Författare: Kalle

I denhär butiken blir man inte gammal och van inte. Det spelar som sagt inte någon roll fast det redan ligger 22 + 10 odlingssäsonger i bakfickan, så gott som varje år uppstår ett “tummen i munnen syndrom”, dvs något som man inte upplevt förr och inte riktigt vet hur man skall hantera, än mindre vet hur man skall begripa.

I år var det grönskan i havren som inte lät sig begripas hursomhelst. Jodå, omogen havre är grön, det vet väl de flesta, många vet väl också hur mogen havre ser ut, dvs vit-gulaktig. Logiken är enkel, grön havre tröskar man inte, för den är helt enkelt inte mogen. Ofta har man dock problem med gröna kärnor, speciellt i sprutspåren om sprutningen blivit sen, men mot det finns det bot. Jag brukar köra en gång till i sprutspåren strax innan tröskningen för att köra omkull de gröna strån som man inte vill ha. Då gäller det att dom som ser vad man har för sig förstår det också, för annars kan nog nästa anhalt vara ett vitt madrasserat rum, så pass galet måste det nog se ut att köra omkring med traktor i en åker som skall tröskas senare samma dag. Ändamålet helgar dock medlen för gröna kärnor är av ondo allt genom hela processen, främst för att dom förlänger torktiden rejält, dom mognar alltså i torken, men också för att priset sänks om det finns alltför mycket gröna kärnor i partiet.

Detta om gröna kärnor. Det märkliga i år har varit att själva växten inte har gulnat och mognat trots att kärnorna gjort det. Jag har aldrig tidigare upplevt att den tröskade stubbåkern ser ut som en gräsmatta, grön istället för gul. Det enkla svaret borde vara att tröskaren är för tidigt ute, men det är inte så enkelt i år för kärnorna har definitivt varit tröskningsmogna, torktimmar på 4 – 5 är inget att gråta över när det gäller havren.

Inte vet jag heller om det är någon vits att gråta över den gröna halmen, men märkligt ser det i alla fall ut. Det som blir kvar efter Claas i år är inte en stubbåker, det är en saftig gräsmatta.

Jag kan bara gissa mig till grannarnas menande kommentarer när dom kört förbi. “Sirmanpå. Kalle ha tröska grönfodre i år.” Nej bästa grannar, jag har tröskat 4800 kg bra havre per ha, men det ser inte ut så. Jag vet. Men förstår inte.

Dethär inlägget ligger lite galet tidsmässigt, det skulle ha passat bättre för några veckor sedan, men enligt mottot “bättre sent som alltid” dyker det upp här och nu istället.

Rubriken syftar till någon gammal och dålig dansbandslåt som ändå fastnat i skallen. Den brukar dyka upp när beslut skall tas som inte är så enkla utan mera bygger på fingertoppskänsla än på fakta. I jordbruket får man ofta ta sådana beslut, det handlar om bearbetnigsmetoder, så- och trösktider sådjup, gödselmängder etc etc. Det största problemet är att man oftast inte får någon facit alls på hur rätt ett beslut var, det som är rätt en sommar kan vara väldigt fel en annan beroden på väder och vind och andra faktorer som bara inte låter sig jämföras.

En tid på året när detta blir speciellt påtagligt är i juni-juli när växtskyddet skall planeras och genomföras. Det finns kanske ett hundratal preparat på marknaden som alla har två saker gemensamma. Dom är dyra och dom är extremt effektiva om man använder dom rätt. Rätt använda kommer pengarna tillbaks, och ännu bättre, negativ miljöpåverkan uteblir eftersom alla aktiva substanser kommer till utnyttjande i växten. Fel beslut blir dyra och miljöpåverkan blir då också mycket mera kännbar, så det vill man ju undvika.

Problemet är alltså att man så sällan kan se huruvida en växtskyddsåtgärd varit motiverad, man ser ju resultatet men man ser ju inte hur det skulle ha sett ut om man gjort på något annat sätt. Utom då ibland då det syns riktigt tydligt.

Så gick det för mig med liggsädsbekämpningen i havren i år. Liggsädsbekämpningen är just en såndär åtgärd som oftast kräver flera verser av rubrikens sång. Man står där mitt i juninatten med 22 miljoner myggor runt öronen och försöker ta rätt beslut. Preparaten som går under samlingsnamnet stråstärkare är visserligen billiga, men har den nackdelen att dom försenar mognaden med minst en vecka, vilket man ju inte vill göra i onödan. Teorin säger att ju mörkare grön en åker är så desto mera klorofyll finns i bladen och då är det läge för stråstärkning. Ljus åker = ingen stråstärkning, mörk åker= stråstärkning. I teorin alltså, sen kan det variera pga av torka, jordarter etc etc.

Varför skriver jag nu då om juninattens vedermödor då vi redan innehar nästan september och den mesta havren börjar vara borttröskad. Jo för att i år fick jag undantagsvis facit på mina beslut. Det brukar vara strax efter axgången som liggsäden uppkommer som en följd av hårda regn och samtidig blåst, och liggsäd är något som man ABSOLUT INTE VILL HA.

I år kom dock regnen som skapade liggsäd ovanligt sent – men dom kom.

Det syns tyvärr inte så bra på bilden men i verkligheten ser man precis var Cyocel-medlet tagit slut i sprutan. Där åkern är Cyocelbehandlad står havren som tennsoldater, mera till höger i bild påminner den mera om soldyrkare på Mallorca – vågrät.

Så i år fick jag facit, jag gjorde rätt.

I går var det säsongspremiär i torken. Inte för att jag har tröskat något ännu, det faller liksom på sin egen orimlighet eftersom skörden ännu knappast kommit igång i Österbotten och jag brukar aldrig ligga i framkant, så förstås inte i år heller.

Däremot är min kompanjon i torken av den snabbare sorten och han tog mig förstås totalt på sängen när han ringde igår och frågade om allt var i skick för torkning. Konstigt nog var det det, jag hade tom provkört den utan mankemang några dagar innan.

Lite efter fyra igår eftermiddag fick jag så ett telefonsamtal som bådade ofärd. Efter fem minuters gång hade torken tvärstannat och gjort det på ett sätt som jag inte kände igen. Efter lite felsökning över telefon var jag inte alls klokare utan uppmanade till kontakt med lokal elektriker (som är min småkusin och bor en km bort – vi bor ju på landet) och innan han anlände hade två stycken 25A och tre stycken 10A säkringar hunnit lösa ut. Det var alltså ingen tvekan, hemelektrikerkonster räckte ingen väg denna gång

Elektikern kom och konstaterade två saker, dels här var ett verk av mina stora favoriter – spolformade, gråa med lång svans – och dels att han inte hade tid att byta ut den gnagda kabeln. Alltså ringdes följande elektiker in (som är min kompanjons bror och bor några km bort – vi bor ju på landet) och efter en inte alltför lång tid brummade torken snällt igång igen.

Slutet gott allting gott denna gång, men jag undrar hur länge man skall dras med sviterna av långsvansarnas verksamhet vintern 2009-10. Hittils har det kostat en elevatorreparation, två elkablar, en dörr och en hel del tid. Denna gång var det dessutom lite mera allvarsamt eftersom en såpass liten kortslutning som det rörde sig om denna gång mycket väl kunde ha lurat säkringarna att inte lösa ut och då hade vi haft en brand på kabelhyllan, som i dammet garanterat spridit sig och förstört hela torken. Att det sker är förstås alltid otrevligt, men att det skulle ske på säsongens första dag skulle ha varit mer än lovligt irriterande. Dessutom tror jag inte att detta var sista kabeln som behöver bytas för kabelbryggan mellan elskåpet och pannrummet var någonslags Rathighway medan det begav sig.

Den tekniska bevisning som lades fram talade för sig själv. Ingen elkabel slits på detta vis, dessutom ser man den vållande kortslutningen strax till höger om mitten på bilden. I verkligheten är det avskalade området ca 15 cm.

Återigen är skördeutsikterna över hela landet bättre än vanligt. Det är numera så vanligt att prognoserna är bättre än vanligt att man inte ens orkar uppröra sig över det, utan bara låter det rinna obemärkt förbi och koncentrerar sig på sina egna prognoser istället. Det är precis samma sak med dom, opålitliga intill det bittra slutet. Många år har man tittat på fina växter bara för att sedan märka att det gick till skogs på  15 minuter. Frost, slagregn eller bara en regnig höst kan förstöra mycket. Ibland brukar jag fundera över vad semesterfirarna som ondgör sig över regn på semestern skulle säga om samma regn dessutom skulle fara iväg med halva årsinkomsten. Det är en realitet för många bönder, men en självvald realitet förstås.

Om den gångna sommaren vet jag inte riktigt vad jag skall säga. Den har på något sätt smugit förbi utan större väderdramatik åt något håll. Det har varit regn ibland, värme ibland, skurar ibland och isande finländsk sommarkyla ibland. Precis så ser växterna ut – svårbedömda. Alltså får det vara obedömt, vi återkommer när spannmålen ligger i silosarna dit den förhoppningsvis kommer i år igen.

För två år sedan skrev jag i bondbloggen om att jag tyckte det fanns mycket kvickrot på åkrarna. Andras åkrar alltså.  Skrattar bäst som skrattar sist, nu får jag också dras med den. Varför vet jag inte riktigt men speciellt i kornet har den fått riktigt bra fäste, detta trots höstplöjning och kemisk bekämpning vid behov. Kvickroten är ett irriterande ogräs, speciellt för att den belastar tröskan totalt i onödan med sin stora gröna växtmassa som förstås alltid är snäppet våtare än nyttoväxten.

Det syns kanske inte så bra på bild, men i verkligheten desto bättre. Kornåkern i Fållbäcken som har betydligt mera kvickrot än vad nöden kräver. Allt det gröna på bilden är kvickrotsmassa som man absolut inte vill ha där. Om hösten blir våt kommer detdär gröna eländet att åstadkomma mycken harm. Hur man sedan lämpligast skall få bort den – ja, jag är tacksam för tips

Kvickrot förresten, det är ett knepigt ord på Närpesdialekt. Än idag vet jag inte om den fått sitt dialektala namn efter sina kritvita rötter – alltså kvittrot, eller om det helt enkelt är samma ord som i högsvenskan – kvickrot. Det är nämligen helt omöjligt att höra en uttalsskillnad på dom två orden i Närpesdialekten.

Oavsett vilket så skall den inte vara där!

Vad tar man sig till en lördagskväll i juli? Dans? Inte attraktivt. Krog? Ännu mindre attraktivt. Skären? Nä, för nära vattnet. Alltså blev det rödfärgning av häbbret som drog vinstlotten ur jobbkrukan denna kväll. Byggnadsunderhåll finns det oändligt av som vi tidigare noterat, men jag var ju inte först i kö när händigheten och spiklådorna delades ut så jag får hålla mig till det jag kan. Rödfärgning är definitivt en syssla man begriper ganska snabbt. Har man bara en vägg, en pensel och en burk rödfärg så ger det sig själv. Ändå är det ingenting som gör sig självt utan det tar nog sin lilla tid, speciellt om huset är stort, vilket då årets projekt inte är.

Rödfärgning skiljer sig lite från annan målning just pga av sin enkelhet. Det är liksom bara att svabba på. Färgen är ganska tunn så det brukar bli lite kladdigt och röda skvättor brukar finnas här och var, men inte desto värre. Dettsutom är färgen lättvättad, som våt är den bara att torka av och som torkad brukar den gå att skrapa bort, åtminstone från hud och stegar. Väl torkad blir ju rödmyllan mera som ett pulver på väggen, vilket gör att ett rödmyllat hus går inte att måla om med någon annan färg utan att bräderna byts ut.

De röda husen har ju funnits i många hundra år på landet. Många tror att det alltid har varit så att husen på landet varit röda med vita knutar, men de vita knutarna är faktiskt ett ganska nytt påfund, bara knappa hundra år gammalt. De röda färgen kokade man förr själv hemma. Den bestod av rött färgpigment (från falu gruva), rågmjöl och vatten och kanske lite annat. Än idag finns det vissa som inte godkänner annat än hemkokt rödmylla på sina hus, men det gäller förstås närmast museibyggnader och dylikt.

Det finns lite olika fabrikat på rödmyllan, själv brukar jag använda Riihi som är en halvkopia på den orginala rödfärgen. Varför vet jag inte, det har bara blivit så, men häromdan såg jag faktiskt att Tikkurila sålde “äkta hemkokt rödmylla” i plåtburk. Undrar vem av dom anställda där som kokat den hemma, någon tydligen. Jag tror faktiskt att jag skall vid tillfälle prova en sådan burk för att se på vilket sätt det skiljer sig från Riihi.

Häbbret som jag nu svabbar över är senast målat för 12 år sedan så riktigt jättehållbar är nog inte färgen. Bostadshuset som är målat för 10 år sedan med Ultra ropar ännu inte alls på hjälp på samma sätt. Dock är ju rödmyllan mångfalt billigare också.

Målningsarbetet ändå ganska snabbt bara man hålls vid sin läst. Att måla ett häbber på en dag på en person är inte på något sätt en omöjlighet, förutsatt att det är lite annorlunda beläget än mitt. Det är nämligen placerat på två meters avstånd från vägen. Det betyder att det blir ganska mycket språkande med grannar och hundmotionärer under ett målningspass. Detta är väl kanske en av de allra största fördelarna med att bo på landet. Varenda människa som passerar har man något att prata om med, och även om en del målningstid far bort så är det en stor fördel när folk stannar till och vill prata lite.

Kvällens målande avbröts dock som vanligt denna sommar av regn så inte blev det då klart idag heller. Som jag sa, det borde gå på en dag, på fyra har jag nu kommit drygt halvvägs. Intet nytt under solen alltså.

Ett svensk företag brukar göra reklam med slogan “plötsligt händer det”. Så sant så, för ibland händer det något som man inte riktigt räknat med.

Vad gäller ny teknik så är jag som känt snarare motståndare än medlöpare. Jag har aldrig fattat varför man behöver få sin mail till telefonen eller varför det är så viktigt att ha en GPS i bilen fast man bara kör på kända vägar. Samma sak gäller jordbruket, mycket av det nya som all världens GPS styrningar och Can-bussar hit och dit betraktar jag närmast som ett problem för mänskligheten eftersom dom dels är svårreparerade och framför allt begränsar den egna tankeförmågan radikalt.

Mot denna bakgrund var jag mycket tveksam till den nya lilla datorn som skulle göra mig sällskap i traktorhytten under vårbruket, dvs styrningen till såmaskinen. Jag beställde maskinen med dator därför att det var bara så man kunde få radmarkörerna att fungera smidigt. När datorn väl fanns var tilläggskostnaden för sprutspår bara en spottstyver så föräljaren övertalde mig att beställa dom också, närmast då för andrahandsvärdet. Jag tvekade, men beställde, helt inställd på att man inte behövde använda rackeriet bara för att det fanns.

När det nu då ändå fanns installerat blev det ju tvunget att prova det också. Dock inte på alla skiften för så bra kunde det ju ändå inte vara.

Nu sitter jag då här och ångrar mig å det grövsta för att jag inte gjorde sprutspår på alla skiften, för om något är en befrielse från problem och ett framsteg så är det just sprutspåren. Hittills om åren har man virrat på i åkern som en full Bambi på hal is och till sist inte vetat var man sprutat och icke. Till på köpet saknar jag ju genen som gör det möjligt att åstadkomma någonting rakt så spåren efter spruttraktorn i brodden har sett ut som “gud sig förbarme”

Nu som slaget av en trollstav så stämmer allting. Till och med åtgången av medel och vatten blev exaktare då själva sprutningen kan utföras korrekt. När man sedan lägger till att det inte bara blir bättre utan är så mycket enklare, att jag tom kommit på mig själv med att sitta och tänka på annat medan jag sprutar, något som var totalt omöjligt förr. Sprutandet krävde en sådan total koncentration att det räckte med en mås som landade en bit bort för att få mig ur balans och köra vilse.

Om alla nya rackerier skulle vara lika roliga som sprutspåren, då skulle jag använda GPS när jag hämtar in ved och inte röra mig ur sängen innan jag var säkert uppkopplad för dagen och absolut inte klätt på mig före jag kollat på datorn vad det är för väder ute. Som tur är är det inte så

Inte ens jag klarar av att fumla mig ur detta järnvägsspår. Tack för det Junkkari!