Författare: Kalle

Först tar vi en liten omväg och funderar på hur det borde vara. Det är den 7 oktober och det finns fortfarande 12 ha ryps och 2 ha vårråg kvar på åkern. Vädret är dessutom ypperligt. Det borde alltså vara full fart i torken.

Det är det inte. I torken är det stilla i natt.

Varför skall jag förklara.

Dagens program var att fortsätta med vårrågströskningen där jag slutade pga av väta för två veckor sen. Började eftermiddagen med att hämta Claas vid den färdigt tröskade kornåkern för förflyttning till Fållbäcken. Själva flyttningen såg jag inte speciellt mycket fram emot eftersom jag redan i två dagar suttit och lyssnat på ett missljud som jag härlett till transmissionen men inte desto mera kunnat lokalisera. Ganska strax märkte jag nog att nu var det inte mera frågan om en aning till missljud utan nu lät det illa. Riktigt illa. Det lät såpass att det inte ens var svårt att lokalisera ljudet till höger hjul och vid okulär koll där var inte heller diagnosen svår att ställa. Lagret där drivaxeln går in i slutväxeln fanns visserligen kvar, men i två halvor. Ingenting att fortsätta dagen på alltså.

Vid telefonrådgivningen med Bil & Traktor i Pörtom kom vi överens om att jag monterar loss slutväxeln själv och utför sen sjuktransport av densamma till verkstad. Det enda man ju verkligen kunde glädja sig åt denna vackra höstdag var att det var mångfalt roligare att ställa tröskan på ett betonggolv för demontering av framhjul, drivaxel och slutväxel, än vad det hade varit i blåsten på en mjuk åker. För att drivningen hade upphört inom kort, det stod fullständigt klart.

Sen blev det aktuellt att fundera på prognosen. Denna Claas tröskar ingenting de närmaste dagarna så det blev att höra med en kompis huruvida han kunde komma och tröska av åtminstone rågen. Efter att rågen skulle ha varit borta hade det mera blivit “blott en dag ett ögonblick i sänder” tankesättet, men nu gällde det råg eftersom jag hade ett halvt lass som stod på från dagen före. Dagen före hade förresten bara varit en halv dag eftersom en kedja brast i haspeldrivningen då, så även då blev det ett depåstopp.

Kompisen anlände med sin ävenledes Claas 48 och vi inledde jobbet en på vart håll. Han tröskade råg och jag monterade av hjul och slutväxel, något som gick förvånansvärt smidigt, det kanske bara handlade om en halv timme så var klimpen loss och kunde föras till sjukvård.

Innan det åkte jag en sväng till åkern och frossade i lite ren och skär avundsjuka. Kompisens tröska har revers på skärbordet, något som jag inte har på min. Vid ett tillfälle packade rågen under inmatningsskruven, varpå han stannade skärbordet, tryckte på en knapp – och problemet var löst. Själv brukar jag vid dylika tillfällen använda fem minuter av min ungdom på att dra bort växtlighet – gärna med tistlar i – från skärbordet och då också göra illa mig minst en gång både på knivfingrarna och gärna slå huvudet i något haspelfinger.

Ett packat skärbord var alltså inget problem för en Claas Spezial, men det var däremot en axlyftare i tröskverket. Det var nämligen följande sak som hände denna gudsförgätna höst.

Så var det färdigkört med tröska nummer två denna soliga oktoberdag.

När mörkret sänkte sig över gården på kvällen sänkte det sig också över två Claas 48 tröskor bredvid varandra. Båda tröskodugliga kronvrak.

Fortsättning på bloggsviten “Det går bra i höst” kommer väl nån annan dag. Jag bävar redan.

Jag kunde inte bestämma mig för rubrik så jag tog båda.

Det är kväll. Det är oktober och jag är trött i huvudet. Faktiskt i resten av kroppen också. Om man undantar såna saker som sjukdom och död och bara håller sig till det bondementala tror jag faktiskt att denna dag är den värsta jag upplevt.

Vi tar det från början.

Det har inte undgått någon att hösten har varit problematisk. Regnet och senheten har gett upphov till många och långa torktimmar. Allt mitt korn har legat på runt 30% vid skörd och det ger en torktid på ca 15 timmar. Dålig lönsamhet javisst, men vad gör man. Det går liksom inte att vänta ut tiden mera heller när vi befinner oss i månad 10.

I går kväll när jag gick över gården noterade jag att att torken lät fel. Utmatarna hade stannat någon gång under dagen och hela systemet hade slagit i störning. Ingen panik, man söker upp felet, byter kanske en propp, startar om och går vidare i livet.

Trodde jag.

Det gick inte att få igång utmatarna på något sätt eller annat, så jag ringde torkkompanjonen och vi började demontera de nyssnämnda. Felet kunde ganska snart lokaliseras till växellådan eller elmotorn som driver den. Bra så, det betydde att det kunde varit värre.

Trodde jag.

Demontering av växellådan gav vid handen att ett lager i elmotorn skurit fast, det var tre kulor kvar i lagret. Alltså handlade det om införskaffande av en ny elmotor.

Denna dag började med ett besök hos elmotorgurun på orten som tyvärr kunde berätta att statorn (det hade brunnit ett fält också) inte fanns i hyllan, men skulle komma i morgon. Alltså ingen tork idag, men i morgon. Nåja, det måste väl gå för sig.

En timme senare får jag telefonsamtalet men inte vill ha i detta läge. Det finns ingen tillgänglig reservdel att få tag på. Inga problem, jag konsulterar Anttifabriken, dom har lösta alla mina problem hittills, så gör dom nog med detta också

Trodde jag.

Telefonsamtalet till Antti var mer än nedslående, det var rent av bottenlöst bedrövligt. Företaget som haft en eftermarknad som inte haft dess like och som med ett samtal löst alla problem bara genom att plocka fram ritningarna till min tork meddelade nu kort att man inte längre befattar sig med torkar byggda före 1994. Att ens försöka fråga om växellådan var helt meningslöst för figuren i andra ändan var lika intresserad av gamla torkar som jag av en lokal fotbollsmatch.

Kungen av eftermarknaden har alltså abdikerat.

Sen började ett intensivt ringande till de mest märkliga företag i Finland gällande statorer, alla med samma nedslående resultat. Ett företag som hette Halikon Sähköhuolto var nära att lyckas men det föll på bultantalet i elmotorn.

Nu började det mentala förfallet plus att det började regna. En spannmålstork som inte fungerar är en sak, men en tork full med våt säd (32%) där inte utmatarna vill samarbeta; det är läge för bekymmer, stora bekymmer.

Problemet är alltså att man ju nog kan tömma elementet via elevatorn, men pga dåligt fall på röret går det inte att köra ut våt säd ur min tork, ett litet men naggande gott konstruktionsfel.

När man står där, en kall dag i oktober, det blåser och kommer ett snett regn. Torken är full med våt säd och på åkern är det 15 ha kvar, och tankarna snurrar runt en reservdel som kanske inte ens går att få, då känner man sig som ensammast i världen kan jag lova.

I någon slags panik eller vad det nu kallas började jag såga sönder väggen på torken för att kunna ändra fallet på röret och köra ut säden på backen, bara för det enda jag hade i huvudet var att få bort den ut torken. Hann bara nästan börja innan jag fick telefonsamtalet som räddade resten av dagen. Min torkkompanjon hade kommit på ett sätt att få den gamla statorn reparerad och efter det tog det mindre än två timmar innan torken mullrade igång igen. De första kornen nere i bottnen hade hunnit börja gro så den verkliga katastrofen hade nog varit närmare än jag förstod när jag trodde den var nära.

Slutet gott, men inte riktigt allting gott för detta med Anttis upphörda eftermarknad bekymrar mig rejält. Visserligen fick jag telefonnumret till en pensionerad torkmästare och han förstod nog mitt problem, men kunde tyvärr inte lösa det.

Så nån fler sån här dag vill inte jag ha. Never.

Så var det visst nån kulturknutte som skaldade en gång i tiden. Om han då tänkte på min tröskstart hösten 2015 låter väl osannolikt, men rätt skulle han ha haft i så fall.

Min fiende just nu, almanackan påstod att det var 13. september i går. Det låter inte alls bra med tanke på att inte ett ax ännu skördats på detta hemman. Visst ser jag kollegerna köra omkring med sina tröskor, men inte är det någon riktig fat där heller tycker jag. Hur som helst så var mitt tålamod slut i går och jag bestämde mig för att tröska lite korn – med våld. Nog anade jag väl att det inte skulle vara speciellt upplyftande, men ändå riktigt hur illa ställt det var gissade jag nog inte.

För att komma till det tidigare sådda kornet måste jag tröska upp en väg genom det senare sådda. Planeringsmiss – jo jag vet. Att titta på det som kom i tanken under den färden var så bottenslöst eländigt att jag helt enkelt öppnade tömningsskruven och lät grönfodret rinna ut på backen i samma takt som det kom in i tröskan, det var det bästa jag kunde komma på.

På den tilltänkta åkern såg det nog bättre ut, men redan första varvet gav vid handen att riktigt såhär kan vi inte ha det. Det fanns nog en hel del grönt i växten och framförallt sprutspåren var gröna som försommarbrådd. Det blev att stanna och ta en virtuell tobak och fundera. Skulle även tank nummer två hamna på backen eller skulle jag köra av en tork med våld. Det blev det senare alternativet men innan det en drastisk åtgärd. Att köra omkull den gröna växtligheten i sprutspåren.

Det går alltså ut på att köra en gång till i spåren från sommarens besprutning och därmed välta omkull den gröna växtligheten som annars bara är till harm.

Bilden talar sitt tydliga språk. Det var som att köra längsmed en grön järnväg.

Att köra omkull sprutspåren känns inte alls bra, men är ett nödvändigt ont i såna här sammanhang. Man behöver ju inte titta bakåt för att se eländet, men gör man det ser det ut såhär:

Inte kul men inte heller grönt.

Nåja hursomhelst, jag körde av en tork men var inte på humör att mäta fuktigheten på kvällen. Det nöjet sparade jag till idag då jag drog upp grönfodret i torken.

Så nu sitter jag här och tittar ut genom fönstret på den upplysta torken. Den håller på och dricker brännolja och tänker hålla på med det i många timmar ännu. Jag får vara glad om den stannat i morgon bitti, men det tror jag inte. Hej å hå Antti – torka på.

Vad fuktigheten var? 34%

Man undrar ju nog lite vad detta skall bli till.

Idag var jag ute en runda och vandrade över åkrarna. Det var visserligen vått och ogästvänligt, men just då kom inget regn. Det kom sen senare på dagen. Nu är det inte regnet som är det stora problemet för tillfället, utan det är almanackan.

Jag kan väl konstatera att växtligheten ser oförskämt bra ut med tanke på vilken skräpsommar det har varit. Vårrågen ser lite trött ut, men där har jag ingen referens så jag vet inte – vi får se. Rypsen som är sådd i juni ser riktigt riktigt bra ut, den som såddes i maj tvekar jag lite över men vi får se där också.

Kornet däremot är en liten fröjd, och en katastrof att skåda. Stora fina ax, jämn växtlighet med stora korn i. Problemet är bara att det ser ut såhär:

Grönt.

Korn som är såhär grönt den 6 september vet man nog inte hur det kommer att gå med. Nu ser ju inte alla ax ut såhär, men tillräckligt många för att det skall vara illa. Som det nu ser ut så kanske – tre veckor till. Då har vi oktober här. Kornskörd i oktober låter inte som någon hit precis.

Inte blir det bättre för nerverna heller att min kompanjon i torkrian smällde fast dörrarna i går på eftermiddagen och förklarade sig klar med skörden. Det har aldrig tidigare hänt att den ena av oss skulle vara klar innan den andra börjar. För torksämjans skull är det förstås bra, och för honom är det såklart bra, men jag tycker nog jag känner tiden flaxa iväg lite onödigt snabbt nu. Jag har inte ens gjort klart sista servicejobben på tröskan, och vagnarna står ännu till viss del med lågsidorna på, jag kan liksom inte uppbringa motivation att fixa det ännu.

Dock vill jag å det bestämdaste ändå förneka att hoppet skulle vara ute. Målrakan med spannmålen brukar gå snabbt, så nog kan det vara att jag kör av kornet redan nästa helg, men då skall nog vädret vara snällt denna vecka som kommer. Sol, värme och blåst. Då blir det nog bra.

Ett annat problem när almanackan kommit sig såhär långt är att dagarna blir kortare. I mitten på augusti brukar det gå bra att tröska till 21.30 utan daggproblem, den här tiden på året kommer nog tvångsstoppet mot redan klockan 19.00 för att sen krympa snabbt i takt med att tiden lider. Det är här vinsten med sommartiden kommer in i bilden. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle vara om vi hade “normaltid nu”, inom bara nån vecka skulle stopptiden vara 17.00 vilket inte alls låter som fungerande förutsättningar.

Jag tror att om enda politiska parti som skulle driva på sommartiden vore De Gröna så skulle jag kunna tänka mig att rösta på det, för så viktig är klockomställningen, för mig är den helt avgörande för en fungerande höst.

Jag avslutar med en bild till, för det är sällan en blomma får mig att skratta, men det lyckades faktiskt gynnaren på bilden nedan med igår.

Det är den enda blomman som kommit igång i solrosåkern, på 4 ha står EN blomma och stirrar på en. Den här blomstergynnaren har helt klart tänkt fel, för hon har inte förstått att på denna gård är man aldrig först, utan man gör allt i sista minuten. Så tänker icke denna pigga solros.

Nu behövs det lite hjälp här. Med torken.

Vi tar det från början.

Sommaren börjar lida mot sitt slut och tröskningen ligger långt borta i tiden. För mig alltså. Jag lider ju av en kronisk sjukdom som egentligen består av två symptom som man inte kan kombinera. Jag gillar sena sorter och jag tror på sen vårsådd. Att det inte alltid går ihop är en lätt insikt, men de år det går bra – då går det riktigt bra.

I år gick det inte bra.

Det betyder i praktiken att när de flesta yrkesbröder nu har startat upp tröskningen så är det en bra bit kvar för mig ännu. Därför blev jag ju naturligtvis tagen på sofflocket när kollegan i vår samägda tork bildlikt talat stod och tutade vid torken med årets första kornlass.

Nåja, nu var ju torken omskött redan i höstas så det var egentligen bara att starta upp. Ett litet problem noterades dock och det var att bottenspjället helt plötsligt gick väldigt trögt. Nåja – vi sköt in det med våld och startade torken – som rykte mer än vanligt. Felet hittades dock ganska snabbt, ett corpus morti av en mus återfanns i fläkten till oljebrännaren så det var dagens minsta problem.

Innan vi skulle starta upp dag två i morse så började jag oroa mig för det tröga spjället. Vi tog oss an fallet och kom på fem minuter på att av de sammankopplade fem hävarmarna som öppnar bottenspjället satt en i princip fast. Den rubbade sig lite med en hammare, men fast satt den.

Nu är denna tork så idiotiskt byggd så man i det närmaste inte kommer åt ens att se vad det handlar om, än mindre kommer man åt att göra just något. Det finns visserligen en inspektionslucka i konan undertill, men den är väldigt ogästvänligt placerad. Nu blev det ändå den vägen problemet fick greppas och det blev den tunnare av oss som fick lov att rymmas in genom luckan. Det var inte jag.

Via luckan så kommer man då efter endel akrobatkonster åt bottenspjället nerifrån. Här visade det sig finnas endel smått och gott. Några kajor som tagit sig in före det fanns fågelskydd på utblåset, dessutom dagens andra gnagar-corpeus morti, denna gång farligt likt en råtta som dock var förtorkad och tack och lov härrör sig från tiden då det var problem med dessa kräk i torken.

Efter en lindrigt sagt kämpig halvtimme – mest då för han inne i tratten – så var bottenspjällen någorlunda rena.

Lättare gick det tröga spjället dock inte.

Efter endel oljande och gnuggande kom vi till ett resultat som var ditåt godkänt, men inte bra.

Det är här hjälpen behövs

På bilden ovan ses alltså dom närmast lodräta hävarmarna till bottenspjället. En av dessa rör sig trögt. Dom andra inte. Att komma åt dom via inspektionsluckorna (dom röda) går inte, och från andra sidan är det helt omöjligt att komma dit eftersom dom är monterade direkt durkt mot betongväggen.

Att ta ner bottentratten låter sig inte heller göras eftersom hela torkelementet ligger och vilar på densamma.

Frågan blir alltså – finns det nån Anttiägare som stått inför samma problem och hur löste Ni det då.

Hjälp!

Jo, faktiskt känns det så. Ingen kan nämligen påstå att det finns någon panik på hemmanet just nu. Möjligen en svag aning om katastrof i det fall att allting skulle gå till pepparskogs i höst, men för dagen absolut ingen brådska.

Vi skriver 27 augusti och tröskningen känns ännu långt borta. Vid senaste flyghavrekollen som inföll i söndags (bara det är ju anmärkningsvärt) så kunde jag konstatera att det nog krävs en hel del tid ännu innan Claas kan börja sitt säsongsjobb.

Både vårrågen och kornet var ännu då inte ens början till hårt i kärnan, utan gick ännu att trycka sönder så kärnan hoppade ut. Alltså ungefär som det skall vara i slutet på juli. Rågen tycker mitt rågodlaramatöröga (vem läste det ordet mer än en gång?) att bara blir sämre och sämre hela tiden, få se vad detdär experimentet slutar med. Kornet däremot ser riktigt bra ut om man kan hålla sig från att läsa i almanackan. Sådden var ju 30 maj och det är nog därefter också. Runt den 15 september om allt går bra kanske skörden kan inledas. Nu har ju vädret varit riktigt varit alldeles osannolikt i några veckor, men vad som komma skall vet ju ingen. Alla prognoser hotar med regnperiod, men jag går omkring och tror på mina teorier och menar att nog skall vi ha mera sommar i år ännu än vad vi hittills förbrukat.

Rypsen spelar mig precis samma spratt som tidigare år. Det som såddes 22 maj ligger gulnat och fult och ser allmänt trött ut, medan det som såddes 7 juni ser riktigt fint ut. Det är bara det att här viskar prognoserna skörd i oktober och det gör ju heller ingen glad.

Alltså vad gör man då. Evolutionen har ju försett oss bönder med en förprogrammerad termostat som säger tröskning i augusti och när inte det blir av så blir man lite besvärad.

Endel av tiden har gått åt till en mera grundlig översyn av Claas än vad som brukar vara vanligt. redan i slutet av juli såg den solen första gången och då byttes en gasfjäder samt motorolja och filter. Vi den genomgången kom jag underfund med att kopplingen eller variatorremmen sagt upp kontraktet. Vi närmare kontroll visade det sig att det var remmen som tackat för sig. Det var ju det bättre alternativet av dom två. Via en bekant fick jag ombudskontakt med någon Claasbonde från Sjundeå som gav goda råd om rembytet. Bra så – det är ju något man inte pysslar med varje dag och ännu klingar MF servicekillens ord i mina öron från ett tillfälle när jag skulle byta en variatorrem på min dåvarande MF. Han konstaterade att m jag fortsatt med det jag påbörjat så skulle jag återfinnas i Strandkärret (2 km bort) när fjädern hade släppt. Det hade jag inget intresse av så jag överlät rembytet till sakkunskapen även denna gång.

Lite förjobb gjorde jag själv, men resten fick Claasservicen på orten ta vara på. Det gick både snabbt och smidigt men en sak lärde jag mig. Det känns faktiskt som om det vanliga smörjunderhållet på en Claas 48 skulle gå snabbare om man tog av framhjulen. Det är ju så att det jag fick höra när jag spekulerade på Claas var att hela tröskan är alltigenom ogästvänlig men att det inte gör så mycket eftersom man aldrig behöver skruva en Claas. Faktum är att båda delarna har stämt. Tyvärr gäller ogästvänligheten allt – även placeringen av smörjnipporna som är nästan omöjliga att hitta och än värre att komma åt.

Men som sagt, men framhjulet rullat till sidan var det riktigt lätt att smörja både tröskcylindern och halmvindan.

Variatorremmen är den som ser ny ut. Den gamla remmen såg ännu rätt bra ut men konsterades vid mätning vara närmare 5 mm smalare än den nya. Hög tid för byte alltså. Vad gäller remmar godkänner jag inget annat än Claas orginal – dom tar ju nästan aldrig slut.

Hur som helst, nu börjar Claas och jag vara beredda – men spannmålen är det inte.