Författare: Kalle

Så är det då på plats. Det dyraste man någonsin köpt utan att ens det minsta lilla vilja ha det, eller ens ha någon nytta av det. Det Gyllene Kommunala Avloppet. Det är knappast rätt forum att gråta över detta faktum här, så jag nöjer mig med att återge det praktiska, resten kan jag gnälla över någon annanstans.

Det skulle alltså dras avlopp. Det vädrades problem. Detta pga att istiden roat sig med att placera lejonparten av sina stenar just på min tomt och hemman. När det kommunala vattnet grävdes med en Ford 5000 traktorgrävare 1967 kom man 10 meter i veckan pga stenarna, och varje bygge på hemmanet har fördröjts av dessa tysta problemtyper, så varför skulle just detta projekt vara ett undantag?

Vi har vetat om -och gruvat oss- för detta i ca fem år. Trots det kom startskottet ganska oförhappandes eftersom grannen inledde sitt jobb i slutet på sommaren. Eftersom Det Stora Vattenverket hade ålagt oss att dela på hi-tec dyngbrunnen som ingår i receptet så var det ganska naturligt att vi anslöt oss ungefär samtidigt. Så kom det sig att här sattes skopan i marken en vecka efter beslutet. Snabba ryck ibland.

Grävsträckan var 70 meter gräsmatta med några hinder. En tallstubbe var ingen match för Kobelcon, däremot livlinan för Bondbloggen, bredbandskabeln blev ett problem. Först att hitta den, sedan att gräva under den. Jag kan meddela att när en 1 kubikmeter stor skopa arbetar runt en fiberkabel på några centimeters avstånd, då är man glad att man själv står med en spade i näven, och inte sitter i grävmaskinen. Bra gick det dock, mycket tack vare en skicklig maskinist. Däremot fördröjde nog bredbandskabeln jobbet med kanske två kvällar. Vi jobbade kvällar och helger, detta pga att både entreprenören och jag jobbade med annat på dagarna, och eftersom vi är både grannar och barndomskompisar så ställde vi arbetstiden utgående från omständigheterna.

Här syns den frilagda bredbandskabeln

Vädret om något var på vår sida. Egentligen borde ett grävprojekt i mitten på oktober vara rena rama lerbadet med rasande dikesväggar och fastnade gummistövlar. Nu gick det bra med lågskor i dikesbotten, och det fanns mera damm än lera, så det var verkligen hemåt. En dag regnade det och den dagen rasade också diket en gång och flera timmars jobb fick göras om. Jag vill inte ens tänka tanken på hur det hade varit om det regnat alla dagar.

Efter 7 kvällar och tre hela dagar var så projektet klart. Mycket tack vare entreprenör Fredrik Sax men också med hjälp av vädret och sist och slutligen – avsaknaden av stenar, hade allt gått över förväntan. Ingen sprängning och inget omfall av linjen behövde göras, som tur var.

Så till slut, sent på kvällen den 8 oktober var den nya tiden inne och systemet kunde provspolas. Nu åker då vårt avloppsvatten från huset, 70 meter till en pumpstation och därefter över vägen in i stomröret, varpå färden till reningsverket inleds. Den är lite på 20 kilometer. Hittills har det räckt med 130 meter total rörlängd, så ändringen är märkbar.

Jag bara hoppas att ändringen är lika märkbar för miljön, för annars är det nog en dålig investering.

Till slut några bilder på månlandaren som är hjärtat i systemet, nämligen Hi-Tec Dyngbrunnen.

Onergrävd ser den faktiskt som något som väntar på take-off.

En interiörbild av underverket. Innan ibruktagning.

Det finns ett stående skämt inom bondekåren. Man står där vid reservdelsdisken och berättar att visst var det otur att typ såmaskinen skulle gå sönder just nu då den behövs. Naturligtvis är det så att maskiner går sönder när dom används, inte när dom står stilla. Eller kanske ändå inte.

Den här helgen började dåligt. Det första som hände efter kaffefrukosten var att jag körde sönder en 800 kg säck med utsädeshavre. Tack och lov inträffade detta på betonggolv och då är det lättare att ta vara på och städa upp, men ändå är det multumirriterande att köra sönder säckar. Dels för att det blir extra jobb men kanske främst för att det är så frukansvärt dåligt för traktorförarens självkänsla, det händer ju inte om man ser sig lite för.

Gårdagen innehöll annat program så säcken och dess innehåll blev ett projekt för dagen idag. Det var ett utstående järn som skadat säcken men så pass nära tröskan att det mesta av innehållet rann ut under densamma och så kan vi förstås inte ha det. Man kan inte hermetiskt rengöra tröskan för att inga gnagare skall ha något att äta där, och sedan duka upp ett långbord undertill. Alltså skulle Claas, som redan inlett vintersömnen väckas och flyttas undan. Hämta batteri, starta, köra ut. Det är ju ännu varmt ute så det var inte så svårt. Utanför hallen lät jag tröskan gå medan jag skottade ihop havre inne i hallen. Bättre så än två kallstarter.

Sen skedde saker snabbt. Ett kort missljud, åtföljt av två konstiga smällar och så gjorde Claas en insats för miljön och stannade. Ute. I oktober och just innan mörkret lade sig över hembygden och lika just efter att meteorologskrået börjat prata om kallare väder.

Vad som hände har jag i skrivande stund ingen aning om. I bästa fall igensatta bränslefilter, i värsta fall vad som helst. Nåja, refererande till skämtet i början så gör det ju inte så mycket, för det är ju ingen högsäsong nu, och den är faktiskt också ganska långt borta tidsmässigt. Men att min favoritClaas sover ute i natt och kanske gör det länge ännu, i värsta fall hela vintern är ingenting som påverkar min sinnesfrid det minsta postitivt. Tvärtom.

Förbonkade havresäck…….

Allt som nyttjas så nöites, säger ett ordspråk. Så sant som det är sagt. Såhär i plogtider är det extra aktuellt eftersom det är tid att se över slitdelarna på plogen. Det är nämligen så att en plog är näst intill en evighetsmaskin. Visst, den kan bli sned om man kör mot något hinder, och en växelplogs vändhuvud har väl någon teoretisk bortre livslängd, men jämfört med många andra maskiner håller en plog näst intill hur länge som helst om den bara sköts rätt. Rätt skötsel innebär byte av slitdelarna. En plog vänder ju jorden och kommer i kontakt med varenda sten som finns på hemmanet så visst slits den, men nu är det så finurligt utfunderat så just dom delar som utsätts för det största slitaget är lätt utbytbara och inte heller värda en förmögenhet. En plogskiva består dels av spetsen, som är det första som kommer i kontakt med jorden. Spetsarna brukar hålla ca 50 ha innan det är aktuellt att svänga dom. Spetsarna är alltså svängbara och kostar några euro styck så det är inte hela världen. Själva billarna (inte att förväxla  med skivan) år det som slits nästmest, men inte heller här någon större panik. Jag bytte billarna första gången på växelplogen nu över helgen och den är årsmodell 2002. Dvs billarna har hållit ca 400 ha men då skall man minnas att en växelplog bara sliter billar vartannat varv, så ungefär 200 ha stenig leråker håller en bill. De sk landsidorna börjar också vara nötta och kommer att bli bytta i år, men vad gäller sadlar, skivor och skivrister ser jag ingen anledning till oro än på flera år. Detta förstås under förutsättning att dethär med att backa in i stolpar på åkern inte blir någon vana. Den manövern kostade en skiva i förrfjol.

Här har vi då en bill som gjort sitt och en sprillans ny som väntar på att få börja skiftet.

Att byta ut slitdelarna är inte heller något som kräver nån desto högre utbildning. Detta under förutsättning att man byter delarna i tid. Slarvar man med detta så flyttas nötningen över på muttrarna och bultarna och då kan det bli en hel del svärande och excerserande med vinkelslipen innan delen är loss. Om nånting lossnar och man inte uppmärksammar detta under plöjningen så kan också resultatet bli besvärligt eftersom nötningen då flyttas till “fel” ställe på plogen.

En växelplog är också ergonomiskt bättre att arbeta med i detta fall, eftersom man inte behöver ligga under densamma och böka med fastvuxna muttrar.

Detta om själva nötningen. Sen till det som tydligen kan diskuteras bönder och handlare emellan från begynnelsen till domedagen, nämligen huruvida man skall använda original eller piratslitdelar. Varje plogmärke har ju förstås egna delar som man ju hårt propagerar för i tid och otid. Samma sak gäller ju förstås tillbehörsfirmorna (typ IKH eller Grene) som ju saluför piratslitdelar till alla plogmärken.

Vad skall man då använda? Ja inte vet jag. Jag har inte ens kommit mig till att jämföra ordentligt eftersom jag av någon anledning (absolut inte av övertygelse) alltid hållit mig till originalslitdelar. Som jag tidigare nämnde så är inte årskostnaden så jättestor att det har blivit av att börja experimentera. Jag har inte ens erfarenhet av olika plogmärken eller modeller eftersom jag ärvde en Kvaerneland av min far och efter 15 år bytte den till en precis likadan men växeldito.

Vad gäller detta så hävdar t.ex Kvaerneland att man har nån hemlig ingrediens i gjutningen av slitdelarna som då skall ge dom närmast osannolik hållbarhet. Jag säger för min del – ho vet?

Plogen har för övrigt sett ganska likadan ut sedan urminnes tider, hästplogens skiva såg ut precis som dagens plogskivor, bara antalet har ökat med åren. Däremot har jag nu börjat se i vissa annonser att Lemken har fört in elektroniken i plöjningen, dvs det skall vara en styrenhet i hytten med vilken man styr plogens funktioner. För mig lite obegripligt för min plog har alltid vänt jorden utan ström. Och bra har det gått – tror jag. Plöjning är en konst, det ordnas ju tom tävlingar i den ädla konsten för som någon sa: Vem som helst kan måla en åker svart men att plöja – det är det inte många som kan.

Nu kan jag inte hålla mig från att avsluta med att citera ett inlägg på en diskussionssida på nätet som jag läste i förra veckan . Det handlade om att odla plöjningsfritt eller inte. Ett inlägg gjorde gällande att den som odlar plöjningsfritt behöver en skummarkör på tröskan, för att se var man har tröskat. Många kommer att säga mot, men jag håller med. Plöjning skall det vara och den skall ske på hösten. Basta!

……sjöng visst Håkan Streng i någon sedan länge glömd låt.

Idag har den låten och dess innehåll verkligen gjort sig påmind. Ibland kommer det upp saker som man borde ha frågat den tidigare generationen om, men antingen inte kom att tänka på det, eller helt enkelt inte visste att man var intresserad.

Denna gång handlar det om dränering och rördragning. Som jag tidigare nämnt så har det största stölleprovet norrom ekvatorn slutligen hunnit ifatt mig. Nu skall då anslutningen till det gyllene kommunala avloppet göras. och det betyder två saker. Ett grävningsjobb utan förbarmande, och ett stort hål i plånboken. Sen efteråt har man då nya problem som man inte vetat av tidigare. För ingen skall inbilla mig att ett system bestående av pumpar drivna med ström och 10-tals kilometer plaströr fulla med skit kommer att funka lika bra som dagens egna brunnar.

Detta om detta. Idag började jag så smått planera jobbet med att titta ner i ett par gårdsbrunnar. Utgående rör var ganska lätta att fatta vart dom tog vägen, men inkommande var värrigare. Varifrån kom dom? Det var tjocka betongrör, gamla tegelrör, plaströr och en och annan gul dräneringsslang huller om buller. Klart var att det blandats hejvilt dräneringsvatten och gråvatten och avloppsslam i brunnarna. Nu skall då dessa separeras åt. Dräneringsvattnet kan jag visst få behålla, slammet och gråvattnet vill samhället ha av mig så dom skall skiljas åt. Men vad är vad?

Min salig far skulle ha berättat detta för mig på en minut. Han visste allt om alla gårdsrör och precis allt jag borde veta nu fanns i hans huvud. Jag är fullständigt säker på att han försökt delge mig denna kunskap, men jag hade väl förmodligen gäspat och tänkt på bilstereon. Men vänta nu….Någonstans i bakhuvudet började en tanke formuleras. Fick jag inte ett kuvert av honom engång? Sa han inte att det kommer en dag då jag kommer att behöva detta? Stod det inte dräneringar på kuvertet? In och söka i arkivet och mycket riktigt, 20 september 2013 var alltså den dag han syftat på. I kuvertet låg ritningar över alla avloppsbunnar och vattenledningar på tomten. Tack pappa!

Riktigt allt klarnade inte, för dräneringsrören var tyvärr inte inritade, men i värsta fall betyder det bara att det inte just finns några dräneringar runt husen, och i så fall borde dom fixas med det snaraste. Men det viktigaste, placeringen av alla nergrävda slambrunnar, och rördragningen fanns med.

Nu är jag lite längre, eller rättare sagt mycket längre på väg men nu skulle det då gälla att omsätta detta i praktiken när den moderna tiden slår till med full kraft. Det blir ca 100 meter dike som skall grävas på tomten, förmodligen skall något sprängas och betongrören ut från huset duger inte längre. Det är inte klokt vad bildat folk kan hitta på ibland. Hoppas dom i varje fall haft vett att lämna korrekt information till eftervärlden. För det hade i alla fall min far.

Den ser inte mycket ut för världen – men för den frågande är den en skattkarta

Så har det då hänt igen. Det är egentligen inte ens värt att notera eftersom det händer ideligen, men ändå, man blir lika förvånad varje gång.

Redan när jag sådde kornet i våras hade jag en aning om att jag var för sent ute. Det var så in i norden torrt och kalendern visade 28 maj. Mycket riktigt kom inget korn upp på en lång tid. När andras åkrar var vackert jämngröna låg min kornåker som Sahara i solskenet. Ett ogräs här och var, annars inget.

Så där har då hela sommaren förflutit, det har varit en jeremiad av klagovisor i huvudet bara man tittat mot kornåkern. Jag försökte muta den med extra kväve men inget hände. Efter axgången gav jag upp hoppet. Visserligen var det fråga om tvåradigt Marthe, men axen såg ut som små förkrympta miniatyrer av kornax.

Nu i tröskningen sparade jag kornet till sist eftersom jag var så säker på att det var misslyckat att jag inte ville öda fina höstdagar på att köra bort det, utan gav mig på vetet före kornet, vilket egentligen är galen arbetsordning. När kornskörden inleddes tyckte jag nog att det kom ganska mycket i vagnarna med beaktande av den dåliga växten, och visst kanske jag noterade att vagnarna kändes ganska tunga efter traktorn, men ändå vågade jag inte tro på någon desto större kvalitet.

Ännu som så sent som när det var torkat stod jag och tittade på kornen i handen och funderade att detta är ju verkligen inte speciellt fint korn.

Idag fick jag då analysen som gav vid handen att det var det bästa korn som blivit odlat på denna gård under min tid. Hl vikten var över 68, att jämföras med 62 som brukar vara normalt för mig. Ha skörden kommer att stanna runt 5000 kg.

Så var det med det. Årsringarna hjälpte föga, igen en gång var dom mer fyrkantiga än runda.

Det är inte lätt att va bonde, men ibland är det rätt så lätt. Rätt så lätt har det varit nu en tid måste jag säga. Maken till problemfri skördesäsong har jag då aldrig upplevt, och någon enklare kommer jag heller inte att få uppleva, för det är fysiskt omöjligt.

Låt oss börja med vädret. En normal höst, vad det nu sedan är brukar man tröska en period, och sedan sitta i torken och titta på regnet ett par dagar, och så lite tröska och lite regn igen.  Ni förstår systemet. I år har det varit en (1) regndag under hela tröskperioden. Tiden har varit normal (24.8 -11.9) men vädret mångdubbelt onormalt. Jag minns så många höstar före tröskhytternas tid när man såg ut som en påpälsad eskimå vid ratten, omgiven av damm och en kall vind som inte ens enkla långkalsonger bet på. Så icke i år, temperaturen har legat långt över 20 grader alla dagar och solen har lyst med sin närvaro.

Sen kan vi nämna maskinerna. Både torken och tröskan har gått som schweitziska urverk. Inte minsta lilla antydan till problem. Mot slutet satt man nästan och höll andan för det är så osannolikt att inte ett enda verktyg förutom fettsprutan skall behöva användas under en skördesäsong. Eftersom det varit så torrt har det inte varit aktuellt med fastkörningar heller, något som tenderat att förekomma de senaste åren.

Till sist själva spannmålen. Den har också varit – perfekt. Lite korn gav jag mig på för fort, men det var inte kornets fel utan det var husbondens nerver som spelade honom ett spratt. Efter den läxan med en 13 timmars korntork lugnade jag ner mig och lade brådskan åt sidan. En tork (= en vagn) per dag har varit takten och det har för det mesta räckt till. De sista dagarna har dock farten skruvats upp lite eftersom meteorologerna har hotat med regn nu i flera dagar så nu mot slutet blev jag t.o.m tvungen att låna upp en vagn för att få logistiken att klaffa, men det gick bra ända in i mål. Tre vagnar har jag själv, i år behövdes alltså fyra. Kornets hl vikt var 67 vilket tangerar personbästa för mig.

En liten surprise har dock noterats, det var en liten överraskning för mig att det kommer tydligare fram att torken är någon nummer för liten sådana här optimala höstar, än krångliga höstar med många torktimmar. Detta beror på att vanliga höstar finns alltid regndagarna under vilka man kan “torka fast” trösktiden, men nu har torken rullat oavbrutet och med vagnar i kö hela tiden. Vår tork är på 100 hl (10 kubik) och den betjänar två hemman om sammanlagt 54 ha.

Teorin är ganska enkel, jag tröskar en vagn på 10 kubik på drygt en timme, beroende på sädesslag. Sedan drar torken en vagn och tar ca 6 timmar på sig att få det torrt. Vi är två om torken och om vi då kan tröska en vagn per dag så kan vi båda torka varsin tork under den vakna tiden på dygnet. Detta gör att när kedjan tröska-vagn-tork är optimerade mot varandra spelar det ingen större roll att maskinerna relativt sätt är små, det klaffar perfekt. Det skulle vara helt huvudlöst att skaffa större tröska när torken ändå skulle vara flaskhalsen. Det är bra som det är.

Trots det stora nöjet med säsongen och trots att allt är “till hus bärgat” så skulle jag gärna ta några dagar med uppehållsväder ännu, kanske mest för att hinna få tröskan rengjord innan den blir våt. Som det är nu kan hela tröskan rengöras med tryckluft på några timmar, att jämföra med fjolåret då rengöringen tog en vecka alla kvällar.

Avslutar med en bild från årets säsong. Bilden i sig själv är inte intressant. “Gubbe på tröska” är inget toppmotiv, utan det är outfiten som det det heter på modern svenska som är motivet. Shortsen är en indikator. Om man kan ha shorts när man tröskar, då måste man vara nöjd med vädret. I år har det gått de allra flesta dagar.