Författare: Kalle

Så här på julaftonseftermiddagen medan vi väntar på tomten, eller kanske skinkan, så skall jag dela med mig en liten historia just om en skinka, och hur olika vi människor uppfattar samma historia.

Vi skall bortemot ett knappt halvsekel tillbaks, men platsen är densamma, dvs mitt grannskap. Historien återgavs mig häromåret av Max Lindfors, en från gårdarna utflyttad inföding som var med då detta begav sig.

På sjuttiotalet var det ännu mycket vanligt med “svenskar” som kom hem till somrarna. Nästan varje gård hade sina egna svenskar, och många ödegårdar befolkades under sommarhalvåret med folk som man inte kände och ännu mindre visste varför dom fanns just i det huset, men utdöda släktingar och konstiga arv brukade vara svaret.

En av dessa människor hette Sigge. Tror jag. Jag har ett svagt minne av Sigge, han körde moped och tyckte om att umgås med lokalbefolkningen, vilket gjorde att han ofta var “hemma” mer än bara under semesterveckorna.

En sommar var han längre i trakten än vanligt och då skaffade han sig en gris. Grisen var en väldigt likadan gris som Emil i Lönnebergas “griseknoen” Den sprang med överallt och när Sigurd körde moped så sprang grisen bredvid. Grisen åt förstås allt som Sigge åt och levde gott och frodades. Alla lokala bönder kände till Sigge och grisen och alla pratade om detta lustiga par som syntes hela sommaren och hösten i vårt grannskap. Själv tror jag att jag har ett mycket svagt minne av dessa två, Sigges moped minns jag i varje fall väl.

Denna historia slutade med att grisen mot höstkanten åkte iväg i Österbottens Kötts slaktbil och alla i grannskapet var förgrymmade. Enligt hörsägen knöts det nävar både här och var över hur Sigge tänkte när han satte en sån gris på slaktbilen. Jag insåg också det brutala i att skicka ett husdjur till slakt och kände en viss empati med grisen och grannarnas ilska över att skicka ett tamdjur till slakt.

Nu var det dock inte det som var den ömma punkten, utan den kom i det för mig överraskande slutet som löd:

“…och visst hade alla rätt att vara förbannade över tilltaget, för varenda en skulle ju ha velat slakta den grisen själv, så god skinka som det måste ha varit efter all husmanskost som den hade fått”

Så olika ser vi på saker.

Med den lilla skinkstory önskar jag alla bloggläsare en Fruktansvärt God Jul och hoppas att Ni har mest närproducerat på Ert Julbord. För då blir det en God Jul.

Salig i sin uppenbarelse står den där. Jag passerar den nästan varje dag och ser det långsamma gnaget av tidens tand som sakta förvandlar min första arbetsplats till en byggnad utan större skönhetsvärde. Ibland kan dock tankarna få fäste i trappräcket och tvinga mig tillbaks till en helt förgången värld, som jag ändå hade nåden att få uppleva – åtminstone lite.

Andelshandlarna var landsbygdens flaggskepp. En andelshandel fanns i varje by med självaktning och den bars upp av trofasta kunder från byn som gjorde att verksamheten blomstrade. Detta förstås i en tid då konkurrens bara betydde valet mellan Österbottens Kötts eller Karjakuntas slaktbil. Precis just innan Yttermark Andelshandel började sin svanesång hade jag förmånen att få jobba där en sommar, som chaufför på lilla lastbilen. Det var sommaren 1984 och det var mitt allra första jobb.

Att jobba på lilla lastbilen (som f.ö var en Dodge) innebar att man körde distribution ut till kunderna. Resorna var inte såå långa. Man hölls inom byn, förutom någon enstaka sväng till stationen i Finby, dit det var 10 km, och det var det längsta man körde. Trots det lilla området så var vi två avlönade på bilen, en chaufför och en hjälpkarl. Den här sommaren var ordinarie chauffören Nils hjälpkarl och jag fick köra. Varorna vi körde ut till kunderna kördes gratis ut, under den enda förutsättningen att kunden själv inte kunde få hem varorna forslade. Det betydde att lasten oftast var höns- och svinfoder, men även mycket väl kunde vara en limonadkorg till någon cykelburen dam. Tänk Er detta idag. En lastbil med två personer i kommer in på gården och levererar limonadkorgen man köpt en stund tidigare på affären. Gratis!

Själva affären var ett varuhus i miniatyr. Där fanns egentligen allt man behövde. Matavdelningen kände inte till begrepp som Kebab och Tex-Mex, men buskorv och bagarbrö fanns det desto mera av. Varje arbetsdag började med att jag hämtade färskt rågbröd och färska grisar från Andelshandelns eget bageri ca en km bort.

Matavdelningen sysselsatte kanske fem personer. På tyg och klädavdelningen stod Elna och pratade bort tid och sålde stickor och garn. Järnavdelningen sysselsatte några personer, lantbrukshandeln några och ute i spannmålstorken fanns Harry på heltid. Varor fanns det som sagt lite av varje, min första bandspelare kom från “handlin” och vår första färg-TV var också köpt där. Utöver detta fanns det tex maskin att blanda målfärg i. Inte så modern som idag, den sköttes manuellt, men precis som idag kunde kunden få precis den nyans han önskade. Utan att åka ur byn. När jag första arbetsdan visades runt av Eli, frågade jag om det fanns något dom inte hade, och svaret kom snabbt; “Nä, men kattungar är det beställningstid på”.

Det var just så det var. Det man köpte beställde man på handlin, eller någon av de två filialerna som levde och mådde väl. 1984 hade Påttan just lagt ner, men Grennlibodän och Näveråsin levde i högönsklig välmåga.

95% av bönderna köpte 95% av sina förnödenheter på handlin. Det vanliga var att man körde ut en pall Kana-Herkku eller Sian-Herkku i 40-kilos säckar. Sådana kundbesök gjordes kanske sex per dag. Några riktigt stora svinfarmare kunde faktiskt ta två ton i gången. Lantbruksmaskiner köptes vanligen ur lagret. Lagret hade visserligen börjat minska 1984 men nya spannmålsvagnar, harvar och plogar fanns fortfarande i lager. Några begagnade traktorer fanns också, men ville man se på en ny International var det Maskincentralen inne i centrum som gällde. Samma gällde Sampo-tröskorna som vid denna tid hette 410 och var röda. Till salu på handlin fanns också bensin och det såldes givetvis med betjäning, så mellan foderlassen sprang man iväg och tankade bybornas bilar.

På kaffepauserna åt vi bageriets grisar och drack kok-kaffe som då ännu någon kunde koka, så att det blev det godaste kaffet man smakat.

Den man dock verkligen såg upp till var Olle, han som körde Handlinas större bil, en Scania 111 med släp. Japp, Yttermark Andelshandel hade egen långtradare som fem dagar i veckan hämtade det nyss nämnda djurfoder från Raisio. Olle åkte iväg 04.00 varje morgon och kom hem mot eftermiddagen med den mängd foder som i stort sett såldes under det kommande dygnet. En dag den sommaren fick jag låna Olles Scania och utan släp åka till Vasa för att bunkra på SOKs centrallager. Det var en stor dag i 19 åringens liv. Bara att vara ensam i Vasa, och dessutom “ute på uppdrag” var ogreppbart. Att jag sedan både körde sönder pressenningen och körde vilse i Vasa förstörde inget av den stämningen. Än idag kan jag minnas varorna på det lasset. Det var styckegods i sin vidaste mening. Bak-råmaterial till bageriet från något som hette Leipurien Tukku, cyklar, gräsklippare och råttgift från SOK. Spån- och fanerskivor från Puukeskus och en hel massa järn från Hartman. Allt i en salig röra.

Andelshandels chef var min namne, Kalle. Han satt på sitt kontor och styrde verksamheten suveränt och med järnhand. Han styrde egenväldigt över anställningar och uppsägningar, över andelskassans utbetalningar och inkasso. Ibland kunde man nästan få ana att det var han som ägde byn, så mycket kunde hans beslut påverka böndernas vardag. På gott och ont förstås.

Denna härliga sommar lärde jag mig dock ett nytt ord.

Fussion

På hösten samma år gick Yttermark Andelshandel,  Närpes Handelslag och La-Syd i Kristinestad ihop till Westbotnia, och kräftgången började. Nu minns jag inte hur det var med Övermark och Pörtom Andelshandel, men jag har ett minne av att dom stod utanför fussionen. Sen gick det mesta galet och hela baletten slutade i konkurs på 90-talet. Då kom Eepee och sopade bort alla spår av kooperationens flaggskepp. Byggnaden hyste flera olika verksamheter och flera företagare har försökt sig på matvaruaffär i huset, men tiderna har ändrats så pass att det inte verkar fungera mera. Det är nog för nära till Halpa-Halli och K-Supermarket.

Må väl vara att alla – även jag – inser att Yttermark Andelshandel inte skulle ha kunnat fungera i dagens värld, men ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur det gått om inte fussionen 1984 hade gått igenom. Eftersom detta var närapå första gången det talades om sammanslagningar så svalde sgs hela andelsstämman på hösten betet om Det Nya Stora Handelslaget där ALLT skulle bli bättre. 2013 tror jag inte det betet hade varit lika attraktivt. Ändå gör vi gång på gång på gång om samma misstag.

Tiden förändras och vi med den, men som sagt ännu kan jag ta en sväng via lastbryggan “åp handlin” och minnas alla mina första kolleger. De flesta av dom är idag hädangågna, men inte alla. Så gott som var och en av dem lärde mig något som jag tagit med mig på färden. Det kanske var sommaren “åp handlin” som gjorde att jag blev transportbranschen trogen i nästan 30 år. Hur det än är med den saken är jag glad att jag fick vara med på en hörn under den lokala “handlinas” historia. Faktum är att allt det ovanstående var ännu mera utpräglat på 60- och 70-talet. Men från den tiden minns jag bara hyllorna med Pax och 5-pennis tuggummina. Och att en vaniljglasstrut kostade 60 penni.

Den klassiska frågan ställde After Shave & Galenskaparna i den klassiska revyn “cyklar” redan på 80-talet. Detta i en parodi på Hamlet och livets stora frågor. Den repliken brukar poppa upp i huvudet när man funderar över lite större beslut i livet och just nu går jag och grubblar på ett sådant igen.

Det började som vanligt med en dröm om en ny maskin, denna gång var det harven som stod på tur. Inget uppseendeväckande i det för mina maskinaffärer är i allmänhet planerade ca 10 år i förväg och följer ett fast schema. Nu skulle då s-pinnharven bort och en ny komma istället. Den gamla Kvaernelanden (i detta fall Väderstad licenstillverkning) är av årsmodell slutet på 80-talet så speciellt förhastad kändes inte affären. Från början trodde jag i min enkla enfald att det bara var att välja mellan Multiva och Väderstad och sedan slå till, men först visade sig valet mellan dessa två inte vara så enkelt som jag trodde, och i takt med att beslutsångesten attackerade från hög höjd, började också nya främmande tankar attackera mitt huvud.

Först och främst handlade det om plöjningen. På mitt leriga hemman är höstplöjning ett måste, vänder man jorden på våren torkar den till obrukbarhet innan åkern är färdigplöjd. Däremot prövade jag att köra med enbart Carrier (tallriksharv) i stubben i våras och trots att det inte såg speciellt bra ut var inte resultatet så illa. Utöver detta suger plöjningen en massa bränsle och ännu mera tid. Alltså skulle det inte vara fel att åtminstone lite komma från den.

Plötsligt en dag så bara stod den där. En  Väderstad Rapid direktsåmaskin på Agri-Markets gård. Och till salu var den förstås. Dyr så att änglarna gräto, men där var den…..

Sen åkte tankarna iväg. Med en sån maskin i huset skulle jag inte behöva byta harv, inte för att det kanske inte skulle behöva harvas men jag skulle bra klara mig med Kvaernelanden. Redan där skulle man spara pengar. Sen skulle man inte behöva plöja alls egentligen, men ändå kanske för säkerhet 1/3 av hemmanet per år, där skulle det sparas……150 liter per år. Kanske inte världens största inbesparing, men ändå. Då skulle man kunna direktså, lättbearbeta, obearbeta och odla konventionellt allt efter tycke och smak. Tänk vilken fröjd. Alla portar öppna. Efter att dessa tankar lagt sig bekvämt i huvudet började jag fundera över finansieringen och när jag hade räknat en stund var jag nästan inne på att en dylik apparat skulle betala tillbaks sig själv på några år.

Struntprat

Så är det naturligtvis inte. Maskinen är dyr som en jag vet inte vad, och den skall ändå bara användas några dagar per år. Dessutom har jag en bra såmaskin som visserligen skulle ha givit bra kreditering, men den är ju ännu inte betald utan ägs av banken så inte det heller sådär bara.

Fast ändå, den skulle ju tjäna in sig själv. Efter en mera saklig beräkning gör den nog det –  efter ca 35 år.

Bränsleinbesparing ca 300 liter per år. Tidsbesparing ca 10 timmar per år. Minskad skörd (enligt rykten) 1000 kg per år. Kostnad 300 ton vete. Näpp den ekvationen går inte ihop.

Sen är det ju så att jag skulle klara mig med en traktor mindre utan problem, jag skulle inte behöva byta harv och inte heller (i princip) ha någon plog. Därför är inte den här uträkningen helt utan bak- och framsidor, men just nu blir det nog inte någon Rapid på hemmanet. Inte än i varje fall. Tror jag.

Vet inte varifrån uttrycket kommer, men det är ett vedertaget uttryck på andra sidan Teuva-rån.

Vi bor vid en grusväg. Eller rättare sagt, en grusväg går rakt genom vår gård. Bodelen och gårdsverkstaden på östra sidan, produktionsbyggnader på västra sidan. I sak har jag inget emot en grusväg, den håller nere trafikvolymen en del och hastigheten en annan del, men ibland under menförestid kan påfrestningarna på nerverna bli stora. I höst har vägen varit nära sina egna personsämstarekord, just i skrivande stund är den nog i det  sämsta skick den varit i under min mansålder.

Aggregationstillståndet för vägen ligger någonstans mellan gröt och välling och hela upplevelsen är så mjuk att det faktiskt inte går att framföra fordon på ett vettigt sätt. För ca 10 år sedan gjordes en grundförbättring av vägen då det lades ut duk  och leran byttes ut mot krossgrus som sedan fick en yta av bra grus. Innan det var vägen så miserabel att jag vid åtminstone två tillfällen satt fast med skolbussen i leran och fick använda kunskaper från TPK i Dragsvik för att komma loss. Efter grundförbättringen har dock vägen varit helt godkänd. Några dagar på hösten och några dagar på våren har den varit lerig, men inte desto värre än att man kunnat leva med det.

Vad som riktigt har hänt nu vet jag inte, ett problem förstås att staten i sin spariver sålt bort sina sista väghyvlar (vägbjörnar) och nu försöker man istället skrapa sina grusvägar med en Sisu med underbett. Säga vad man vill om Sisu med underbett men denna uppgift är dem övermäktig – tydligen.

Vad gäller vädreromständigheterna vet jag inte att det skulle ha varit speciellt otjänligt i höst, ingen kan ju påstå att det regnat speciellt mycket eller så.

Alltså framlever vi nu våra dagar vid en väg som inte riktigt går att använda. Den annars sparsamma trafiken har nått nollpunkten och det enda som tar sig fram är skolbussen – idag framförd av nya krafter – och några fordon till. Det ser närmast ut som när en lastbåt kämpar i drivisen, det går framåt, men inte mer.

Lite skäms jag nog över att gnälla på vägen. Efter mitt besök hos kollegan Charlotta i somras vet jag nog att många har det värre. Att ens jämföra vårt menföre med hennes är som att svära i kyrkan. Vi har ju E8 några hundra meter bort och tar man sig dit torrskodd är problemen ur välden. Fast det gör man ju inte. Torrskodd alltså.

Men ända – just nu är vår Östra Linje ren och skär underhållning – dålig sådan.

Det kan inte hända. Det har hänt!

Enligt fysikens lagar kan inte materia upplösas och försvinna spårlöst, men jag lovar – det kan den visst. Såhär går det till:

På Amazonesprutan är sista sprutsektionen en kort sak på ca 30 cm och med ett munstycke på. Om denna lossnar går det helt enkelt inte att spruta, och ej heller att undgå att märka det. Dels blir  tryckmätaren galen och sedan ser man ju direkt att vätskan står som ur en brandspruta rakt ut till sidan. Ifrågavarande sektion började sitta löst för mig under säsong i år och åkte också av två gånger. Båda gångerna blev det förstås att hoppa ut hytten, hämta röret och sätta fast det igen. En procedur på 30 sekunder.

Tredje gången blev det lite annorlunda. Jag hittade inte rörbiten i den höga kornbrodden. Det verkade märkligt för inte nog med att röret är 30 cm långt, munstycket är klarrött så det borde vara enkelt att hitta. Det var det inte. Sprutnatten fick jag ge upp, två dagar efteråt letade jag rör i åkern och trots att jag visste på 1 x 6 meter när var röret måste ha fallit så gick jag bet. Det blev att vänta på trösktiden och då skulle det ju inte vara någon konst att hitta röret, i princip bara att plocka upp från stubbåkern.

Nähä!

Efter skörden letade Lovisa och jag efter röret i tre repriser och jag började bli mer och mer förbryllad. Jag har svårt att se att något djur eller fågel åkt iväg med ett plaströr som luktar Axial, ej heller ser jag framför mig någon mänsklig åkervandrare hade kunnat intressera sig för röret. Åkern är så pass nära huset att inga “obehöriga” brukar befinna sig där.

Nu är åkern plöjd och jag kan bara konstatera, materia kan visst upplösas och försvinna och om så inte är fallet, så väntar jag med spänning på att hitta pappas vigselring som också lär vara nerplöjd i en av mina åkrar. Skulle onekligen hellre hitta den än ett plaströr till en Amazonespruta. Fast visst irriterar det också, men förbryllar kanske mer ändå.

Någon tänkare sa nångång; En människa borde vara som en Hankmoharv – ställbar. Dethär med att vara ställbar gäller möjligen Hankmoharven, men i ännu mycket högre grad plogen, och det oavsett märke och modell. Alla jordbruksmaskiner skall ställas in på någotsätt, men ingenting är på långt när så krävande som plogen, och samtidigt så totalt oförlåtande, eftersom varje misstag syns direkt i slutresultatet. Jag var runt 10 år när jag började plöja – visserligen med en plog som pappa noggrannt ställt in, men ändå. Redan då märkte man bla att hastigheten hade betydelse, och i takt med att bekantskapen djupnade som mångdubblades också problemen. Det var tyvärr så att pappa inte riktigt hann lära mig plöjningens ädla konst, i början ställde han och jag körde, sedan var han helt plötsligt för gammal och jag fick klara mig själv. Tyvärr minns jag också mycket väl vad ha sa när han sista hösten ha levde tittade till en åker som jag plöjt; “Det ser ut som där hönsen krafsat” var betyget.

I många år körde jag 3-skärig Kvaerneland, kompletterade sedan med en skiva till för att sedan 2002 ta ett djupt andetag och köpa en riktigt dyrgrip, en 4-skärig Kverneland växelplog med steglös tiltbredd 12″ – 20″. Och med den fick jag inte bara en fantastiskt bra plog, jag fick också helt nya bekymmer. Fast en växelplog fungerar på precis samma sätt som en tegdito så är det ändå många saker som skall ställas annorlunda, vissa förstår jag inte ens varför. Jag har tex aldrig förstått varför en tegplog måste ha olika nivå på bäraxeln, medan en växelplog har en rak axel. Om man tittar i en instruktionsbok för traktor eller plog blir man riktigt yr, för enligt den måste man ta hänsyn till allt från framaxelns bredd till vinkeln på hydraularmarna – något som åtminstone jag med glädje hoppar över.

Principen är ju förstås enkel, alla fyra skivorna skall gå lika djupt och bli lika breda. På växelplogen tillkommer sedan den bonusen att detta skall stämma åt två olika håll, vilket naturligtvis grötar till det ytterligare. Plogen kan gå som styrd av Jungfru Maria åt ett håll, bara för att verka styrd av mörkrets makter när man svänger åt andra hållet.

Denna helg har jag kört ca 10 ha och inte på hela tiden fått bukt med att första skivan varit för bred, men bara åt ett håll. Det har något att göra med att plogen inte kommer riktigt rakt efter traktorn, men varför den inte gör det kan jag inte begripa. Man märker också på bränsleförbrukningen att något är fel. På lördagsförmiddagen sörplade Valtra brännolja av en sådan kaliber att jag började misstänka att någon oljesheik skulle dyka upp och ge mig ett diplom. Detta blir förstås följden av att plogen inte kommer rakt efter, utan kämpar åt ett eget håll – mot traktorns vilja.

Sen kommer det rent geografiska problemet mot. Det är här växelplogen visar sin styrka, för just på geografi är växelplogen ljusår överlägsen sin tegbror. Kan man bara köra en rak fåra blir det mesta rätt med växelplogen. Det är bara det att inte ens det är så enkelt. Fåran har en tendens att självböja mot slutet av längden och varför vet jag inte ens, det liksom bara blir så. För att motverka detta skall man svänga med plogen mot det plogade området på vändtegen, men det är så mycket lättare fysiskt att göra tvärtom – och så har man bananfåran som ett brev på posten.

Jag har också förstått att om tiltan faller precis som den skall så bildas en ränna strax under denna som hjälper vattnet att rinna bort på våren. För mig brukar inte tiltan falla som den skall – den faller sönder. Det beror till stor del på att jag ensvisas med att köra på 20″ men inte håller den speciellt bra ihop med 16″ inställning heller. Detta trots att jag plöjer i lera, som borde vara formbar.

Det är alltså inte för intet som det ordnas plöjningstävlingar. Jag har engång blivit ombedd att ställa upp i en dylik. Den gången avr det lätt att säga tack men nej tack. Jag hade lika gärna kunnat ställa upp i en sångtävling, matlagningstävling eller varför inte Mister Universum. Framgången hade varit samma i alla nämnda fall.

Ur boken “ploginställning for dummies” ställer jag nu två frågor till Er som är bra på detta:

1: Skall sidobegänsarna vara lösa eller låsta. 2: Skall man använda det runda eller det ovala hålet för tryckstången på plogen.

Det enda jag kan trösta mig med när jag tittar på åkern som borde ha fina fåror, men som mera ser ut som nått man harvat är att, visst, det ser inte ut som i handboken, men det kommer säkert att växa något där i nästa år också. Varför jag drar slutsatsen – vackra plogskivor är överskattat. Tror jag.