Författare: Kalle

Det finns ingen planering bakom, det bara blev så. i söndags klafsade jag bland annat runt i utfallkanterna och sökte täckdikesutloppen som jag märket upp senast för sådär en….få se…typ 20 år sen.

Plötsligt stannar tankarna. 20 år sen. Ja, det är på dagen 20 år sen dessa täckdikesutlopp blev nerlagda. Hur kan jag minnas det? Såklart jag kan. Det var ingen vanlig dag. 28 september 1994.

Vi tar det från början. Min far som började vara till åren när detta hände hade hela sommaren tjatat om att täckdikena nog höll på att slamma igen. Jag var av annan åsikt men jag var ju bara en 30-årig pojkslyngel så han malade vidare. Hela sommaren lyssnade jag på detta envisa osande om täckdiken och blev mer och mer led i det hela.

På eftermiddagen dagen innan, det var en onsdag tror jag hade jag varit på besök hos bekanta i Vörå. När jag kom hem på senkvällen kom min mor och berättade att pappa hade beställt en grävmaskin till följande dag som skulle börja gräva upp täckdikena. Då blev jag arg. Eller egentligen inte arg – snarare vansinnig. Rabiat. Galen. Jag skällde på mamma som råkade stå ivägen nåt så till den milda grad att jag tror hon borde gått i mentalt baklås.

På natten sov jag lite illa, dels av ilskan, dels av lite ånger över att hon fått ta hela smällen, och visst märkte jag att det både regnade och stormade, men tänkte väl inte så mycket på det.

På morgonen när jag höll på att lasta rörändar -fortfarande arg- kom mamma vandrande över gården och frågade om jag hört vad som hänt. Jag svarade artigt: “Nä. och oavsett vad du säger tänker jag inte bry mig” Hur fel kunde jag ha?

Estonia hade gått under och världen blev sig inte riktigt lik efter det. På den här tiden var jag ofta som busschaufför på Sverigefärjorna och anade väl snabbt att nån kollega kunde ha gått under med båten. Så var inte fallet, men visst berördes man mycket av nyheten. Så som alla andra förstås.

Grävmaskinen kom och utloppen blev nog nerlagda denna egentligen ganska vackra septembermorgon, men stämningen var tryckt. resten av dagen minns jag inte så mycket av, den tillbringades väl mest framför TVn antar jag.

Nu skall då åter en utfallsrensing äga rum här och utloppen skall sökas upp och kanterna röjas. Det är ingen vacker syn att beskåda åkerkanterna. Det är tack och lov inga “vibåskar” som växer där utan mestadels rönnar av någon märklig anledning. Rönnen växer ju gärna så att det ur en rot kommer 10-20 armtjocka stammar, så den är lite redigare att såga ner än vad viden är men inte alls lika samarbetsvillig som björken.

Det är väl närmare 15 år som jag varje höst bestämt mig för att nu skall dessa bort, men alltid har mitt motto “skjut aldrig upp till morgondagen det du kan lämna ogjort redan idag” spökat, och varje vårsådd har träden varit kvar. Nu var det inget att välja på för nu skall då utfallen rensas. Om jag hade fuskat nu hade övriga delägare i utfallet kommit på besök – förmodligen beväpnade – och så mycket är inte lättjan värd.

Hela den gångna helgen har alltså gått i utfallens tecken. Otroligt nog var det klart på söndag kväll, men utan missöden gick det absolut inte.

På lördagen hade jag assistans av en kompis som hjälpte till några timmar. När han åkt bestämde jag mig för att göra det som man aldrig skall göra. Dvs “ta några träd till” Det finns ju ett ordspråk som säger att man alltid skall låta dagens sista träd vara för det är då olyckor händer.

Trots det gav jag mig på det och gjorde alla fel man kan göra. Försökte fälla mot vinden, slarvade med fällskäret och hade inte ens riktigt ordentliga skyddskläder. Framför allt hade jag inte sett ut reträttvägen som alltid är viktig när man fäller träd. Alltså riktigt riktigt klantigt tillställt.

Rönnen for omkull, stammen slog mot mig, jag tog ett steg bakåt och sen låg jag på botten av ett utfall med dess kallvatten och förmodade bisamråttor. Turligt nog utan kroppsskador men med en motorsåg helt under vatten, stövlarna fulla med vatten, genomvåt och med svårt skadad självkänsla. Sådär dum får man bara inte vara.

Sågen var så långt under vatten att jag fick dragga efter den men fick upp den och otroligt nog så gick det faktiskt att såga med den på söndagen trots att både förgasare och cylinder var fulla med vatten.

De flesta stammar var av kaliber som synes på bilden.

Och jo, jag sågade nog på söndagen fast jag lovade mig på lördagen att aldrig greppa en motorsåg igen. Men såna tankar går över.

Odlingssäsongen 2014 är definitivt över. Sista rypsen kom hem till torken på onsdagen, dvs 17.9. Det är tidigt, men säg mig vad som inte varit tidigt detta år?

När man gör odlingsbokslutet är det väl värt att notera att hela säsongen i våra knutar varit så problemfri att den nästan varit tråkig. Inget regn störde sådden, växtskyddet gick att utföra precis då det var lämpligt, inget problem med liggsäd eller dålig bärighet i åkrarna. Visst – det har varit alltför torrt och både kvalitet och kvantitet har lidit av det, men av de två ytterligheterna för torrt eller för vått är nog det torra att föredra. Torktiderna har varit moderata, för att inte säga korta och det är en faktor som väl uppväger lite sämre volym, när man sätter dagens energipriser mot våra spannmålspriser.

Vad blev då resultatet av 2014. För alla Er som spänt väntar på siffrorna kan jag meddela att havren gick sämst. Där orkade jorden producera knappt 3 ton/ha vilket är närapå hälften för lite. Däremot var fuktigheten vid tröskningen 13,5% ungefär och det hör nog till domdär en-gång-i-livet värdena. Kornet gick betydligt bättre, knappt 5 ton ha och med en hl vikt som vandrar iväg mot 70 kan man inte vara annat än nöjd. Torktiderna på kornet var längre, egentligen ganska normala 5-7 timmar.

Rypsen var dock det som gick bäst – återigen. Ungefär 1700 kg ha och torktider på 3 timmar (tröskfuktighet 10-14%) är utomordentligt bra när man tänker på hur det såg ut runt midsommar, när kolleger frågade varför jag lämnat en så stor åker osådd. Noterbart är igen två saker, såmängden kan helt bra vara ner mot 5 kg/ha och rypsen mår under alla omständigheter bättre av sen sådd. 27.5 var sådag för årets ryps. Anmärkningsvärt var också att rypsen – som brukar krångla på alla sätt och vis i tröskan var så mogen och lättröskad att den bara flöt genom. Det var som att hälla vatten ur en flaska. 12% tröskfuktighet på rypsen är också riktigt bra.

I år behövde man inte heller går runt och sparka småstenar på tomten och förbanna sina felaktiga beslut. I absolut sista minuten fattade jag beslutet att skära av havren före kornet och det var ett litet genidrag, eller kanske mera en turlott. Nu blev det kornet som fick stå ute under de två regnveckor som störde skörden, något som kornet klarade, men havren skulle inte ha gjort det. Ibland är man rätt sida om staketet.

Spannmålspriserna är dock en stor källa till bekymmer. Med ton-priser som i vissa fall knappt orkar över 100 euro tonnet är det ganska klart att nettot i börsen blir litet. Om det ens blir något. Alla spannmålsslag är dåliga, men det verkar ändå vara kornet som är minst dåligt. Detta gör att när målfotot är taget så blev inte min odlingsplan riktigt galen i alla fall. Det har ju pendlat mellan hopp och förtvivlan hela sommaren och kanske främst gällande vetet. Först var jag säker på att det inte skulle sås vete, sen ångrade jag mig när den tidiga våren kom, sen ångrade jag ångret när försommaren var så kall. Sen blev det lappkast igen i juli eftersom ju vetet såg ut att bli riktigt bra och det till och med pratades om att det skulle bli ett riktigt rekordveteår. Till sist gick ju vetet riktigt i baklås dels pga av att regnet förstörde falltalet och marknaden förstörde priset. Någonstans i slutändan fick jag ändå rätt i att det skulle bli ett dåligt år, men jag måste väl erkänna att det var vädret jag inte litade på. Facit gav vid handen att det var spannmålsprisena  som kraschade säsongen.

I år har jag även haft en riktig otursfågel här på hemmanet. Nämligen lastaren på Valtra. I början på säsongen stod den i vägen för tröskan på åkern, lastaren klarade sig bra men inte tröskhackaren. Det blev en mera omfattande reparation som bla innehöll ett besök till Purkupörssi för att hämta en ny hackarplåt. Resten gick att fixa med hugg och slag och vinkelslip.

Nu räckte det tyvärr inte med detta för den stackars lastaren. Häromdagen hade jag besök av en lastbil som levererade lite material och denna gång gick en lastbilsskyddare till himlen efter närkamp med lastaren. Själva lastaren är däremot oberörd av alla närkamper, och tur är väl det.

Nu är då allt “till hus bärgat”, torken morrar sig genom sista rypsen som bäst och vädret är höstligt vackert. Kvar på åkern står bara solrosorna som har gjort sitt som markförbättrare på trädan i år. Vackert står dom där till egentligen ingen annan nytta än ögonfröjd och lite mat åt fåglarna. När första frosten kommer är det slut med dom, men till dess får dom stå och den som vill ha är välkommen att hämta.

Egentligen vill jag inte skriva detta.  Närmast för att jag tycker att diskussionen är en omöjlighet i sig, dels för att jag inte riktigt gillar det här med att ha åsikter om hur andra har det och vem som har det bättre hit och dit, det är väl och förblir en smaksak där inget är en absolut sanning. Jag kan bara ta mig själv som exempel. Ge mig ett jobb i Helsingfors, en lägenhet i city och en månadslön på typ 6000 e och jag skulle inte ens komma på tanken att överväga att ta emot det. Pengar skulle man säkert ha då, men alla de värden som jag håller högt skulle försvinna, och dit skulle den livsglädjen åka iväg. Andra människor tänker uppenbarligen annorlunda, vi sätter värde på så olika saker.

Varför skriver jag nu detta då i alla fall fast jag inte vill? Jo jag har suttit och läst inläggen  som kom som en följd av att det på YLEs sida fanns ett reportage om de dåliga utsikterna för böndernas lönsamhet i år. Naturligtvis kom det mothugg i form av att det var det bästa som hänt på länge, det gör det alltid. Kommentarerna varierade från sakliga till fullständigt huvudlösa om man bara beaktar “motståndssidan”

Det finns två saker som i många år har snurrat i mitt huvud. Det ena är varför just böndernas inkomster och ekonomi är så oerhört intressant för gemene man, och det andra hur man överhuvudtaget kan ha åsikter om andras plånböcker som man ju aldrig vet något om. Det senare gäller naturligtvis även från jordbrukarnas sida.

Vi tar en sak i taget.

“Våra dyra matpriser beror på att bönderna har för hög inkomst”

Utan att vara ens i närheten av en nationalekonomexamen så är det lätt att förkasta det angreppet. En bageriföretagare sa till mig för några år sedan att fast han skulle få sitt mjöl gratis så skulle han inte kunna sänka priset på rågbröd. Om man ännu tvivlar så kan man ställa sig och jämföra priset på ett paket vetemjöl i affären och jämföra det med vad veteodlaren får så ser man nog precis hur det ligger till. Dessutom glöms det ofta bort att idag så köper de flesta producenter största delen av sin mat i matvaruaffären och drabbas precis som alla andra av de höga matpriserna. För att matpriserna är svinaktigt höga i Finland, det är jag den första att hålla med om.

“Bönderna lever ett gott liv jämfört med oss stackars löntagare”

Hur kan någon som aldrig prövat den andra sidan ha en åsikt om detta? Själv har jag i snart 30 år stått med foten i båda lägren och ännu idag har jag ingen aning om vad som är “bättre” Båda har sina för och nackdelar och även inkomstmässigt är det omöjligt att jämföra eftersom bla arbetstiderna är så olika. Om jag bara går till mig själv så är det helt klart att lönearbetet ger ett betydligt bättre netto i börsen, men jordbruket och företagandet ger så många värden som inte är mätbara i pengar.

“Bönderna lever på skattepengar (som dom inte gör sig förtjänt av)

Att bönderna till en viss del lever på skattepengar är väl ingen ide att att förneka, vi får ju stöd för vår verksamhet och det känner nog varenda finländare mycket väl till.  Även alla de som inte har en aning om hur en jordbrukares vardag ser ut. Nu är detta bara fullbordat faktum. och det är nog ingenting som vi jordbrukare varken tycker speciellt mycket om, eller ens varit med om att införa. Jag vet att jag talar för 95% av bönderna när jag säger att vi nog hellre skulle vilja ha ett vettigt pris för våra produkter än stöd från samhället. Men nu är det bara så att Bryssel gått in för detta system och då får både producenterna och konsumenterna acceptera det.  Dessutom finns det nog många andra branscher som får samhällsstöd – men det anses bara positivt.

“Bönderna får äntligen känna på företagarens vardag”

Jotack, det där argumentet dyker upp nu som då. Jag har faktiskt en viss förståelse för att det användes i början på nittiotalet för som så många andra levde bönderna och djurfarmarna sin guldålder på 80-talet, då det kanske gick ekonomiskt lite bättre än vad som kanske var rimligt. Men å andra sidan gällde det många andra yrkesgrupper på åttiotalet i samma utsträckning. Den jordbrukare som inte hela 2000-talet har insett att han är en företagare precis som alla andra har nog sovit någonstans där det varit väldigt liten trafik. Idag är nog varenda jordbrukare företagare fullt ut, med bättre och sämre framgång precis som i alla branscher.

“Bönderna måste bada i pengar när man tittar på deras maskiner”

Detta går hand i hand med det ovanstående. Eftersom jordbruket idag är ett företag så måste också jordbrukaren vara effektiv och tänka marknadsmässigt. Jag finner det oerhört märkligt att många människor grubblar över detta med böndernas maskiner, medan det aldrig talas om att en långtradartrafikant eller en taxibilsist “har råd med så dyra arbetsredskap”  Ej heller funderar någon över hur en affärsinnehavare i Något Stort City kan har råd att betala massor för en  affärslokal.  Det som ofta glöms bort är att marknadsekonomin (som sagt – jordbruket är ett företag) har tvingat fram större enheter och för att dessa större enheter skall kunna skötas behövs större maskiner. Jag tänker inte förneka att det finns jordbrukare som har större och finare maskiner än nöden kräver ( strängt taget kan jag höra till den gruppen själv) men då har de inköpen förmodligen skett på bekostnad av nån södernresa eller kanske en sommarstuga. Inom marknadsekonomin kan man fortfarande prioritera som man vill.

Det jag egentligen vill ha sagt med detta är att ingendera parten egentligen har en aning om hur den andra parten faktiskt har det. Vi vet hur vi har det själva och där upphör möjligheten till jämförelse. Inte ens jag som har 25 års erfarenhet av både löndejobb och bonderi kan påstå att jag vet hur det är att vara jordbrukare, eller löntagare på heltid, för jag har aldrig varit det. Varken eller. Därför är jag inte heller beredd att gå in i nån desto häftigare debatt om vem som egentligen har det bättre. En sån debatt är egentligen ingenting annat än dödfödd. Varför diskuterar vi inte i pressen hejvilt om huruvida varvsarbetarna eller taxiägarna “har det bättre” Det har jag funderat länge på

PS Varvsarbetare och taxibilister var bara två exempel, jag hade lika gärna kunnat skriva bagare eller hårfrisörer. Eller något annat

Så har vi då inlett upploppet av årets odlingssäsong. 12. 8. Jag tror det är rekordtidigt för min del. Någon enstaka gång har nog rågen tröskats tidigare på hemmanet, men det var på sjuttiotalet, -73 tror jag närmare bestämt.

Odlingssäsongen har det skrivits spaltkilometer om så den är det väl inte så mycket mera att orda om. Egentligen borde man väl vara glad åt att det alls finns något alls att tröska efter den konstiga våren, den kalla juni och den torra juli. Vi kan egentligen utan överdrift säga att stråsäden inte fått något vatten alls i år, lite har det kommit några dagar, men strängt taget är det lika med noll.

Resultatet då?

Tja, det är väl för tidigt att säga, men visst såg havreväxten ganska beklämmande ut uppifrån tröskan. Det som var den stora fördelen var att det var torrt. (vad annars). Riktigt torrt. Om jag så är lite osäker på om tröskstarten är rekord så är jag desto mera säker på att jag aldrig tröskat havre som varit 13,4% vid tröskningstillfället, och inte innehållit ett enda grönt korn. En timme i torken räckte gott och väl och det skall jämföras med kanske 7 timmar som är normalt för havre en helt vanlig säsong. Mängden mätt i kubik var väl ganska  hyfsad, men en uppskattning av hektolitervikten gör nog en bara trött. Fast det var också väntat.

Växten var också så kort att skärbordet nästan fick släpa i marken och detta drar med sig sina egna risker i form av stenar. Man inbillar sig kanske att man ser en sten som kommer in på skärbordet och hinner reagera, men gårdagen visade att det inte är något annat än övertro på ens egen förmåga. Medan jag satt och tömde tanken på tröskan föll ögonen på något som inte skall vara på skärbordet och pulsen var uppe och svängde i nya toppnoteringar. En ganska stor sten hade slunkit upp där, men blivit liggandes precis just där den inte gör någon skada. Den som har tur behöver inget förstånd brukar det ju heta och det stämmer verkligen i detta fall. Om en sån sten åkt ända in i tröskcylindern hade rätt mycket illa kunnat hända. Denna gång kom man undan med blotta förskräckelsen.

Vad betyder då rubriken? Jo, jag diskuterade just denna problematik med en kollega en gång och då sa han ungefär såhär: “Det finns ju nog bönder som påstår att dom hinner reagera och stoppa skärbordet när en sten kommer upp dit, men det gör nog inte jag, jag är väl för tusan bonde och ingen jaktplanspilot heller”

Att däremot se steneländet när den legat där en stund, det är väl nog att vara mera sengångare än jaktplanspilot.

Jag när ett ganska omfattande utbud  av saker som jag inte det minsta intresserad av. Sport är ett, olika typer av vadslagning och tävlingar är ett annat. Därför är det både ointressant och irriterande att jag nu helt plötsligt mot min vilja blivit deltagare i nån slags rysk väderroulette.

Vi tar det från början. Något av det värsta en spannmådsodlare kan råka ut för är liggsäd. Liggsäd är värre än bibliska historiens förgiftade gräshoppor som jagade Moses eller hur det nu var. Liggsäd brukar uppstå i mitten av juli oftast som en följd av storm och slagregn samtidigt. I år var det ju inte aktuellt med den vädertypen överhuvudtaget, så man trodde väl att man skulle vara förskonad från eländet i år.

Ända tills målrakan nu då. Nu har det ena ovädret efter det andra slagit till här och var. Vi såg i senaste inlägget hur mycket illa åskvädret gjorde åt Christers grödor och då har jag förstått att det längre norrut var ännu värre. Här på det egna hemmanet har det inte varit mycket till vare sig åska eller regn. Ännu. Åskat har det lite på avstånd och regn har det egentligen inte kommit alls.

Efter ovädret förra veckan trodde man väl att man var förskonad från dylika okvädelser, men icke. Idag slog det till igen, med full styrka – nästan överallt, utom här hos oss.

Redan på morgonen på jobbet började vi mobilisera för åska och störtregn och jag började tro att jag sett min upprättstående spannmål för sista gången. Mot eftermiddagen kom också ovädret. Det kom till Kristinestad, till Vasa, till Malax och tom så nära som i Pörtom kom ett slagregn och stormbyar som inte bara välte spannmålen – utan även träd.

Under bilfärden hem från jobbet var det lite nervöst, för mina odlingar ligger ju 14 km mot Pörtom från jobbet sett, och eftersom jag inte fått nån rapport hemifrån så visste jag inte vilken syn som skulle möta mig.

Tack och lov! Även denna gång hade Yttermark klarat sig från det värsta, och även om det kommit lite vatten och åskat lite så var det bara bagateller.  Mina nerver börjar dock  vara trött på denna naturliga variant av Rysk Roulette. Nu i natt väntas nya åskväder så vi får väl se hur det ser ut i morgon bitti. Hittills har det inte varit nån kula i loppet när Moder Natur tryckt på avtryckaren.

Och det – det är jag nått så fruktansvärt tacksam över. Men som sagt, vädret ligger inte i våra händer.

Bara som jämförelse har jag räknat ut att ett slagregn med efterföljande liggsäd skulle kunna kosta mig upp till 3000 euro och då har jag inte kalkylerat med den sten som förmodligen kommer att åka genom tröskan och skada denna.

Så pga detta skall jag i år göra en taktikförändring – jag skall försöka tröska när alla andra gör det. Inte två veckor senare..

Nu kliar det i fingrarna igen – helt i onödan

Valtra har tydligen gjort nån slags PR grej och stylat en traktor. Det har hänt förr också, om jag inte minns fel så var den första svarta Valtran också nån sorts stylinggrej, men nu har dom verkligen gått ett steg längre.

Som före detta fraktare (om än mest av folk) så är jag svårt betagen av extraljus och alla sorters krombågar. Därför stannade nog ögonen vidöppna när jag såg schabraket som finns på bilden nedan. Efter den första förskräckelsen så startade liksom en skakning på nedre däck – och ett långsamt habegär började ta form.

Det skulle verkligen vara roligt med en traktor som absolut inte liknar nånting som nån annan har, det skall inte förnekas. Att färgen sen inte precis ligger på min favoritlista får man väl ha överseende med – den är ju åtminstone udda.

Nåja, även om traktorn kommer att gå att köpa  senare i höst så blir det nog inte aktuellt för min del, av flera olika orsaker.

Dels för den långhåriga röda mattan inne i hytten, den har absolut ingenting att göra i en arbetsmaskin, dessutom är denhär traktorn flera nummer för stor för mig, jag behöver inte 170 hästkrafter och utöver detta har jag inte råd med någon ny traktor just nu. men ändå.

Drömma får man och visst, färgen kan man vänja sig vid och kromrör, det behöver man inte vänja sig vid – såna finns redan på önskelistan – fast kanske inte till traktorn.