Författare: Kalle

Varför skall dom enklaste ideerna vara dom som är svårast att komma på? Bakom oss har vi en sommar som inte kommer att gå till historien som någon av dom bättre. Och med bättre menar jag då i rent agrarproduktivt syfte. Det faktum att solen och värmen har lyst med sin frånvaro stör mig inte nämnvärt, det enda som egentligen är roligt med värmen är att barnen kan åka och simma, själv klarar jag mig så bra med mulet och +15 grader.
Det om det, som sagt, ingen större produktivitet som sagt. Garaget som skulle värmeisoleras eller eventuellt göras nytt i sommar står orört och likadant är det med de flesta av målningsprojekten. Det är bara ett faktum att när ingen semester kan tas ut sommartid utan alla vardagar består av jobb så blir nog hemmanet lidande, tyvärr.

Men EN sak har jag i alla fall åstadkommit, tyvärr 23 år försent. Trogen bloggläsare vet ju att den värsta pest jag känner till är råttor. Speciellt råttor som förskansar sig i mina anläggningar.
Av denna orsak brukar torken städas nästan hysteriskt på höstarna för dom gånger jag slarvat har långsvansarna attackerat redan på förvintern. Största problemet har varit cyklonen där agnarna kommer ut ur rensen. Jag har prövat lite olika metoder; stängd agnbänk, öppet vagn, täckt vagn och låda. Lådan var sämst för när jag tömde den bodde en råtta därunder, så icke mer låda.

Senaste åren har jag haft en gammal kippvagn under röret men lite blåser ju alltid över och så har problemet varit ett faktum. Att samla upp agnar och damm från ett sandunderlag låter sig inte göras med något mindre än att byta ett lager sand, vilket då har gjorts på höstarna.
Helt oförberett kom ett ord fram i huvudet när jag gick förbi platsen en dag på försommarn. Ordet var betongplatta!
Ja, naturligtvis, om man gjuter en liten betongplatta under röret där agnvagnen står så kan man ju sopa, t.o.m dammsuga den rent på höstarna.
Det var denna lilla ide som tagit 23 år att komma på, vilket kan upplevas som precis så ineffektivt som det är.
Nåja, ord och handling är ibland ett hos mannen så nu står faktiskt betongplattan på plats och väntar på årets agnar. Och bra blev det!

I övrigt kan vi även i år notera att “brått lönar sig inte”. Jag kan inte se någon större skillnad på min spannmål som såddes “för sent” i förhållande till de åkrar som jag vet att såddes tidigare. Vi ligger i Österbotten ungefär 10 dagar efter normalnivå och håller bara de värsta regnen sig på behörigt avstånd tror jag nog detta skall bli bra i år också.

Hur vet man förresten när dom andra böndernas åkrar är sådda? Jo det beror på den sk “skovaluvseffekten” eller skärmmösseffekten som det blir på högsvenska. Det var en bekant till mig (icke bonde) som kom på namnet. Han noterade att han på försomrarna såg  många bilar som körde sakta och chaufförens skärmmösskärm pekade än till vänster och än till höger. Det var ju förstås en bonde som kollade kollegernas växtlighet.

Förresten, tillrättaläggas kan att sommaren förstås inte på något vis varit sysslolös, den har bestått av det vanliga, besprutning, gräs, maskinunderhåll, gräs, flyghavreplockning, gräs etc och sen lite gräs mellan varven.

Outgrundliga äro stråsädens vägar. Det tycks finnas ett samband mellan julaftonen och stråsädens axgång. Det jag menar är att det inte tycks spela så stor roll hur sent eller tidigt ett år är så kommer båda på sin rätta datum i alla fall. Nu har man då gått omkring och gnällt åt alla som orkat lyssna att spannmålen är ungefär 10-15 dagar sen och vad händer? Jo, precis som vanligt infaller axgången och Tomatkarnevalen sama helg. Nu är då följden att jag har kornväxt på 10 cm som gått i ax och vad det blir till, det får vi se i höst. Just nu är det i alla fall en nåd att stilla be om, eftersom kortare säd inte faller omkull vid regn, och regn har vi ju haft tillräckligt av de senaste dagarna.

Vill man ha bevis på att livet sällan är rättvist kan man lägga märke till att det alltid är den bästa säden som blir till liggsäd, lite enligt samma princip som att det är den välskötta skogen som lider mest av stormskador. Tät dåligt skött skog klarar sig bättre.

På tal om att inte riktigt veta vad man hållar på med noterar jag följande lilla fadäs. Inte långt från mina åkrar finns en dirketsådd åker som är någon sorts “reklamåker” för Semeato direktsåmaskiner. Det finns en skylt vid vägen som upplyser om detta. Jag har tittat på åkern i flera veckor nu och inte förstått varför inte skyten tagits bort i ren självbevarelsedrift eftersom spannmålsbordden sett så eländig ut. Jag har haft den uppfattningen att det sett lika illa ut som ryps gör i början på sommaren. Häromdan såg jag hur det låg till. Det VAR ryps och jag skämdes. Jag är således skyldig Semeato en ursäkt för felaktiga tankar och spridande av grundlösa rykten.

Alla läsare har säkert hört låten “Traktor Alban” med Sås & Kopp. Där finns en strof där Alban berättar att han gödslar genom att gå omkring på åkern och “snacka skit” Om det skulle var möjligt att göra så kunde man i år bara ha lutat sig tillbaka och låtit vädret sköta gödslingen, för i år har det varit en riktig “skitvår”

Jag är fullt medveten om att vi återigen en gång haft det långtifrån värst (läs Nisses inlägg) men jämfört med hur vårarna brukar vara har det varit eländigt här också.

Vetet bäddades ner i alltför kall jord den 7 maj.  Zetormotorn hann inte ens svalna innan regnet kom, och kom med ordning. I 3-4 dagar hällregnade det så att måsarna lekte badlekar på skiftena och man själv hölls inomhus. 10 maj öppnade jag täckdikesbrunnarna och då var nivån i systemet ca 1 meter högre än det brukar vara under vårflödet i april.

Det myckna regnet drog med sig dubbla problem för den redan sådda spannmålen . Dels mår inte kornen bra i vatten, men det största problemet kan bli skorpan som bildas på ytan och brådden inte förmår tränga igenom. Följdriktigt blev jordskorpan det stora samtalsämnet på bygden. Eftersom man inte kunde jordbruka så kunde man i alla fall diskutera skorpor. På Agri-Market, på Teboil, på gästabud och på Facebook, överallt pratades skorpor och vad man kunde göra åt dom. Endel harvade upp vetet, andra vältade sönder skorpan, endel bara oroade sig och andra (som jag) gjorde ingenting. Vad som var rätt kommer att visa sig så småningom.

För egen del blev detta ett fall för forskningsstationen MTT-Svedjebäck. MTT betyder i detta fall Mycket Tveksam Tillförlitlighet. Jag delade in veteåkern i tre delar som hanterades på olika sätt och resultatet ser så här långt ut såhär:

Bilderna är tagna i går 27.5 alltså 20 dagar efter sådd och åtminstone jag är ganska förvånad (som vanligt)

Bild 1

Här är åkern lämnad ovältad helt och hållet. Sådd strax innan regnet med lättbogserad Simulta utan efterharv.

Bild 2

Här är ingen vältning gjord före regnet utan efter upptorkning är vältning/skorpbrytning utförd. Aningen bättre än det föregående

Bild 3

Detta hann jag välta innan regnet kom. Alltså enligt kunskapsboken helt fel. Ändå talar bilderna sitt tydliga språk.

Än hinner dock mycket hända och detdär var bara vetet som kom i jorden innan regnet. Både havren och kornet sådde jag i jord som verkade alldeles förträfflig, om än kanske lite kall.

Avslutningsvis skall jag visa upp en bild på en annan typ av skörd från årets åkrar. Det är en tofsvipkyckling som är ganska precis ett dygn gammal men redan snabb och svårfotograferad. Det är inte utan en viss stolthet som man följer dessa gynnare på försomrarna med vetskapen om att med lite sämre uppmärksamhet från min sida hade denna slutat som äggröra. I år är bosaldot 17 vipägg och 4 spovägg.

Traditioner uppkommer ofta ur intet.

Just det intet har har en märklig BondBloggsTradition skapat sig själv. En gång är inget, två gånger är en upprepning, men tre gånger är en tradition. Tre år i rad nu har jag i bloggsyfte tagit ett kort ut genom kontorsfönstet mot produktionsanläggningarna och marken (visst lät det fint) mest bara för att visa upp hur långt våren är kommen i Närpes

Såhär långt var alltså våren framskriden den 10 april -10 -11 och -12.

10 april 2010

10 april 2011

10 april 2012

Av detta lär vi oss då – absolut ingenting. Utom möjligen att jag borde ha zoomat bättre i år. Vi har nu den 11 april och ännu finns det inget överhuvudtaget i luften som kan berätta om huruvida det blir en tidig eller sen vårsådd. Det enda vi kan se är att våren de tre senaste åren varit ganska lika långt hunnen varje gång. Detta trots att det då 2011 var en fruktansvärt kall och snörik vinter.

Björnfeelingen börjar infinna sig i takt med att senvintersolen stiger högre på himlen. Nu börjar vinteridet känns obekvämt och borde börja bytas mot nya fräscha idéer. Ide mot idé alltså.

Vintern här hos oss har varit fullständigt sagolik, precis allt man kan önska sig. Hela hösten var snöfri och inte en minusgrad så långt ögat nådde. Julbelysningen kunde sättas upp i snöfritt land, och det är en nåd bara det. Stormen på julannandagen var väl lite väl häftig, men orsakade inga större skador varken på skog eller byggnader. Ett strömavbrott på 13+10 timmar var nästan bara lite rogivande när det inte var kallt ute. Dessutom har jag en liten generator som snällt drev kaffekokaren och lite belysning och vad mer behöver man en annandag? Vid inspektion av skogen efteråt framgick att det gått bra. Vindriktningen hade varit sådan att ekonomiskogen klarat sig bra, inga plåttak hade heller fått nådastöten.

Sedan i början på januari kom snön och kylan, och för en gångs skull kom båda som en vän. Kölden är absolut oumbärlig på vintern för att inte lerjorden skall vara hopplös på våren. På köpet fryser en massa oknytt ihjäl och stör inte växtligheten på sommaren. Snön var också välkommen när man visste att den bara kan bli kvar ca två månader.

Under hela denna vinter har jag dock inte uträttat “ett skapandes grand”, förutom att flytta lite ved och bära in den. Detta tillstånd har dock avslutats nu och nu är planeringen av det nya året i full gång. När man egentligen funderar lite så är inte bondeåret så oenahanda som man vill tro. Det är en cirkel som snurrar på. Sådd-besprutning-skörd-plöjning-planering-sådd, och så håller man på.

I dagarna har jag levererat fjolårsvetet. Priset är en långtifrån toppnotering men det får duga. Däremot är det såpass konstigt att nu är havren dyrare än brödvetet och med tanke på att flyghavren sätter käppar i hjulen för min havreodling så vet jag inte riktigt hur jag skall göra nu. Hur som helst så har 70 ton vete lämnat torken dom senaste dagarna, slutdestination Kinnusen Mylly i Utajärvi.

Just detta med priset råddar till planeringen ganska ordentligt. Meningen var att jag gör ännu ett hopp över rypsen i år för att kunna komma tillbaka med full kraft nästa odlingssäsong. Fyra år mellan ryps och ryps är bra att hålla och så blir det nu. Höstens planer gick alltså mot hälften havre, hälften vete, men nu har detta kört lite på grund pga av dom dåliga prisen på vete. En våt sommar kan ju bli rena katastrofen för vetet, 30 timmar i torken och 22 liter brännolja i timmen säger obönhörligen sitt med ett vetepris närmare 150e. Svaret blir mycket motvilligt: Korn

Kornet och jag kommer inte överens. Vete går bra, havre går bra, flyghavre går riktigt bra, ryps går bra, korn går inte. Dåliga skördar, framför allt dålig hl-vikt förföljer mitt kornodlande som råttor i mardrömmarna. Jag har väl odlat korn ca 15 säsonger och misslyckats med hl vikten i 15 av dom. I år blir sista försöket, jag lovar, jag har nämligen hittat en kornsort som jag tror på nämligen “Marthe” och tänker bombardera den med spårämnen och kärlek hela sommaren. Lyckas inte det ger jag upp.

Men innan detta skall mycket göras. Nu är det toppsäsong att jonglera med motorsågen i buskar och snår och densamma har snurrat flitigt dom senaste dagarna. Ljuset har ju förlängt arbetstiden till 20.00 på kvällen så man hinner faktiskt få undan en hel del.

Det enda som saknas är själva idén. Produktutvecklingen på Torpet borde innebära att någon nyhet prövas varje odlingssäsong. Så kommer förmodligen inte att ske i år. Såkedjan borde utvecklas och en Väderstad Rapid ligger väl på önskelistan, men rent praktiskt har inget hänt. För att en sådan maskin skall kunna tas i bruk behöver jag revidera påfyllnads- och betningsmetoderna och dessa problem har ännu inte sett sin lösning. Utöver detta borde jag få mera rum i härberget, alltså möjlighet att få in mera maskiner under tak och ej heller detta har löst sig på planeringsbordet i vinter.

Men, kommer tid kommer råd. Nu håller jag utkik efter den första tofsvipan och när den landar så går livet in i sin positivare fas. Dvalan är över. Bonden vaknar!

Som den notoriska uppskjutare man är så går man ibland på vissa nitar. Jag kände så väl igen Christers skrift om maskiner som man i sista stund räddar undan Farbror Frost, och tyvärr nästan ännu bättre bekannt är jag med manicker som Farbror Frost tar med sig till andra sidan.

Nu skall vi dock inte tala om frostskador utan om hur man gör sig extra jobb i slutändan genom att skjuta upp det enkla tills det blir svårt.

Viibåskan nämligen!

Jag är faktiskt inte ens säker på om det rätta floranamnet är Videbuske men hur som helst så trivs dessa växter vansinnigt bra i åkerdiken. Samma gäller även åkrar som inte odlas som tas över på några år av dessa snabbväxande växtmarodörer. Detta är förvisso inget problem på själva odlingsjorden eftersom den ju brukas men på dikesrenarna blir problemet desto större. Förr i världen brukade man spruta Hormoneste (dagens MCPA) på buskarna och det förpassade dom snabbt till bättre växtmarker, men nuförtiden får man ju inte använda växtskyddsmedel annat än på åkergrödor (vilket förstås är bra) så den metoden är historisk.

Återstår alltså mekanisk röjning. Det finns en typ av mobil giljotin som entreprenörerna använder som är snabb och effektiv men förstås inget för den vanliga husbondens pengbörs. Utöver detta så finns diverse kedjeaggregat som kan användas men inte heller dom lönar det sig att skaffa för eget bruk. Återstår – motorsågen, muskelkraft och lunningsgrip. En modernare variant av Jussi, kärret och gräftan, men lika bökig. Om man är en duktig bonde med framförhållning så tar man bort buskarna snabbt och behändigt kanske vart tredje år, eller så gör man som jag och väntar 20 år tills dikeslaget börjar klaga på uteblivet vattendrag i diket.

Trots att längden på diket som skulle röjas bara var ca 100 meter så gick det åt flera korta höstdagar innan det var klart. Ingen blod och inga tårar men desto mera svett producerades nog som biprodukt, men konstigt nog blev det klart innan snön kom. Detta förmodligen mest beroende på vinterns ovanligt sena ankomst i år, med normal vintertidtabell hade man väl nog pulsat på där i snön och tyckt synd om sig själv.

Det är som ordspråket säger, av dumt huvud lider kroppen. Fast led vet jag inte om den gjorde, det heter ju att motion är nyttigt.

Sätter in två bilder på projektet i bästa “Makeover-stil” En “före” och en “efter” bild