Författare: Kalle

Som tidigare hörts så provodlar jag i år vårråg. Juuso heter sorten. Marknadsföringen av densamma var ganska frän, det var närapå den bästa odlingsväxt människan hittills skådat, odlingssäker, avkastande och utan höstrågens övervintringsproblem. I andra vågskålen ligger ett uttalande från en kollega som prövat vårråg och konstaterade torrt att nån brist på halm lär jag inte få, men inte så mycket annat heller.

Den som prövar får se, som ordspråket jag nyss kom på säger.

Att vårrågen var populär i år rådde det ingen tvekan om för i mellandagarna när jag beställde utsädet var det nästan slut, två återförsäljare var helt utan och hos den tredje fanns det nationellt 10 ton kvar. Jag var alltså återigen inte ensam om mina planer.

Det lär ju i flera år ha varit brist på inhemsk råg, men betyder inte 2015 med självklarhet att det för den skull behöver vara speciellt lönsamt att odla den. Marknadskrafterna går ju sina egna vägar och prissättningen är inte alltid lätt att förstå. Fördelen med rågen blir väl då närmast att man kan bidra till att överskottet på annan spannmål (som det talas vitt och brett om – sanningen i det är väl inte heller absolut) minskar om flera odlar råg för inhemska marknaden.

Rågen är också enligt hörsägen en växt som klarar av att leva ganska spartanskt, så jag placerade den på den sämsta av åkrarna, åtminstone vad det gäller vattenhushållningen – allt brukar torka bort där.

Sådden var inga problem, 170 kg/ha och 80 kg kväve gjorde att det inte heller var speciellt dyrt att komma igång. Sen vad gällde växtskyddet var jag ju novis så det bara dammade om det, men stannade vid Tomahawk mot ogräs, Moddus mot liggsäd och Acanto+armure mot sjukdomar blev receptet. Tyvärr slant det i lagerbokföringen så Moddusdosen blev mindre än den borde varit (tror jag)

Sen växte det. Och växte. Och växte. Och stjälpte.

I skrivande stund är ungefär halva beståndet omkullfallet och det bådar ju inte speciellt gott. Inte helt katastrofalt platt fall, utan mera sidolutande. Axgången är klar och ett amatöröga tycker väl nog att axen ser en aning små ut.

En av mina kolleger har en odling med höstråg i samma by och att göra en jämförelse är där ganska lätt. I går kväll gjorde jag studiebesök på bägge fälten och tror mig nog ha – tillåt en ordvits – dragit det kortare strået.

Bilderna nedan visar lite jämförelse mellan skiftena. Den första bilden är från mitt eget vårrågskifte. Inte kan man väl kalla växtligheten dålig, men visst, brister finns det. Betänk också att lite längre ner på skiftet så har växtligheten lagt sig.

Sen förflyttar vi oss 9 km men hålls kvar i Yttermark. En bild på samma fotomodell i kollegans höstrågåker en stund senare

Det behövs inget speciellt tränat öga för att se skillnaden. Anledningen till varför jag placerat ut mig själv är inte ett uttryck för att absolut vilja posera i olika människors rågåkrar, utan helt enkelt bara för att försöka åskådliggöra skillnaden. Jag fungerar alltså som den klassiska tändsticksasken.

Till sist dom mest häpnadsväckande bilderna. Axen avknipta i slutet på blomningen, i detta fall då 21.7.

Här lägger vi in tändsticksasken som jämförelseobjekt. Längst till vänster är ett ax från den vanliga höstrågen. På vardera sidan om asken är axen från vårrågen och längst till höger ett ax som är knyckt från en åker med hybridråg. När man håller i dessa så märker man nog att hybridrågsaxet är känbart tyngre än sin kusin höstrågen. Vårrågsaxen står ingen jämförelse.

Nu kommer ju vårrågen att växa längre än vad höstrågen gör, men att den skall komma ikapp finner jag nog osannolikt.

Det värsta i sammanhanget är ändå att jag ju vet precis vilka produktionskostnader som ligger bakom axet längst till vänster. Det är en bråkdel av vad grannaxet har kostat att producera.

Än är vi förstås inte i mål, men just nu verkar nog höstrågen vara i ledningen med 100 mot noll, men kanske ingen hade trott något annat heller. Det verkar ju ha varit en bra rågövervintringsvinter i fjol. Sen kanske det inte heller är rätt att jämföra vår- och höstråg, utan vårrågen bör väl ställas mot andra vårsådda grödor och då kan ju resultatet bli helt annorlunda

Den som lever får se…….

Lite måste man ju ändå få lyfta svansen i allt elände. Jag hade ju nästan rätt.

Nästan rätt i vaddå?

Jo, om någon läsare har onaturligt bra minne så kanske Ni drar Er till minnes att jag spådde att förra sommaren skulle bli ett väderfiasko. Redan i odlingsplanen tog jag hänsyn till att sommaren antingen skulle regna eller torka bort. Nu kom det inte att bli så, fjolåret var inget toppår men ändå helt ok. Det intressanta är att jag bara missade med ett år i spådomen. Detta år har varit rent ut sagt bedrövligt såhär långt. Precis på alla fronter liksom. Rågen fick jag ut i tid. En del av rybsen också. Resten var omåttligt sent. Kornet 31.5 är bara pinsamt och resten av rybsen 7.6 är inget man torgför av stolthet heller. Detta berodde då på regnet, som kom i sådana mängder att stora delar av åkrarna helt enkelt inte var körbara innan dess.

Just nu räknar jag med att kornet ligger ganska precis tre veckor senare än vanligt, axgången på korn borde infalla första helgen i juli, än har jag inte sett ett kornax på någon åker jag har lagfart på (på andras nog). Någon rybströskning före oktober är nog inte att tänka på vad som än händer och dessutom har rybsbaggarna varit ganska på hugget de senaste veckorna. Jag vill inte lägga ut insektgift om det inte är absolut nödvändigt men i år har det nog varit en kamp med samvetet att hoppa över det.

Vad mera då? Jo, rågen har gått till sängs. Ett svårt regn natten mellan tisdag och onsdag i förra veckan förvandlade min fina rågåker till liggsäd. Varför kan jag faktiskt inte begripa för rågen har fått bara 80 kg kväve, är sådd med 170 kg vilket ingendera borde generera liggsäd, men ligger, det gör den. Den är behandlad med Moddus också mot liggsäd, men där kanske dosen blev i mindre laget. 0,3 l/ha.

Hur som helst är det irriterande när man har rågrannar vars råg står upprätt som skrämda undersergeanter i Dragsvik, medan min råg då närmare påminner mig om mig själv i Dragsvik. Halvsovande.

Som tur är handlar det inte om någon riktig total läggning utan mera försiktigt stjälpande, men hur som helst är det irriterande. Det är svårt att få ett bra foto av liggsäd, men jag har nu i alla fall försökt åskådliggöra eländet.

Följande problem var mera oväntat. När jag skulle ogräsbekämpa kornet visade det sig att fjolårets ryps återgrott med en sån fart att alla sprutspår vuxit igen. Utan skummarkör blev det en hopplös orientering på åkern som naturligtvis resulterade i två rejäla sprutmistor som nu är blommande vackert gula. Lite tar det ju nog på nerverna att rypsen blommar finast i kornåkern. Inte heller denna bild ger situationen rättvisa eftersom den är tagen sent på kvällen.

Som lite upprättelse kan jag ju lägga in en bild på en vacker rypsåker. Problemet är bara det att både förgrunden och åkern bakom borde vara lika gul, vilket som synes inte är fallet.

Vad dethär blir till, det vet bara Fader Frost och hur hans planer för hösten är vet ingen.

Härom kvällen funderade jag på att lägga upp följande Facebook-status:

“Rågen har stjälpt, fånggrödorna gror inte, rypsen blommar inte och den delen som blommar hyser baggar. I kornåkern är det fullt med rybs som har massor med rybsbaggar och just inget korn. Solrosorna växer överhuvudtaget inte”

Fast det lät så negativt så jag hoppade över det.

Och inte hade jag möjlighet att delta i träffen hos Nisse heller. Förbaskade sommar 2015!

Det är nästan så att man borde inleda med att skriva “Hej”

Det är oförskämt länge sedan jag skrivit några rader här men nu skall jag försöka reparera detta. Orsakerna till detta är flera, men den största är nog att det inte funnits direkt något att rapportera om. Någon gång i begynnelsen fattade jag ett principbeslut om att detta inte för min del skulle bli något gnällplank, och att hitta något positivt att skriva om odlingssäsongen såhär långt har varit så utmanande att det inte lyckats. Det är med undantag av 1985 den mest problematiska vår och försommar som jag har upplevt och problemen är väl långtifrån över än, och nästan det allra värsta är att det finns många som drabbats hårdare än mig av vädret. Redan en tur genom Pörtom visar många fält som redan lidit oåterkallelig skada av allt vatten kombinerat med utebliven värme.

Min status just nu ser ganska hyfsad ut, med det undantaget att nästan allt är så fruktansvärt försenat. Vi har just firat Tomatkarneval på bygden och just den helgen brukar vara indikatorhelg för när rypsen borde börja blomma och stråsäden gå i ax. Bilderna nedan visar att vi är en rejäl bit bort från det ännu i de flesta fall fall. Fortfarande finns det nog hopp, men nu står nog hoppet tillsammans med det villkoret att det skall vara toppenförhållanden resten av säsongen och att det skall bli en lång höst. Något rypströskande innan oktober finner jag nog mycket osannolikt just nu.

Årets nya gröda, vårrågen Juuso är den som ser allra bäst ut. Den kom i jorden 9. maj och ser riktigt bra ut nu, axgången och klar.

Rypsen är lite lustig. Jag provsådde 4 ha tidigare än vanligt och använde småfrölådan, dvs i princip bara strödde fröna på marken. På samma skifte fanns ett område som inte var körbart de 20. maj utan fick vänta till 4 juni.

Skillnaden är makaber. Kortet är taget i förrgår, alltså 2. juli. Det tidigt sådda småfrölåderypset är riktigt ok, något man verkligen inte kan säga om det andra. Den lilla ogrodda inbuktningen några meter fram i bilden är en skorpbildning som blev över efter en vattensamling och som då är omsådd tillsammans med det längre till vänster i början på juni.

Rypsbladen däremot ser riktigt fina ut, fria från både skadedjursangrepp och sjukdomar. Dessutom med ett SPAD- värde runt 40 vilket är bra för ryps.

Resten av rypsen som inte kunde sås (pga regnet) före den 5 juni ser ganska medioker ut. Ja, eller egentligen inte för allt har ju grott och det är ganska jämnt, men nåt så fruktansvärt försenat. Betänk att rypsen borde blomma nu. Denna åker är sådd “konventionellt” dvs via radbillarna på Simulta och det kommer jag nog inte att göra mera efter detta, utan småfrölådan är nog det som kommer att användas i eventuella framtida rypssådder.

Ryps förresten, jag blir inte klok på om det heter Ryps eller Rybs. Användningen varierar.

Kornet däremot är en riktigt sorgesam historia. Bilden nedan är trist på flera vis. Dels är det som sagt tid för axgång och såhär ser det ut. Sen borde det också finnas fånggröda i bilden, men den ser jag överhuvudtaget ingenting av. Undrar varför? Här finns 4,5 kg rödklöver per ha som lyser med sin frånvaro.

Det som nu närmast sysselsätter mina hjärnceller är vilket vägval man skall göra med ovan avbildat korn. Det finns ju två möjligheter. SPAD värdet på bladet är bra så någon direkt näringsbrist har vi inte, men frågan kvarstår. Skall man nu ösa ut alla möjliga tilläggsspårämnen och sjukdomsmedel preventivt för att försöka boosta växten eller är det bättre att spara dom pengarna och konstatera fallet hopplöst. Om jag känner mig rätt kommer jag att inse att att det senare alternativet är vettigare, men ändå genomföra planen enligt alternativ B.

Man är ju ändå Bonde med rätt att odla…….

Det var inte riktigt såhär det var tänkt att vara. Kastade en blick i almanackan innan jag drog på vinterjackan med teddyfoder och gick ut för att ta en bloggbild. Jodå, den visade 1.juni. Förresten, Jag? Vinterjacka? Det brukar jag ju inte begagna ens på vintern. Ändå är det just precis så det är och har varit i vår. Ordet brukar står aldrig ensamt nu utan följs alltid av ordet inte. “Såhär brukar det inte vara”. Eller möjligen: “I dag brukar jag inte jorden”

Bilden ovan må tala för sig själv. Dessa dagar på året skall det vara kruttorrt och damma. Inte storma och plaska. Bilden är alltså tagen ikväll första juni och fotografen står i jacka med teddyfoder och fryser i stomen. Åkern som ligger närmast i bild är till nedre hälften sådd med ryps – ett försök med lite tidigare sått ryps som håller på att gå åt fanders – och övre delen är inte ens beträtt av nån maskin på gummihjul ännu. Det går helt enkelt inte. Det gröna på åkern är kvickrot. Av rypsen ser man precis ingenting.

Att det är den sämsta våren som jag kan minnas står helt klart. Som det ser ut nu så gynnade våren de brukare som var ute i tid – eller egentligen i förtid. Själv började jag vårbruket 9 maj med att så vårrågen. Den sådden gick ganska bra, men efter det har det bara stapplats två steg framåt och ett bakåt. En vacker dag, två regndagar och en mulen dag, ungefär så har det hållit på. Vecka ut och vecka in.

Såhär ser i alla fall Juuso vårrågen ut som då är sådd 9. maj. Jämn är den åtminstone, viss färgskiftning noteras. Bilden visar också problemen med att så med vältkombi när jorden är för torr. Det är närapå omöjligt att se var man kört varvet innan. Det problemet minskade avsevärt längre fram och försvann till sist helt

Kornet sådde jag 22 maj. Planen var fem hektar den dagen och fem till dagen därpå. Resultatet blev 4 hektar och en blöt såmaskin. Den sista hektaren gick att kämpa ner en vecka senare, i jord som var så våt att man inte alls vet hur det blir. Sista kornet åkte i backen i går, 31. maj och där prövade jag också att lägga i rödklöver som fånggröda. Ingenting av kornet har ännu grott överhuvudtaget.

Nu återstår då 1o ha ryps och fem ha solrosor. Vad gäller detta är ingen tid förliden, jag sår oftast rypsen första dagarna i juni även normala vårar, solrosorna ännu senare. Problemet är bara det att nu skall det inte bara sluta regna, det behöver också både torka upp och värma upp moder jord, för ingen ryps gror i källartemperaturer.

Nåja. Nu kan man ju kvida och pipa hur länge man vill om hur eländigt allting är, fast egentligen vet vi ingenting om det ännu. Det är ju sommaren och framför allt hösten som visar hur våren var. Men det är klart, talesättet säger ju att en försenad dag på våren betyder en försenad vecka på hösten, så om den kalkylen håller så behöver jag inte beställa nån sportlovsresa till 2016, för då skall jag tröska korn. Vad kostar en motorvärmare till Claas?

Gårdagen var ingen höjdare. När jag halvt uppgiven kom in lite efter nio funderade jag på att sammanfatta dagen i ett styckte text, men ansåg att det kanske var bättre att sova på saken och lugna ner sig lite – annars hade det blivit så jättenegativt. Nu har jag sovit på saken och konstaterat att det räcker nog bra med att vara saklig och konstatera att vissa dagar är bättre än andra – och således vissa sämre.

Det att jag sitter på efterkälken gällande sådden är intet nytt, så brukar det vara. Dels har det att göra med att jag nu inte är sådär supereffektivt konstruerad, dels med att jag inte ser nån riktig vits i att tvinga ut fröna i ogästvänlig jord. Detta har varit ett riktigt bra beslut i många år, men nu verkar trenden ha vänt. I fjol var det ett lyckokast för dom som sådde tidigt och det börjar verka så i år också.

Förutsättningarna såhär långt är alltså följande. Vårrågen är färdigt sådd – 6 hektar. Resten, dvs ryps, korn och landskapsträdan är osått. Någon direkt panik har jag väl inte känt av, men marginalerna börjar krympa.

Förmiddagen gick åt till småplock med såmaskinen. Kedjan till småfrölådan skulle kortas men det var nu inget större problem. Jag hade för avsikt att prova så ryps med småfrölådan trots att den nu inte riktigt är tänkt till det. Lite tidigt upplever jag nog det vara att så ryps, men det hade att göra med hur våt jorden var på olika ställen – så genom ett omfall blev det rypssådd istället för korn som stod på agendan. Ett dumt val tror jag det kommer att visa sig vara.

I väntan på att jorden skulle bli mera gästvänlig i solskenet tog jag mig för och åkte upp en sväng till skogen för att titta till en röjning som väntar. Det är en bit att gå – nästan över språkgränsen – så det har inte blivit att titta till det tillräckligt ofta – märkte jag brutalt. Det fanns inte bara ett röjningsbehov, det var nog betydligt värre än så. Det som väntar där är nog ett projekt som kommer att ta mest hela sommaren, om den nu ens kommer att räcka till. Tillväxt i skogen är nog bra, men fel tillväxt är bara ett bekymmer.

Ett begynnande dåligt humör började sprida sig bland gener och blodkroppar.

Hem och påbörja harvning. Jasså, var det verkligen så vått? Jodå, det gick överhuvudtaget inte att köra runt hela skiftet, på de blötaste platserna var det stopp. Inge bra alls. Det blev en halvering av skiftet och återigen en halvering av humöret. Harvade klart den bättre halvan med dåligt resultat.

Sen blev det aktuellt med vridprov. Letade en stund i gödsellagret efter de fyra säckar Y4 som behövdes. Hittade dock bara två. Tittade i odlingsplan. Behov 4 st. Tittade på vad jag beställt: 2 st. Hur har jag tänkt nu då? Fel uppenbarligen. Men varför och när? Konstaterade i samma sväng ett fel till i gödselbeställningen kontra odlingsplanen och var härvid tvungen att gå in och lugna ner mig en stund.

När ett falskt lugn lagt sig vridprövade jag rypset och det gick riktigt bra. 7 kg/ha blev det. Perfekt. Det var bara det att efter två sådda hektar var en säck förbrukad vilket betyder att det i alla fall gått ut 10 kg/ha. Ingen katastrof, men mera ved i irritationsbrasan för dagen. Det började vara på den punkten att det liksom inte var roligt längre.

Men mindre roligt skulle det bli.

Det är alltid en källa till ironisk glädje när man hittar såmaskinsdelar som ligger i åkern där man just sått. Så skedde i går kväll. Ett rör från frölådan hade fallit av, varför såg jag nog när jag tittade till platsen där den suttit.

På något sätt hade en sten lyckats rycka loss slangen med ovanstående skada som följd. Således hann jag så 0,8 hektar innan haveri med nya frölådan.

Efter detta slutade jag, åkte hem, drog täcket över öronen och hoppades att det inte skulle regna följande morgon

Det gjorde det…..

På torsdag kväll skickade jag iväg årets stödansökan. Den for iväg efter några kvällars funderande och ganska många “måste-bara-bort-från-detta-en-stund” pauser. Egentligen är ju VIPU-programmet riktigt bra, och det är ju självkorrigerande så slarvfelen elimineras ganska långt, men årets nya bestämmelser (läs; dumheter) har ju ändå gjort att man känner en viss skräckblandad vördnad inför hela systemet. Det är ju lindrigt sagat ganska många pengar det rör sig om, man står ju och faller med stöden, det är inget att sticka under stol med. Dock måste jag säga att jag är glad över att jag inte behöver fylla i blanketterna manuellt, för då hade nog ganska många fel lyckats smyga sig in. Detta gäller dock inte kartritningen, den är ganska bökig i Vipu programmet.

En tanke slog mig när jag klickade “sänd” på musen. Min dator är placerad så att om jag höjer ögonen från skärmen ser jag skymten av åkrarna bakom uthusen. Åkrar som en gång i världen har varit något annat än åkrar. Sjöbotten från början, men nu var det ju inte precis så att sjöbottnen var färdig odlingsmark genast det torkat upp, utan många många generationer har slitit med att bereda det som idag är den odlingsmark som hela systemet leker med. Med systemet menar jag Marknadskrafter, EU, MaVi, vår regering och även till en viss del vi landbrukare.

Det var precis det jag kom att tänka på. Låt oss gå tillbaks till en tid som inte ligger så långt borta. Låt oss säga slutet på 1800-talet. Då slet man formligen ut kroppen på jordbruket. Det slogs gräs med lie, stenar bröts med hävstång och kördes iväg med häst i bästa fall, kanske tom för hand från åkrarna. Det var nyodlingar som började med svedjebränning och en ändalös stubbrytning som kunde ta kål på en hel generation. Sällan blev husbonden över 50 år för då var man redan så slutarbetad att det bara var slutet kvar.

Det som vi nu sitter och för in i våra dataprogram är resultatet av allt detta slit. Det blir helt enkelt en absurd ohanterbar tanke när man gör en liten rörelse med höger pekfinger och trycker på “sänd blanketterna” och vet att det är härifrån min lantbruksinkomst skall komma. För all del, den kommer inte bara av klicket, men låt oss säga tvärtom – ett uteblivet “sänd blanketterna” klick skulle betyda att lejonparten av årets inkomst inte skulle uppenbara sig alls.

Dröm eller mardröm?

Visst kan det tyckas som ett drömläge för någon. Bara ansöka om stöd och få det. Nåja, så enkelt är det ju inte, visst måste jobbet utföras precis som förr, kanske inte med stötting och hävstång, men alla arbeten har ju blivit enklare så såklart även lantbruksarbetet. Skillnaden är det att idag är vi odlare närmast statsanställda. Systemet spelar och vi dansar. Visst kan man hoppa av dansen men då sågar man också av alla möjligheter att verka vidare i branschen.

Ett bra exempel på detta att verkligheten skall anpassas till teorin märkte jag av gällande mina dikesvallar som uppstod i fjolhöstas vid utfallsrensningen. Jag hade tänkt låta dom ligga över sommaren och köra bort dom i höst då det finns mera tid. När jag började studera stödvillkoren såg jag att odlingsmarken under vallarna måste anmälas som skilda jordbruksskiften, som såkallat “tillfälligt icke odlat” Det betyder att stödet uteblir för all areal som ligger under  vallarna, och så långt kan man vara med och leka, men när man sen kommer underfund med att det skall ritas kartor över var vallarna befinner sig och att dessa kartor på en meter när skall stämma med verkligheten och att det berör alla mina basskiften och att det skall göras i ett komplicerat dataprogram och att man erhåller stödavdrag om kontrollanternas måttband inte stämmer med den teoretiska verkligheten på åkern så då passade inte dansen mitt taktsinne mera.

Jag anlitade entreprenör med bra jordvagn och grävmaskin som jag lät köra bort vallarna på några dagar. Själv har jag nämligen varken tid eller jordvagn. Det kostade förstås en del, men ändå betydligt mindre än vad det hade gjort om det kommit sanktioner för att jag inte fått vallarna rätt inritade i den virtuella verkligheten som går under namnet VIPU.

Lite sådär går böndernas vardag idag. Man läser regelverket, förstår långtifrån allt och accepterar ännu mindre, men gör sitt bästa för att uppfylla det. Jag  har verksamhet på ungefär 60 hektar (skog och jord) men ett missförstånd eller ett galet placerat musklick kan i värsta fall få oanade konsekvenser. Det gjorde det inte på stenbrytarnas tid.

Dröm eller mardröm?