Författare: Kalle

1.1. Ett magiskt datum. Alla nyårsdagar ser likadana ut. Pappret ligger blankt och oskrivet och det som skall skrivas där – det skall bli bra. Tror man. Det är i år allt detdär som inte blev gjort dom tidigare 22 åren skall göras, inbillar man sig. Och man inbillar sig så starkt att man t.o.m tror på det själv. Ändå vet man ju innerst inne att ingenting kommer att ändras. Det finns ingen möjlighet att jag om ett par dagar skall gå ut och åstadkomma ett underverk med hammare och spik. Det jag byggde ifjol föll antingen ihop eller blev snett och så blir det nog i år igen. Knappast kommer röran på skrivbordet heller att vara mindre i år och förmodligen skall precis lika mycket tid spillas på att leta saker som tidigare år. Så har det varit och så kommer det att vara. På den fronten ändras ingenting. Däremot kommer väl andra överraskningar som man inte kan påverka – både bra och dåliga.

2012 var ju ett överraskningarnas år. Först såg det dåligt ut – sedan sämre – sedan bättre – sedan illa och så småningom sämre. Till sist blev det riktigt bra.

Jag är lite ambivalent i frågan. För andras del hoppas jag att det tar 1000 år tills det blir ett lika eländigt år igen som detta har varit. För egen del kan detta år gärna få gå i repris för slutet på året blev gott. Jag som alltid brukar så sena sorter fick inte tag på dom sena sorterna jag ville i år, så det blev att mot min vilja så tidigare havre och korn än vad jag brukar ha. Ryps som jag alltid brukar odla var jag till min stora irritation tvungen att hoppa över i år och så den sabla tidiga havren istället. Lite vis från året innan besprutade jag mot möglet i havren och allt detta sammantaget gjorde att jag på ren tur stod väl rustad när naturen började jävlas.

På hösten hade jag prickat in semestern alldeles rätt – tur igen – och tack vare att jag hade tid och kapacitet att tröska för fullt den enda dag av tre som det inte regnade fick jag in allt under tak i vettig tid. Två sista tröskdagarna hade jag hjälp av en traktorchaufför, och utan hans hjälp hade nog vetet stått kvar än på åkern – tur igen. (tack Daniel H.)

Nog medveten om att det inte går att leva på tur så står jag nu med skälvan i kroppen och undrar vad som kommer att hända 2013. Förmodligen kommer jag att få tillbaks allt hängselsprättande med råge. Det blir väl misslyckad besprutning, liggsäd och förgiftade gräshoppor som tar över antar jag.

Detta skriver jag bara för att återigen en gång visa på hur utelämnade vi jordbrukare är just till turen. Det är klart att vi besitter en stor portion kunskap men ändå är det alltid turen som avgör hur året blir ekonomiskt. Råkar man stå  i solen går det bra, har man sin plats under stupröret hela sommaren kan allt gå i stöpet. För mig är det bara att titta på grannens ryps eller ta en tur till Lappfjärd och titta på potatisåkrarna för att inse hur små marginaler vi spelar med. Marginalerna är små, men insatsen kan vara hela ens årslön.  

Redan nu vid skrivbordet i den våta nyårskvällen borde jag veta vad det blir för väder i sommar. Utsädet är beställt och odlingsplaneringen i full gång. Även i år blir det vete, korn och havre, något som kan bli precis hur fel som helst om det vill sig.

Vad var då resultatet 2012. Havren gick bäst, 5800 kg/ha, kornet blev tungt men gav bara lite på 4000 kg/ha. Zebravetet stod inte vikten för brödsäd utan gick till foder, det var den största motgången för mig i år odlingsmässigt.

Så undrar vad man skriver om ett år då……

Dom som känner mig – både i verkligheten och kanske även via bloggen – börjar vid dethär laget veta att jag är själva förlagan till gubben som sitter i stugan och gnäller om att det var bättre förr. Och visst, i mångt och mycket tycker jag nog också det, men visst finns det undantag. Ofta har jag sagt att det bara är sjukvården som gått framåt, men i höst har jag åtminstone fått se att det nog finns ett område till som på senare tid åkt rutchkana från stenåldern till framtiden.

Belysning

När jag var “liten” eller möjligen “yngre” gillade jag att jobba i mörker. Det var något spännande att få sitta ensam på slätten och plöja en höstkväll i H4-ljusens sken. Det gick bra medan ögonen var lika unga som sinnet men idag har det förändrats lite så ögonen hänger inte riktig med, speciellt inte i mörker. Detta har gjort att jag de senaste 10 åren undvikigt att jobba i mörker, kanske inte så mycket för att det inte gått som för att det känts lite otryggt när man inte haft helt koll på vad man sysslar med.

På senare år har ju marknaden fyllts med nya belysningar, både LED och Xenontekniken har ju funnits en tid men har varit både dyr och – som jag trott- överskattad. Dessutom har Xenonlamporna varit lite svårmonterade eftersom deras elektroniska tändsats har varit monterad utanför lamporna och kabeln mellan denna och lamporna har dugt till att lyfta en U-båt med.

Nu har i alla fall produktutvecklingen gått till det att lamporna har blivit mindre, något billigare och har integrerad tändsats. Så inför plöjningen kom jag mig för att uppgradera lyset på Valtra med LED ljus bakåt och Xenonljus framåt. Att jag valde olika typer av lampor var helt i testsyfte, det fanns ingen tanke i övrigt om det.

Resultatet tog mig i alla fall totalt på sängen. Det handlade inte om förbättring, det handlade om en total förändring. Nu blev det helt plötsligt möjligt att jobba i mörker igen. Egentligen var det mitt i allt ingen större skillnad på tid på dygnet eftersom sikten var lika bra dag som natt. Upplevelsen var faktiskt helt omvälvande och överträffade mina vildaste fantasier med flera ljusår. Det visade sig också att valet med LED-ljus bakåt och Xenon-framåt var helt rätt eftersom LEDarna lyser upp ett mindre område och gör det med “mjukare” ljus som gör att man lättre ser detaljer, medan Xenonljusen lyser upp ett mycket större område.

Nu skall vi dock erkänna att varkendera av dessa ljus hör till dom billigaste på marknaden och hela uppdateringskalaset gick på nästan 700 euro, men känns som värt varenda cent. För ett par dagar sedan när gödselleveransen kom körde jag in och staplade gödselsäckarna ovanpå varandra i lagret efter mörkrets inbrott, något som garanterat hade resulterat i minst en trasig säck om jag försökt göra det med H4-orna som satt på traktorn innan.

För någon vecka sedan kom också en bil till jobbet med Nordic xenonljus i fronten och efter provkörning konstaterade jag att samma sak gäller även för fjärrljus på bilar. Så där blir också en uppdatering aktuell så småningom.

Fast nu först skall all energi sättas på julbelysningen och där är det precis tvärtom. LED lamporna är av ondo jämfört med glödtrådslampor. Färgade går an, men dom vita ser ännu idag mera ut som en explosion än som en stämningsfull julgran.

Alltså avslutar vi denna gång med att säga som Alfons Åberg: “Var sak har sin plats”

För ett par veckor sedan var jag tvungen att ta en promenad långt ut på en åker. Mitt ute på Yttermarkslätten är ju utsikten ganska milsvid och när man vandrar ser man mer än från traktorn. Efter ett tag fastnade ögonen på en silhuett som avteckande sig mot gårdarna i Standkärret, gårdsgruppen andra sidan slätten. Jag noterade en buske som jag aldrig tänkt på förut. I mitt stilla sinne funderade jag på att det faktiskt var lite konstigt att jag aldrig tidigare tänkt på att det fanns en buske på åkern som såg ut precis som siluetten på en sittande örn.

Efter ett litet tag bredde busken ut ett par enorma vingar och lyfte iväg, på håll såg det ut som när ett passagerarflygplan startar. Det var helt enkelt stort. Så då hade man alltså sett en örn på hemsoporna, åter en avbockning i livets bok. Jag besitter nämligen ett ohanterbart fågelintresse. Jag gillar fåglar, tittar på fåglar, men kan absolut ingenting om dom. Dock måste detta ha varit en örn eftersom ormvråken jag blivit smått bekant med under åren på slätten var som en sparv i jämförelse.

Dock blir hela denna iakttagelse en smula ambivalent, jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig. Jag är nämligen svårt imponerad av våra stora rovdjur och tycker det är ashäftigt att ha örn i knutarna. Däremot är det inte speciellt kul att våra katter ofta håller till på nästan samma ställe om dagarna. Oavsett hur mycket jag än gillar örnar och stora rovfåglar så har jag inte det minsta intresse av att någon av våra frassar skall sluta sina dagar som örngott. Så egentligen vet jag inte vad jag tycker.

Detta är visserligen ett tag sen nu så kanske den bara var på genomresa. Det skulle kanske vara bäst så

Nyss inkommen från målgång i höstplöjningen kan jag bara konstatera fakta. Profetian besannades igen. Grundstenen i min livsåskådning är nämligen att allt jämnar ut sig på sikt. En motgång går alltid hand i hand med en framgång, eller  tvärtom. För mig gick ju tröskningen jättebra i år. Det var nästan så samvetet mådde illa när man såg hur stora problem andra hade och här i huset gick allt smärtfritt. Allt kom bort av jorden, maskinerna höll och kvaliteten blev bra. Visst var det lite irriterande med regn varannan dag och skörd varannnan, men det gick duga.

Sedan kom då kapitlet plöjning i vilket absolut ingenting gick som det skulle. Som tidigare noterats är jag tvungen att höstplöja om jag tänker ha nåt att lägga i silona nästa år. Att försöka vårplöja är som att be om missväxt, man kan lika gärna ligga på soffan hela maj månad. Detta beror alltså på leran som torkar för snabbt på våren och blir stenhård och helt ogästvänlig för fröna.

Alltså efter skörd och tröskrengöring – plöjning.

Första bekymret var ju avsaknad av en hel plogskiva – se tidgare inlägg

Ett normalt år plöjer jag 1 ha per timme, alltså skall hela karusellen vara över på 35 arbetstimmar, eller ca 10 dagar med 3,5 timmar aktiv tid. Redan innan första skäret var svängt vädrade jag problem. Jorden var våt och kladdig, det kanske kunde bli problem med bärigheten här och var. Första åkerna var så kladdig att Kvaernelandens bärhjul oftast ville ha hjälp med att svänga vilket i praktiken betydde att vid varje svängning höger/vänster var jag tvungen att svänga plogen fram och tillbaks två gånger istället för en. Inte världens största bekymmer men irritation.

På skifte tre började Valtran tappa kraft och jag diagnosticerade snabbt problemet till luft i bränslet, men varifrån den kom var en annan femma. Efter en hel del expreimenterande kom jag på att om man dränerar förfiltret kan man köra igen en halv timme innan filtret bör dräneras igen. Detta gav ju upphov till en massa hoppande ut och in ur hytten och naturligtvis gick jag själv sönder i ett av dessa hopp. Sedan blev det soffsittande med sjuk fot i två dagar medan det var bra plogväder.

När foten var tillräckligt bra för att komma vidare på började det häva ner snö. Snö är alltid en irritation men nu lurade ett planerat hysteriskt utbrott runt hörnet. Samma dag brast en plogspets ungefär samtidigt som Valtra återigen stannade i bränslenöd. Denna lördag för två veckor sedan plöjde jag 15 minuter, luftade bränslesystemet i 5 minuter alltmedan snön ökade i mängd. Så höll jag på den dagen.

På lördagen förra veckan var körtiden mellan luftningarna 5 minuter och jag insåg att såhär kan man inte hålla på. Efter kontakt med Valtra-sakkunskapen i Pörtom anandes felet till stockning i röret mellan tank och förfilter. Inga större problem alltså, bara att öppna banjoskruven bakom förfiltret och blåsa rent. Jo, jag sa BAKOM förfiltret, dvs en plats där inget mänskligt verktyg tidigare satt sin fot. Valtra är ganska enkel till sin konstruktion, men ogästvänlig. Vid varje skruv sitter något rör eller nån slang JUST där man vill sätta verktyget. Alltså blev operationen större än jag menat. Allt revs mellan handpump och tank och blåstes rent. Proceduren tog en timme och att kladda med brännolja i minusgrader vet varje mekaniker hur kul det är. En dusch brännolja över mig själv ingick också i programmet. Mot lunchtid hade jag allt ihopmonterat och Valtran startade och gick problemfritt restan av dagen.

Söndag morgon. Valtra vägrar starta, den behövde luftas och själv började jag känna mig i behov av ett lugnande samtal med någon själavårdare. Jag hade alltså inte åstadkommit en reparation utan bara en felförflyttning. Nåja, bättre så, nu gick det i alla fall att köra hur länge som helst, luftningen behövde bara ske på morgnarna.

Nu sista plogveckan har Valtra jobbat på utan mig. En behjälplig kollega förbarmade sig över mig och erbjöd chaufförstjänster, något som jag tackade och tog emot med glädje. Att han sedan plöjde bättre än mig, det var bara en bonus.

Nu gissar jag lite förstrött att det kommer att vara så många minusgrader resten av vintern så att jag inte får utrustningen tvättad. Men det skulle bara var rätt åt mig – så bra som tröskningen gick.

Ibland undrar man om allt står rätt till på vår planet.

Jag har en viss förkärlek för att handla saker jag kan ha i bruk länge. Inte så att det går till någon ytterlighet men jag ogillar att byta bil ofta, och samma sak gäller jordbruksmaskiner. Nu på senare tid har jag också kommit underfund med att den egenheten per automatik blir en miljögärning och vackert så, en bonus.

Nu finns det dock en faktor i leken som gör att denna hobby blir svårare och svårare att utöva. Farsoten heter reservdelar. För några år sedan läste jag en ledare i Koneviesti som handlade om att den allt stridare strömmen av nya modeller gör att reservdelslogistiken kommer att krackelera totalt på sikt, och jag tror vi är närmare ett reservdelsarmageddon än vi kan ana. Nuförtiden räcker det ju inte med årsmodell eller typ utan man borde ha tillverkningsnummer på maskinen i högsta hugg innan man ofredar reservdelshandlaren, och ibland, som i detta fall räcker inte ens det.

2002 bytte jag plog. Jag visste att plogen jag köper kommer att bo hos mig länge så jag ville dels ha en bra plog, dels en som det inte skulle bli problem med delar till. En plog behöver ju sällan något annat än slitdelar så jag vädrade inget problem där inte. Valet föll på en Kvaerneland växelplog.

I fjol höstas backade plogföraren (jag) in i en elstolpe och knäckte en plogskiva. Plogskivan är slitdel och skall inte utgöra några problem att få tag i. Kollade med Agri-Market där jag köpt plogen, men där blev det back eftersom Kvaerneland gått över till Agritek för något år sen. Piratskivor hade nog Agri-Market, men inga till en plog med ställbar tiltbredd som min är. Inte fanns det heller piratskivor varken hos IKH eller Grene som annars menar att dom har allt i plogskiveväg. Agritek kunde nog beställa från Norge men jag hade plöjt klart innan den hade kommit fram så jag haltade vidare med min för tillfället invalidiserade plog.

Sen hade jag  ju ett år på mig, vilket i sådana här sammanhang ofta kan var för lite.

Strax innan jag skulle börja plöja i år kom jag på att det kunde vara en bra ide att handla ny skiva. Inga omsvep denna gång, jag attackerade det som jag trodde var generalagenten för Kvaerneland, men så var icke längre fallet. Nu har agenturen tydligen vandrat vidare till Kesko.  Lokala Agritekdealern hade nog ännu tillgång till reservdelslagret så det skulle nog gå bra. Inga större problem alltså. Eller jo, det räckte inte riktigt med plogmodell och tillverkningnummer, man borde också veta vad det var för bomtyp, vilket jag då inte vet. Hur som helst hittade vi rätt skiva och beställde den (nuförtiden beställer man till min stora irritation alla reservdelar, över disk kan man på sin höjd få ett tändstift). Plogskivan tog lite tid på sig att åka fraktbåt från Norge men kom i alla fall fram efter ett par veckor.

Passade gjorde den däremot inte.

Sen stod vi då där, den tjänstvillige reservdelshandlaren och jag. Vi hade alltså en plogskiva där instansad serienummer stämde perfekt med nummern i reservdelskatalogen, däremot såg den annorlunda ut än den borde.

Så jag plöjer vidare med min 7½ skäriga plog. Kanske det kommer en lösning framöver, men då kommer jag att beställa skivor så jag har till död-dagar i lager för såhär kan man ju inte hålla på. Som jag har skrivit tidigare så är man tvungen att hålla sig med eget reservdelslager nuförtiden.

Tyvärr lär det hända igen, kanske med såmaskinen eller traktorn nästa gång. Försök sen göra en miljögärning och köra länge med en maskin. DET GÅR JU INTE!

PS Ingen skugga skall falla över lokala Agritek-reservdelskillen. Han beställde ju helt rätt del och att den rätta delen var fel kan ju inte vara hans fel. Tror knappast heller att något blir bättre när Kesko skall börja sköta detta. För som en Keskoreservdelshandlare sa en gång: “Kesko är fullt kapabla att leverera trädgårdsmöbler när man beställt ett motorblock”

Förra veckan arrangerades Kone-Forum i Tammerfors. Dit var jag inte. Ändå skall jag skriva om det nu.

Kone-Forum är ett modernt påfund, det handlar om en sk förköpsmässa som våra stora maskinkedjor ordnar i samklang med varandra. Hit kommer Kesko, Agri-Market, Yrma och Agritek och visar upp det som dom har att sälja. Det heter att man skall kunna bese hela modellurvalet men detta är nog en sanning med modifikation. Tyvärr tenderar det nog mera till att bli en uppvisnng av kedjornas största och finaste maskiner, och det är klart, en tröska med lika stor tank som jag har tork kommer nog aldrig att bli aktuell på mitt hemman, så till den delen är det bortkastad tid att gå där och titta. Detta var också största orsaken till att jag ställde in besöket där i år och istället hölls hemma och jobbade med annat.

Annars har ju maskinhandeln som så mycket annat förändrats rejält under åren som gått. Om det sedan är till det bättre eller sämre, därom råder väl olika åsikter. När jag var barn kunde det komma en traktorhandlare på besök närsomhelst. Kvällstid, lördagar, söndagar, ingen tid var fredad. Om det satt en främmande gubbe och hävde i sig kaffe när man kom hem från skolan kunde man vara säker på att Ford eller Valmet hade sin representant i vårt vardagsrum. Riktigt i extas blev ju förstås dessa försäljare när dom vädrade affär, då kunde dom helt oblygt komma flera gånger i veckan och eftersom det ju var flera märken som ofta vädrade affär samtidigt så blev det ju en väldig massa kaffe som gick åt innan affären var i lås. Speciellt synd var det ju om dom som intet ont anande kom dagen efter att affären gått i lås. Dom brukade sällan vilja ha kaffe.

Från detta så gick utvecklingen mera mot att affärerna började ha saker i lager och man åkte bara iväg och tittade på grejerna. När en ny spannmålsvagn skulle införskaffas så tog man traktorn ner till Yttermark Andelshandel, förhandlade priset och tog med sig vagnen hem. Detta var enligt mig den bästa tiden, man kunde köra runt till olika affärer och titta innan man bestämde sig. Fortfarande kom nog försäljarna hem till gårds och jag har nog själv också skrivit under köpekontraktet på bägge traktorerna hemma i soffan. Numera kommer dom dock inte oanmälda utan skall nog “beställas” till gårds och ibland upplever man att intresset inte är till skada stort heller.

Följande epok i maskinhandlarens historia utspelade sig på 80-talet. Då beställde man försäljare och traktor till gårds för en maskinpresentation. Detta var speciellt vanligt i plöjningstider och jag har nog själv också kört runt på åkern med en främmande traktor och plöjt för brinnkära livet (med affärens bränsle) medan en förhoppningsfull försäljare stått på åkerkanten och frusit.

Åtminstorne för kunden är dagens system ganska enfaldigt. Om man överhuvudtaget vill se maskinen man står i beråd att köpa så bör man då bege sig till Tammerfors i oktober, om man inte är så lyckligt lottad att grannen råkar ha en dylik maskin för då kan man ju titta på den där. Visst hålls det endel maskindemonstrationer ute på fälten året runt, men det är enskilda dagar och missar man en sån är det lögn igen att kunna titta “live” på en speciell traktormodell man kanske är intresserad av.

Största (!) problemet med KoneForum är ju då storleken på maskinerna. Även om affärerna skyltar med att “alla” maskiner finnds till påseeende på KoneForum så är det nog betydligt lättare att hitta en harv som är 12 meter än en som är passlig för mig. Samma gäller över hela linjen, tröskorna är av en kaliber som gör att minsta höjdfobi omöjliggör ett besök i hytten och skall man titta på en hel spruta på samma gång får man inte vara närsynt. Övehuvudtaget upplever jag detta som märkligt med tanke på att jag torde vara en genomsnittlig jordbrukare i Finland (35 ha) men när det gäller maskiner börjar det bli svårt att hitta maskinen i en nummer som passar en själv. Vad gäller tröskor så finns det inte idag en enda tröska på marknaden som jag inte upplever som “för stor”. Tyvärr är ju också priset därefter. Det blir ju inte det minsta attraktivt att köpa en bjässe för 120.000 euro när den passliga kanske skulle kosta 70.000, om den bara tillverkades. Men det gör den inte.

Men allt är inte bara nackdelar. Fördelen med systemet är ju att man kan utrusta maskinen som man vill eftersom den ju oftast tillverkas enligt beställning. Men om man inte skulle vara gråhårig redan skulle man snabbt bli det av alla världens alternativ som finns.