Författare: Kalle

Igår den 25. maj sådde jag rypsen. Det betyder att nu är vårbruket klart för min del, eller ja nästan klart, 4 ha solrosor skall ännu jordas men det hinner sig. Solrosor sår man som naturvårdsträda, dels är solros/lupinblandningen nyttig för jorden eftersom deras rötter luckrar upp, men också viktig för insekter och fåglar.

Tillbaka till gårdagens övningar. Jag brukar vara ovillig att så rypsen i maj utan vill vänta till första dagarna i juni, men eftersom de flesta av mina kolleger redan har nya spindelnät på gång i sina såmaskiner så sådde jag i år undantagsvis lite tidigare. Granntrycket Ni vet! Det verkar ha varit ett gott beslut för igår var förhållandena optimala, värme i jorden och torrt, men inte för torrt, och idag har då naturen vattnat kommit hela dagen. Det är nästan så man tror att man själv fått bestämma vädret. Vattnet kom 4 timmar efter att det tidigast fått komma, och det var mycket välbehövligt.

Dock skedde inte rypssådden utan problem. Ytan var ju väldigt torr vilket gjorde att vältkombins största nackdel blev väldigt påtaglig. Det var näst intill omöjligt att se var man hade kört varvet innan. Och det kan jag meddela att inte är speciellt trevligt. Det är hanterbart om man hela tiden ser spåret men en sekunds ouppmärksamhet kan ge grannarna mycket nöje en hel växtsäsong. En åker där man missat i sådden är inte precis nånting som man visar upp med glädje. Dels ser det illa ut, dels stör det den egna tillfredsställelsen nått alldeles kopiöst, och till sist är det inte så bra i en kontroll om man har missat mycket.

För att ännu göra ont värre så är det inget speciellt samarbetsvilligt skifte jag höll till på. 5,5 ha, nästan i en kvadrat. Men där bedrar ögat en, för det som ser ut som en rätlinjig kvadrat är egentligen en trattformad romb där inte ett mått stämmer. Spårena blir alltid konstiga och det raka är inte rakt på det skiftet. Sen är också skiftet utrustat med två lador, två elstolpar och en täckdikesbrunn och innan allt detdär var runtkurvat med beaktande av både radmarkörer och sprutspår och att jag dessutom sått 6 ha till på ett annat ställe så började gubben vara så mosig i hytten att jag verkligen kommer att dra mig för att åka och titta till uppkomsten på skiftet. Men som ett litet PS till de som kommer att se eländet (som ju förstås ligger vid en väg) så lovar jag på heder och samvete; jag var helt nykter när jag sådde.

Annars har jag haft lättare att komma överens med vältkombin i år. Fjolårets övningar med trilskande dator och spårmarkörer som levde ett eget liv har jag nog lyckats tämja ganska bra i år. Återstår då bara att se hur topografin ser ut när rypsen kommer upp, för igår hade jag nog gärna tagit en lättbogserad maskin istället, och sluppit vara vilse i öknen.

Nej, jag har inte avbrutit vårbruket för något kalas om någon trodde det. Tvärtom är vårbruket för spannmålens del klart sen ett par dagar och bra har det gått i år. Lite lappsjuk blev man nog av ensamheten på slätten, det brukar ju vara full gång denna tid på året, men eftersom jag låg ca två veckor efter resten av slättbygdens bondfolk med sådden så var jag ganska ensam när det begav sig. Däremot lär jag inte bli ensam på åkern när jag sår rypsen för då lär det väl surra växtskyddssprutor lite här och var. Jag går ju inte riktigt i takt med alla andra denna vår om man säger så.

Baksmällan då? Jo det handlar om vårplöjning. Av erfarenhet vet man ju att det inte går, och ändå gör man det ibland. Denna vår hade jag faktiskt ett litet alibi eftersom en tvåhektarsruta blev oplöjd i fjol pga pågående utfallsrensning vid skiftet. Denna ruta skulle då vårplöjas i år och det var medan jag kämpade med det som jag kom på likheten mellan baksmällan och vårplöjningen. Ett kalas kan ju vara jättekul fast man vet vad som väntar dan därpå. Ändå gör man det. Att lämna något oplöjt på hösten kan också vara jättekul fast man vet vad som väntar på våren.

Vårplöjning i lerjord fungerar såhär. Plogen går tungt och traktorn drar mera bränsle än vid höstplöjning. Resultatet ser ut som om det var harvat men större lerklimpar. Åker man dit med harven direkt efteråt är det så blött att harven inte ens förmår vispa igen traktorns hjulspår och väntar man tillräckligt länge för att det inte skall ske (vilket handlar om timmar) så är allt ohjälpligen försent. När man då försöker bearbeta denna stenhårda konsistens som närmast liknar en blandning av stenröse och Eri-Keeper (som en granne sa en gång) så händer egentligen ingenting. Man bara flyttar lerklimparna mellan harvpinnarna.

Med såna harvor som fanns i min ungdom var spelet ohjälpligen förlorat men idag går det lite bättre tack vare mångdubbelt bättre redskap. Tredje stråket börjar det likna såbar jord, men nog skall nerverna vara ganska löst spända för att man skall vilja så nånting då ännu i den jorden.

Min far som ännu levde när EU började hota med höstplöjningsförbud hade en enkel kommentar till det. Den löd “vad menar dom då att man skall sälja på hösten”?

Hur gör man då om det verkligen blir förbud på höstplöjning nångång? Ja, det vet inte jag, lättbearbetning fungerar tillfredsställande, men bara under några års tid. Sen är goda råd svindyra.

Visserligen är vårbruket i allra högsta grad på gång, och det betyder av hävd att man effektivt skärmar bort omgivningen och inte riktigt “hinner” fundera på något annat. Lite annorlunda har det förstås blivit sen radion flyttade in i traktorn, nu är man åtminstone medveten om att det finns en omvärld, vad gäller nyheter och sådant. Annat var det när min far harvade med 2,5 meter harv och öppen traktor. Då var vårbruksfartblindheten så total att mamma brukar berätta att han inte hann med att läsa Vasabladet, och det gällde även fast det skulle ha regnat en dag. I vårbrukstider läste man helt enkelt inte tidningen, för man hade inte tid fast man skulle ha haft det.

Detta till trots så skall jag inte bara läsa om något annat utan -hör och häpna- tom skriva om något annat.

Nu är digitaliseringen av hemmanet fullbordad. Visserligen har vi varit utan fast telefoni i lite knappt ett år men nu är det definitivt. När jag kom upp från åkern igår såg jag en grävmaskin som höll på och bökade på gräsmattan. Min första tanke var precis som vanligt; “vad har jag glömt nu då”?  men sen visade det sig att mitt minne denna gång var oskyldigt

Det var en susning från historien som tydligen susat färdigt nu. De gamla telefonstolparna som stått ivägen sedan 50-talet finns inte mer. Åtminstone inte på  vår gräsmatta. Vad jag tycker om det vet jag inte. Det är jätteskönt att få bort stolparna från gräsmattan, men det är nog med både en känsla av otrygghet samt lite nostalgi som jag ser dom försvinna.

Redan upptakten till avslutet var lite statligt humoristiskt. För ca ett år sedan lyckades en långtradare dra ner stora delar av telefontråden i grannskapet och dessutom några stolpar på köpet. Snabbt var dock Sonera eller Ravera eller Isolera eller vad det nu heter denhär veckan på plats och reparerade. Detta förvånade mig eftersom jag råkade veta att vårt hushåll var den enda kvarvarande trådabonneneten på sträckan. (Vem annars?)

Nåja, en vecka efter den omfattande reparationen kom då samtalet där men berättade att man “vid reparationen märkt att linjerna var i så dåligt skick att man nog skulle ta ner dom för gott” Affärsföretag eller inte men detta verkar nog till vissa delar vara lite gammalstatlig verksamhet ännu 2013. Visserligen förespråkar jag ofta statlig verksamhet men visst – ibland biter den nog sig själv i svansen.

Nåja, hursom helst så har nu då koppartråden skattat åt förgängelsen och vi är för gott hänvisade till i luften flygande ettor och nollor. Lite osäkert känns det nog, speciellt om det skulle krisa till sig i landet, men det kallas visst utveckling så det är väl bara att ta emot.

Nu råkar det ju förhålla sig så att jag har ett alldeles speciellt förhållande till gamla tiders telefoni. Om jag någonsin skulle få för mig att skriva en bok är jag ganska säker på att den skulle handla om just telefoner jag mött. Det är dåliga linjer, statliga översittarideer, telefoncentaler som tjyvlyssnade och blandade sig i samtal, det är busringningar och vevtelefoner och också allt möjligt roligt man kunde göra med domdär telefonkablarna och lite tjuvkopplingar och ungdomlig kreativitet.

Telefonbussarna var också en sak för sig sominte går att glömma. Fruktansvärt fula skapelser av något sedan länge glömt märke (Saviem tror jag dom hette), gråa till färgen och med en pluton telefonmontörer i statens skinnmössor som åkte runt i grupp och gjorde jobb som en person galant skulle ha klarat ensam. Dessutom hade dom en människa med sig som var endast chaufför och inte gjorde någonting annat för dan.

Men nu är då den sista stolpen nertagen och koppartråden som hört så många av mina tonårsproblem skall väl återvinnas någonstans. Det tog tre minuter att få ner stolpen, undrar hur lång tid det tog att sätta upp den i tidernas begynnelse, på den tiden när en vevtelefon på väggen i vardagsrummet var det modernaste man kunde ha, och det tog en timme att beställa ett samtal till Helsingfors.

Det bästa med den tiden var väl att det aldrig var bråttom – fast man inte hann läsa Vasabladet i vårbrukstiderna.

Även om jag alltid haft för avsikt att inte börja blanda ihop mina professioner på bondbloggen utan hålla detta som ett rent jordbrukartillhåll så skall jag nu göra ett snedsteg och skriva lite om brandskydd och det naturligtvis mot bakgrund av det som hänt både Nisse och Christer.

Jag kommer förstås här bara att skrapa lite på ytan, jag lämnar helt bort saker som handlar om försäkringsbolagens knepigheter, jag kommer inte dess mera att beröra nödcentralerna, utan kan bara i förtvivlan konstatera att dessa blivit kolosser på lerfötter som är alltför stora för sitt eget bästa. Inte heller går jag desto mera in på brandteori även om det är en grundsten utan vi kör enligt principen KISS (Keep it simple, stupid)

Det finns två saker som en gårdsägare kan göra för att begränsa sina brandskador. Det första är att se till att det inte börjar brinna, det andra att ha beredskap att släcka branden i sin begynnelse, för alla bränder oavsett storlek är små och lättsläckta i sin linda.

Hur ser man då till att det inte börjar brinna. Några saker som är bra att hålla i minnet är elen, sotet och skorstenarna.

Elen:

Allt som på något sätt har att göra med det elektriska är en potentiell brandfara. Det finns ingen fast eller lös installation eller apparat som skulle vara 100% brandsäker. De flesta apparater idag har olika sorters termostater och säkringar som gör att dom inte blir för varma även om dom glöms på (strykjärn, locktänger, värmebatterier) men ingen apparat kan vara helt felsäkrad. Därför brukar jag le lite åt sensationspressen som med jämna mellanrum slår upp det fantastiska med att en telefonladdare tagit eld. En dylik går på ström och är alltså lika eldbenägen som vilken elapparat som helst. Av detta kan vi då dra slutsatsen att inga elapparater skall vara anslutna till nätet i onödan. För varenda kontakt som dras ut när den inte används minskar vi brandrisken med någon promille. Jag har själv vid husrenovering låtit göra strömbrytare i varje rum som knäpper av alla eluttag i rummet, det är ett sätt, grendosor med strömbrytare är ett annat. En annan uppenbar brandrisk speciellt i produktionshallar är lysrör som antingen saknar sin kupa i dammiga utrymmen (torkar, fähus) eller står och stampar och försöker tända. Dessa bör bytas eller släckas omgående. Tändaren blir varm och finns då damm runtom om så blir det inte bra.

Sotet:

I den dyra brännoljans tidevarv eldar vi gärna med fasta bränslen. fasta bränslen är bra men ger upphov till mycket sot och framförallt aska. Få tänker på att askan är brandfarlig upp till en vecka efter att den plockats ur pannan. Ett vanligt brandscenario är några dagar gammal aska i ett kärl nära en vägg. Vinden vänder och askan får mera syre och återtänder. Många många hus har brunnit på det viset. Alternativet är förstås att vattna askan eller hålla den i slutna metallkärl

Skorstenar:

Även om vi idag bygger brandsäkrare och av bättre material så är fortfarande skorstenarna ett litet gissel. Det kan handla om dålig sotning eller dåligt gjorda genomförningar eller bara helt enkelt att en murad skorsten spricker. En skorsten av metall som ligger för nära trämaterial kan fungera bra i flera år men till sist är träet så genomtorrt att det helt plötsligt tar eld. Minimiavstånd mellan storsten och brännbart material är 10 cm.

Det var som sagt bara ett skrap på ytan men har man dessa saker under kontroll, och dessutom ser till att VARENDA fordon som man kör in i ett hus är försett med huvudströmbrytare så borde man nog komma rätt långt. Vaddå huvudströmbrytare? frågar sig vän av ordning, inte har ju personbilar någon huvudströmbrytare? Helt korrekt, och därför skall man inte köra in personbilar i nånting annat än i fristående garage eller biltak. Aldrig in i ett uthus. Fordon brinner idag mycket oftare än förr!

Min personliga tro är att den enskilda tingest som vi har att tacka det minskade antalet bränder mest för är brandsläckaren. Redan en 6 kg pulversläckare är fruktansvärt effektiv och är man bara närvarande (och hittar den) är den behövs kommer man väldigt långt med den.

Vad händer då om det ändå går åt pipsvängen och elden tar sig okontrollerat? Det är inte elden i sig som är farlig, den håller vi nog oss undan, utan det lömska i en brand är röken. Dels för att vi inte kan föreställa oss hur snabbt röken blir outhärdlig att vistas i men också för att brandrök otippat snabbt är dödlig. I våra moderna hus kan det räcka med några andetag för att slå ut oss så att vi blir kvar inne i brasan.

Det som är viktigt när elden hinner ta sig är att man på förhand tänkt genom hur man skall handla. Antingen genom att uppgöra en räddningsplan, som då alla gårdar med miljötillstånd måste ha, eller bara en egen liten plan. Har man funderat ut på förhand hur man handlar i en brandsituation kommer man att klara det mycket bättre än om man aldrig tänkt tanken. Viktigt är också att man tex i hemmet vet var de viktiga sakerna finns och hittar dom snabbt även om paniken grinar en i ansiktet. Människor som på förhand tänkt över dessa saker brukar få med sig bilnycklarna, datorerna, prispokalerna och hemmanspappren samt husfrassen ut ur branden, medan de som aldrig tänkt tanken brukar kunna rädda några lakan och en limpa.

Bara en sån liten enkel detalj som att förvara en säkerhetskopia av hårddisken hos grannen brukar kunna vara skillnad mellan succé och fiasko efter ett brandtillbud.

Det är naturligtvis helt omöjligt att gå igenom allt i en bloggtext, eller jo, jag orkar nog skriva, men inte en jäkel skulle orka läsa, så därför är detta bara en droppe i oceanen av all info som finns att få. Sök på nätet, lyssna på vad brandinspektörerna säger och framför allt; fundera själva.

Så lite reklam: Eftersom jag specialiserat mig på brandsäkerheten på jordbruksfastigheter kanske jag kan bidra med svar på några frågor som sådana finnes. Jag återfinns på Österbottens Räddningsverk / Närpes och det är bara att kontakta mig där. Om någon ÖSP förening eller Marthor eller nån tjurförening eller vad som helst är intresserad av en kvällsföreläsning i ämnet så står jag även till tjänst. Främst då förstås inom rimligt avstånd från hemmanet. Slut på reklamen

Så gå ut, se över Ert brandskydd och lägg på minnet att på några minuter kan Ni rädda allt eller förlora allt. Och jo förresten, köp ett par brandsläckare till i morgon, Ni har i alla fall inte för många. Och kolla brandvarnarnarna när Ni ändå håller på….

Så avslutar vi med en samvetsfråga till mig själv: Har jag själv alltid allt i skick? Det får Ni fundera på men jag kan ge en ledtråd, svaret är inte ja.

Härom dan kom en granne inkurvande på gården när jag stod och såg uppgiven ut. Hans första kommentar var: “Jag har upplevt 4o vårar som jordbrukare och ingen har varit likadan som den andra” Så sant som det är sagt, det går inte att säga att nu är det “en sån där” vår. Varje vår är nu och varje har sina egenheter, men jag måste nog säga att denhär är betydligt egnare än dom flesta. Våren 2014 lär nog bli en skröna i våra kretsar för en lång framtid. Två ord är ledord, nämligen torrt och kallt.

Åkrarna har varit så torra att det i princip hade gått att inleda vårbruket redan i början på april om bara temperaturen hade gett lov. Nu var det ju hyfsat varmt i första delen av andra halvan av april så endel av de mera nervösa bönderna slog nog nya rekord vad gäller så-starten. Vetet vet jag åtminstone att kom i jorden i Kalax den 23 april, vilket nog är på gränsen till bisarrt tidigt. En av mina grannar sådde det sista på första maj på förmiddagen, och hamrade sig efteråt att han inte segat på lite längre på vapp-aftonen för att kunnat stoltsera med att vårbruket varit klart i april. Även det helt bisarrt.

Vad har jag gjort då? Exakt ingenting. Som vanligt. Fast denna gång är jag nog ännu mera på släpet än jag brukar vara. Tid skulle jag nog ha haft men envisheten har vunnit över vettet och jag har försökt vänta på värme. Nu verkar ju värmen aldrig komma utan jackan med teddyfoder brukas ännu varje dag. Alltså gav jag med mig i min kamp mot mig själv och bestämde mig för att börja på vårbruketmåndags. Dvs den 4maj. På morgonen när jag steg upp mötte följande syn mig

:

Det säger sig själv att lusten lade sig ganska omgående. Märkligt nog så var snön borta redan mot 10-tiden på dan och på kvällen körde jag faktiskt igång med harvningen för havren. Första havren såddes på måndagen den 5 maj, dvs riktigt tidigt och bra, men cirka en vecka efter sgs alla andra. Få se då hur det blir.

Det gamla uttrycket “om man sår i pälsärmar får man skörda i skjortärmar” kommer väl till pass i år. Jag brukar inte vara frusen av mig, men bara att hoppa ur traktorn och slänga en sten i skopan gör att man fryser nästan som på Penkkisflaket (som är det kallaste jag kan minnas)

Torkan har ju också varit helt absurd i år. Hur det ser ut när det regnar kan jag inte minnas, jag tror det har regnat en halv dag under hela våren. Åkrarna är så torra att när man tittar på nån granne som harvar så ser man ingen traktor utan bara en liten markbrand som åker runt på åkern.

Fåglarna har också legat lågt. Det finns några tofsvipor, och två bon har jag räddat hittills i år, men dom är väldigt tysta av sig. Inte äggen då, dom är väl alltid tysta, men fåglarna. Man brukar ju höra deras rop i mörkret de sista mörka vårnätterna men det har uteblivit i år. Inte heller har jag hört nån spov, en har jag sett, den verkade leta efter en halsduk.

Inte heller har det kännts doften av den härliga våta jorden som bukar dofta på vårkvällarna, men tacka för det när jorden varit så torr att ett sandpapper skulle bli avundsjukt.

Det verkar inte finnas någon ände på kylan heller. Nu ikväll har jag harvat upp lite för sista havren och samma sak, en bitande kall blåst som får blodet att stelna på vem som helst. Det verkar inte vettigt i mitt huvud att börja vårbruksdagarna med att skrapa traktorrutorna men det har många nog fått göra i år. Hur som helst, den som lever till hösten får ju se hur det gick. Själv vågar jag inte ens tippa, men ändå, nånstans långt bak i huvudet tror jag ju att alla andra har sått för tidigt, men som sagt, det får vi se.

Nu måste jag ställa en kort fråga till kollegerna på bloggen – och alla läsare förstås.

Jag fick i min hand Väderstads handbok för odling 2014, en mycket fin lunta med många knep i. Där beskrevs dock en sak som jag aldrig har hört talas om och absolut inte förstod.

Väderstad har ju  specialiserat sig på lerjordar eftersom jag har förstått att jordmånen runt deras hemknutar än om möjligt ännu lerigare och styvare än i Yttermark. Därför handlade mycket om sådd och beredning av lerjord.

Nu menade då Väderstads samlade kunskapskollektiv att man skall köra ett AVDUNSTNINGSSKYDD på lerjordar med en vanlig NZA harv så fort det bara är möjligt. På så sätt kan man förhindra att lerjorden torkar ut och sålunda dra ut på sådden tills det finns tid och värme.

Christer: Du nämnde något om detta på din FB sida igår och fick mig ännu mera förbryllad.

Min uppfattning av lerjordar med 30 års erfarenhet är ju att direkt man rör dom, oavsett om det är vårplöjning eller harvning så startar en torkningsprosess som gör att dom ovillkorligen borde vara sådda redan samma dag. Allt annat har varit dömt att misslyckas.

Vad handlar detta om?