Författare: Kalle

Tiden går men bondbloggen består. Knappast anade jag när det första inlägget skrevs att jag skulle kunna börja tala om en bloggtradition. Dock har vi nu igen för fjärde gången 10 april och jag tar ett foto från kontorsfönstret. Om du de tre tidigare bilderna har varit någorlunda sammalunda så avviker det totalt i år. Snömängden är påfallande, även om det nog inte ännu är någon anledning till oro på våra breddgrader.

10 april 2010 – vårbruksstart 11 maj

10 april 2011 – vårbruksstart 7 maj

10 april 2012 – vårbruksstart ävenledes 7 maj

10 april 2013 – vårbruksstart okänd. Vi får se, men ännu tror inte jag på någon större försening utan 11 maj kan nog vara helt möjligt även i år. Dock knappast Valborg

Eftersom den arktiska våren håller sitt grepp om hemmanet och ingenting vettigt kan utföras, förutom att gå från fönster till fönster och morra, så förflyttar jag mig till allmänna delen och skall berätta en historia om hur illa det kan gå när man släpper inkräktare att ta över hushållningen helt på hemmanet.

Vi skall tillbaks till 1982, världens längsta sommar. Det var nämligen den hösten som både jag och grannkompisen skulle få körkort. Absolut största delen av sommaren gick åt till att vara uttråkade och drömma om detta stora som väntade.  Uttråkade 17-åringar kan hitta på obegåvade aktiviter, och så gjorde även vi ibland.

Vid denna tid hade vi småhushållning av både svin, pälsdjur och höns på tomten. Och även råttor skulle det visa sig. Vi hade av och till börjat notera långsvansar runt svinhuset, och detta i snabbt accelerarande mängd. Några dagar innan detta hade pappa lagt ut råttgift och nu var det ingen brist på avlidna kräk runtom i uthuset. Härav uppstod den korkade idén. Vi stod som vanligt uppe vid riksåttan och tittade på bilarna som åkte förbi och drömde om körkortet. Då kom någon av oss på att vi kunde packa in en död råtta i presentpapper och lägga på riksvägen och följa med vad som hände på lite behörigt avstånd. Vi behövde alltså en råtta, en låda och lite presentpapper. Råttan var enklast att få tag på, det tog 1 minut.

Under denna manöver förändrades (som tur var) planen till att istället övergå till regelrätt råttjakt meddelst luftgevär.

Det var nämligen så att utanför svinhuset som var inbyggt i uthuset fanns en timrad vägg framför vilken det fanns i nämnd ordning: täckdikesrör i tegel, halm, minklyor och till sist svinfodersäckar. Strax bredvid även en vedhög. Alltså ett sexstjärnigt råtthotell. När kompisen och jag hade skjutit x antal råttor på tio minuter började grannarna, som vid denna tid var numerärt helt annan mängd än idag, att samlas av ljudet av skotten. Bland dessa fanns en emigrerad emigrant som hade jobbat hela sitt liv i hamnen i Stockholm och sett tillräckligt med råttor för att totalt sakna respekt för dessa djur.

Med honom som arbetsledare började vi systematiskt plocka bort det som fanns i materialväg. För varje vedträ smet en råtta som sedan blev antingen ihjälslagen av de som hade den arbetsuppgiften, eller  avrättad av skyttarna längst ut på flanken. Detta var mitt ansvarsområde. Med oss hade vi även en lätt funktionshindrad person som gästade en granngård, och hans uppgift var att hojta till när en råtta kom farande.

På detta sätt jobbade vi hela kvällen och fortsatte dagen därpå. Så småningom var det bara tegelrören som var kvar orörda men det var inte så bara, för där bodde eliten, dom riktigt stora och sluga och arga. Sjöbjörnssvensken plockade bort rör för rör. Till en början gick det bra men när det var ca 20 rör kvar började problemen. Råttorna som bodde där – stora som krokodiler – förhandlade inte.

Dom anföll!

Det var en fullständigt fruktansvärd men samtidigt fachinerande syn att se råtta på råtta som anföll och alla med ett mål; sjöbjörnssvenskens hals. Vissa kom uppefter byxbenet, andra kom skrikande genom luften. En råtta fick en högaffel genom sig men lät sig inte hindras av det.  Detta slag pågick kanske en halvtimme och efter det lade sig lugnet. Betongplattan på 4 x5 meter var städad och råttorna fanns i 40 kgs fodersäckar, två stycken fulla. Inte en enda en hade vi noterat som skulle ha kommit undan, däremot hade vi räknat till 98 fullvuxna råttor och oräkneligt antal ungar som fick sätta livet till denna sommarkväll i augusti 1982.

Efter denna insats har jag inte sett röken av en råtta i uthuset till dags dato, så utrotningen lyckades väl ganska väl får man säga. Paketet på riksåttan blev det tack och lov inget av med så det behöver man inte ha på sitt samvete.

Tyvärr blev det inte många bilder tagna denna minnesvärda kväll, men denna togs i ett tidigt skede första kvällen. Bakom personerna noteras både minklyor och svinfoder och halm, vilket betyder att dolda på denna bild finns ca 100 råttor runt våra fötter. By the way – det är jag som är randig.

Om någon bekant läser detta och funderar över vem “Sjöbjörnssvensken” var, kan jag väl berätta att han hette Egil Österback och inte hade anlänt ännu när bilden togs.

Jag är placerad i Kuopio. Antar att detta är väldens första svenskspråkiga bondblogg som skrivs från denna stad som har den egenheten att härifrån är det långt till precis allting. Själv är jag hitplacerad på en dubbelkurs, och att dubbelkursa är aldrig fel.

Det är förstås mitt lönevärv som tillsynande brandbyråkrat som fört mig hit, men eftersom kursens gäller “Lantbrukets brandskydd” så kan jag förstås suga i mig en massa information som man kan ha nytta av som jordbrukare också.

Bakgrunden är förstås den att det brinner lite för mycket fähus i Finland just nu. Sen kommer det förstås på köpet att eftersom nu i brukvarande anläggningar ju är multumstora så blir ju skadorna vid varje brand därefter. Alltså tröttnar försäkringsbolagen, kräver bättre tillsyn och där kommer räddningsverket in i bilden.

Under dessa dagar har jag bland annat blivit upplyst om att det fortfarande är elen som förorsakar de flesta ladugårdsbränderna (60%) Det skulle jag inte ha trott eftersom elen överlag förorsakar allt mindre och mindre bostadsbränder. Sk. “heta arbeten” är också överrepresenterade i statistiken. Förebyggande insatser finns det dock gott om och det är väl det som jag skall börja åka runt till jordbruken och upplysa om nu då så småningom.

I morgon skall vi på studiebesök till ett fähus i Nilsiä och där skall vi uppenbarligen leka brandsyn. Efter det blir det hemförlovning.

Men nu till ärendet, en fråga som kom upp på en föreläsning idag och som det rådde delade meningar om. Vad säger Ni som känner till kor, och då närmast mjölkkors beteende. Är det så att det finns en klar ledarko och skulle det i så fall vara lönt att märka upp den på något sätt så att brandkåren vid evakuering kunde ta ut den först och sedan lättare få ut alla andra. Vår föreläsare menade att det är så, vissa i salen menade att det var bara struntprat. Jag låter frågan gå vidare till er som är ko-kännare.

I övrigt finns det ensak som är bra med att vara evakuerad i obygden. Nu har jag haft tid på kvällarna både att fixa deklarationen och så har också nästa års odlingsplan blivit så gott som klar. Vete, havre och korn i förhållandet en tredjedel var blir receptet på nästa säsong. Hoppas då bara priserna står sig som dom är nu.

Ovanstående lilla utdrag har naturligvis fått sin början från dikten “Viktor” av Tomten Rydberg (eller hur det nu var)

Snön ligger vit på taken – endast Movere är vaken. Den strofen böljade av och an i mitt huvud härom kvällen, kanske mest för att stävja en begynnande irritation.

Lite bakgrundsfakta. Jag har alltså bytt såmaskin och Movere är sammanslutningen som utför transporter för Agri-market. 1+1=2.

Jag har själv en bakgrund som både lastbils- och långtradarchaufför. Jag gillade betydligt bättre att jobba på dagarna för då var det  mest ljust. Saker och ting förändras och numera har det under en ganska lång tid varit kutym för fraktargubbarna att dyka upp på de mest ohemula tider på dygnet, såsom tex på natten.

Så även denna gång. Klockan 18.00 på kvällen får jag ett telefonsamtal som jag inte ville ha. En man presenterar sig och meddelar att han har en “kaivinkone” som skall levereras till mig samma kväll. När den värsta chocken lagt sig började jag förstå att han nog pratade om “kylvykone” och det gjorde ju saken klarare, eftersom jag ju faktiskt hade köpt en sådan. Däremot var jag måttligt road av tanken på att ta emot en såmaskin vid denna tid på dygnet, helt utan varsel. Det behövde jag inte göra heller för det visade sig att han just skulle börja lasta maskinerna i Härmä och sedan så småningom dyka upp hos mig, visserligen efter två lossningar i Korsholm. Kort huvudräkning, ok, tidigast 22.30 blir det alltså såmaskinleverans. För att detdär skulle ha löpt smidigt hade jag behövt få igång Claas, vilket inte ens fungerar som en tanke när gradstocken visar -10.

Nåja, farbrorn från Kurikka dök punktligt upp 22.30 (än kan man sin fraktargeografi) och lossningen gick mycket smidigt, och visst, det är mångdubbelt bättre att få maskinen i tid än försent så i detta fall slutet gott allting gott.

Den första blyga bekantskapen fångad på bild i vintekvällen.

Härvidlag kom jag att tänka på en liten historia som har ett antal år på nacken. K-Lantbruk hade på 90-talet två putslustiga försäljare i Närpes. (hälsningar till Kurt och Anders) Practical jokes´en brukade hagla runt disken i affären. Jag hade då vid ett tillfälle råkat ut för någon nattlig leverans och var irriterad på fenomenet. När det skulle lastas spannmål vid ett senare tillfälle sa jag till försäljaren “sedan skall det banne mig inte stå någon långtradare och tuta på vägen mitt i natten” Det borde jag ju inte ha sagt för tre dagar senare står en förvirrad fraktare i grinden – prydligt dagtid – och undrar varför det står på fraktsedeln att han inte får tuta i närheten av Svedjebäck.

Kontentan är i varje fall detta, nu har man ny såmaskin och en massa saker som skall läras in före säsong. Här finns nu då en liten dator som skall göra sprutspår, men ett ögonkast i manualen gjorde mig bara trött. Samma sak gäller radmarkörerna som tydligan skall föra ett eget liv beroende på hur ofta man lyfter och sänker maskinen. Datorn i Amazonesprutan tog tre år att lära sig, jag väntar mig något liknande här. Det enda jag är riktigt rädd för är om jag lyckas ställa in den så att den bara sår där den borde göra sprutspår och tvärtom. Det skulle vara lite illa. Utom förstås för grannarnas underhållningsvärde.

Så har då den nya kompisen tagit mark och nu lkulle det bara gälla att ta sig i kragen och börja foga ihop byggsatsen för att få in den under tak. Psykologiskt svårast är att ta av plasten för efter det är den liksom inte längre orörd av människohand förpackad. Nästa svåra steg blir sedan att fylla den första gången för då tar den ju steget från ny till begagnad på 2/10 sekunder.

Fast roligt med en ny maskin, det är det ju alltid…..

Det är inte första året det händer, förhoppningsvis inte sista heller utan januari och februari är typiska tomgångsmånader för mig. Jag har ingentig mot dessa månader, tvärtom min vän ljuset kommer tillbaks och allt det roliga väntar runt hörnet, men så speciellt mycket att göra finns det inte heller på en spannmålsgård i januari. Nåja, visst städuppgifter och service underhåll finns ju 365 dagar i året men eftersom jag vid 48 års ålder fortfarande inte fått en vettig verkstad med värme byggd så faller det mesta på kölden. Jag har nämligen en kroppstemostat som gör att min absluta nollpunkt är precis noll grader. Om det är 10 grader inomhus fryser jag inte men -1 grad upplever jag som livshotande köld. Alltså sitter jag inomhus på vintern. Om det inte är en såndär bra vinter men plusgrader, som då i sin tur är en dålig vinter för nästa växtsäsong, alltså.

Skogarbete då, som alla normala bönder håller sig med vintertid? Jodå, men det finns några faktorer som försvårar det. Jag har inte tid, inte maskiner och inte kunskap. Annars skulle väl det nog gått bra. I en varm hytt vill säga.

Vad kan man då göra inomhus? Jo, man kan tex sitta och titta på korten man aldrig tog. Eller snarare drömma om dom. Jag var åtta år när jag fick min första kamera, en Kodak med engångsblixtkuber. Varje bild var dyr och min far uppmanade mig strängt att bara ta VIKTIGA bilder. En viktig bild var en bild på en person som stod eller satt som en staty, gärna ivägen för det som var motivet. Att ta en bild utan en människa på var totalt tabu, det gjorde man bara inte. Följden blev att en bild där en människa blivit “dålig” vilket ju är ganska vanligt, speciellt då blixten mera likande en svetslåga, oftast kasserades som otjänlig. Denna villfarelse vaggades även jag in i vilket betyder att jag var kanske 17 år innan jag vågad bryta mig loss och ta en bild av vardagen, inte bara söndagsklädda fastrar på något tråkigt kalas. När jag för några år sedan tittade i lådan “dåliga bilder” (som jag tack gode gud aldrig slängde) kom jag på att det var här dom intressanta bilderna fanns, bilderna man inte satte det minsta värde på när dom togs.  

Ack vad jag saknar dessa otagna bilder idag. Det finns inga bilder på gamla hus, inga bilder på jordbruksmaskiner, inga bilder på hur miljön förändrats, inte ens våra gamla personbilar finns förevigade. Visst är det kul att ha en bild på sin favoritfarbror, men jag skulle vilja ha en bild på honom som jag minns honom, dvs med trasiga fähushalare och ful mössa, inte som de som finns iklädd slips och ätandes tårta.  

Hur som helst så finns det ett par hundra bilder tagna från sextiotalet på dia i vår familj. För ett tag sedan gick vi igenom dessa och lät göra digitala kopior av de få bilder som var bra. Men även här samma sak, inga bilder av vardagen utan varje bild visar en “händelse”

Tyvärr tror jag att vi även i vår tid gör oss skyldiga till detta brott mot våra efterkommande. Vi fotograferar hejvilt med allt bättre utrustning, men de allra flesta glömmer bort att det är det vardagliga ointressanta idag som är det oersättligt intressanta om +50 år. Dessutom är jag illa rädd att det blir etter värre, inget värde sätts på ett foto idag, så trots att det tas miljoner bilder dagligen är jag illa rädd att vi om 50 år har mindre bilder sparade från 2013 än vad vi har från 60-talet idag.

Tack och lov finns det undantag här och var. Jag satt häromkvällen och tittade i album som innehöll helt fantastiska vardagsbilder från Yttermark, bilder på företeelser och människor som gör andra saker än blir konfirmerade.

Så gott folk, ge er iväg ut och ta bilder hejvilt. Det är ömöjligt att idag säga vilka Ni upplever som oersättliga om 50 år, det är lite som aktier förstås, men med den skillnaden att en bild kostar inget idag. Säkerhetskopiera och spara ALLA bilder och era barn kan ge vidare oersättliga skatter till sina barn.

Här är ett par av dom bilder som vi tog vara på från diaserierna:

Gödselspridning ca 1969-70. Som utsprättare fungerar från vänster farbror Nils Svedjebäck, faster Gretel Saxen, fasters gubbe Sanfrid Saxen, farbror Selvid Svedjebäck samt på traktorn min far Birger Svedjebäck. Själv är jag ditplacerad som bildrekvisita. Idag finns bara David Brownen och jag kvar.

Ungefär vid samma tid är jag placerad som bildrekvisita på vår första tröska. Claas Europa säcktröska. Ett bra exempel på en bild som aldrig hade blivit tagen om inte någon person funnits med på bilden. Trots det upplever jag att det är tröskan som är det väsentliga på bilden, inte jag. Det finns andra bilder på mig, men bara denna enda på tröskan som ändock var en av de första självgående tröskorna i vår by (tror jag). Dessutom kan man notera på bilden att Claas använde samma knivdrift ännu på 2004 års modeller, kanske tom senare och hur hade man kunnat veta det utan en bild?

VA?

Om man tillåts göra en liten travesti på julevangeliet såhär i juletider så kunde man kanske skriva såhär: “Och det hände sig på den tiden att på Svedjebäcks hemman så kom årets kortaste dag också att bli den dyraste”

Såhär låg det till. Någon gång tidigare har jag skrivit att jag försöker byta mina maskiner vart tionde år. Orsaken härtill är att man på så sätt får ett skäligt inbytespris för inbytesmaskinen, samt att man i görligaste mån undviker att tillbringa högtidsdagarna på åkern med skiftnyckeln i handen, annat än för att göra nödvändiga inställningar.

Däremot har jag aldrig tänkt att detdär med 10-års intervaller skall tas så bokstavligt som det blev i år.

På grund av den skrala lönsamheten har inga maskiner införskaffats till hemmanet sedan 2007 när den begagnade Claasen flyttade in. Såmaskinen stod på tur men jag har länge dragit på det så den gamla var nu 13 år, alltså levde på övertid. Orsaken till velandet har varit att jag varit osäker på vilken typ av maskin jag skall välja, en vältkombi eller en direktsådd eller möjligen en helt konventionell. Dessutom har jag nött ut flera facktidningar och broschyrer för att komma underfund med om Tume eller Simulta är det rätta valet. Dom andra märkena har jag förkastat som för stora, dyra eller för konstiga.

Sen gick det som det gick. Affär gjordes på en Simulta 3000T, alltså den minsta vältkombi som står att få för pengar. Grundmaskinen kompletterades med skivbillar på gödselsidan, sprutspår, körmarkörer, dator och stigbräden frampå och nu kan jag bara hoppas att jag inte gjort bort mig totalt. Jag är ju som tidigare skrivet lite skeptisk mot vältkombin som fenomen, men 1000-tals bönder kan väl inte ha fel hoppas jag, så nu är då även jag vältkombiägare. Nya maskinen kommer att levereras i mars, så då får vi väl återkomma med en direktrapport.

Nu gav ju detta upphov till ett logistikproblem också. Eftersom Zetorn kommer att svettas blod om jag spänner den framför Simultan så blir jag tvungen att så med Valtra. Eftersom frontlastaren sitter på Valtra och den behövs vid påfyllningen hade jag ställt till lite trubbel för mig.

Vilka lösningar fanns? Jo, inköp av en ny mindre traktor att dra Simultan med? Nej, inte åtminstone i år ännu. Urkoppling av traktor från maskinen vid varje fyllning? Kändes inte attraktivt. Hänga upp storsäckarna i halltaket och fylla så? Nej, låter för bökigt. Äntligen handla ny grävmaskin och således få ny frontlastare? Nä, jag har sökt en grävare som uppfyller mina behov i tre år redan så varifrån skulle jag hitta en sådan nu då helt plötsligt.

En kväll i mitten på december ringde telefonen. Det var en byssbo som ville veta om jag var nöjd med min Valtra. Han skulle köpa en begagnad dylik och ville veta lite om min. I förbifarten nämde han att han skulle byta in en överlopps grävmaskin, varpå jag slött frågade vad han hade för maskin. Frågan var närmast retorisk eftersom jag gett upp hoppet att hitta en Ford 655 med Valtra skopfäste och tredje funktion i lastaren. Det visade sig att han hade en Ford 655  med Valtra skopfäste och tredje funktion i lastaren. Tio minuter senare stod jag och stirrade på den maskin jag sökt i åratal på nätet, både i Sverige och Finland. Den fanns alltså fem kilometer hemifrån.

Efter lite obligatoriskt betänketid gick affären i lås och så stod man där med två fakturor att betala på årets dyraste dag, 21.12 2012.

Så nu har då grävmaskinsflottan gjort ett rejält kliv framåt, årsmodell 1973 Ferguson har blivit årsmodell 1988 Ford. Största problemet nu är att 6-spakssystemet har blivit ett tvåspakssystem och jag är sålunda nybörjare igen. Grävfunktionerna har bokstavligen bytt plats i händerna och just nu blir grävningen till ingenting. Jag får hålla till långt från hus och bilar för att inte vispa ner någonting, men övning ger träning och detta skall väl nog gå att lära sig också. Hoppas jag.