Författare: Kalle

Som medelålders lantbrukare har man kanske inte alltid så lätt att ta till sig alla nya påfund som kommer i miljöns namn. Det handlar förstås inte om ovilja, miljön är extremt viktig för vår miljö och som lantbrukare är man väldigt beroende av att världen fungerar som det är tänkt. Hårda stormar, slagregn och extremtorka gör ingen bonde glad, utan lite av varje så hålls vi på gott humör.

Problemet är då mera att miljöpromemoriorna står som spön i backen och man vet inte riktigt vad som är saga eller sanning. Man kan naturligtvis försöka förstå, men det är inte det lättaste. Dessutom finns det ju en inbakad skepsis mot allt nytt, och där är jag väl en företrädare om någon. Allt nytt betraktar jag som dumt ända tills motsatsen är bevisad.

Det gällde även Botnia Rosk.

I slutet på nittiotalet stängde våra kommunala avstjälpningsplatser. Dessa hade varit till stort nöje fram till det, så att dom stängdes var inte speciellt populärt. Fördelarna var uppenbara, dit kunde man slänga precis vad som helst, ingen kontroll och ej heller några regler. Allt från bananskal till spillolja var välkommet, även om bananskalen nog for i gårdens grisar, såsom allt annat hushållsavfall.

En annan klar fördel med avstjälpningsplatserna var såklart att man kunde ta med sig vad man ville hem därifrån. Och det var det många som gjorde. Det var ganska vanligt att man kom hem igen med lika stort lass och ett leende på läpparna över alla “fynd” man gjort “åp dompin” Själv minns jag att jag i flera veckor försökte få min far att hämta hem ett bilvrak som jag förälskat mig i på “Risåsdompin” Som tur var vägrade han. Än idag kan jag rysa till när jag tänker på vad man förmodligen hade för sällskap i den bilen utan att riktigt tänka på det.

På tal om råttor ja. Det var den tredje fördelen. Där fanns råttor. Många. Stora. Arga. Vi yngre tonåringar brukade åka dit och skjuta på dem med luft- eller miniatyrgevär. Vet inte om vi gjorde oss skyldiga till något jaktbrott, men definitivt vapenbrott. Därför fick jag i egenskap av polisson inte vara med på det roligaste utan då blev jag hemschasad av mina kompisar. Så mitt samvete är ganska rent. Jag har aldrig avlossat ett enda skott på nån avstjälpningplats, varken förr eller senare. Råttor sköt jag annorstädes under mera kontrollerade former.

Om man däremot kände för att riktigt utsätta sig för en skräckfilm i verkligheten kunde man åka till “dompin” efter mörkrets inbrott. Att låta billyktorna vandra över avskrädeshögarna på nätterna och se på hundratals ögon som glödde i ljuset, det fick de allra mest hårdhudade att gärna stanna kvar i bilen. Det rörde sig överallt.

Med helt vanligt folkvett inser man att detta var ohållbart och ett totalt mord på miljön. Därför stängdes avstjälpningsplatserna i slutet på nittiotalet. Till mångas förtret. För nu kom ju då Botnia Rosk med sina krav på sorteringar och allsköns avgifter. Det uppskattades inte av speciellt många. Själv tyckte jag väl inte heller att det var någon höjdare precis, men med tiden har man vant sig och idag tycker jag faktiskt att sophanteringen är helt enastående jämfört med förr i tiden. Vart alla avstjälpningsplatsråttor flyttade är för mig en gåta, men jag har hört lite viskande på slätten om att utrotningen var ganska effektiv på de kommunala avstjälpningsplatserna.

Nuförtiden behöver man bara sortera lite och sen åker man iväg och lämnar av avfallet och kan ta med sig samvetet hem. Enkelt och lättfattligt.

Jag har några dagar nu hållit på och rivit det sista minkhuset och där finns ju en hel del galler. Jag vet precis vad som skulle ha hänt med gallret på sjuttiotalet. Det skulle ha deponerats i skogen.

Skopan på bilden innehåller ca 10 procent av gallret från ett vanligt minkhus, därtill hoptryckt, så det blir en del. Det känns som rena välsignelsen att kunna köra iväg med det till metallåtervinningen. Man är för gott av med eländet och det kommer förhoppningsvis till nytta igen.

Så allt blir nog inte sämre

Häromdagen fick jag förresten Gevaliafrämmande. Uttrycket kanske inte är känt i södra Finland med betyder alltså oväntat besök och härstammar från en reklam i SVT. När man bor lite vid sidan om landsvägen är det ganska sällan någon “svänger in” 99% av dom som passerar gör det några gånger per dag och även om det är trevligt folk skulle det kanske bli lite tjatigt i längden. Därför förstod jag först ingenting när en för mig obekant Ford (ja ja New Holland då) svängde in på tomten. Såpass att det inte tände riktigt direkt, men rätt snabbt kom jag ju nog på att det handlade om traktorglobetrottern och bloggkollegan Christer som återigen en gång var ute på långfärd. Jag känner ingen annan som återfinns runt hela landskapet med traktor, själv tycker jag det är långt in till Näsby Centrum (18 km). Nåja, vi fick nu språka en stund och kul var väl det. Tyvärr blev det inget Gevalia denna gång pga min tidsbrist, men det kan väl repareras nån gång i framtiden.

I övrigt skriver vi idag 2 maj, och jag vet fortfarande inte vad jag skall så i vår. Men det är en annan historia.

Såhär skaldade ungdomshusgudarna Snowstorm en gång i tiden:

“Då kommer solen igen

ur natten in i gryningen

Vi rusar fram på en motorväg

på väg mot nya mål”

Ungefär så känns det just nu – björnfeeling. Känslan av att ha sovit bort hela vintern och sen vakna när solen börjar värma. Det var dock inte solen som drev ut mig utan en granne. Det handlade om att lasta ut korn från torken och min första tanke när han ringde var ungefär: Öh, va, jobb? Hur gör man då?

Näväl, vi lastade korn för några helger sedan i toppenväder och allt gick alldeles utmärkt. Efter det har det mesta gått av bara farten.

Sen detta har det förstås gått en tid och även här är det nog helt snöfritt nu.

Uppvaknandet blev dock rätt brutalt. Odlingsplaner, ved, maskinunderhåll, skogsröjning, you name it. Allt var ogjort efter denna fullständigt makabra vinter då precis allt inklusive jag själv stått lika stilla som ett träd i skogen. Det är också en orsak till varför jag nästan inte skrivit något alls här på en bra tid, först fanns det inget att skriva, och att posta ett tomt inlägg skulle bara vara dumt, så det fick vara. De senaste veckorna har jag farit runt som en rapphöna och försökt komma ikapp, och då har ingen skrivtid kunnat mobiliseras. För några veckor sen hade jag två veckor semester som helt kunde användas till att komma ikapp, och det var nog en bra hjälp. På 14 dagar hinner man med en hel del. Men hur som helst, i jämförelse med behovet ligger jag som vanlig – senare än vanligt.

Mera rum

Jag har flera år nu lidit av för lite rum i mina ekonomibyggnader. Detta delvis beroende på att jag upplåtit rum åt lite utomstående boskap som jag egentligen inte skulle ha behövt göra. En av dessa problem var en gammal brandbil som blev husvill för ett antal år den och som jag upplåtit utrymme till. Den gick bra att köra hit och köra in, men när jag skulle ta ut den och köra bort den i höstas tackade kopplingen för sig och bilen blev kvar en vinter till.

När man är såpass dum att man låter egna saker stå ute och andras inne så uppstår lägen som man  inte ens själv tycker om, vilket nedanstående bild kan berätta.

Att ha maskiner ute vintertid går tvärtemot allt vad jag tror på, men saknas rum så blir det inte så mycket att välja på, annat än att tiga och lida över dumma tidigare beslut.

Nåja, hursom helst, brandbilen kom sig iväg på nya äventyer med hjälp av Lähdekorpis bärgningsbil en dag i mars. Det var en såndär win-win situation för jag vet inte när jag var gladare, när den kom eller när den for. Det var nästan så man borde ha haft en huvudbonad att ta av när den försvann bort mot horisonten längsmed Östra Linjen.

Sen gick det nån dag och så var det utrymmet fyllt av andra saker……..

Nu då?

Jodå, nu tar vi nya tag och springer från det gamla. Jag har just fått odlingplanerna klara och kommer i år att prova på raps. Som jag ser det har rapsen två fördelar, den ger mera skörd och så slipper man fundera på om det heter ryps eller rybs. Få sen se om odlingssäsongen blir tillräckligt lång.

Regn borde det komma massor till av, och idag 17.4 regnar det faktiskt med lite ordning. Det är ju som bekant regnet som gör våren, inte solen och värmen.

Hur som helst blir denna odlinggsäsong lite intressant eftersom jag ju bara har knappa 20% plöjt, något som enligt bondförnuft är fullständigt odlingssjälvmord på lerjord, men när farbror EU pratar är bonden tyst (gammalt ordspråk från slätten) så vi får väl se hur det blir. Just nu velar jag mellan kultivator eller tallriksharv så det blir väl att prova lite av varje.

Odlingssäsong 2016! Hallå, jag skall med………

Hej!

Jag heter Kalle och brukade blogga här förr. Det vill säga innan jag försvann spårlöst. Det hände på senhösten och har sin förklaring.

Om vi tar det kort så gick det till såhär: Jag rengjorde tröskan och städade torken. Sen körde jag in tröskan och gick in själv. Sen dess har jag inte gått ut.

Nåja, kanske det ändå inte är riktigt så illa men närapå. På något sätt gjorde förra säsongen att jag tappade tappade styrfarten gällande det jordiska och den har till dags dato inte kommit åter.

Till detta samverkade åtminstone tre saker:

1. Det eländiga vädret och den dåliga säsongen. Det har jag dock upplevt förr och det är hanterbart.
2. Alla dumma obegripliga konstverk till pålagor som kommer från EU- och miljöhåll och som över huvudtaget inte är begripliga med bondförnuft. Visst förstår jag att det behöver finnas ett regelverk runt stödutbetalningarna (om man inte helt enkelt bara satte en stödsumma för en ha – eller ännu hellre, gav oss vettiga producentpriser  istället) men detta inferno av obegripliga ord och bestämmelser, det kan driva vem som helst i betongväggen.
3. Det allra värsta; Jag har nu i 25 år odlat hemmanet och hela tiden varit bombsäker på att bättre tider kommer. Nu börjar jag tvivla på det. Jag är inte säker mera på att det ens är någon vits med att hoppas på att en generation efter mig skall varken vilja eller kunna forstätta. Vem som skall odla jorden och ge oss mat i framtiden vet jag inte, och tanken är hur som helst inte bekväm.

Nåja, nu har vi februari och dagarna börjar bli längre och visst ser man en ny sommar i horisonten. Skulle någon runt jultiden ha frågat om jag skulle fortsätta eller arrendera ut hade svaret nog blivit arrendera ut (jag får kalla kårar längs ryggen bara jag tänker tanken) men nu har jag nog kommit på bättre, eller andra, tankar.

Visst skall det odlas i egen regi även 2016 på detta hemman och visst skall vi skriva bloggar om bara nån vill läsa. Vad som skall odlas vet jag inte ännu, jag har ingen som helst odlingsplan gjord ännu men den som lever får se.

Att husbonden sover vintersömn gör dock inte gården livlös, tydligen. Jag gick runt och kollade spår i nysnön härom dagen och spår, det finns det massor av. Speciellt nattetid är det nog mera liv i luckan på tomten än man kan ana. De flesta spår tillhör naturligt nog huskatterna, men även harar och annat finns det gott om. Många spår är det svårt att veta vem dom tillhör, men det handlar förstås om ekorrar, sorkar, möss, skator, andra fåglar, och sen finns det vesslor och vem vet vad. Vissa spår tyder också på råttor, men det har jag ju bestämt att inte finns här, så det kan det ju inte vara. Eller kan det? Ett råttspår är ju ändå rätt lätt att känna igen om släpverktyget hängt i backen där dom dragit fram. Runt token har jag inte sett något som tyder på råtta och det är ju bra. Problemet är ju bara att domdär otygena brukar ju åka tunnelbana vid behov, så säker kan man inte vara.

Bilden ger inte riktigt texten rättvisa eftersom det ju är har- och kattspår men det visar lite på spårmängden som uppkommer under en natt. Lite längre bak i bilden försvinner ett oidentifierat spår in under frontskopan på grävmaskinen. Det är ett sånt där spår som jag inte ens vill veta vad det är.

En gång har vi haft tydliga lo-spår som släntrat över gården och det är en bra indikation på att katterna skall hålla till inomhus. I princip har jag inget mot stora rovdjur, men dom kan äta något annat än det som vi satt namn på.

Förra söndagen skrev jag ett ganska långt blogginlägg som jag inte publicerade omgående. Tur var väl det.

Namnet på den blogg som aldrig skrevs klart var Quo Vadis och den började såhär:

“Det torde vara latin och betyda att man borde välja väg man inte riktigt kan. Eller i varje fall nått ditåt.

Den första snön har idag fallit över hemmanet. Inte mycket, men tillräckligt för att kallas snö. Det betyder att nu är den förra odlingssäsongen definitivt avslutad och jag noterar att allt det som jag var tvungen att hinna med innan snön och kölden kom är faktiskt också klart.

Att det har varit en tung säsong är alldeles klart och det avspeglas bland annat i det att man denhär tiden på året brukar sluka maskinkataloger med hull och hår och antingen shoppa eller bara fönstershoppa nån ny maskin. Så icke i år. Visst har man surfast på maskinsidor och visst har produktkataloger som ramlat ner i postlådan lästs, men utan desto större upphetsning.”

Sen gängade jag på, lite om dålig lönsamhet, lite om mystiska EU regler, lite om att jag börjar bli trött på allt eftersom allt är så motigt. Det blev nu en såndär allmän klagojeremiad som jag själv nästan tyckte lät som en bondeparodi så jag publicerade den inte riktigt med det samma utan ville fundera lite först.

Den tankeperioden innehöll förra torsdagen som i sin tur innehöll ÖSP traditionella höstinfomöte som nu hottats upp lite och gick under benämningen Bondesnack.

Den kvällen lyssnade vi till föreläsare Christoffer Trier (eller något ditåt) som hade lovat att i sin föreläsning “lyfta” 70 deppiga bönder.

Vi var inte 70 utan 90 och redan det visade väl hur många som gärna ville bli lyfta denna slaskiga höstkväll

Nu förhåller det sig så att -utan att desto mera vädra sina fördomar- att bönder kanske inte är den optimala målgruppen för psykologiskt coachingsnack och visst märkte jag att skepsisen fanns redan i försnacket med kollegerna. Det som alla dock var överens om var att OM något dylikt fungerar – då är det nu det behövs, för bondesamhället är nog denna höst så fyllt av hängande mular att även ett halmstrå är bättre än inget.

Vi fick oss till livs en 80 minuter lång föreläsning om lite idrottscoachning (intresserade många men inte mig) vi fick höra att hinder är nyttiga, vi fick veta vad spegling betyder och vi fick också veta lite om hur viktig förnyelse av tankesättet är.

Lyckades han då?

Jo, det vill jag påstå att han gjorde. Både under kaffet och senare i veckan har jag träffat kolleger som varit om inte uppfyllda så i varje fall tagit innehållet till sig, åtminstone på något plan.

Hur som helst var årets ÖSP kväll en lyckad tillställning. Även om både Tomas Långgård och Lantbrukssällskapets föreläsarpar Lönnqvist och Långskog inte hade världens tacksammaste uppgift att ta över efter Trier så lyckades alla tre bra med att föra fram sitt budskap, och alla hade matnyttig information att komma med.

Kvällar av denhär typen kan uppfattas som abstrakta men har helt klart sin plats på kartan. Dels får man träffa kolleger, dels får man information som kan vara väl dold i det myller av paragrafer som en odalman idag skall söka sin utkomst ur.

Hem genom den blöta kvällen körde åtminstone jag med något slags hopp om en ljusnande framtid. Den kanske till och med är vår.

Förra inlägget var ju en jeremiad av motgångar. Jag lovade återkomma med en uppföljning av vad jag då trodde skulle bli nya färska motgångar, men det kom på skam. Resten av skördesäsongen gick väl så bra som den kunde gå med tanke på att almanackan hunnit så långt som den gjort.

Vi tar en sak i taget.

Tröskan som ätit upp en axlyftare krävde några timmar tid för att lokalisera densamma. Halva låg på veckade planet inbäddad i halm, andra halvan fanns kvar i trumman och underligt nog hade varkendera gjort nån skada alls. Det var bara att peta bort -fast det var inte så bara, en Claas är ju inte precis höjden av gästvänlighet- och fortsätta att köra med den tröskan.

Min egen, som då hade lagerhaveri i slutväxeln kom igång på fredag. Halt ok med tanke på att felet uppdagades en måndagkväll och tröskan är ju inte precis nyast i kommunen om man säger så. Leveranstid  om tre arbetsdagar till en 26 år gammal tröska, det kan jag nog acceptera.

Hur som helst kom jag nog undan med blotta förskräckelsen och en lite lättare plånbok. Förutom lagren var det bara ett kugghjul i slutväxeln som behövde förnyas och de kunde nog ses med blotta amatörögat redan vid demonteringen. Visst – det kostade 600 så gratis var det inte, men om man tänker på alternativen får man väl ändå vara nöjd.

Lärpengen som kom med denna historia var en repetion på gammal kunskap. Det lönar sig att lokalisera ett missljud i tröskan genast man hör det, annars kan det bli dyrt. För några år sen gjorde jag precis det och hittade en fästskruv till generatorn som börjat vandra in i fläktvingarna. Det hade också varit otrevligt om det fått fortgå.

Torken gick också riktigt bra under resten av säsongen så återigen en gång får man väl säga slutet gott, allting gott.

En bild från säsongavslutningen då rypsen var klartröskad. Lite häftigt var det nog att köra med dubbla tröskor, arma dagar vad det gick undan och att dom dessutom råkade vara likadana blev ju en visuell kuriositet. Lite noterbart är också att fast båda var ungefär likadant inställda så hade jag mera problem med inmatningen på skärbordet än vad som var fallet på tröskan till vänster.

Hur gick det då? Kornet gick bra, hl vikt +/- 70 kg och hektarskörd ca 5500 kg. Vårrågen tror jag gick dåligt, vet inte ännu men jag tror det blir lite drygt två ton / ha.

Rypsen gav i snitt 1500 kg vilket jag nog inte är helt nöjd med, men det kunde varit värre.

Så skall vi passa på och dra igång en gissnings- eller kunskapstävling i detta ämne. Jag ställer frågan utan svar för jag vill veta vad ni bondekolleger förutsättningslöst tror om detta.

Jag hade rypsen sådd på två olika skiften, men sinsemellan jämförbara.

Skifte 1. Sådd i lättbearbetad jord med solrosor som förfrukt, sådd 22 maj med småfrölådan

Skifte 2. Sådd i plöjd åker, sådatum 7 juni med såbillarna på Simulta. Förfukten var korn.

Alla övriga variabler var samma, kvävegivan 95 på båda, samma rypssort (Juliette) och 6 kg /ha

Resultatmässigt var det stor skillnad på dessa två. Riktigt stor skillnad.

Vilket tror Ni var bättre och motivera gärna. Svar kommer så småningom.

Jag blev jordbrukare 1.1.1990.

Det var i hönsens guldålders sista skälvande timmar.

1970 och 1980-talet hade varit en rak stege uppåt. Det gick bara bättre och bättre för jordbruket. Kanske inte pengarna precis rann in, men jordbruket mekaniserades med fart och det blev mindre och mindre jobb. Själv är min uppväxt som bondebarn kantad av små jordbruk, mångsidiga, närapå självhushåll. Mjölken kom från korna, äggen från hönsen och köttet av något eget svin som slaktades ibland. Mjölken for till det egna meijeriet i byn och varje tisdag låg det några paket smör på meijerbocken, en retur från meijeriet. Dagarna flöt på och i vår by var så gott som alla hemman likadana. 15-19 ha jord, kor, svin, höns och möjligen pälsdjur. Så höll man igång.

I början på 70-talet skulle korna bort. Jag var för ung för att förstå eller minnas om det var styrt från staten eller om det bara var så att man tröttnade på jobbet. Nu kom en helt ny verksamhetsform in i bilden, nämligen burhöns. Enkelt, lättskött och mycket mycket god lönsamhet. Inom några år kallades vägen jag bor vid inte för Östra Linjen, utan namnet i folkmun blev “Chicken Street” Hönsen drog in pengar och maskiner handlades. Det gick helt enkelt bra.

Det ledde förstås till överproduktion av ägg och så började det viskas lite försiktigt om EU på gårdarna. EU blev snabbt ett rött skynke som skulle komma att dra omkull hela näringen, förutspåddes det. Kanske inte helt sant, men efter EU inträdet 1994 har nog inte jordbruksnäringen nånsin hämtat sig helt. Det har kanske inte gått fullt så illa som de värsta olyckskorparna kraxade, men inte har det gått bra heller.

Själv har jag alltid haft ett lönearbete på sidan om. Det har varit något som jag egentligen bara haft “i väntan på att det skall gå att klara sig på jordbruket” Det har jag nu väntat på i 26 år och börjar väl så småningom ge upp lite.

Nu börjar det kännas som om man skulle stå vid en vägbom och enda vägen framåt är en annan än den man tänkt sig.

Man får alltså börja tänka om. Det kommer inte att gå att odla vete, havre och korn med ens ditåt vettig lönsamhet om man gör som vi alltid gjort. Plöja, harva så, konstgödsla, spruta, skörda och börja om från början.

Det kanske första som då kommer upp på bordet är plöjningens vara eller icke vara. Det stormar kring plogen nuförtiden om man säger så. För ca 20 år sen och innan dess urminnes tider har det varit alldeles självklart att efter avslutad odlingssäsong plöjer man. Det var ju också när plogen uppfanns nån gång på järnåldern som man kan säga att det nutida jordbruket fick sin början.

Idag är det inte det minsta självklart längre. EU och dess underhuggande miljömyndigheter har sedan länge bestämt sig för att plöjning är av ondo, och ett är säkert – antingen har dom rätt eller fel.

Vi börjar med mina egna erfarenheter. 30+10 års erfarenhet av jordbruk berättar bara en sak till mig, och det är att plöjningen är helt oumbärlig. Höstplöjning alltså, vårplöjning är ett otyg på lerjordar, vill man vara helt säker på en tröskfri höst så skall man vårploga lerjord, där ger jag mig inte en tum.

Visst har jag prövat alternativ. När jag som ung bonde inte hade tålamod att sitta och plöja började jag stubbharva istället. Detta med kultivator. Allt talade sitt tydliga språk, följande år frodades ogräsen och växtligheten var sämre än annorstädes. Det enda man MÖJLIGEN kunde skönja en minskning av var flyghavren, men det kan nog mest ha varit inbillning.

Numera har jag sedan flera år satt i system att lämna 1/3 oplöjt varje höst. Numera handlar det inte om tid eller tålamod utan om ren ekonomi. Plöjningen drar en hel del bränsle och med dagens dåliga priser på spannmålen har jag räknat ut att brännoljan som sättes på höstplöjningen inte kommer tillbaks i plånboken. Ren marknadsekonomi alltså.

Det första steget mot ett nytänk blir att jag i år låter plogen stå nästan helt och hållet. Den långa stubben efter vårrågen skall jag plöja ner, resten får vara. Konstigt känns det, men så får det bli.

Sen har jag en hel vinter att fundera och räkna över vad som händer nästa vår. Alldeles klart är att det är utgifterna som skall ner, för att få upp inkomsterna, det lär inte låta sig göras.

Vi får väl anledning till att återkomma med funderingarna här på bloggen under vintern, om det sen blir att lägga hela hemmanet i non food produktion eller vad som händer det får vi se. Hur som helst borde det nog finnas russin kvar i kakan, det gäller bara att hitta dom och plocka dom till sig.

En i Helsingfors boende släkting meddelade att solrosor såldes för en euro styck nånstans i Helsingfors i höst. Det hade givit ett netto på kanske 1000 euro per hektar om det gått att realisera. Tanken svindlar.

Hur som helst, nu i höst skall torken, tröskan och huvudet städas ur. Få se vad detta blir till.