häftig lärpeng, det spelar tydligen ingen roll hur det ser ut på hösten efter tallriksharven, det viktiga är att man har varit där och bökat med den. Detta gav upphov till nyfödd experimentlusta och i ett anfall av “vild och galen” kom jag på att försöka direktså. Utan direktsåmaskin.

Alltså sådde jag korn totalt utan bearbetning i fjolårets rypsstubb med en Simulta 3000 T med skivristar både på gödsel och utsädessidan. Få vad det blir till? Jag vågade inte mig på hela åkern utan det blev en ca tre ha som testades. Hittills ser det riktigt dåligt ut, men å andra sidan är ingen tröskning aktuell ännu på ett tag.

Alltså, efter 25 odlingssäsonger har jag nu kommit fram till att:

1. Det går inte att vårploga leråkrar (Det visste jag förr också)
2. Det går inte att lämna spannmålsstubb orörd på hösten om man inte tänker direktså följande vår
3. Man behöver inte nödvändigtvis plöja på hösten, det räcker bra med tallriksharv eller kultivator.
4. Egentligen behöver inget av det ovanstående stämma.

Det är ju vad som kommer i vagnen i höst som talar, men just nu känns det nog som om EUs växttäckesjönserier skulle vara precis det man anade från början. Dumheter.