Författare: Kalle

Om någon skulle fråga av mig vad jag håller på med nu skulle jag ha lite svårt att svara. Sen urminnes tider sitter det i böndernas gener att man skall ge sig ut på åkern så fort det är möjligt, och dessa gener har även jag en uppsättning av. Dock något utblandade över tid och generation för dom nervösaste har jag aldrig räknat mig till. Ej heller i år, men nu börjar jag faktiskt tvivla på min orubbliga självsäkerhet i dessa frågor.

Ingen behöver väl upplysas om att våren är tidig i år. Någonstans mellan två och tre veckor före tidtabell ligger vi nog. Åkrarna är torra och bärigheteten är 100 procentig. Runt om mig harvas och sås det för fulla tyger. Det är den 26 april och just nu tror inte jag på verkligheten. Det skall bara inte gå att hålla fullt vårbruk den 25 april. Det tidigaste jag börjat vårbruket är 1991 och då var det 30 april, så det är rekord med nästan en vecka.

Det är bara det att jag inte börjat något vårbruk. På åkern alltså. Allt annat ligger nog i startblocken och allt är förberett. Odlingsplanen slog jag fast slutgiltigt i går, och det är rekordsent, jag brukar ha den klar i oktober. Orsaken är förstås att våren har varit så fullständigt onormal att det inte har gått att bestämma sig. Sist och slutligen blir det havre, korn, ryps och landskapsträda i form av solrosor och lupiner som kommer att gälla. Det blir min första vetepaus på 15 år och det bara för att jag fortfarande inte tror på att denna sommar och höst blir speciellt bra. Några 30 timmarsvetetorkar vill jag inte ha och det är just precis det som jag anar att kommer att väntas.

Så idag då när alla andra bönder åkte runt på åkrarna med såmaskiner så åkte jag iväg – på teater. Kanske lite udda men underhållningen med KAJ var i alla fall god, och jag satt nog mycket tryggt i min bänk i Vasa, väl medveten om alla hektar som såddes medan jag satt där.

Vem som sen har rätt, det vet ju ingen. Det kan ju bli alla tiders sommar och jag står där med hundhuvudet under armen och förbannar mina beslut nu i vår, men jag skulle vilja ha lite regn innan sådd och framför allt passar det inte mig att påbörja vårbruksdagen med att skrapa is av traktorrutorna. Jag tyckte fd bloggkollegan Maria uttryckte sig väldigt bra på Facebook härom dan när hon menade att kornen borde förses med små ylletröjor om man har för avsikt att så nu redan.

Hur som helst så lär det väl bli en hög skrattar bäst som skrattar sist faktor över denna odlingssäsong och framtiden får väl utvisa vem som skrattar – jag eller alla andra?

Bara för att visa att jag inte sover hela dagarna kan jag väl lägga ut en bild från igår när programmet var att flytta gödsel- och utsädessäckarna till den ordning som dom skall användas i. En mycket tidsbesparande åtgärd inför själva sådden

Varför då onödigt? Jo, därför att det knappast kommer som nån större sensation för någon att det inte finns någon snö kvar. Det har det inte gjort sedan början på mars, men traditioner är till för att följas och därför kommer nu här årets 10 aprilkavalkad. Ända sedan bloggens tillblivelse har jag ju tagit ett foto från kontorsfönstret den 10 april och så även i år, även om det egentligen inte finns något att ta kort av. Det är ju lite svårt att fotografera den snö som inte finns, men rätt skall vara rätt och här kommer bilderna:

2010 – vårbruksstart 11 maj.

2011 – vårbruksstart 7 maj

2012 – ävenså vårbruksstart 7 maj

2013 – vårbruksstart 16 maj

2014 – ännu förstås oklar vårbruksstart.

Till saken hör förstås också att det inte har varit nåt vårflöde alls under hela våren och i förrgår då jag provkörde underlaget i samband med att jag kontrollerade täckdikena så var det inga problem alls att köra i åkern. Det var full bärighet och kruttorrt. I vanliga fall brukar det vara rena rama lerrallyt att köra i åkern innan första maj.

Så vad det här skall bli till – det vet åtminstone inte jag

…. av denna vår?
Jag har legat lågt med skriverierna nu ett tag och det har berott på en enda sak. Det har inte hänt något revolutionerande på hemmanet. Det är inget speciellt för så är det alltid denna tid på året. Jag brukar hålla mig i idet under den kalla tiden, och så hade det väl kunnat bli i år också.

Nu är det ju bara det att det inte har funnits nån kall tid i år, kölden inskränkte sig till två slarviga veckor i januari och som en direkt följd av detta har inte heller flitens lampa helt lyst med sin frånvaro. Jag har grejat på som aldrig förr med skogarbete, och både röjt och huggit stockar, men jag har inte riktigt sett någon anledning att störa Er med rapporter om denna verksamhet, för det har våra tre kolleger skött alldeles med den äran, och vad gäller skogsjobb ligger jag nog som nummer fem i hackordningen bland våra bloggare så jag har låtit Er hålla till godo med Nisses övertänkta skogsbruk, Christers fastkörningar och Charlottas intressanta skärgårdsskogsbruk.

Nu skriver vi första söndagen i sommartiden och som ju tidigare framkommit startar även mina livsandar upp i samband med att första torfsvipan dimper ner på hemmanet.

Nu gäller det att komma underfund med hur man skall förhålla sig till den kommande odlingssäsongen i förhållande till den tidiga våren. Åkrarna börja ljusna upp och just nu ser hela naturen ut ungefär som den skall ca 2 veckor innan vårbruksstart. Problemet är bara att vi skriver den 30 mars.

Jag blir bara säkrare och säkrare på att den kommande säsongen kommer att urarta totalt. Just ni går jag faktiskt och hoppas på ett riktigt rejält bakslag så att saker och ting skall normaliseras. Hörsägen berättar att det har såtts vete i Övermark i mitten på april för några år sen, och samma sägen berättar också att det inte gick speciellt bra. en blick i mina anteckningar ger vid handen att enda undantaget från tesen “fin vår ger dålig sommar” var 1990. Alla övriga år har det stämt.

Problemen har redan börjat noteras. Det som stubbharvats på hösten har vanligtvis sett ut som en övningsplats för kraschlandningar innan snön kommit, men under vintern och under snön har mikrober och annat knytt gjort sitt och på våren efter snösmältningen har allt sett bra ut.

Så icke i år. Som synes av bilden nedan har ingenting alls hänt i år och vad jag skall göra med den här åkern i vår har jag i skrivande stund ingen aning om.  Odlingsplanen säger vete men förståndet säger snarare vete f-n!

Jag var en sväng ner på åkrarna för att ta bilden av den oruttnade stubben ovan, och gick nästan i mentalt baklås när jag tittade till Ladtomten, den åker som allra mest lever ett eget liv.

DEN SÅG UT ATT VARA HARVFÄRDIG! 31 mars! Nu gubbar och gummor bara måste vi få ett bakslag, annars blir kommer hela detta år att bli ett enda stort bakslag.

Kanske det var därför som Agri-Market i fredags på LF´s framsida översatt “schaktblad” till “bakslag” Vad vet jag. Lite kul översättning var det i alla fall.

En helt ny värld har sagt god dag till mig. Jag har helt plötsligt blivit frälst – skogsarbetsfrälst. Jag som alltid varit ungefär lika intresserad av skogen som av en hockeymatch FIN-SWE har plötsligt börjat figurera i skogen på varenda ledig timme, och det med stort engagemang. När jag var tonåring tvingades jag några gånger med till skogen bara för att inse att det var en plats på vilken man frös. Således lärde jag mig inget, och inget intresse föddes. Nu kan det förvisso vara så att detta är ett förstadie till ålderdomen, för det finns ju ett talesätt som säger att när en bonde blir gammal tappar han förmågan att fundera på och tala om något annat än ved.

För skogarbete saknar jag bara två saker. Kunskap och maskiner. Jag påstår nog att jag kan hantera motorsåg och fälljärn men jag har alltid varit dålig på skogsbruk, dvs när skall man brunnsröja, gallra och hur mäter man optimalt en sågstock. Nu har jag försökt ta reda på detta och helt plötsligt har skogsjobbet blivit så oändligt mycket roligare. Nu fördriver jag mina dagar med plockhuggning av gamla granar som i princip slutat växa. Dessa omvandlas med mycken möda och stort besvär till sågstockar, vissa med riktigt bra mått, andra med helt oanvändbara dito. Igår for två fina stockar till massaved bara för att jag på något sätt fick för mig att dom skulle vara 42 dm långa, när det korrekta är 43. När den skadan är skedd kan den inte repareras.

Maskinerna som jag använder är också ganska amatörmässiga. Det är motorsåg, måttband, stocksax och en kombinerad lunningsgrip/stockvinsch. Det räcker nog med dessa saker, men tiden från växande träd till utkörd sågstock skulle nog inte imponera på många.

Eftersom jag uteslutande arbetar ensam i skogen, något som egentligen inte är att rekommendera ansåg jag mig tvungen att handla ett intressant verktyg här på höstkanten. Det handlar om en RH-puscher som man använder för att veva omkull träd med. Det bästa sättet att få en stor gran på fall är att man är ett jobbarpar. En som sågar och en som skjuter på trädet så att det faller åt rätt håll. Ett träd som faller åt ett annat håll än man tänkt sig är ett elände. Det finns inget bra med det, det kan göra skada både åt fällaren och andra träd, och som ett brev på posten kommer sågen att kila fast mellan stubbe och träd. Ett stort träd som står upprätt kan någorlunda styras mot rätt fällriktning, men direkt det börjat komma åt fel håll skall det var ohyggliga krafter för att få det åt ursprungligt håll. Dessutom brukar det inte dimpa i backen om det faller fel utan hänga upp sig mot något annat träd och så har man åstadkommit skogshuggarens största personskadefaromoment.

Här kommer RH-puschern in i bilden.

Det är alltså en mojäng som man stöder trädet under sågningen med, så att det inte börjar falla åt fel håll. Inte nog med att man stöder det, man kan även – och här är finessen – veva omkull trädet strax innan det skulle ha fallit av egen vikt. Eftersom verktyget var dyrt, tom kollossalt dyrt fundrade jag över ett år på inköpet, men som med så mycket har jag sen inte ångrat det en dag. Sedan jag tog puschern i bruk har inte ett enda träd fallit en grad utanför den riktning som jag har aspirerat på.

Användningen är enkel. Man sågar fällskäret, kör ett varv runt barken med sågen och lägger därefter an pushern mot stammen och vevar tryck. Sen sågar man genom trädet men slutar några cm innan man når fällskäret. Efter det kan man lägga sågen på säkert avstånd och enkelt veva omkull trädet. Med detta verktyg kan man uppnå kraft som är många gånger om vad som skulle vara möjligt för hand. Dessutom minimerar man risken att stammen faller 180 grader fel eftersom den ju fungerar som stöd under den inledande sågningen.

Helt säker skall man förstås inte vara, allt kan ju misslyckas, och även detta verktyg kräver stor försiktighet och planering av användandet, men rätt använt är det till mycket stor hjälp.

Helt utan arbetsolycksfall har förstås inte de gångna dagarna gått. Förra söndagen lad jag min gamla Stihl 025 från mig på ett säkert ställe. 5 minuter efter det körde jag över den med traktorn, och uppfann härvid en hel massa nya svordomar. Som tur var så var den över 10 år, men den har gått bra så speciellt glad över mitt tilltag var jag inte.

Efterföljaren blev en likadan, en bassåg utan några finesser eller moderniteter. Stihl dock. Vi bor ju i Bäckland!

Orörd av människohand förpackad

Muhu…..-22 grader…

Jovisst kom den i år också. Välkommen hos vissa – närmast skogsfolk och fritidare, ovälkommen hos andra. Jag talar om kölden som slog till för några dagar sedan med full styrka. Min egen uppfattning om temperatur är att noll är gränsen för när man börjar frysa, -10 är gränsen för vettig verksamhet och -20 upplever jag som absoluta nollpunkten, dvs när allt står stilla. De senaste dagarna har vi varit mera under än över -20 så det har inte hänt så mycket, eller som en bekant kommenterade när jag träffade honom på lokala pizzerian häromdan: “idag je itt en na bondas”

Orasken till att jag ogillar kölden såpass mycket som jag gör är rent praktisk. Jovisst – det är inte kul att vistas ute i köld, än mindre att vara tvungen att jobba i densamma, men nu har jag ju den fördelen att jag för det mesta kan ta mig in ur kylan och jobba inomhus istället, så det är inte där skon klämmer. I en tidigare blogg har jag ju också skrivit om hur mycket nytta kölden gör för naturen och kommande odlingssäsong, så där ligger inte problemet heller.

Problemet är att kölden gör en så kollosslat sårbar. Det är inte mycket som behöver gå fel när det är -25 grader för att katastrofen skall grina runt hörnet. Det fick jag erfara häromdan.

Med 20 minuter innan avfärd till jobbet satt jag och stirrade på en TV som just hade slocknat framför ögonen på mig. Vid närmare titt hade också endel annat slocknat i huset – men inte allt. En fas hade alltså slagits ut i huvudskåpet som är beläget ute på åkern. Inget större problem om det inte varit för att jag – som kör land och rike runt och föreläser om att vara förberedd – inte alls var förberedd. Var hitta en 25A propp såhär i den tidiga morgonen och dessutom under lite tidspress?

Det löste sig, jag hittade en i eget lager och satte dit den – problem solved för denna gång. Däremot fick man igen en tankeställare om hur det kunde gå om strömmen skulle brytas för en lite längre tid vid dylika temperaturer. Vi som bor på landet skulle nog klara oss ganska bra, men lätt skulle det inte vara. Pratar vi -20 så startar få fordon utan motorvärmare. Lite el får man från egen generator, bara man har bensin i lager. Matlagning klarar man med gas – bara man har gas i lager och inte har släppt den för kall. Många känner inte till att grillgasol inte går att få liv i vid kallt väder. Vatten skulle vi ha tack vare reservkraft i vattenverket, men det riktiga sorgebarnet blir avloppet. Utan el, inget avlopp och det är sjufallt värre att vara utan vatten ut, än vatten in. Kort sagt, kylan är inte bara otrevlig, den är också direkt farlig.

En kort överslagsräkning ger vid handen att om ovanstående propp hade fått för sig att lösa ut efter att jag åkt iväg, och ingen hade märkt det på 8 timmar hade notan blivit över 5000 euro, och vad försäkringsbolagen säger om sånt vet jag inte, säkert hittar dom nån klausul som undantar elavbrott på onsdagar från utbetalningsansvar.

När jag skriver detta är det -19 ute och jag har en halv timme försökt få liv i Zetorn, med ringa framgång. Det var just när jag noterade att inte ens sladdarna till laddare ville samarbeta som jag kom på tanken att precis just denhär kylan som jag hatar så att ord inte räcker till, den är i alla fall en bra vän, för den visar att ännu står det rätt till i naturen och odlingsmarken, den mår bra nu!

Vid tiden för bilden började uppgivenheten närma sig, men rätt snart efter detta smällde Trotjänaren igång, för som ni vet, en Zetor startar i hur kallt som helst, bara batteriet är hyfsat i skick (och ingen sommarbrännolja har haft tillträde till tomten)

En bekant kom nyligen hem från Kap Verde. Hon förundrade sig över vad folk där pratade med varandra om eftersom det var precis samma väder varje dag. Sol och 8 m/s blåst. Jag håller med, en stor del av smalltalket, åtminstone på landsbygden skulle nog gå i stå om inte vädret fanns och varierade

Alltså skall vi prata väder

Vintern såhär långt har ju varit lite speciell om man säger så. Visst hade vi gröna jular bl.a 2006 och 2007 och ibland även innan det, men något i denna dignitet tycker jag mig inte minnas. Nu förhåller det ju sig ändå så att jag för min del är helt nöjd för som den insatte bloggläsaren vet så är det ju endast vår och höst som jag fungerar som det var tänkt. På sommaren är det för varmt och på vintern för kallt. Ja utom denna vinter då. Visst har det varit mörkt och visst har det varit vått, men hellre det då än snö och kallt. Enligt mig då.

Problemet är dock att det finns ett problem. När man sysslat med lantbruk i snart 30 år så börjar man utveckla en  känsla för vädrets rytm. Och den känslan bådar ofärd nu. Det brukar nämligen vara så att efter en “bra” vinter (bra enligt mig då) så brukar det följa en veritabel skräpsommar. Inte så speciellt nederbördsrik, men kall. Dessutom brukar det minst en gång på 1o år vara en riktigt skräpsäsong (1974, 1985, 1992 och 2004), så det är väl dags nu då igen. Jag har alla produktionsförnödenheter beställda redan, men om inte kölden kommer snart så kommer dom nog att få vila i lagret till nästa år. Och ersättas med trädesväxter och eventuella höstdito.

Detta med att spå i rönnbär eller att titta på åns vattenstånd har jag en bekant som är en riktig fena på. redan i mitten på november meddelade han att vintern kommer den 16.1 och ensligt vad rapporterna nu berättar så verkar det inte att kasta på så många dagar. Denna kunskap härstammar från tidigare släktled som lärt det vidare, och nån humbug rör det sig absolut inte om, det har nog stämt för många gånger för det.

Så oavsett hur mycket man än njuter av den varma vintern så är den onormal och bådar inte gott. Både temperaturen och nederbördsmängden skall vara någorlunda konstant från år till år, så det betyder obönhörligen kall och torr sommar 2014. Ännu mera säkert är det att en hel del skadeotyg och annat knytt som naturen brukar ta död på under vintern kommer att leva i högönsklig välmåga i våra åkrar nästa sommar. Det är inte heller bra för insektsmedel är det sista kemprepratet man vill använda eftersom det också tar död på nyttoinsekter. Därför är det bättre att inte odla alls, och passa på och markförbättra med kvävebindande växter istället.

Nu har förstås inte alla tåg gått ännu, än finns det tid för kyla och elände och visst, februari brukar ju vara kallaste månaden så än hinner allt reda upp sig. Ambivalent var ordet, jag vill ha värmen kvar, men jag vill också ha kyla. Snö däremot, det klarar jag mig gott utan, för snön har jag intensivogillat sen jag var barn.

I sammanhanget passar det att visa en bild som togs på trettondagen och inte är det minsta stylad. Det handlar om skogsarbete i kortärmar första veckan i januari.

Och oavsett hur trevligt det är – så är det inte normalt.

Avslutningsvis en liten lustighet. Datorns stavningskontroll hade svängt ordet “kölden” på sista raden i tredje stycket till “ölen” Dvs om inte ölen kommer snart tänker jag inte odla nåt i nästa år. Kanske tur att man läser genom texten innan den publiceras.