Författare: Kalle

Ja, precis så känns det ibland. Som att man kanske ändå hamnat lite fel. Har nyligen läst Christers blogg om reparation av hydraularm och följt med Nisses akrobatkonster med skivristerna på Väderstad.

Så vad kan jag ta mig för något som skulle motsvara? Jo, exempelvis misslyckas totalt med ett oljebyte. Just det – så gör vi.

Ett oljebyte i en “normal” motor är inget som man går och drar sig för. Varmkör – en burk under motorn – ur med oljepluggen – byt filter – fyll på olja. Ingen raktetforskning precis.

Eftersom det regnade i går mest hela dagen så kom jag på att jag skulle byta oljan i Valtra på kvällen. Jag byter olja och filter samt smörjer framaxelkorsen var 250 timme – var 500 timme får märkesservice ta över och serva. Så har jag gjort sen Valtra var ny och det har fungerat bra.

Jag hittade en passlig 10 liters burk att tappa oljan i och filternyckeln för att ta loss oljefiltret. Valtras oljefilter är placerat liggande omgivet av slangar och lite trångt men annars ganska gästvänligt. Denna gång satt filtret så att det blev att åberopa våld för att få loss det, men loss kom det. Samma sak med oljepluggen och sen var det vara att tappa ur 11,5 liter motorolja. Varm och kolsvart motorolja. Nån som ser missen? 11,5 liter olja ner i en 10 liters burk är inte övertänkt – överhuvudtaget inte nått.

Som tur var hade jag en stor skiva kartong under så ingen olja kom ut på marken. Det mesta av överloppsoljan kom på min arm när jag panikartat försökte skruva i pluggen igen efter att hinken runnit över. Facit blev att verktygen badade i olja, så gjorde även min arm – och förstås stora delar av övriga överkroppen innan man hasat sig bort ur oljebadet.

Vid det laget var det olja lite överallt och olja har en tendens att föröka sig så det var ganska kladdigt överallt innan jag tog mig in till tvättvattnet och kunde börja reda upp sörjan.

Efter en paus tog jag loss filtret, lät det falla ner i en halv hink med motorolja, oljade in packningen på det nya filtret och satte dit det. Fyllde sen i olja, 11,5 liter fin brun Valtra orginalolja. Startade och väntade på att oljetryckslampan skulle slockna.

SPLASCH!

Så kan man beskriva ljudet som uppstod när oljan kom flygande ur filtret och träffade vindrutan. Först kom oljan, sen kom paniken. Känslan som bara uppstår när man just upptäckt att man tydligen dragit sönder filterfästet på gårdens enda jordbrukstraktor dagen före vårbruket börjar. Klockan 22.00 på kvällen. Just då är det en bagatell att hela jäkla traktorn är inoljad och att olja rinner i små rännilar långsmed vindrutan.

Tack och lov var i alla fall nästa tanke helt rätt. Kan packningen från det gamla filtret ha blivit kvar i filterhållaren när jag demonterade gamla filtret?Mekanikerskolan – kursdag ett.

Gamla filtret låg på botten av en hink full med spillolja, men det var liksom bara att dyka ner i den – fortfarande med en puls farligt nära kollaps. Var hittar jag en traktor, hur tusan löser jag det här var tankarna som tävlade om utrymme i huvudet.

Det kändes dock bra när jag fick upp gamla filtret och inte såg till någon packning. Sen var det inget större bekymmer att lossa lite på filtret skära av den överlopps packningen, dra fast filtret. hålla andan och provstarta ————- det höll tätt.

Nu hade jag då haft tur andra gången i oturen, alla olja som filtret sprutat iväg fanns antingen på vindrutan, motorhuven eller nedanom dessa. Alltså inget på marken. Och tur var väl det. Annars hade jag fått ringa brandkåren – och det hade varit pinsamt.

Det skyldiga filtret är det nedre vita.

Inte ser det ut att bli annorlunda i år heller. Det enda avvikande i år är att allt är precis som vanligt. Runt mig jordbrukas det för fullt, själv håller jag på med markservicen, som precis som alla andra år upptar mera tid än jag räknat med.

Ett praktexempel på det är det som varit dagens program. En småfrölåda.

Vår blankettälskande miljödepartement har ju i år kommit med lite nya otyg för erhållandet av miljöersättningen. Vissa saker är väl helt bra, skyddsremsorna tex kan jag smälta utan desto mera argumentering, värre är det med kartritande och allehanda kritstreckskonstigheter som skall lämnas in. Om detta har ju redan några hyllmeter skrivits här på bloggen så inte mer om det nu.

Bland de saker som är nya är sk fånggrödor. Det handlar om att man skall så en kvävefixerande gröda i botten under spannmålen och på så sätt binda kvävet i jorden. Huruvida det är så eller inte vet jag inget om, men jag har i varje fall hoppat på det tåget.

Hur man sedan genomför detta kan ske på flera olika sätt, själv har jag köpt en småfrölåda till såmaskinen så att jag kan så klöverfrö tillika med spannmålen – dock bara i försökssyfte i år, jag vet ju inte alls hur det fungerar.

Således har jag köpt en småfrölåda för montering på Simultan. Det är för övrigt den första anordning som kommit till gården av byråkratiska orsaker – inte av odlingstekniska. Bara en sån sak.

Lådan kom för två veckor sen och såg ganska oskyldig ut i sin leveransförpackning. Redan där borde jag ha tänkt till, för det är ju dom största problemen som ser oskyldigast ut i början.

De flesta andra hade ju givit sig på lådan genast, om inte annat så av nyfikenhet eller självbevarelsedrift. Jag väntade tills i går kväll. Då bröt jag förpackningen och kom ganska snabbt på att detta inte var gjort i en handvändning. Själva lådan vägde 95 kg och bara att lyfta den på plats och skruva fast den krävde grannhjälp, men var ändå rätt enkelt.

Själva frölådan monteras som en skild behållare bakpå maskinen och skall sprida klöverfrön genom fritt hängande slangar.

Vad som dock inte var enkelt var att fästa slangarna. Bruksanvisningen var värdelös, och hur jag än vände och vred på fästjärnen så ville det sig inte. Efter nån timme började det hela promenera på mina nerver och jag var tvungen att överge projektet en stund. Sen återkom jag gång på gång under dagen bara för att vrida och vänd på fästjärnen en stund och sedan gå därifrån.

Någonstans under dan började jag fundera på likheterna mellan en IKEA möbel och en Simulta såmaskin och kom på att dom var slående. Båda kommer i delar, båda är ett h-vete att sätta ihop och båda fungerar jättebra som färdiga.

Där upphörde likheterna. Vad gör man på en söndag när man inte får ihop en frölåda?  Jo, man ringer förstås killen som sålde maskinen som ju då är en gammal bekant. Han var på nån familjetillställning nånstans i norra Österbotten, men givetvis hjälpsam upp över öronen. Efter det samtalet gick det att komma vidare och sen var det faktiskt bara några timmar jobb kvar tills jag var halvfärdig. Kvar när kvällen faller är att fästa alla slangar i sidled, samt att fundera ut hur drivkedjan skall gå. Har tjuvtittat lite på det och vädrar nya problem.

Det var dom tre fästjärnen som står i vinkel på bilden som krånglade till 3. maj för mig. Enkelt när man kan det – hopplöst att fundera ut. Inte vet jag om fortsättningen heller var enkel för det var ett jäkla trixande innan alla slangar var där dom skulle, men det gick lättare när man visste hur det skulle göras.

Vad är då sensmoralen? Jo naturligtvis; Handla lokalt så finns hjälpen när den behövs. Som man ropar i skogen får man svar.

Det kan vara lite svårt att tro, men jag har faktiskt varit minkfarmare. Närmare bestämt i lite över en månad och det var 1989. Alltnog så har den historien en början som är helt oberoende av mig, det var min farbror, som var farmare från tidigt sextiotal till sin oväntade bortgång i maj 1989 som gjorde att jag fick ta hand om en pälsnäringskrisande minkfarm sådär bara hipp happ.

Om det kommer detta inlägg inte att handla.

De kommer istället att åter en gång fundera lite på tidens gång, i detta fall med betoning på elström.

Från början fanns det fyra minkhus, alla byggda i en tid långt före byråkratins slutliga seger över verkligheten, vilket gör att det naturligtvis handlar om omständigheter där man aldrig på tiden skulle kunna odla pälsdjur idag, och det är väl inte bara illa med det, mer om det längre ner.

Jag har under åren plockat bort lite av husen, eftersom dom är byggda så att man inte ser dom till gården har det aldrig varit riktigt prio ett att få bort dom. Som på alla andra byggnader har dom stått pall ganska bra, så länge bara taket håller tätt. Den dag taket ger efter är förfallet snabbt. Två hus har jag rivit under årens lopp och det tredje håller jag på med som bäst. Man kan tro att ett gammalt  minkhus är en ganska övergiven plats, men visst hittar man här också saker som får en att minnas.  Även som liten gillade jag djur så jag var ofta tillsammans med farbror Nils vid farmen, redan från kanske fem års ålder. Kvar i de övergivna husen finns finns konstiga verktyg, men också transportburar och stamtavlekort som lätt kan få minnets vingar att flaxa igång.

Hus nummer tre har ramlat ihop av ålder och det är det som jag nu plockar sönder och kör till återvinning. Burarna går till metall och resten av huset är träavfall, så att bli av med det är inte speciellt knepigt, men att sönderdela ett hus som är delvis förfallet tar sin tid. Visst skulle det gå lättare med en bandgrävmaskin, men nu råkar jag inte ha nån sån till hands så det får bli kofot och tigersåg som gör jobbet.

Det sista huset är så pass bra i skick så det får nog stå kvar som ett historiskt dokument över en svunnen tid. En tid då fyra små minkhus höll en hel familj på fötter.

Ett speciellt “fynd” som jag gjorde fick mig lite mer häpen än andra. Det var en avlivningsmanick som jag faktiskt aldrig sett förr, och det är kanske inte så konstigt för det är väl nog inte en apparat som man sätter i händerna på en 10 åring. Än mer häpnadsväckande är det att något dylikt överhuvudtaget excisterat och använts.

Det är en hemgjord eldriven avlivningsmaskin som är byggd enligt följande princip. Ojordad ström kommer via en 100 meter lång skarvsladd. Skarvsladden är en icke gummiisolerad tvåledarsladd som ligger i snön eller på fuktig mark, och är som sagt över 100 meter lång. Längden på den sladden gör att proppen i andra änden knappast skulle lösa ut om något hände. Sen går då strömmen via en inomhusströmbrytare rakt ut i bottengallret på den lilla lådan som man då hanterar lite hur som helst.

Den enda säkerhetsdetalj jag kan se är att man faktiskt ritat ut om brytaren är på eller av – vackert så.

Hur denhär avlivningsmetoden var för djuren tänker jag inte ha nån synpunkt på. Det jag minns är att minkarna på denna tid oftast gasades med en vanlig bil med en slang kopplad från avgasröret till en låda. Vilket som då var mera skonsamt för minkarna har jag ingen aning eller uppfattning om och jag har inget minne av att jag skulle ha sett ellådan i funktion – kanske det bara var en prototyp, jag vet inte.

Vad jag därmot vet är att TUKES ganska säkert hade haft några synpunkter på användarsäkerheten även för användaren av densamma.

När och om denna mojäng nånsin använts på riktigt vet jag inte, om så är fallet pratar vi om 60- eller tidigt 70-tal.

Så återigen engång – allt har inte blivit sämre. Jag tror nog att vi både från farmarens och även från djurens sida kan tacka vår skapare att sådana konstruktioner gått till historien. Däremot är det en intressant tanke att det bland dagens skyddsjorningar, bestämmelser, felströmbrytare och kontroller och myndighetsbesök på gårdarna fortfarande finns folk som överlevde ovan beskrivna tider. Faktum är ju att de allra flesta gjorde det. Det kan ju ge en fingervisning om att kanske inte alla av dagens bestämmelser är så fruktansvärt nödvändiga. Ofta handlar det bara om normal försiktighet och respekt för det man hanterar.  Och tyvärr är ju den möjligheten bortbesluten för länge sen.

Detta hände för rätt länge sen. Faktiskt så länge sen att Bondbloggen inte ens fanns, men det börjar kunna berättas först nu. Vi skall tillbaks till nådens år 2007 för att komma i rätt stämning.

2007 var året då jag blev bestulen. På ett hus

Jag har rätt länge tänkt att återge denna lite märkliga historia på bloggen, men lite dragit mig eftersom hela historien är så huvudlös att den närmast verkar påhittad. Dessutom har jag väl gått och hoppats att gåtan skulle få en naturlig förklaring, men det börjar jag nog ge upp nu efter 8 år.

Såhär var det. När jag köpte grannhemmanet i slutet på nittitalet följde en gammal ria med. Rian var inget för världen, jo, det hade varit ett fint historiskt dokument med bland annat en hemgjord torkugn från uppskattningsvis tjugotalet, men allt var i så dåligt skick att det liksom inte kändes meningsfullt att ta vara på det. Lite saker och ting av värde fanns dock i huset och så länge taket höll tätt så fick det stå. Naturligtvis gick inte det speciellt länge utan den snörika vintern 2003 föll hela faderullan omkull och började ropa på hjälp. Nu har ju  snabbhet aldrig varit mitt kännetecken så det gick till vintern 2006 innan jag kom mig för att göra något. På vintern plockade jag av taket som var ett tagelpannetak och sen kom vårbruket och sen växte huset ner i gräs och förblev ostört återigen ett år.

En bild från cirka 2005. Rian har störtat och är nervuxen i mina favorithatobjekt hundfolkor.

Sen hände det märkliga

En dag så var den borta!

Rian är placerad 100 meter norrom vårt boningshus och eftersom vi i allmänhet har ärende söderut kan det gå någon vecka innan jag har ärende norrut. Döm om min totala förvåning när jag sensommaren 2007 upptäckte att huset inte fanns där mera. Ett nerfallet hus utan stockar eller annat fint att ta tillvara hade hux flux bara försvunnit från jordens yta. Även om platsen inte kan ses från bostadshuset så är det definitivt inom hörhåll, men ingen på tomten hade märkt av något konstigt. Att huset tagits bort med maskin är helt klart för som hantverk hade det nog tagit sin lilla tid.

Vad jag sen tycker om stölden är mera oklart. Jag slapp ju en massa jobb så egentligen tackar jag för besväret, men tyvärr åkte endel saker med i svängen som jag väldigt gärna hade haft i behåll. Ca 1000 torra pärtor och än värre kanske 250 fina höstörar försvann på köpet. En gödseltratt av lite modernare snitt och en gammal häststötting skull jag också gärna har haft i behåll. Så även om jag till någon del är tacksam så betraktar jag nog det hela precis som en regelrätt stöld. En gammal självbindare hade ratats, och lite stockverk och golvet fanns kvar. Resten var borta

Jag tycker jag har frågat alla som jag på något sätt kunde ha något att göra med fallet och tillbringat en hel del tid med att fundera, men ingenting har lett nånvart. Frågan är än idag helt olöst. Dessutom kan Ni ju föreställa Er att det är lite pinsamt att gå fram till någon och ställa frågan: “Jag har tappat ett hus, vet du var det är”

I början av månaden kom jag mig för att börja städa upp tomten. I mitten på månaden gav jag upp. Där fanns så mycket gammalt metallbråte och ruttet träverk att jag hade haft punktering dagligen på grävmaskinen och som handarbete var det drygt. I går beställde jag en bandgrävare som på nån timme fixade upp tomten så nu är definitivt den gamla torkriaeran förbi på backen. Dessutom är det en utmärkt plats att fylla upp allt material på som kom från utfallsrensningen i höstas.

Detta är då taget från ungefär samma plats som bilden innan. Kom sen inte och säg att det är finare bara för att det är grönt. Det är ovanstående bilder ett bra bevis för

Trodde Ni på det här nu då?  Det lönar nog sig att göra det, för varje ord är sant.

Vid denna tid i kalendern brukar det hållas en liten blankettskolningskurs där lokala lantbrukssekreteraren berättar lite om nyheter som gäller för året. I år räckte inte en kväll till, utan skolningen for iväg med nästan en hel dag. Det behövdes också, var så säker.

Vi var ca 160 inte så förväntansfulla jordbrukare som bänkade oss i stora salen på simhallen för att bli upplysta.  Och, nog blev vi upplysta också, men vad man skall säga om hela projektet är nog mera tveksamt. Det sades att detta är största förändringen som “drabbat” bönderna sen 1995 och det kan väl så vara, men den stora skillnaden då och nu är nog vanan. Då gick vi från produktion till blanketter och denna gång går vi mera från blanketter till dataprogram, så skillnaden är väl kanske mindre.

Om själva tillställningen kunde man naturligtvis göra sig hur lustig som helst, för visst är det i mångt och mycket en produkt som bara är till för att hålla byråkraterna med sysselsättning, det kan knappast nån förneka, men ändå är det kanske bäst att ligga lågt med kritiken, för det är ju ändå vårt uppehälle och framtid som ligger på kostymfarbrödernas bord.

Som helhet var dagen bra – kanske till och med riktigt bra, alla föreläsare hade något matnyttigt att komma med och det är klart, att omforma sin fäderneåker till en landningsplats för tranor eller att så grödor som måste skördas men inte behöver användas, tja, visst låter det lite dumt i ett gammalt bondeöra, men om samhället har åkt så snett att detta är enda sättet att kunna bedriva ett jordbruk på våra breddgrader – trots att det funkat sen istiden – så är det väl bara att sucka och spela med.

Helt klart är inte detta något som man gör kvällen innan det skall vara klart. Redan i benämningarna går man lätt vilse. Ord som förgröning, utökade skyddsremsor, fånggröda eller bara att kunna definiera ett vattendrag rätt är inget som man gör med kunskaper från högstadiet inte. Det som dock blivit mycket lättare över tid är själva ifyllnadsproceduren. 1995 satt man flera dagar och läste ifyllnadsdirektiven samtidigt som förtvivlade kolleger både ringde och kom “till byss”, alla med samma fråga; “förstår tu hittje?” Nu fylles uppgifterna in i ett nätprogram som inte godkänner uppgifter som är felaktiga.

Nu har problemen istället flyttat ut i verkligheten. Nu skall det hållas reda på vilken gröda som får plöjas när, eller om den ens får plöjas. Nu gäller det att välja vallväxter eller trädor enligt utbetalningstariffer och kanske det knepigaste, nu skall det vara en femårig framförhållning gällande flera stöd. Om man KANSKE tänker söka vissa stöd under kommande perioden skall “kommer kanske att söka” rutan kryssas i, annars blir det inget sen när det behövs. Där kan nog misstag lätt ske misstänker jag.

Visst känns det märkligt att hela denna cirkus kan vara någon till fördel, framom att dubblera prisen på våra produkter, men hit har mänskligheten kommit, och här skall vi väl vara nu en tid. Och, visst hellre stöd än inga stöd – för utan dom skulle vi nog vara körda men nog känns det onaturligt och konstgjort.

Hur som helst, dagen var givande, föreläsarna bra och ämnena väl valda – men nog känns det ännu som mycket kunskap saknas, och hur man skulle angreppa problemen utan att ha suttit av kursdagen, det vet inte jag. Kanske andra helt enkelt är smartare, själv tror jag inte jag skulle klara det. Nu finns det i alla fall någon sorts möjlighet att börja odlingsplanera inför säsongen, men med många nya variabler som skall hållas i huvudet. Brrrr….

Den lilla flock kolleger  som jag tillhörde lämnade salen efter halva dagen, resten av dagen ägnades åt djurbönderna och deras bekymmer, och det var ingenting för oss. Kattmaten är inte stödberättigad och mössen i torken är självförsörjande så det intresserade inte mig så mycket.

På väg hem berättade radion för mig om GermanWings äventyr i Alperna, och det var kanske nyttigt. Kanske inte ett krångligt direktiv är det värsta man kan råka ut för. Trots allt.

Det var ett tag sen jag hördes av här på bloggeriet. Dels beror det förstås på att jag inte varit speciellt aktiv denna vinter, i jämförelse med förra vintern har bara ett fåtal dagar tillbringats med motorsågen i hand, och utöver det har väl egentligen ingenting hänt. Jo, förstås som alla andra jordbrukare har jag bedrivit en hopplös kamp för att kunna få nån ordning på vad som gäller gällande regelverket som vi skall ordna in oss under från och med våren. Resultatet har varit ganska magert, det finns mycket man skulle vilja veta som man ännu inte har nån ordning alls på. I kommande veckan skall jag sitta av en skolning i saken, och hoppas vara åtminstone lite klokare än vad jag är idag. Det verkar i varje fall som om det inte skulle bli riktigt lika eländigt som det såg ut på hösten när prognoserna var riktigt eländiga.

Mer om det senare

Något som dock lever och frodas helt oberoende av vad EU hittar på så är ju förstås videbuskarna i åkerdikena. Det har jag gnällt om förr och det har förstås inte ändrats nämnvärt. Den enda skillnaden är att jag nu kommit på ett sätt att få ett litet övertag – i den mån det nu är möjligt med detta snabbväxande skräp. Det märkliga är i dessa energibehovets tidevarv så verkar ingen vara speciellt intresserad av mitt ris. Förvisso vet jag precis vad det beror på, det handlar ju förstås om att det som jag tycker är mycket anser en flisentreprenör av idag att är skrattretande lite. Visst förstår jag det, 10 kubikmeter ris som ligger i vägen är en jättehög, men flisad på en långtradare blir det inte precis överlast. Dessutom vill de flesta entreprenörer och andra flisintresserade ha bort de minsta kvistarna från högen, och eftersom åkerdikesvidebuskar till största delen består av just sånt smått skrutt så blir det just ingenting kvar att flisa, men ändå en lika stor hög med skräp kvar.

Sålunda flisar jag numera själv.

I fjol vid denna tid upptäckte jag att Farmi tillverkar en produkt som passar mig som hand i handske. Nämligen en leksaksflistugg. Det handlar om en visserligen traktordriven flisare, men ändå inte på något sätt i storleksklassen med en vanlig flistugg, inte ens för hemmabruk. Till mitt behov passar den dock alldeles utmärkt, för nu kan jag både bli av med riset, samt kanalisera mitt hat mot nämnda växt via en maskin och åtminstone det senare förgyller som regel tillvaron

Som sagt, ingen skall komma och påstå att det är någon stor maskin, det är väl ett mellanting mellan trädgårdshack och flisare, men till mitt syfte duger den mer än väl. Dessutom var inte priset heller någonting som ens liknade priset på fullstora flisare som ju brukar kosta från ca 5000e och uppåt.

Den klarar stammar på ca 10 cm i grovlek och en aspstam på ca 4 meter med alla kvistar kvar, typ dom på nedre bilden äter den upp på kanske 30 sekunder. Proceduren blir alltså att såga ner ett tiotal stammar, mata i dom i tuggen och sen är alla problem lösta.

Med fliset gör jag för det mesta ingenting. Lite tar jag vara på som täckmaterial, men det mesta får nog naturen ta hand om. Lite slöseri kanske det är, men i slutänden är det så små mängder som det handlar om att det inte spelar nån roll. Den lilla högen som ligger bredvid flisen på bilden härstammar från kanske 25-30 småträd, och skulle kanske rymmas på en skottkärra, så mera än så blir det inte.

Ungefär såhär brukar det se ut innan och en stund senare efter att Batteri-Stihl och Farmi gjort sitt brukar det vara en skottkärra med flis på backen.

Just för sån här verksamhet har ju våren hittills varit mer än hjälpsam, för det är precis nu med frusen snöfri backe som det går att göra nästan vad som helst. Jag när för tillfället hopp om att den långa våren som vi ser ut att få i år skall spela mig riktigt i händerna för som jag ju förr har sagt så är jag lite väderkänslig. Jag ogillar snö, men också långt gräs. Kyla är jag avogt inställd till, men nästan ännu värre är för varmt. Dessutom är det fritt från både flugor och myggor såhär tidigt på våren och allt är bara bra. Jag brukar ju säga att april och september är årets två riktigt trivsamma månader, men i år verkar man ännu kunna lägga till mars, och det är inte fel.

Ingenting blir dock så bra som man önskar sig, 24 timmar efter att ovanstående bilder tagits på lördagskvällen, så var ju slätten återigen vit och insvept i snöstorm och slask. Det får vi hoppas är tillfälligt. För det finns mera att flisa. Mycket mera