Författare: Kalle

Har just läst Christers årskrönika och anser mig inte tvungen att uppfinna krutet flera gånger. Vi bor ju ändå bara 50 km från varandra så vädret och de flesta övriga omständigheter gäller för mig också, så till den delen åker jag snålskjuts på Christers text. Det enda som egentligen skiljde var slagregnet med hagel i början på augusti, det kom aldrig hit till mina tegar, men den kanske största skillnaden var hans kornskörd på 5800 kg som lämnade mig med tummen i munnen. Vilken åker var det på, var det på den tidigt sådda, den som vi i något skede kom till att var precis lika stor som min dvs 7,07 ha?

5800 kg korn….Kan liksom inte riktigt smälta det där. Själv fick jag knappa 4000 och upplevde det som helt hyfsat i nådens år 2014.

Jag skulle kunna skriva en hel doktorsavhandling (som dock inte skulle gå att doktorera på) om mina upplevelser av 2014. Detta gäller förstås varje år eftersom jag ju håller mig med en skiftesvis bokföring som skulle få varje Brysselbyråkrat att dansa lambada i taket. Det är nog inte för deras skull som jag sysslar med det utan helt av eget intresse. Det värsta är dock att i takt med att årsringarna läggs till blir man bara mera förbryllad eftersom egentligen ingenting stämmer från år till år. Ett bra exempel på detta är sjukdomsmedlet Delaro som jag matat havren med i ett par år nu och tycker mig ha fått goda resultat. I år blev 2 ha havre utan Delaro och – hast du mir gesehen – där fick jag bästa havreskörden.

Desto mera skall jag inte orda om detta. Det vore ju synd om någon somnade vid datorn och gjorde sig illa, för detta är ett ämne där jag är kapabel att tråka ut vem som helst. Jag nöjer mig med att konstatera att 2014 gick – dåligt.

2015. Inte bara Gott Nytt År utan ett helt nytt tänkesätt på inflygning. Ända sedan vårt darrande insteg i Bryssels mystiska korridorer har det talats om att det inte går att odla spannmål mera i Finland. Ibland har det kanske varit lite principgnäll över det hela, ibland mera befogat, men nu, 21 år senare upplever jag att vi faktiskt är där. Kanske inte permanent och inte gällande allt spannmål men åtminstone kornet, havren och vetet verkar ligga risigt till hos vadslagningsbyråerna nu. Stödet sjunker markant och prisen är en skugga av vad dom borde vara.

Detta betyder att man får tänka om. Tänk om. Helt om. Jag har 2400 kg nytt Zebra veteutsäde i lager och det har jag inget intresse av att flytta fram och tillbaks ända tills storsäckarna går sönder, så 10 hektar vete lär det hursomhelst bli i sommar. Stödet sviktar, men skulle prisen gå upp en del är det nog ändå möjligt att få ett litet netto av det. Det har ju också hopats och rotts med vad som gäller om betningsmedlet på ryps. Ibland är det godkänt en stund på förmiddagen för att sen förbjudas igen mot kvällen. Ungefär så känns det i varje fall. Nu verkar det i alla fall vara grönt ljus från miljöhåll och det betyder att en stor del av min areal kommer att vara gul även denna tomatkarneval.

Sen kommer det nya. Råg. Ett för mig helt oskrivet blad. Jag har något minne av att vi odlade råg förr i världen men själv har jag aldrig vare sig sått eller tröskat råg.  Jag har varit lite skeptisk eftersom ju råg är en höstgröda och det har känts som ett stort steg att börja lära sig så på hösten. De två senaste åren har det legat i bakhuvudet, men hösten 2013 gick det inte och i fjol sov jag som vanligt bort möjligheterna.

Inhemsk råg är däremot eftertraktad, finländska bagerier lär inte få tillräckligt med inhemsk råg så nu tänkte jag hjälpa till lite med det. Det finns numera också något som kallas vårråg (Juuso) och som namnet avslöjar skall den sås på våren.

Om detta vet jag inget men vi skall väl prova oss fram och läsa på lite innan våren. Det märktes ganska tydligt att det inte är bara jag som tänkt i samma banor för när jag beställde utsädet i går (2.1) så började det vara fem före halv tolv att överhuvudtaget få tag i utsäde. För en gångs skull var jag dock på rätt sida om skranket och nu är det försent att backa. Vårråg skall det bli.

I övrigt kom inte 2014 dragande med så mycket märkligheter. Jag föll över gränsen och fyllde 50 på höstkanten, det är märkligt hur man kan vara 50 och fortfarande leva. Detta sagt med tanke på hur man uppfattade en 50 åring när man själv var barn. Som tur är har EU nu avskaffat den irriterande åldersgränsen för jordbrukare (68) som fanns fram till i fjol. Detta gör att man nu kan se fram emot cirka 40 år till av aktivt odlande (!) istället för 18 som annars vore fallet. Så känns det i varje fall idag.

2014 var också lite avigt till den delen att ingenting i maskinparken blev förnyat. Det finns helt enkelt ekonomiska möjligheter till det just nu. Annars brukar jag ju försöka förnya maskinerna med 10 års mellanrum och eftersom jag har ungefär 10 apparater så blir det en per år. I år hade växtskyddssprutan stått på tur, men den får nog hänga med ett tag till. Det handlar ju inte om att maskinerna skulle vara slutkörda efter 10 år, Amazonesprutan har väl gått runt en 700 hektar, men det handlar om att byta bort medan man får ett hyfsat pris för maskinen. Jordbruksmaskiner faller inte i pris som personbilar gör, utan kan ännu efter 10 – 15 år ge ett ganska bra inbytespris om maskinen är ditåt skött.

Med detta önskar jag bloggkolleger, läsande jordbrukarkolleger och alla andra ett Bättre Nytt År. För det behöver vi

Som Ni säkert har sett så var tanken att vi Bondbloggare skulle spela in en liten julhälsning och lägga upp här på bloggen. Låter enkelt i teorin men visade sig för vissa av oss – nämligen mig-  att bli en övermäktig uppgift. Videon spelades in med en Samsung telefon och skulle sen spridas över världen via en Mac och redan där föll jag på tröskeln och stötte mig. Det visade sig vara överkurs för bondförnuftet att flytta videon från telefon till datorn. Därför blev det ingen hälsning från Yttermark – ja eller åtminstone ingen levande hälsning. Det får istället bli en stillbild över upplägget, och jag får säga som dom sa på Shell i tiderna – det är ju tanken som räknas.

Med denna bild får jag alltså önska alla bloggläsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År. Det är imponerande att det fortfarande finns de som vill och orkar följa med våra förehavanden. Imponerande och roligt.

Från detta till något annat. Eftersom jag inte lyckades på julafton med videon så är detta inlagt på juldagsförmiddagen då jag redan som alla andra hunnit öppna mina julklappar. Ett paket med mitt namn på innehöll boken Österbottniska Lustresor av Ny- och Herrgård. En riktigt fin bok, men det som jag genast stannade för var kapitlet om Mats Holmqvist från Karleby – känd för de flesta från Wasa Teater. Hans tankar om vår värld och vår framtid är så på pricken överensstämmande med vad jag anser är konceptet för en bättre värld. Tyvärr har jag inte kunskap eller ork att ge mig in i den ekologiska värld han företräder, man att vara imponerad – det kostar jag på mig att vara. Att han sen – i enkelt sammandrag – också ondgör sig över det i mitt huvud ohanterbara vansinnet att bygga Prismor och andra K-atastrofmarketar på användbar odlingsjord gör mig bara än mer säker på att han hittat den rätta vägen.

Eller som Mats själv säger i boken – “Matjord är det vackraste ord jag vet”. Har aldrig själv formulerat den tanken, men gillar den – det gör jag.

Skaffa boken – läs hela. Den var riktigt bra.

Med hopp om att inga nya varuhus skall byggas på matjord önskar jag alla ett Gott Nytt 2015 och visst skall vi efter bästa förmåga bruka våra åkrar även nästa år.

Tabberas är ett ord från Emil i Lönneberga. Det betyder som alla -som kan sin Astrid Lindgren-vet att göra slut på något, att ta det sista. För mig slutade odlingsåret 2014 precis som de flesta år med traktortvätt. Det brukar vara det sista som händer och sen läggs den jordiska verksamheten i malpåse några månader. Vissa år kan det vara lite marigt att hinna med eftersom det ju helst inte får vara minusgrader om det skall funka med tvätten, men i år gick det bra. Lördagen var en ypperligt tvättdag och det var inte bara traktorn som fick sig ett bad utan även alla sommardäcksfälgar och några bilar

Nu vidtar då det stora okända. Visst brukar odlingsplaneringen för kommande kunna vara lite knepig ibland men i år är den värre än när det var som värst. Dels är många väsentliga regler ännu inte fastslagna, och dels vet man inte hur man skall förhålla sig till det regelverk som redan klargjorts för oss. Klart är i alla fall att någon slentrianmässig havre/korn odling är inte aktuell 2015, utan nu skall det tänkas i nya banor.

Bloggkollegan Nisse brukar som regel odla “tvärtom” från mina principer, men det börjar nog mer och mer verka som att det blir i hans fotspår man får knalla fram nu i några år. Dvs att i första hand minimera kostnaderna, sen i andra hand sträva efter hög skörd. Nu blir det att i första hand ta utsäde ur eget “krislager” samma sak gäller gödseln. Med krislager menar jag att jag under de något bättre år som varit har “överinköpt” lite utsäde och gödsel varje år för att ha då det blir sämre tider. Det är förstås bra att ha nu, men det innebär också att jag blir lite styrd att så vete och havre i vår eftersom det är dessa utsäden som finns i lager.

Foderärt har jag av och till funderat på, bla för dess gröngödslingseffekt, men jag vet inte. 1992 försökte jag mig på ärter och det är enda gången jag fått tillbaks mindre skörd  i volym räknat än vad jag sådde ut så jag är lite skeptiskt. Råg däremot lär det ju finnas marknad för, så det antar jag att kommer in på schemat för första gången för mig.

Nåja, den som lever får se – i och med att gått så pass dåligt som det gjort under 2014 och mot bakgrund av att jag inta har avyttrat någon spannmål alls ännu av senaste säsong utan förtvivlat väntar på bättre pris, så finns det heller inga pengar att handla förnödenheter för – så det styr liksom sig själv.

Men man kan ju göra som vanligt folk gör med resekatalogerna – drömma. Fast min dröm är en tidig sval vår, en regnig juni och en varm och fin sensommar och höst – och ett vetepris på 250 e/tonnet. Tack!

Mitt senaste inlägg var ju ganska deppigt, och även om den känslan nog ligger kvar i förgrunden måste man ju konstatera att det finns bättre dagar också.

En sådan dag var häromdagen.

Det har ju rensats utfall här på hemmanet. Detta “drabbade” mig i allra högsta grad för utfallen omsluter mitt stomhemman som ett liggande dubbel-v, och når på så sätt varenda basskifte i ena eller andra eller båda ändar. Som en följd av detta har mitt plöjande blivit fördröjt i år eftersom grävlingen inte ville att åkrarna skulle vara plöjda innan dikningen. Dessutom har det ju inneburit en hel del jobb för mig att få alla utfall röjda och inte nog med röjda, utan också att bli av med allt flismaterial har även varit ett problem, men det löste sig, åtminstone delvis.

Man kan nästan säga att det har handlat om blod, svett och tårar innan projektet varit klart, åtminstone vad gäller kantröjningarna. Blod i form av blåmärken, svett i form av svett och tårarna var ganska nära när jag tappade den nästan nya motorsågen i vattnet.

Men slutet gott allting gott.

Grävmaskinen med tillhörande förare anlände i slutet på oktober och gjorde på några dagar ett fullständigt enastående jobb. Det är en fröjd att se på när någon som vet vad han håller på med håller på. Det var inte många dagars verk för Hitachin innan alla utfall var som nya och vattnet rann som inte på många år.

Tyvärr kommer även detta att bli en smått kostsam historia eftersom det handlar om många hundra meter för min del, kanske närmare tusen, och därtill kommer trumrör som skall förnyas, vissa av dom 80 cm och således kostsamma.

I år kom dock lönen för mödan snabbare än någon kunnat ana.

Jag kom alltså igång med plöjningen först förra helgen, alltså sista helgen i oktober och den 4.11 regnade det. Alltså inget normalt regn utan ett okontrollerat vansinnesregn i ett dygn. På vissa ställen i närregionen kom det 50 mm på ett dygn och alla ärenden ut på någon åker verkade vara historia för i år. Men, efter regn kommer solsken och så även i år. Dagen därpå öste solen ner från en klarblå himmel och jag tänkte att jag provar väl på lite plöjning, även om det kändes som ett vansinnesprojekt med tanke på dagen innan.

Det gick hur bra som helst

Jag har till denna onsdags dato aldrig sett en sådan fart i täckdikena och utfallen. Det påminde närmast om forsränning det som pågick i utfallen. Som en följd av detta var åkern nästan torr, det blev inte nämnvärda spår efter traktorn trots de 5 cm vatten som kom dagen innan.

Nedan några bilder som får bevisa mina förklaringar

Det är svårt att ge situationen rättvisa med en stillbild, men det är ett utlopp från en åker varifrån det strömmade kanske en 100 liter per minut under dagen

Visst är ett nyrensat utfall en vacker syn. Synd bara att förfallet börjar redan nästa vår. Det får inte vara såhär snyggt länge

Var fanns vattnet då? Jo uppenbarligen i Närpes å. Detta kort är taget i Yttermark centrum dagen därpå och här är flödena minst sagt ovanligt höga.

Hur som helst blev det ett riktigt plöjningsdygn på onsdagen. Efter nästan 13 timmar, varav de sista med bara månen som sällskap var jag både utled och supernöjd med dagen.

Nu är det bara resten kvar

Oktober månad. Gula löv, kladd, plöjning, mörka tidiga kvällar och ett sånt där kallt snett regn som inte gör någon glad. Ändå finns en massa jobb som väntar, tröskan är inte inpackad till vintern ännu, massor med plöjning kvar och endel maskiner har inte fått sin sluliga vintevila ännu. Det finns ännu några träd kvar vid utfallen som skall rensas i höst, och så förstås alla projekt som borde ha blivit gjorda i sommar, som ännu grinar en i ögonen i sin ogjordhet.

Oktober brukar ju av hävd vara en “deppmånad” men ändå känns denna oktober om möjligt ännu värre och tyngre än var oktobrar plägar göra. Inte vet jag nu om jag har gått in i väggen, man kanske jag har gått i ett traktorbakhjul, eller nåt.

Det har naturligtvis att göra med denna ändlösa men effektiva klappjakt som vi jordbrukare utsätts för just nu, Dessutom ivrigt påhejade av folk som uppenbarligen inte har förstått någonting alls.

Det började ju egentligen med det som ingen kan göra något åt, dvs den knappa skörden som de flesta av oss fick den gångna säsongen. För min del var det inte så farligt, och torkkostnaderna var ju låga så långt ifrån nån katastrof var det, bara lite inte så bra,

Sen kommer då kalldusch nummer ett. Prisfallet på spannmålen. Vi får i år ett pris som ligger ganska långt under nivån för vad som kan kallas en någorlunda lönsamhet, i många fall kan det kallas ren förlust. Detta mycket berodende på om man räknar in lön för sitt arbete eller inte. Något som man väl kanske borde göra. Vem som riktigt styr över spannmålspriserna vet inte jag, det är väl Marknaden, men konstigt är det. Vi producerar baslivsmedel, något som inte en enda människa kan klara sig utan, men ändå är det andra som far iväg med vinsten. Det borde väl nog kunna räcka lite till till oss skulle man tycka.

Sen kom då problemen med Ryssland. Enligt mitt förmenande borde det ha lett till att människor och marknaden borde ha dragit öronen till sig och fått en liten tankeställare om hur viktig vår inhemska produktion är. Men nej, nätkommentarerna bullrade värre än förr, och det handlade mest bara om att “nu ser vi att vår inhemska produktion är för dyr och helt enkelt överflödig” Hur man i den situationen kommer till den slutsatsen, det måste nån annan tänka ut, för mitt enkla huvud och jag klarar inte av den kullerbyttan.

Det är förviso många yrkesgrupper som har det svårt idag, det finns många företag som gått omkull, och det är inget man önskar någon, men skillnaden är den att när företag X ramlar omkull så är inte insändarsidorna fulla med jubel och äntligenrop, och ingen professor står och förmumstigt berättar att det är billigare att importera varorna som företaget X har tillhandahållit, alltså skall vi alla vara glada som barn på julafton. Detta måste däremot bönderna hantera, år ut och år in.

Mellan dessa glada tillrop skall vi också lyssna till miljöfolk och dito ministerium som i tid och otid berättar hur hemska vi är, ibland när humöret är lättretligt kan man få för sig att vi jordbrukare är roten till både klimatförändring och utrotningshotade djurarter. Även detta känns lite märkligt när vi vet att Finlands mest nersmutsade vatten ligger just där våra storstäder finns. Som en parentes kan jag nämna att jag gladeligen skulle avstå både konstgödsel och besprutningar om det bara vore möjligt. Men det är det inte eftersom den skörd som då skulle komma är av så dåligt kvantitet och kvalitet att jordbruksmyndigheterna skulle kalla det för “skenodling” och dra in alla stöd. Riktig ekodling då? Jovisst, men den går inte att bedriva utan djur och i varannnan tidning läser vi ju om hur skadlig boskapen är för miljön och hur vi borde – i miljöns namn – genast sluta äta kött. Så hur skall man tänka då?

Sen öppnar man sin mail och läser om kommande års stöddirektiv. Nu skall det då ritas kartor och annat smått och gott. Man skall alltså sätta jobb på saker som inte är det minsta produktivt, utan närmast kan ses som ren sysselsättning. Dessutom förlängs bredden på miljöremsor och avstånd från vattendrag där man får utföra ogräsbekämpning. Säkert en helt vettig åtgärd för att inte få ut gifter i vattendragen, men det innebär också mycket mera jobb och planering. Dessutom måste man nu ha skilda munstycken på sprutan beroende på var i åkern man håller till. En serie munstycken till sprutan är inte heller någonting som Agri-Market eller Ville Niinistö delar ut gratis.

Det värsta för mig är ändå plöjningsdirektiven. Nu skall det vara växttäcke vintertid och det om något slår hårt mot min verksamhet. Jag har ju otaliga gånger skrivit om min jord som helt enkelt kräver höstplöjning för att fungera. Möjligen kan man tänka sig plöjningsfritt, men då händer följande; efter några år kommer alla ogräs som bekämpas med plöjningen att fira livets glada dagar. Facit blir mera besprutning med dyrare medel, och miljön? Var vann den då?

När allt ovanstående har fått en på riktigt galet humör, då kommer följande glada nyhet. Möjligheten till helt utebliven stödutbetalning 2015 är plötsligt ett reellt hot. Hur i hela fridens namn är detta a)  möjligt, och b) hanterbart för jordbukarna? Man undrar ju i sitt stilla sinne vad som skulle hända om en annan yrkesgrupp råkade ut för samma sak. Anta att lärarna inte skulle få nån lön alls nästa år, utan den utbetalas sen “nångång 2016” Det skulle nog bli ett sällan skådat ramaskri och inte bara hos lärarna utan även alla supportrar som nu när det gäller jordbrukarna – tycker att (gäsp) det spelar väl ingen större roll, dom har nog så dom klarar sig.

Snälla människor; Jordburkarna i Finland har idag INTE så dom klarar sig. Vi får det att går runt tillsvidare, kanske på extrajobb, kanske på skogen eller på äldre vinster, Det går en tid, men det går inte hur länge som helst.

Dåliga tider har många företag, det går kanske inte sämre för jordbruket än vad det går för annan produktion, men skillnaden är den skadeglädje som många jordbrukare utsätts för nu, den kan nog knäcka den starkaste.

För mig personligen handlar det mest om att ens absolut basalt grundläggande värderingar och värdegrund skakar. Vår gård har stått pall i hundratals år, den har överlevt flera krig och dåliga tider. Jag gillar inte alls tanken på att jag under min livstid skall var den som ser den gå under och jag har egentligen aldrig ens reflekterat över att det skall kunna ske, men numera är jag inte alls så säker. Finns det någonting kvar att ge till kommande generation eller har våra tiders kostymgubbar faktiskt lyckats förstöra allt.

Detta trots att vi produerar mat – mat som allt levande behöver dagligen.

Härom dagen satt det ett stolpskott i Finlands TVs något debattprogram och berättade att världens problem skulle vara lösta om att människor bodde i storstäder (i ett enkelt sammandrag). Hur man använder sitt huvud för att komma fram till det skulle jag vilja veta, men en sak vet jag, en sådan individ har aldrig sett den första tovsvipan landa på en snöig åker i mars, han har aldrig känt lukten av korn som blommar, ej heller kan han ha en uppfattning om hur det känns att sätta harven i jorden på vårens rätta dag.  Idag saknar de flesta av våra beslutsfattare idag den erfarenheten.

Och bland annat av detta har jag “läidon”

För att halvcitera KAJ: “Nu var e leege fö markkartering”

Markarteringen skall enligt kraven för miljöstödet utföras vart femte år och det femte året var för min del nu i höst. Markkartering går i all sin enkelhet ut på att man enligt ett givet system tar jordprov från sina åkrar och låter sedan analysera dessa för att få reda på jordens näringsvärden. Vi har en fördel i Närpes eftersom vi har ett av de få laboratorium i landet som utför jordanalyser här på orten, nämligen Hortilab.

Det är alltså bara att ta sina jordprov, ramla in med lådan på Hortilab och sedan vänta på svar. Nu är det inte riktigt så bara att ta jordproven, dom skall tas med en viss systematik, och ganska många delprov skall tas för att få ett helprov, och även av helproven skall det vara en hel del flera om åkern är lite större, så det blir lite grävande och mixtrande innan alla små lådor är klara för leverans.

Detta sysslade jag med i ett oerhört grant höstväder, nästan sommarväder på söndagen.

För en sifferbitare och statistiknörd som jag är detta med jordprov oerhört intressant, för man får en klar bild av hur jorden mår, samt hur den förändras med tiden, samt hur kalkning och olika gödslingsmetoder slår ut i verkligheten.

I år var det ändå något annat än fosforvärden och pH-tal som fångade mitt omedelbara intresse, nämligen markstrukturen  vid själva provtagningen.

Redan i unga år fick jag ju lära mig att leråkrar plöjer man på hösten, och de få gånger jag har frångått detta har jag ju blivit nästan skördelös så jag har trummat på på samma sätt, år ut och år in. Plöja, harva, så, tröska, plöja, harva ,så, tröska, plöja, ja Ni förstår säkert systemet.

Nu på senare tid har det ju kommit nya verktyg och nya metoder och även jag har provat på lite alternativa metoder, snarast då tallriksharvning, detta för att spara tid och bränsle.

Tillbaks till jordproven. Leran som mitt hemman består av är ju som bekant lite bångstyrig, det är jag van vid. Döm om min förvåning när jag satte spaden i jorden på fältet där solrosorna vuxit i år. Fin, svart, finfördelad matjord och en stor mask på första spadtaget. Maskar är ett tecken på frisk välmående jord, och jag har inte sett till alldeles många maskar i åkerjorden på mina breddgrader inte. Nu var det precis tvärtom, nästan på varje spadtag fick jag mask, stora maskar  och fin jord. En riktig fröjd att skåda.

Sen några åkrar konventionellt odlad åker, inga överraskningar, ogästvänlig lera förstås, men inget uppseendeväckande.

Sen kommer jag till den åker som var tallriksharvad i fjol och som det vuxit korn på i år. Stenhård! Fullständigt igenpackad ända ner till 20 cm djup. Omultnade halmrester i massor och att gräva i den påminde mera om att skiva lördagskorv än att hantera jord. Drömmen om mask kändes också avlägsen, hade man sett en mask där hade den säkert haft hjälm och hacka med sig.

Sista åkern var rypsåkern, den var konventionellt plogad i höstas och efter ett rypsår var den fint sönderfallen, men inga maskar där heller inte.

Av detta håvar jag nu in tre nya lärpengar:

1: Solrosor verkar vara riktigt riktig bra för jorden

2: Lera skall ovillkorligen plöjas, allt annat är bara fusk

3: Man kan kasta om två bokstäver i “tallriksharv” och komma till “tallriskharv”. Ett bättre ord för vad det handlar om.

Sen är det bara att luta sig tillbaks och vänta på brevet från Hortilab, och sen börjar det roliga, nästa års odlingsplanering. Då skall vi odla solrosor och mask, det vet jag redan.