Författare: Kalle

Jag minns det klart och tydligt. Året var 1989. Jag och min far satt hos dåvarande Lantbrukssekreterare Joel Nordström och gjorde upp kalkyler. Byråkratiska kalkyler för generationsväxling. Kalkyler som bara var i barnskorna jämfört med vad dom tydligen är i dag, men det är en annan historia. Plötsligt sa Joel: “jag tror inte vi ids ta upp brännoljan i denhär kostnadskalkylen för det är ju inget som blir till några utgifter i alla fall”

Idag har vi då 2012 och jag sitter och stirrar på en faktura på årets brännolja till torken och kan konstatera. Lika rätt som Joel hade då, lika fel har han idag.

Brännoljan idag är en verkligt tung utgiftspost för oss lantbrukare. Även för andra förstås, men jag inbillar mig att där är alternativen fler. Att börja driva torken och traktorerna med något annat drivmedel är tillsvidare bara en utopi på utveckling. Säkert kommer det men inte idag eller i morgon.

Vi skall bort från fossila bränslen, och bra så men tillsvidare lever vi i en realitet där vi inte sådär bara kan avskaffa dom. När Koneviesti testade alternativa bränslen till torkarna för något år sedan kom dom fram till att fjärrvärme var det mest ekonomiska alternativet. Jo, det är klart men hur skall den fjärrvärmen fås hit. Ok, om man kunde skicka den som returgods i avloppsledningarna löser det sig enkelt, för när vi skulle få (köpa) kommunalt avlopp var inte en rörlängd om 20 km något som helst problem.

Ett annat alternativ skulle vara flis, men det är inte heller så bara. Värmevärdet på det som skall torka spannmålen bör vara högt, det bör producera värme snabbt och det bör kyla ner snabbt. Det gör förstås flisen, om den är torr, men då skall den också tillverkas, torkas och lagras samtidigt som pannrummet bör byggas om för många pengar. Vedeldade torkar har jag upplevt som barn, där satt man nätterna igenom och blev det strömavbrott brann torken upp. Inge bra alternativ.

Återstår – brännolja. 19 penni litern kostade den 1990. Idag var priset 6,42 omräknat i samma valuta. Det blir endel i procent.  Undrar om det finns något överhuvudtaget som stigit med motsvarande procent i modern tid.

Jag skulle personligen väldigt gärna lätta mitt miljösamvete och kunna köra traktorerna på luft och torken på vatten, men det är inte en realitet ännu på länge. Att investera 50000 euro för att installera ett system som kanske inte ens är rätt om fem år känns inte heller attraktivt. Så vad är alternativet; Jo, betala och gnälla!

Någonting hände i torsdags. Det regnade. Men uppenbarligen var det inget vanligt regn utan det var just bägaren som fick droppen att rinna över. På tisdagen tröskade jag vete som var riktigt bra. Fukten var drygt 20% och åtta timmar i torken är helt ok, med årets mått mätt riktigt bra. Torsdagen regnade det som sagt, men på fredagen var det fint väder igen. Jag tvekade mellan kvickkrotsbekämpning eller tröskning, valet föll på tröskning. Växten såg bra ut men direkt märkte jag något illavarslande. Det kom mycket större volym i tanken än några dagar innan. Det betyder att kornen svällt och det är absolut inte bra. Ner med handen i tanken och känselsinnet talade sitt tydliga språk. Vetet hade förvandlats från bra till riktigt dåligt på två dar. Det amatörmässiga tuggprovet tydde också på att falltalet gått till Gud.

Det riktigt roliga började först då spannmålen skulle in i torken. Det hade då stått på vagnen i 13 timmar och vid kippningen hände – ingenting.  Alltsammans hade börjat ta värme, luktade jäst och rann inte av vagnen. Efter en tröstlös kamp med skyffeln tog jag denna bild. Vagnen uppkippad allt vad det går, men vetet – det är där det är.

Nu betyder ju inte detta att produkten är förstörd, det betydde bara 15 timmar i torken och att det inte gick att blanda med tidigare tröskad säd i silona eftersom detta kommer att gå till djurfoder, istället för ditt frukostbord. Dessutom var jag tvungen att förbruka 3 timmar av min ungdom på att få in eländet i torken, något som i vanliga fall tar 20 minuter och sköter sig själv.

Nu kan ju vän av ordning undra över om det inte hade varit bättre att låta växten vara kvar på åkern, och jo, det hade det varit förutsatt att ens något lite hade varit normalt. Ikväll skriver vi 1 oktober och ute regnar det igelkottar för andra dan i följd,så det känns nog oavsett vädigt bra att ha allt bärgat. Hur det sedan blir med plöjningen i år låter vi vara osagt.

Något som dock förblev en dröm var att så råg. Jag hade planerat rågsådd på 8 ha i höst men det fick nog läggas på hyllan, dels pga att direktsådd i vätan inte skulle ha fungerat, dels för att kalendern gått för långt framåt.

Hur gick det med slaskvetet i torken då. Jotack – dåligt!  Fukten och agnarna bildade en jordliknande hinna inne i rensen så den packade ihop. Att stå i hällregnet och krafsa bort våta agnar ur ett hål rakt ovanför huvudet är inte roligt. Men det var vad jag sysslade med i går kväll.

Bak i huvudet finns några årtal evigt inprogrammerade. 1987 när inget vårbruk var påbörjat 1. juni. 1992 när en bekant gick framför tröskan med en räfsa och lyfte upp liggsäden så trökan kunde ta upp helst något lite. 2004 när jag torkade vetet i 32 timmar är några av dem.  Nu läggs 2012 till denna föga smickrande hög. Däremot finns det en sak som skiljer 2012 från dessa övriga, men mer om det senare.

De flesta tycker ju att sommaren 2012 regnade bort, och må så vara, men åtminstone för mitt hemmans del var nog inte sommarregnen det som var mest irriterande. Låt oss ta det från början. Jag sådde vetet i onödigt kall jord den 7. maj. Den 8. maj regnade det småspik och det höll på i flera dagar. Det kom sådana mängder att vattnet inte åkte ner utan blev kvar som ytvatten och man oroade sig för att kornen skulle börja ruttna i vattnet. Problemet som sedan kom i kölvattnet på detta var skorpbildning. Namnet säger vad det är, när en finfördelad ytan blir våt slammar den igen och blir som asfalt. Olika sädesslag har olika förmåga att ta sig igenom denna skorpa, kornet är bäst i det avseendet. Några dagar efter regnet var skorpan så hård på vetet att det inte gick att gräva upp kornen med bara händerna och oron började tillta.

Brodden kom dock upp och vi började vänta på värmen. Den kom aldrig. Nyttoväxterna behöver ljus, värme och vatten. Början på sommaren var ganska bra, vädret i början på juni var helt ok och den ack så viktiga besprutningstiden kunde genomföras i absolut optimala förhållanden. Sen var det slut med det. Av och till regnade det, ibland regnade det inte. Värmen kom aldrig. Enligt mina anteckningar låg vi hela sommaren 10-15 dagar efter tidtabell och när vi försenade började fundera på tröskning kom regnet. Det regnade efter ett noga uppgjort schema. Två dagar regn, en dag uppehåll. Två dagar regn, en dag uppehåll. Så såg augusti ut.

När vi skrev 1 september hade jag inte tröskat ett strå och det har inte hänt sedan jag började 1990. Hela trösksäsongen blev ett enda jagande av trösktillfällen som kom och -oftast – gick.

Vad var det då som gjorde säsongen så konstig. Jo det faktum att trots de dåliga förutsättningarna och det myckna regnet så blev resultatet riktigt bra. Min havreskörd stannade på 5450 kg/ha och det måste man vara nöjd med. Hl vikten på kornet var 67 och det är det bästa jag nånsin haft. Vetet är ännu ett oskrivet kapitel men torklängderna har varit under 10 timmar och det får anses acceptabelt. Förvånansvärt bra har marken också burit arbetsmaskinerna. Bara på de allra blötaste ställena har spåren blivit kvar efter tröskan.

Nu är jag nog medveten om att det varierat kollosslat med resultaten. Bara några 10 km söder om oss i Lappfjärd kom det i slutet på juli sådana skyfall att åkerväxterna direkt förstördes och det är ju ett elände för dom som drabbas. Icke-jordbrukare brukar vara snabba att hänvisa till skördeskadeersättningar i dylika fall, men om man skall leva på sådana blir det nog knappt råd att ha luft i däcken. Skördeskadeersättning låter bättre än vad det är.

Nu den 25. september har jag ca 3 ha vete kvar på åkern. Tre ha tar två dagar för mig att få bort. I Övermorgon skall det återigen komma störtregn och förstöra nattsömnen. Det är alltså tveksamt om allt kommer att var under tak innan oktober gör entre. Helt klart är att det kommer att finnas otröskad spannmål i Närpes i oktober, så mycket är nog kvar ännu på åkrarna.

Detta är f.ö en bild på en utsikt som man INTE vill ha från tröskbalkongen.

Rubriken är något överdriven. Jag har aldrig i hela mitt liv slagit någon och skulle nog inte gjort det i detta fall heller, men mentalt kändes det som om det var nära. Den enda gång jag våldfört mig på någon var på mig själv när jag i ett kontrollerat hysteriskt anfall sparkade av ett ben i foten mot däcket på grävmaskinen när den inte gjorde som jag ville. Det är dock en annan historia.

Denna historia ligger närmare i tiden och lyder såhär:

Jag vaknade härom morgonen och kände det direkt. Det var en toppendag för kvickrotsbekämpning på trädorna. Vädret var passligt, tidpunkten var passlig och kvickroten var mottaglig. Iväg till maskinhallen, koppla sprutan med tillhörande elektronik och iväg och fylla vatten. Klockan var bara 10 och detta skulle vara avklarat till 12.00 – trodde jag.

Snabb provkörning av ramperna och flödet  – check. Kontroll av skummarkörerna – funkade icke! Varför inte det nu då, dom fungerade ju hur bra som helst i somras. Eftersom skummarkörerna är orginalmonterade på fabrik så var det lite bökigt bara att öppna och komma åt styrcentralen. När den lådan var öppnad såg allt väldigt lätt ut, fyra magnetventiler och en pump. Lokaliserade snabbt och proffessionellt felet till magnetventilerna, men hur kan fyra dylika ge upp samtidigt? Mätte förstås strömmen och varje ventil fick 12.6 volt och jag fattade noll.

Nu var klockan 12. Skruvade sönder en ventil i gången och kollade dom mot traktorns el men ingen respons. Till sist blev jag desperat och tog bort kolvarna ur mangetventilerna för att få ständigt flöde som nödlösning. det gick inte heller, givarna fungerade tydligen inte utan mottryck

Nu var klockan 14.00. Kom på att koppla vänster skummarkör förbi ventilerna och på så sätt få liv i ena markören och sedan bara köra i vänstervarv. Det fick bli så som nödlösning. Det fungerade men var bökigt att åstadkomma.

Klockan var nu 15.00 och när jag tittade på min konstiga nödlösning och mina konstigt operarede magnetventiler så gav jag upp och insåg att jag måste ringa sakkunskapen i form av Behöriga AmazoneServicen i Härkmeri. Han tyckte också att det var märkligt att fyra ventiler kollapsat samtidigt och ställde en retorisk fråga:

Visst provade du med trakton igång för dom där skall ha närmare 13 volt för att öppna?

Ridå

Jag hade alltså gjort precis ALLT i onödan bara för att jag inte kom på att traktorn skulle vara igång när man kör skummarkörerna.

Klockan 16.00 var allt återställt och klockan 16.10 började det regna.

Denna dagen – ett liv

Sätter in en bild på brottsplatsen

Fotnot: Skummarkör är alltså en mojäng som gör skumbollar som används för att markera körspår i åkern

Ibland händer det något som får en att stanna upp, att tänka till lite extra, eller kanske i helt nya banor. Ofta stannar det som en tanke, men någon gång kan det mala vidare och vidare utan att man riktigt hänger med. En sådan sak hände idag, men först lite bakgrund

Höstkvällen är ännu ung, åtminstone om man betraktar den vanliga höstkvällen som spannmålstorkningskväll. Antti jobbar på ute i mörkret, jag kan se kontrollamporna från fönstret ett öra som tränats ett helt liv hör snabbt om mullrandet övergår i problem. Automatiken gör att besöken i torken är mera sporadiska nattetid än förr, dock uteblir dom aldrig helt.  Om detta skall detta inte handla. Däremot noterar jag som så många andra att åren rullar snabbare och snabbare. Förr var det spännande att starta upp torken och tröskan, för det kändes som en happening, lite som julafton när man var liten, numera tycker jag att jag knappt hunnit få torken städad innan den skall igång igen. Tiden går. Oavsett hur jag räknar så har jag mer än hälften av mina odlingssäsonger bakom mig och drömmar om riktigt stora nyinvesteringar har förpassats till dom sälla jaktmarkerna. Tillskottsjord kunde ju vara roligt men den skulle ju gärna få vara betald innan kistlocket skruvas på, och med dagens jordpriser är det si och så med det. även om hädanfärden förhoppningsvis befinner sig långt in i framtiden.

För det allra mesta är jag nöjd med mitt liv, och nöjd har jag all anledning att vara. Jag får jobba med det jag tycker om, jag har en fin familj med två kärnfriska flickor och egen hälsa har också stått bi, åtminstone tillsvidare. 364 dagar om året är jag nöjd.

Sen återstår en dag

Det händer sig ibland att man kommer på sig själv med att grubbla över allt jag inte velat göra och fundera om den daneventuellt kommer när jag ångrar mig och hur blir det då. Mycket har jag gjort, men ännu mycket mera har jag inte gjort. När mina studentkamrater for iväg till universiteten stannade jag hemma och tröskade. Senare den hösten återfanns jag på TPK i Dragsvik, och följande höst gick allt i repris, och någon fin skola blev det inte då heller. Det blev bussförarutbildning i Jalasjärvi, för det var för det var det jag ville. Hela tiden visste jag att mitt liv hade ett A-uppdrag, det var jordbruket och allt annat kändes lite som B-uppdrag. En univeritetsutbildning eller ingenjörsdito eller nått, det kändes som C- eller kanske D- uppdrag. Helt ointressant. Hur hade livet gestaltat sig om jag tänkt annorlunda då. Den tanken snuddade inte ens vid min hjärnbark 1984, men idag kan den uppenbara sig som en ilsken mygga som snurrar runt huvudet och kanske t.o.m hugger ibland.

Tillbaka till början. Historien som jag hörde idag utspelade sig visserligen för 10 år sedan men jag har inte hört den före idag. Den handlade om en kille som levde för sin långtradare. Han hade kört på Norge i de värsta tänkbara förhållanden hela sitt yrkesliv. När han var 57 år hittades han på en väg i Norge, död bredvid bakhjulet med snökedjorna i handen. Mina tankar stannade först, sedan tog dom fart. Det där kunde ju vara en spegelbild av mig själv. Om jag återfinns hädangången vid ett traktorhjul vid 57-års ålder, kan jag då se tillbaka på ett liv som varit meningsfullt, eller blir det allt jag missat som väger tyngre. Räcker 3 miljoner kilometer med buss, en lång jordbrukarkarriär och kanske 1000 ambulanstransporter till för att man skall kunna se meningen med livet? Knappast. Visst har jag många gånger tyckt att livets mening ligger och dallrar över veteåkern i sommarsolnedgången, eller kan siktas från tröskan, men är det verkligen så? Någon annan ser livet i en Fotbollsmatch och vem av oss kan säga att vi har rätt?

Bland de saker som jag aldrig gjort återfinns bla att flytta hemifrån, eller rest desto mera. Jag har besökt Sverige, Norge, Danmark och Tallin. Thats it på resefronten. Jag har som sagt inte levt något “studentliv” för på den tiden intresserade det inte mig. Från den dagen jag fick körkort har jag levt mitt liv bakom olika rattar, och trivts. Hårresande tycker många. Inskränkt tycker andra. Båda har säkert rätt.

Vad har nu denna jeremiad att göra i en bondblogg? Jo, det är bara en reflektion av hur annorlunda livet tar sig uttryck sig beroende på var man är född. Jag blev instyrd som en radiobil på jordbruket, kanske hjärntvättad till att jag ville det. Ingen av mina föräldrar sa det rent ut, men visst var det underförstått redan från tidig ålder. Med andra föräldrar hade jag kanske varit jurist, präst eller journalist idag (det var dom yrkena studiehandledaren försökte trycka på mig) Ingen vet ju vad som finns längs dendär avtagsvägen som man inte svängde in på, men som arvtagare av ett yrke kan man ju inte riktigt svänga hursomhelst heller bara för att kolla. Det gör ju att ett “arveyrke” ofta kan bli ett ok eller en tvångströja också.

Det var dagens funderingar nerskriva i bloggform. Nu skall jag vandra ner till torken i kolmörkret, titta till automatiken och känna lukten av fukt som pressas ur havren. Allt kommer att vara i sin ordning och jag går därifrån nöjd och glad över att få tillbringa semestern i egen tork och inte på någon kvalmig tvätt- och badinrättning i Phuket

Vad jag missar? Det har jag tack och lov ingen aning om.

…..eller allt som nyttjas nöites.

Uppstarten av spannmålstorken brukar vara en odramatisk upplevelse. De flesta år sätter man tillbaks två rör, provstartar och går och dricker kaffe. I år gick det inte riktigt lika smidigt. Jag har några år noterat lite läckage från ett par rörskarvar, dock inte mera än att det gått att leva med. I år fanns överlopps tid så det blev att ta upp kopplingarna och titta lite noggrannare på vad som hänt. Orsaken till att det inte syntes direkt var att salig Far virat tomsäckar runt kopplingarna som extra säkerhet någon gång förr i världen.

Filmen “Il Capitano” som handlar om Åmselemorden, för övrigt en av de få filmer jag sett från början till slut utan att tröttna” börjar med att beskriva evigheten såhär; “Om en fågel kommer en gång vart tusende år och gnider sin näbb en gång mot ett berg, så har en sekund av evigheten gått när berget är borta” Detta citat dök upp i huvudet när jag stirrade in i den blottade för-rensaren på torken. 1000- och åter 1000-tals ton säd har genom åren eroderat bort plåten och samtidigt skapat de mest märkliga mönster där den dragit fram. Tyvärr kom jag mig inte för att ta något kort på rensen men det påminde om en droppstensgrotta när man tittade in. Samma sak gällde med rören och på en rörända tog jag en bild:

Nu var ju detta tack och lov lätta saker att åtgärda och min torkkompanjon är uppenbarligen född med svetsen i handen så redan nästa dag brummade “Gamäl-Antti” i gång och skall förhoppningsvis forsätta sin långa och trogna problemfria tjänst i många år till.