Författare: Kalle

Det blev nästan lite konstigt dethär. Först skriver man bondblogg i flera år, träffar sina kolleger av och till och sen bjuder man hem alla till sig, upplever en helt underbart kul helg, och därefter försvinner man ut i tomma intet. Eller åtminstone antar jag att det måste ha verkat så.

Strängt taget är det väl så också.

Vad hände? Jo, jag har försökt mig på konceptet semester och det har varit en helt ny upplevelse.

Från början. Bondbloggträffen hemma hos Christer och mig har det skrivits så pass bra om att jag inte har något att tillföra, jag kan bara hålla med. Att se Christers maskiner och odlingar i verkligheten var spännande och för mig annorlunda, hela fredagskvällen hos Christer var alltigenom rolig – och god. Lördagen hemma hos mig var också jätterolig även om det kändes ovant att ha folk hos sig som var intresserade av min täppa och mina stundom valhänta odlingsförsök. Tack för en fin helg kolleger, och synd Sonja att du inte kunde vara med.

Alltså, jag som aldrig brukar vara ute och resa har alltså varit ute och rest. Strax efter träffhelgen åkte familjen och jag iväg med huvuddestination Riga, med bil förstås. Tåg och flyg kan man begagna om man behöver transportera sig nånstans, men reser, det gör man med bil. Lite nervöst var det nog för jag har ju visserligen kuskat omkring på landsvägarna så jag klarar mig, men numera är jag ganska dammig och dessutom var det helt nya omgivningar. Någon desto större reseskildring skall jag inte plåga Er med men jag kan konstatera två saker. Nu har jag första gången i mitt liv bevistat en turistsandstrand -Jurmala – och visst, det var spännande i fem minuter men sen var det mest bara sand. Flickorna badade och hade jätteroligt, det gällde dock inte mig, vilket nedanstående foto kan vara ett bevis på. Det heter “bortkommen bonde med Jalas-skor i badparadis”

Mycket interessant var också att köra runt på landsbygden och titta till deras produktion. Majs var en för mig ny växt, annars var det rätt lika som här, även om jag nog tyckte att växligheten var svagare där än här hemma. Maskinerna var dock större och mestadels nyare, åtminstone de jag såg från bilen, något som förvånade mig eftersom åkrarna generellt var mindre än i Finland. Lite förvånad blev jag också mellan Riga och Bauskas där det mitt ute i ingenting fanns en John Deere affär med ett traktorlager som får Agri-Markets Hyvingelager att se ut som en filial. Sen när vi åkte längre ut på landet, runt Jelgava blev det riktigt konstigt, för där var åkrarna finare, växtligheten bättre – och maskinerna mindre. Där var det mest gamla rostiga blåa Belarusar som gällde. En liten bit inne i Litauen hittade vi också en åker som enligt mitt förmenande innehöll BARA flyghavre. Undrar varför?

Hur som helst var det en ny upplevelse, både att var ute och turista på detta sätt, samt också att se nya länder och nya saker. Baltikum ÄR spännande. Rekommenderas!

Väl hemma några dagar jobb och sen iväg på semester nummer två. Denna gång till Sundsvall. På denna tripp var väl syftet främst att hälsa på bekanta, och det gjorde vi också. Även här hann jag med en liten bonde-outsider upplevelse eftersom en av våra bekanta däröver odlar tävlingshästar. Jag är inte så bra på hästar men jag har förstått att just dessa exemplar är fina djur som nått framgång i Sverige i sin genre. Där stod man då igen – född och uppvuxen på lantbruk och tittade på hästarna och hästarnas omgivning ungefär som ett stadsbarn i en spannmålstork. Även denna typ av naturbruk är helt främmande för mig, jag kan inget om hästar men jag är imponerad ändå. Fina djur

Juli började med Tomatkarneval som övergick i bondbloggsträff som följdes av Rigaresa och därpåföljande Sundsvallstripp. Väl hemkommen har ganska mycket varit ogjort så det har varit lite si och så med tiden att blogga.

Här hemma då? Hur ser det ut. Den kalla försommaren har ju avlösts av extrem värme och dito torka. Just inget vatten har vi heller fått ännu i skrivande stund, trots att jag föstått att det hävt ner i stora delar av landet. Ändå tycker jag växtligheten ser ganska bra ut, några toppskördar blir det knappast men helt hyfsat med tanke på extremvädret.

Det verkar nog som om teorin att spannmål klarar torka bättre än väta stämmer. Tom mitt katstrofryps har hämtat sig och ser bra ut.

Christer skrev just att man borde konsultera mig när man vill veta något om vädret framledes. Nä, det skall man nog kanske inte göra för det jag håller på med är nog mest gissningar, och gissar man tillräckligt ofta har man rätt ibland. Men visst, några saker finns det väl nog som jag ger akt på och som aldrig har slagit fel hittills.

Det säkraste tecknet är att nederbörden på ett år brukar vara ganska konstant. Därför missade jag egentligen totalt sommartippningen för dålig sommar – jag det anade jag att det skulle bli, men mitt tips var nog att den skulle regna bort. Och det om något har ju kommit på skam – åtminstone i Österbotten. Nu håller ju vädret på att svänga och det skall bli intressant att se vart det far – mitt tips är att juli månad kommer att bli fruktansvärt varm, eller fruktansvärt våt. Inget däremellan.

En annan sak jag hittat på själv och litar starkt på är det jag kallar “Valborgsindikatorn” Valborgsmässoaftonen och Första Maj brukar visa sommarens väder, men tvärtom då. Det gäller egentligen hela maj månad, är den varm och fin får vi ingen mera sommar efter det. Och tvärtom förstås. Därav det gamla bondepraktikauttrycket “Om man sår i pälsärmarna skördar man i skjortärmarna”

Egentligen för jag faktiskt inte så mycket väderdagbok, jag skriver inte upp vädret från dag till dag, men sedan många år tillbaks har jag bokfört vädret i allmänhet under ett år.

Abborfenor, rönnbär och kaffesump och grodrom och tranor och allt möjligt annat har jag aldrig varken noterat eller intresserat mig för. Jag har inte kunnat påvisa att allsköns spådom i dylika kunnat ge resultat. Det enda som jag noterat i den vägen och som faktiskt verkar stämma är att det skall vara högvatten i ån tre gånger på hösten innan snön kommer.

Egentligen vet jag inte om den kalla sommaren stör mig nämnvärt. Jag är ingen vän av solbad och andra stekningar utan vill hellre ha ett klimat som är perfekta att jobba i, och det har det varit i sommar, med undantag då av kvällarna som varit för kalla. Däremot har den eviga blåsten stört mig. Både sinnligt och själsligt. Blåst är ittiterande att vistas i, men det värsta är att man inte kan utföra nån enda form av växtskydd eller tilllägsgödsling i blåsväder. Ogräset i rypsen fick jag bekämpat mer eller midre med våld, dvs  genom att i ren ilska sitta uppe en natt tills det slutade blåsa. Den taktiken lyckades ganska bra.

Det som dock verkligen bekymrar mig gällande årets sommar är avsakanden av insekter och dylikt flygknytt. Jo jag vet, det är behagligt att vara utan allsköns stickande och surrande (och då menar jag inte ett kafferep) men för naturen kan det aldrig vara bra. Insekterna gör ju dagligen ett jättejobb för att vi överhuvudtaget skall överleva på denna jord med pollineringar och grejer, så hur går det nu då när alla är på ledigt.

Kommer det alls att bli några bär eller äppel i år och hur går det med alla andra växter dom skall ha flytthjälp åt sina frön. Jag tror jag sett ett par getingar, nån enstaka humla och bevisligen fått två (2) myggbett i år. Inte ens flugorna vimlar som dom brukar göra. Ställer man fram en syltburk på terassen nu så är det bara – tyst. Och det har jag garanterat aldrig upplevt förr.

På midsommaraftonen var vi en sväng in i Metsäliittos lager. Det slog mig inte före efteråt att inte ett flygfä attackerat och inte ens visat sig och en vanlig midsommarafton i skogen borde det vara miljoner som surrar runt huvudet.

Jag har alldeles för biolåga kunskaper för att kunna bedöma hur det går för fåglarna, men svalorna häckning är helt klart störd. Svalorna kom nog i god tid i våras men flög med typisk intensitet bara nån vecka, och sedan dess har jag nästan inte sett en svala. Inga pipanden hörs heller från takstolarna där det brukar vara ett rysligt oljud denna tid på året. Där är också – tyst.

En annan sak som jag inte riktigt kan förstå stod jag och tittade på för en stund sen. Snabbt räknat 50 tranor lyfte ur kornåkern. Tranorna skall väl hållas med barnpassning på någon Lappländsk myr vid denna kalendertidpunkt. Vad gör dom här?

Nåja, ovanliga somarar har ju varit vanliga förr också och nog skall väl detta gå på något sätt, men det skadar inte att påminna sig om att allt ont har något gott med sig och fast vi inte gillar alla sorts kryp så behövs dom likväl för att vi skall kunna bo på detta klot.

Fast det är klart – roligt att var utan mygg är det ju.

Tillbaks till rubriken, väderbokföringen. Den behöver inte vara krångligare än nedanstående exempel för att kunna bidra med något. När man skrivit ner lite liknande och minns hur extremåren har varit och dessutom minns hur generationen före berättade tex om åsksommaren 1956, så inser man snabbt att konstiga somrar kommit och gått. Det skall väl nog 2014 göra också.

Det är alltid lika irriterande när nån häver ur sig det. Ändå är det alltid lika roligt att få säga det, även om man borde veta bättre.

Vi har nu nått sommarens tekniska höjdpunkt – midsommaren. Att desto mera ödsla tid på att beskriva medsommarvädret torde vara bortkastat, det var ju helt enkelt bedrövligt. Precis som sommaren i övrigt såhär långt. Och det är här rubriken kommer in i bilden. I vintras skrev jag en blogg om att det kommer att bli onödigt att så nånting eftersom vi kommer att få en dålig sommar, och i april hävdade jag detsamma. För min del var jag ju såpass säker på min sak att jag lät det synas i odlingsplanen. Jag kör en halvpaus i odlandet i sommar, dvs trädar så mycket det går och har hoppat över vetet. Bara för att jag ensvist menade att efter en bra vinter kommer en dålig sommar. Det där med bra vinter är ju relativt, jag vet att många grät över uteblivet skidföre och förekommet slask hela förra vintern, men jag har inget emot varkendera.

Det finns ett talesätt ur den gamla bondepraktikan som säger “det kan inte regna för mycket före midsommar, men allt vatten efter midsommar är onödigt” I år kom odlingssäsongens första riktiga regn fem över tolv på midsommardagens natt så det var väl i senare laget.

Torrt och kallt har det varit. Riktigt torrt och riktigt kallt för att vara exakt. Dock ingen nattfrost och bra så. Det skulle bara ha fattats det. Ändå ser spannmålsväxten riktigt bra ut, lite gulnad, men det går över nu när vattnet kom. Värre är det med rypsen, den ser det riktigt illa ut med för min del. Det beror nog inte bara på torkan utan dels på att jag nog sådde för djupt (igen) och även på det som jag beskrev i inlägget “Dummare än nöden kräver”.

Något annat som också ser riktigt dåligt ut är kornet som såddes på det vårplöjda stycket. Det är som brukligt, det går inte att vårploga lera, och tydligen allra minst i år, i denna erbarmliga torka. Bilden nedan är ca en vecka gammal men hur som helst borde den nog inte få se ut som den gör

Nu skall tilläggas att detta kort är taget på värsta stället på åkern, men ingen del av den kommer att generera några hurrarop vid trökningen, det framgår alldeles klart.

I skrivande stund på söndagskvällen har det ju fallit regn i nästan ett dygn av och till och det verkade nog som om jargongen åtminstone i havreåkern var helt annorlunda ikväll när jag hälsade på. Det syntes att växterna piggnat till rejält bara på dessa timmar så kanske det finns hopp ännu. Kanske tom  för rypsen. Få se

När man tittar på frågesportprogram i TV finns det en knapp som de tävlande skall trycka på och “låsa” sina svar. En sån knapp vill jag ha på såmaskinen också.

Låt mig förklara. När man ställer in såmaskinen gör man ett vridprov. Det betyder att man snurrar en axel ett visst antal varv och sedan mäter utrunnet utsäde eller konstgödel och sen tittar i nån tabell och multiplicerar med nån faktor X och sen har man vad maskinen förväntas så ut på en hektar. Oftast runt 200 kg spannmål och kanske sådär en 380 kg konstgödsel. Efter lite vevande och velande brukar man ha maskinen inställd och ge sig iväg ut på åkern. Proppfull av självförtroende över att man äntligen lyckats ställa in maskinen rätt.  Sen sår man halva åkern och sen börjar föreställningen.

Det är nu man blir helt säker på att maskinen sår alldeles fel. När halva åkern är sådd har man 1/4 utsäde kvar, eller nån annan variant med lika dålig prognos – tror man. I detta läge finns det bara en sak att göra, nämligen att göra upp med sina hjärnspöken och lita på maskinen. Det är nämligen alltid så – Simulta har rätt och jag fel. Det är bara det att det är lika svårt att lita på Junkkari i detta fall som att lita på någon som vill sälja en jättebillig läderjacka på Vasa torg en sen kväll. Det går bara inte.

Såhär har det varit så länge jag varit med. Första halvan blir riktigt bra sådd och andra halvan kan bli hur som helst, för då sviker modet. Det är här frågesportknappen kommer in i bilden, det borde helt enkelt inte gå att ändra inställningen när man väl bestämt sig.  Simulta borde fråga; Är du säker? Vill du ändra dig? Om man inte tvekar låser man inställningen och det var det. Då skulle det bli bra.

Det allra dummaste är förstås att man precis vet det här men ändå trampar i samma klaver varje år. Precis så gick det när jag sådde rypset i år. Halva arealen var sådd och jag började tveka på om utsädet skulle räcka. Medan jag skruvade ner inställningsratten sa jag högt för mig själv: “Kalle, du vet väl om att du gör bort dig nu”, men ändå…….skruvade jag ner ratten.

Resultatet syns tydligt i växten nu. Dessutom blev det flera kilo rypsutsäde över helt i onödan. Tidigare på dan hade jag pratat om detta med en kollega och då föreslagit att den där ratten borde bli strömförande med 220 V när man börjar så.  Några timmar senare gör man precis samma misstag själv – i år igen.

Och ändå passar det att skratta åt en mus som går i samma fälla som kompisen några minuter tidigare. Ibland är man inte smartare än en mus själv.

Medan torsdagen övergår i fredag och jag sitter och väntar på att sprutan skall fyllas med 1200 nya vattenliter och jobbet fortsätta denna ytterst fina sommarkväll så skall jag återge en händelse från veckan som gått, en händelse som både var otrevlig och förbryllande.

Jag började mot kvällen på tisdagen notera sådär lite i ögonvrån att en av våra frassar – Igor – inte synts till på hela dagen. Inget alarmerande i sig, men ändå lite konstigt. Igor är övertam och brukar slarva i vägen var man än går. Jag började locka och leta lite halvslött ända tills jag gick genom uthuset och såg tre stora blodpölar som inte fanns där dagen innan. Vid lite närmare kriminalteknisk undersökning hittade jag också lite grå pälstussar i blodet och så stod saken klar för mig. Jag stod på en mordplats och offret verkar helt klart vara Igor. Det halvdana letande övergick i något betydligt mera allvarligt, nämligen att hitta det som eventuellt var kvar av honom, och samtidigt eventuellt få klarhet i vad som hänt. Efter en stunds letande hittade jag precis det jag letade efter men inte ville hitta – en grå massa bestående av päls och inälvor i en knut i porten – som jag tack och lov ändå snabbt noterade att var – eller egentligen hade varit  – en hare.

Det var ju i och för sig betydligt roligare att hitta en halv hare än en halv frass men nu kvarstod frågan. Vad låg egentligen för ett händelseförlopp bakom detta då? Vilket rovdjur tar en hare, slaktar den mitt på portgolvet och drar iväg den in i en knut helt avskuren från alla flyktvägar för att där äta upp halva. Och sen gå och göra något annat.

Haren var precis avklippt på mitten, framaxeln och allt framom den var borta. Det var definitivt frågan om en vuxen hare. Någon hade ju gjort detta, men vem? I dammet syntes klara släpspår mellan mord- och fyndplats så något riktigt stort djur har det inte varit fråga om. En lo skulle definitivt inte ge sig in i mörkaste vråna i en port med sitt byte, ej heller en rovfågel. Frågan är, kan en katt få fast, brotta ner, och äta upp en hare? Det tror inte jag men ändå är nog katt det som föreslås av de flesta jag berättat detta för. Konstigt nog verkar det inte heller speciellt ovanligt med halva harar i uthus, många andra har också gjort samma fynd.

Frågan blir väl troligen obesvarad, men roligt med en viltkamera i porttaket härom natten hade det nog varit.

Hur gick det med Igor då? Jodå han kom nog hemslarvande vid 8-tiden på kvällen.

Dethär inlägget var egentligen tänkt som en kommentar på Christers senaste, men den blev så lång och omfattande – som det brukar bli när jag skall förklara något – så det får bli ett alldeles eget inlägg istället.

Plötsligt händer det. Det man har kunnat och jobbat med hela livet kastas plötsligt upp och ner och man börjar tänka om. Nej, inget dramatiskt har hänt, inget dödsfall och ingen brand utan det är mera på kunskapsmässigt plan jag rör mig nu.

Jag har ju många gånger förbannat och berömt lerjorden som hela mitt hemman består av. Lerjorden är lite som polismakten, en vän och en tillgång om den behandlas rätt, men en fruktansvärd motståndare om man planerar jobba emot den. Leran är bördig och för det mesta lätt att ha och göra med nuförtiden, men i en kamp kan man inte vinna över den.

Ett av det absoluta råden som min far gav över till mig var: Låt aldrig leran torka innan åkern är färdigsådd. Dvs samma dag man börjar röra i en åker skall den vara vältad och klar innan kvällen. Det rådet har jag levt efter i alla år, och också sett vad avsteg kan göra – nämligen utebliven skörd.

Vårmust?

Ett uttryck som inte är så vanligt mera men som användes flitigare förr är vårmust. “Lett itt vårmustän ga de ur händren pojk” sa gammelbönderna. Vårmusten är alltså den speciella fuktighet som finns i marken om vårarna och som tenderar att försvinna ganska snabbt när våren framskrider. Enligt de gamla teserna var det försent att så när vårmusten försvunnit, och den kom inte tillbaks oavsett hur perfekt det skulle ha regnat.

Bondförnuftet säger naturligtvis att det inte går att få ett frö att gro som ligger mellan några hårda lerklumpar, delvis i luften. Därför brukade min far, och jag också för den delen harva tills harvtinnarna glödde för att få sönder dessa. Det kunde harvas en-två-tre-fyra gånger och i olika riktningar bara för att få söder lerklimparna. Resultatet blev aldrig riktigt bra, för mitt i allt fanns det ingen matjord kvar, utan bara ett tjockt lager damm som slammade igen vid första regn. Inte växte det speciellt bra i denna sörja heller.

Tiden gick och jag blev stor. Så småningom fanns det utrymme för nyinvesteringar och jag som ärftligt betingat menade att lerklumparna var det stora hånet mot min farmarkarriär köpte en Väderstad Crosskillvält med Crossboard. Detta var 2007.

Efter lite provkörning var det uppenbart att denna maskin skulle användas direkt i plogskivorna innan harvning. Hokkus-pokkus och allting svängde med en gång. Jag fick för första gången i mitt liv jämn broddskjutning och fin livskraftig brodd på alla skiften. Det var som ett under och jag hyllade och avgudade min vält som genom att ha sönder lerklumparna satt mig på grön kvist.

Trodde jag alltså.

Idag tror jag nämligen något helt annat. Jag tror att lerklimpsönderhavandet bara är en bonus. Det som Väderstaden verkligen gör är precis det som Christer skrev. Den hjälper till att få ytan torr men räddar vårmusten från att gå hädan. Detta stöds också av flera teorier som jag hört från andra håll och också av praktiken när man tänker bakåt.

Detta kan också vara nyckeln till varför vårplöjning inte fungerar på lerjord. All fukt åker direkt iväg till högre luftlager när man svänger upp blöt lerjord. Nu skall vi se hur det går för i år har jag lite Best of Everything. Jag har lättarbetat, vårplöjt, crosskillvältat och harvat. Redan tycker jag mig se tendenser åt ett håll som bevisar teserna. Det som är höstplöjt-crosskillvältat-harvat-sått ser bäst ut. Det som är vårålöjt vet jag inget om för där har ännu inget grott. Två veckor efter kornsådd – jotack!

Här alltså en bild på redskapet som jag inte längre vet vad det gör. Bara att det den gör, det gör den bra.