Författare: Kalle

Enligt Svenska Synonymordboken är inte sportlov och bokföring synonymer, men enligt Lantbrukets Synonymordbok är dom det. Det är och förblir tydligen så att att det man skjutit upp allt under ett helt år i bokföringsväg skall det panikgöras precis just över sportlovet. Inte så konstigt egentligen eftersom deklarationen obönhörligen skall vara inne 2. mars, det konstiga är väl att man varje år skjuter upp det så man sitter i skruvstädet på sportlovet.

Jag har varit med såpass länge att jag hunnit både bokföra och deklarera innan någon ens tänkt tanken att en bonde skulle ha en dator hemma. Penna, kassabok och räknemaskin var de verktyg man hade till hands. Det gick bra det med. Jag har under alla mina år gjort skött allt som haft med ekonomin att göra på egen hand. Den enda plan jag haft hjälp med var kostnadsplanen som var obligatorisk vid generationsväxlingen 1990. Den berättar att efter fem år kommer jag att ha råd att köpa en ny skördetröska och efter sju år kommer jag att kunna leva på inkomsterna från hemmanet. Man kan väl med fog säga att den planen inte gått i uppfyllelse, och än värre blir det om man lägger till att min areal på den tiden var 19 ha, dvs nästan hälften av vad den är idag. Idag byter man nog inga tröskor efter fem år och man lever nog inte heller speciellt furstligt på 35 ha

Till saken. Bokföringen lärde jag mig dels i handelsläroverket och dels av min farbror. Han hade suttit i skattenämnden i massor av år och hade en skattebetalningsmoral som kunde flytta berg. Jag minns ännu när jag försynt frågade något om hur man kunde fuska i deklaration och fann mig sittandes ensam vid bordet. Frågan hade upprört honom till den milda grad att han lämnade rummet i vansinne. Det blev att krypa till korset och bedyra att man aldrig mera skulle tänka i sådana termer innan undervisningen kunde fortsätta. Sådan var moralen i mitten på senaste århundradet.

Tiderna förändras och idag bokför och deklareras det via dator. Det enda som är oförändrat är att jag fortfarande gör allting själv, planering-bokföring-deklaration. Två gånger har jag blivit skattegranskad under dessa 25 år och ingendera av fallet har lett till nån katastrof eller gallerskakande så kanske lite av farbrors moral fastnade.

Mina bloggkolleger har morrat lite över avsaknaden av ett bra bokföringsprogram. Själv har jag använt Wakka som är ett specialkonstruerat lantbruksbokföringsprogram ända sedan jag började med datafonisk bokföring. Jag tror det var 1994 som programmet kom ut, då var det MS-DOS baserat och hette visst Varma. Jag har varit helt nöjd med programmet under hela tiden, uppdateringarna är vettiga och användarstöd finns om man behöver. Tom nästan dygnet runt under högsäsong.

Eftersom det är specialutformat för lantbruket behöver man inte greja med dubbel bokföring om man inte vill, funktionen kan aktiveras vid behov. Dessutom finns en färdig kontoplan som jag tror till och med skulle tillfredsställa Nisses behov. Vad sägs till exempel om “Tulpaner i lösvikt” som ett inkomst konto. I kontoplanen kan man dra bort eller lägga till konton och man kan mycket flexibelt även hålla reda på sin privatekonomi. Om man så önskar.

Användarmiljön är också behaglig att röra sig i även om det tar sin lilla tid att bli du med den. Nu hör det ju förstås till saken att min bokföring inte är speciellt komplicerad. Det är inkomster från spannmålsförsäljning och konsumentstöd, det är utgifter för växtodlingskostnader och en och annan reservdel och reparation. Skogen och jordbruket håller Wakka själv reda på, så bokförs det bara på rätt konto blir det rätt av sig själv.

Efter att bokföringen är klar behöver man egentligen bara fixa avskrivningarna samt eventuella rättelseposter och sen är det bara att skriva ut deklarationen. Den kommer ut på papper som ser exakt ut som “handskriva deklarationsblanketter” om man så vill. Deklarationen kan även sändas direkt ur programmet till skattmasen.

Förmodligen kommer nog deklarationen även detta år att ligga på handläggarens dator i tid. Så långt allt gott och väl – siffrorna talar dock sitt tydliga språk, inte lär det köpas nån ny tröska i år heller tröskbyte – och ändå är det nu femte gången som detdär “femte” året passerar.

I tisdags klarade jag av den nya tenten för den sk sprutförarexamen. Examen – nåja. Tent – nåja. Det var nu en halv dag på skolbänken och ett papper som skulle fyllas i, men så överdrivet knepigt var det nu inte.

Som vi ju redan har klagat över här på Bloggen så förnyas ju stora delar av regelverket inför kommande säsong. Och enklare blir det inte. Jag läste just i Landsbygdens Folk att den praktiska delen av regelverket inte är hela världen, det är däremot den byråkratiska. Vem som sen drar nytta av det kan man ju bara spekulera i, det är knappast miljön och det är verkligen inte lantbrukarna, utan det är det självgående maskineriet där byråkraterna skall hållas vid liv genom byråkrati som mest förses med ny energi genom dessa åthävor.

Nu råkar det förhålla sig så att jag till skillnad från många kolleger inte har någonting alls emot att sitta av en kurs nu och då, under den förutsättning att man verkligen lär sig något nytt också under dagen. Med nytt menar jag inte hur man skall fylla i ett papper bara för ifyllandets skull, utan mera om hur man praktiskt kan sköta arbetet på gården bättre. Tyvärr har sprutförarkursen gått åt helt fel håll i detta avseende. Den förra kursen var ju en heldag och innehöll mycket matnyttigt om nya rön om olika preparat, nya växtskyddssprutor och hur man skall tänka då man väljer preparat..

Så var inte riktigt fallet med tisdagens kurs. Den innehöll så gott som uteslutande information om nya byråkratin och nya bestämmelser, och vackert så, det är en nödvändighet att känna till dessa också, men det ger ju inte precis nåt klirr i kassan genom ökad yrkesskicklighet, utan mera tvärtom. Istället för ökad kunskap får man en dos “Lille vän – om du inte sköter din byråkrati går det illa för dig” och det känns inte överdrivet bra.

Sedan måste man ju kanske förstå att man som lekman inte riktigt är kapabel att avgöra vilka av dessa åtgärder som verkligen skonar miljön. OM det verkligen är så att fiskar och grodor och fåglar mår bättre av luftassisterade munstycken så skulle jag gladeligen införskaffa dessa och använda dom, men tyvärr känns det inte som om det skulle vara så alla gånger. Läste bland annat om kravet på en femårig odlingsplan som tydligen skall uppgöras så småningom. Jovisst, det är nu bara det att den odlingsplanen är bara ett önsketänkande, det är ekonomin, vädret och produktpriserna som avgör vad man lägger i såmaskinen på våren. Varför skall jag då göra upp en plan där jag antar att jag 2016 kommer att så ärter och lupiner, när verkligheten kanske blir nässlor och timotej. Däremot är byråkratimaskineriet nöjt så länge planen finns till påseende  Sånt kan jag stanna upp och fundera över.

Tillbaks till kursen. Tyvärr blir det så att genast det nämns ordet tent eller prov så reser sig håret på alla närvarande, och man förmår inte ta till sig kunskapen som erbjuds, utan allt man är intresserad av är “kommer detta i tenten – kan detta vara en fråga tro” Precis så var det även denna gång. Jag tror inte en av oss som var närvarande tog till oss någonting annat är det som eventuellt kunde komma i provet.

Själva provfrågorna var faktiskt svårare än jag hade väntat mig, resultatet 19/20 som jag då fick hade nog varit högst 10/20 (gränsen för godkänd var 16/20) om jag inte suttit av kursen före. Det är ju numera inte obligatoriskt med själva kursen, utan det räcker med att skriva provet – men det skulle jag nog inte rekommendera någon att göra. Det finns visserligen studiematerial på nätet, men med det kommer man nog bara en bit på väg.

http://www.tukes.fi/vaxtskydd/story.html

Där finns studiematerialet.

Nisse hugger, Christer sysslar, Sonja mjölkar och Lotta är precis överallt. Själv gör jag för tillfället exakt ingenting. Den här vintern har som vanligt, varit sämre än vanligt. Det finns naturligtvis helt naturliga orsaker till detta, till skillnad från de ovanstående har jag mitt dagliga förvärv att knalla till och hem igen. Vintertid innebär ju det att dygnets hela ljusa tid går åt till lönejobbet, dessutom finns det faktiskt inte så mycket annat att göra heller. Livet på en växtodlingsgård är inte precis stressigt vintertid. I vinter har jag faktiskt fått 3 hektar tallskog gallrad, men det har skett som köptjänst så inte ens där har speciellt många kalorier förbrukats.

Därför tänkte jag nu, mest bara för att ha något att komma med, återge hur en helt vanlig dag kan se ut  Med vanlig dag menar jag en dag då inte jobbet stör och ingenting speciellt är planerat utan bladet ligger oskrivet redan från morgonen.

Måndagen i den gångna veckan var en sån dag. Var femte måndag är vi lediga från jobbet och jämnar ut timmar. Det oaktat ringer mat- och sovklockan 06.40 för resten av familjen har ju också sina rutiner. Det är väl närmast här som jag konkret märker att årsringarna börjar sitta lite tätare på stammen, längre tillbaks i tiden var ju sovmorgon en ynnest att stilla bedja om, men numera är det nog oftast innan åtta som dagen börjar. Oavsett ledig eller jobbdag.

När dom andra åkt iväg och det bara var yngre dottern och jag kvar hemma, och hon fortfarande sov började jag planera dagen över en tallrik gröt. Det brukar vara just här som de största misstagen görs, för här kommer tids- och energioptimisten fram, dvs dagarna brukar överplaneras. Vad behöver göras idag då? Om jag skulle börja med räkningarna, sen kan jag kanske bokföra en stund, lite uthusstädning och projektet med att få in gödseln som kom häromsistens. Det låter ungefär som en plan. Den kör vi på. Naturligtvis ringde telefonen, och en vidpass 20 minuter samtalstid drog sitt förseningsstrå till stacken..

Det står 6 ton gödsel under en pressenning synligt från vardagsrumsfönstret och den stör mig. Den levererades för nån vecka sen och borde köras in under tak, men det är ett projekt i sig eftersom en hel del skall flyttas om innan den ryms in. För att få detta gjort behöver jag ha igång Avanten, Valtran och Zetor. Av dess vädrar jag problem med Zetor eftersom den stått stilla sedan början av december. Eftersom telefonen sådär passande ringde så kunde jag dock tänka på annat en stund.

Problemet blev inte Zetor, utan Avanten. Död och strömlös. Huvudströmbrytaren hade varit frånkopplad och batteriet är ganska nytt. Efter lite exercis med multimätaren visade det sig att huvudströmbrytaren tacket för sig. Nån ny hade jag inte i hyllan så en sådan behövde införskaffas. Zetorn fick jag inte ut före jag snöröjt med Avanten och utan att få ut Zetorn slapp jag inte åt storsäckslyften. Att lossa huvudströmbrytaren på Avanten ger lite urmakarfeeling, men sånt gillar jag och det var ju inte speciellt kallt så en stund senare morrade Avanten igång på konstgjord väg. Snöröjning, problemfri Zetorstart, bortsett från att det luktade mus i hytten, något som jag inte tycker om.

Kunde i samma sväng konstatera att något störde. I hallen där Zetor står är det sandgolv och det hade varit lite vått och naturligtvis hade jag tidigare lyckats lämna ett 40 kg tungt lastbilsbatteri framför traktorframhjulet, och den var nu då stenhårt fastfrusen i moder jord. Härvid ringde telefonen och jag fick annat att tänka på. Ögonen föll sedan på en  lastbil som stod på tomten och ville ha hjälp att sådär passande  få kyl- och spolvätska samt lite allmän översyn, så då blev det igen ett lappkast i programmet. Och så ringde telefon förstås

Mot middagstid skulle dottern sjussas till dagklubben och på samma resa kunde jag då skaffa en ny huvudströmbrytare. Innan det kunde bli aktuellt stod dock matlagning på programmet. Jag kan väl inte precis säga att jag är född med en slev i handen – långt därifrån, för en tid sen misslyckades jag faktiskt med att steka ägg, men man gör så gott man kan och någon sorts mat blev det nog idag också. Lasagne som inte var hel klar inuti medan osten på toppen var bränd, så det avvek inte heller så mycket från det normala. Det som var mera normalt var förstås att telefonen ringde och höll på att försumma mig så dottern höll på att försumma sin dagklubb.

När jag ändå var i centrum kom jag på att förutom strömbrytaren skulle jag också hämta upp en serie däck till en av mina veteranbilar som jag fått tag på höstsidan, men inte bärgat hem ännu. Det gick annars bra, men “förstörde” resten av dan. Kom hem, släpande in däcken och fick skruvmotivation. Det handlar om en VW bubbla av -73 årsmodell som jag kom över i fjol. Fint skick ovanpå – dålig undertill. Behöver knappast berätta att resten av dan gick åt till denna klenod. Demonterade frambromsarna eftersom dessa var i ett bedrövligt skick. Började också på bakbromsarna, men då tog både tiden, orken och storleken på avdragaren slut så då gick jag in, kokade kaffe och började vänta på att äldre dottern skulle komma från solan.

I något skede kom jag att kasta en blick på gödselsäckarna, tätt följt av en blick på klockan som gav vid handen att av detta blev då ingenting. Av projekten räkningar, städa porten och köra in gödselsäckar hade jag fått en sak gjort – demontera bromsar på en folkvagn.

Så långt allt precis normalt.

Kvällens program avvek dock en rejäl smula från det vanliga. Byn har med talkokrafter och EU pengar fixat en ny ishockeyrink. Denna skulle invigas ikväll och eftersom jag vänligt men bestämt har placerats i skolans föräldraförening och dessutom råkar inneha en ljudanläggning så skulle jag hålla ett litet anförande vid öppningen. Inget ont i det, det är ju bara det att jag och ishockey passar ihop ungefär som tums- och millisgängor. Däremot tycker jag det är jättebra att barnen / ungdomarna kan ha något att göra i den egna byn, så rinken – den invigde jag med glädje, om än lite improviserat.

Dagen avslutades med ett Facebookpass och under den tiden satt jag och tittade lite lojt avvaktande på räkningshögen som inte heller hade betalat sig själv under dagen,

Märkligt

Det pratas och ratas telefoner här på Bondbloggen. Trots att våra dagars telefoner närmast försnabbar mitt mentala förfall så skall jag – i brist på bättre rubriker – ge mig in i pratet.

Detta närmast för att det inte händer någonting annat just nu. Det närmaste jag kommer en traktor är att ta ett varv runt den och störa vintersömnen genom att sparka lite på däcken. Det börjar gå så långt att jag funderar på ren nöjeskörning, men riktigt dit har jag inte kommit än.

Till saken. Jag har haft förmånen att var med och se hela evolutionskedjan gällande mobiltelefoni. 1983 såg jag mitt livs första mobiltelefon – en Ericsson som satt fast monterad i en buss. 1985 började jag förekomma i ambulanser som dåförtiden var utrustade med fasta Siemens NMT telefoner. Dessa hade den egenheten att täckningen var ca 60% av riksvägen och Närpes centrum och thats it. Svängde man tex på en utryckning ner mot Kalaxhållet miste man telefonsignalen vid brädgården och sen kom den igen när man närmade sig Malax.

Min första egna NMT (Mobira 3000) köpte jag 1991 och den anslutning och det nummer jag fick då har jag varit trogen ända till dags dato och långt in i framtiden. Gällande operatörer har jag bestämda uppfattningar men det börjar jag nu inte gå in på här.

Resten är väl egentligen historia om man säger så. Från början var jag på framkant både gällande tekniken och användningen, jag kan tex brutalskryta med att jag ägde den första GSM telefonen som jag överhuvudtaget sett och så vidare. Någonstans i samband med smarttelefonerna intrång på markanden föll jag dock av pinnen – jag tror det är åldersrelaterat och upp tillbaks till den pinnen har jag inte kravlat mig ännu. Jag har alltså gått från proffs till amatöranvändare på 10 år och det skäms jag lite över.

Däremot råder det ingen brist på apparater i mitt liv. Jag har telefoner lite som ogräs – en för varje ändamål och att jag sedan i jobbet är tvungen att hantera både VIRVE nätet (med sin egna apparat) och ta mot en massa GSM larm gör saken värre och inte bättre.

Vad har jag då för åsikt om dagens telefoner och operativsystem. Jo, enligt följande:

Jag har erfarenhet av sgs alla märken och system och precis som Nisse skriver så finns det inget som är bäst. Alla har för och nackdelar. Det jag däremot tycker mig ha märkt är att om telefonen skall användas till något så gammalmodigt som att ringa är Lumia modellerna överlägsna. Bra telefonbok och bra ljud både på in och ut gör att jag idag använder Lumia både som “vardagstelefon” och arbetstelefon.

Med Samsung tycker jag det är precis tvärtom. Där håller jag mig med en 5S eller vad den nu heter. Allt är bättre än på Lumian – utom just själva telefondelen. Dåligt ljud och de man pratar med brukar också klaga. Jag har utfört en empirisk undersökning på detta och tycker jag att den jag talar med låter illa brukar jag fråga om hen använder Samsung – och svaret brukar vara ja.

Iphonen är jag erfarenhetshandikappad på. Jag har aldrig haft någon och inte provat nån heller men jag dömer ändå ut dom eftersom det verkar vansinnigt att betala 6-700 för en apparat som håller 1-2 år och ändå inte är speciellt mycket annorlunda än konkurrenterna.

Det har också skrivits lite om CAT telefonerna här. Jag har även haft en sån och den var jag nöjd med ända tills den havererade nära sin tvåårsdag och jag bytte till tvillingen Insmat. Bättre på allt utom att den är tyngre. Catten hade trög display och var annars också lite halvfärdig. Insmaten använder jag under mina jourveckor för att man kan lägga in två SIM kort i den och till det användningsändamålet är den helt fantastiskt, men lite väl tung och stor till vardagsbruk. Storleken har nog en fördel också eftersom det blir behagligare att prata i den då.

Den sista apparaten som jag har kvar i bruk är en Nokia 37-nånting, en gammaldags knapptelefon som egentligen är den enda telefon man skulle behöva om man inte skulle vara så infernaliskt bortskämd och vilja ha lite häftigare grejer. Nokian är en riktigt bra telefon att ringa med, den har högsta ringsignalen av alla ovannämnda, där finns en nödkamera och en MP3 spelare, man kan räkna och göra noteringar i den, det finns en riktigt bra ficklampa och framför allt; man behöver nästan aldrig ladda den. Den kan stå med en vecka utan att behöva laddas. Jag har faktiskt hamstrat telefoner av den modellen så två fabriksnya ligger i skåpet och väntar på sin tur. Om jag bara fick ha EN telefon skulle det nog bli den gamla knapp Nokian.

Hur använder jag då min pokerhand med telefoner. Jag har sk Multi-SIM abonnemang så jag har två SIM-kort med samma nummer och kan alltså köra två telefoner parallellt. Båda ringer samtidigt och man svar i den man nu svarar. Mycket praktiskt.

2 Lumior är vardagsapparaterna, den ena är en jobbtelefon och dessa använder jag främst när jag behöver en telefon. Sen kommer trotjänarn, Nokian som jag använder höst och vår under arbetstopparna. Den håller att tappas ner i såmaskinen eller dammas ner i torken och framför allt behöver man inte stå strömlös när apparaten behövs.

Samsungen är söndagstelefonen som är bäst på nästan allt, lättfattlig som en enrummare och fantastisk kamera, men tyvärr som sagt, dålig telefon

Sist ut Insmaten som har Androidsystem och dubbla SIM platser och vackert så, det är bra när man behöver det. Kameran är inget att hurra för nån annanstans än i Samsungen.

Något som jag också använder mycket är MP3 spelaren och den funkar väl helt bra i alla telefoner. Ännu har jag inte riktigt vant mig med att över 3000 låtar ligger i fickan när man ger sig ut på åkern. Något som jag ock vill jag slå ett slag för är Peltors bluetoothhörselskydd som bara är helt fantastiska. Kan inte berömma dom tillräckligt. Inga sladdar, men stabil kontakt mot telefon, inga sladdar och riktigt riktigt bra ljud i såväl radio som MP3 och framförallt i telefonen. Dom slår vilken telefon eller annat handsfreejox med hästlängder.

Så Christer, skaffa ovanstående apparater och kombinera med Peltor och du kommer att var nöjd i flera månader. Vilken som är bäst – det har jag dock ingen aning om.

Dagen började lite sådär. Klockan ringde 06.40 och det var mörkt. Väldigt mörkt. Strömavbrott. När man vaknar till tonerna av ett strömavbrott så är det två tankar som slår en. Har jag betalat elräkningen och kommer jag att få kaffe? Man vet inte riktigt vilken tanke som kommer först, men dom två är det. Varför vet jag  inte, för elräkningen har alltid varit betald, och kaffe brukar man nog få på något sätt.

Hur som haver, det elektriska kom ju förstås tillbaks rätt snabbt och kaffet blev kokat. Resten av den ljusa delen av dagen var väl inte så speciell, men som sagt, det skulle bli bättre.

Det har onekligen varit lite mötessjukt dom senaste dagarna. Två kvällar har gått till låååånga kommunala möten och däremellan ett flängande mellan olika punkter och sysslor. Denna dagen ingen skillnad, även ikväll stod ett möte på agendan och eftersom jag nog är lite mötestrött just nu så var det väl inte med riktigt lätta steg som jag styrde kylaren mot nya hoteller “Red & Green” som vi då har här i stan. Själv brukar jag kalla det för “Skrämd & Gråt”, varför kan Ni fundera på en stund. (Som ett tips, det är en ordlek med ord från Närpesdialekten).

På agendan i kväll stod info för styrelsemedlemmar i ÖSP lokalavdelningar. Jag hade i all röra inte riktigt tagit reda på vad det var som skulle berättas om så jag hade väl inte så stora förhoppningar heller. Det första jag såg när jag kom in i salen var en PowerPoint bild som hälsade oss välkomna. Bland personer som gick att känna igen på den bilden fanns bloggerikollegan Christer med fru Eivor. Hej bara!

Det visade sig att kvällens huvudföreläsare kom från LRF i Västerbotten, motsvarigheten till SLC i Finland (eller MTK om man så vill).

På något sätt var föreläsningen väldigt inspirerande och redan efter några minuter noterade jag med tillfredsställelse att humörbarometern svängde uppåt och hjärncellerna morrade igång. Det är ju tyvärr så att man så lätt blir hemmablind och bara tänker innanför lådan när man bara traskar i egna fotspår. Vi har inom vår lokalavdelning länge haft idétorka vad gäller verksamhet, men nu fick man då höra att sånt går att vända. Det visade sig att LRF Västerbotten levde i samma idétorka för ett antal år sen, och att bara pga av att två rätta människor råkade träffas på rätt plats så fick man igång skutan igen. Idag har man medlemmar som inte ens är aktiva jordbrukare, och verksamheten står på många nya ben.

Går det i Västerbotten måste det gå i Österbotten också.

Uppfylld av ny inspiration lämnade jag kollegerna och åkte hem. Väl hemma öppnade jag lite sociala medier och läste med tillfredsställelse samma rapport som Nisse skrev om tidigare ikväll. Det finns fortfarande folk som läser Bondbloggen! Och det har till och med ökat. Om man inte blir glad över ett sådant besked måste man vara en saltstod.

Jag kan bara säga att jag är imponerad över att det fortfarande finns snälla människor som orkar med våra funderingar. Själv tycker man det mesta börjar vara skrivet, men kanske det ändå på något bakvänt sätt inte är så. Dock kan jag kan bara buga mig och säga tack och konstatera att dagen som började i mörker slutade både upplyst och på gott humör i soffan.

Och i morgonkväll är det mötesfritt.

Facit på ordleken: Uttala Red & Green på engelska men tänk Närpesdialekt “Rädd o Griin”

Christer beställde lite funderingar om antalet körtimmar på traktorerna på våra kolhoser och därmed kanske lite om traktorer i allmänhet. Här kommer mina

Förr var hästen det centrala på ett jordbruk. Alla gamla hästmänniskor som ännu fanns kvar i min barndom mindes sina hästar, mindes vilka som varit snälla, bångstyriga och så vidare. Stina hette vår sista häst, avpolletterad när jag var tre år så den minns jag inget av, men grannänkans Lena, den minns jag fragment av.

Vår tids hästar är ju då våra traktorer.

Den här gården har inte sedan 1967 haft bara en traktor. Det har ända sedan dess alltid bott åtminstone två på gården, dock så att på sextio- och första halvan av sjuttiotalet handlade det om två bolagstraktorer, vi var alltså två gårdar som samägde två traktorer. Om dessa maskiners användningstimmar vet jag noll och intet, men jag har faktiskt min vana trogen båda exemplaren återinförlivade med övriga museala fornlämningar på tomten, men ingen av dessa är i någon som helst användning mera, och i båda fallen har timräknarna stannat för länge sen. Båda är dock kördugliga och startas upp åtminstone en gång varje sommar. Just det, jag glömde presentera dem, det är en Fordson Major årgång -55 och en röd David Brown 990 årgång typ -67.

De övriga traktorerna som slitit i vår lera är en Valmet 702 av årgång 1974 (som faktiskt köptes på min 10-årsdag) och som senare byttes mot en Case 1490 år 1983. Pappa var lite konservativ i den affären för jag brukar säga att Casen var Närpes sista bakhjuldrivna nya traktor som kom till gården då i april 1983. Med Valmeten var det lite tvärtom för jag vill minnas att med en Valmet 702 i mitten på sjuttiotalet låg man i framkant bland traktorägarna. Valmet 702 var ju första traktorn med någon slags ergonomi, plant golv och en tät hytt som med sina klara växthusglas och dåliga fläktar gav en en föraning om helvetet i varje vårbruk. Det var varmt om man säger så.

Valmet 702 år 1974, en jättemodern Tume kombimaskin och en så småningom blivande bondbloggare.

Case 1490 år 1984 och dåtidens harvklassiker. Potila

Ovanstående Case hade en finess som man knappt ens kunde drömma om innan- 4 stycken kopplingsfria växlar, den sk hydra-shift funktionen som var riktigt trevlig att använda, och som fungerade helt klanderfritt så länge det var över -20 grader. Det var egentligen den första riktigt stora traktorförändringen, som ju då bara var början på en lavinartad teknikutveckling på traktorfronten.

1989 blev jag då förvaltare och ville naturligtvis på ungdomars vis omedelbart ha en ny fyrhjulsdriven traktor. Valmet, Ford, och MF var intressanta. Habegäret jobbade hårdast för en Ferguson 3060 som då kostade 149.000 mark. De andra var i ungefär samma prisklass.

Det slutade med en Zetor 6045 som kostade 89000 mark. Lite sved det nog att bara ha råd med en öststatare och kommentarerna från blivande kollegor var också ganska sura. Ingen – allra minst jag trodde väl då att “bolsjeviken” som pappa döpte den till skulle bo kvar hos mig ännu 2015 – men så blev det. Den lilla Zetorn har jobbat på perfekt och jag trivs än idag strålande med den enkla tekniken och de billiga delarna och de underbara tekniska lösningarna. Tyvärr har den idag blivit några nummer för liten. Det finns ingen mer åkermaskin kvar som Zetorn orkar med vilket gör att nyttjandegraden har sjunkit radikalt – och nu bara ligger på ca 50 timmar i året. I sin ungdom gick den närmare 300 timmar per år och har nog gjort sitt på tegarna. Idag är det närmast vagnar och vedklyven som är samarbetspartners för Zetorn, men kvar i huset, det skall den förbli.

Casen bytte jag 1995 till en Case IH 4230, en fullständig engelsk katastrof. Motor och växellåda samt hyttkomforten var bra – resten var bara eländigt. T.o.m färgen ramlade av när man tvättade den. Jag orkade med den två år och därefter bytte jag – mitt infernaliska dumhuvud – till en likadan. Som inte var mycket bättre. Den orkade jag med till 2002 när mina Casenerver havererade fullständigt.

Case MX 4230 1995

Valtra hade på denna tid en försäljningspunkt i Närpes och dit hade kommit en traktor som jag i det närmaste impulsköpte. dvs en färdigbyggd demovaltra för 54.ooo euro med lastare. Råd hade jag inte men jag var såpass arg på allt vad Casar hette att jag betalade vad som helst för att komma bort från dem. Senare har jag förstått att det nog inte var märket det var fel på, utan modellen.

Valtra ännu boende på affären 2002

Brukstimmarna då? undrar vän av ordning.

Jag märker en att brukstimmarna på traktorerna faller från år till år. Det har ju alltid varit så att mina maskiner har rullat vår och höst och däremellan stått ganska stilla. Ännu för några år sen brukade det bli ganska precis 250 årstimmar på Valtran och 150 på Zetor.

I takt med att kostnaderna har jagats och redskapen har blivit större har också drifttimmarna fallit radikalt på traktorerna. Detta är förstås ur en ekonomisk synvinkel bara bra, för mindre timmar betyder ju mindre slitage och framför allt mindre bränsleåtgång men å andra sidan mår inga maskiner bra av att stå för mycket, och precis just där börjar jag vara idag. Valtran går ungefär 200 årstimmar fördelade på 100 i maj, 50 i oktober och 50 under resten av året. Zetorn går som sagt ungefär 50 timmar ganska jämt fördelade över året.

Årsbränsleförbrukningen har fallit från ca 2500 liter per år till ungefär 16 – 1800 liter och det om något är bra.

Idag är Zetorn körd 1600 timmar och Valtran 2300 och jag börjar starkt misstänka att det ännu om 10 år är dessa båda hästar som flyttar mina redskap runt på åkern. Det börjar inte finnas någon rim och reson i att sälja bort Valtran heller för det är en modern traktor som har både elektronik i växellåda och hydraulik och som dessutom har alla finesser man behöver så varför skall man avyttra en sån kompis?