Författare: Kalle

Det mesta har i världen har två sidor. Så även vädret. Det är inte alltid som det bästa vädret är det bästa. Vår tillvaro just nu är exempel på ett sådant tillfälle i historien.

I förrgår kväll så vandrade jag 9-tiden på kvällen i toltalt mörker över en åker för att hämta en traktor. Vandringen företogs i plogkläder, dvs kortärmad t-shirt. Att gå över en åker den 14 november iklädd kortärmat utan att frysa sig fördärvad tror jag inte att jag har upplevt förr. Eftersom jag ju enligt tidigare skrifter gillar vädret bäst när det är lagom, dvs varken för varmt eller kallt, så borde jag njuta för fulla muggar nu. Att det dessutom inte synts en snöflinga än i år gör bara gott bättre. Och njuter det gör jag men…

Avigsidan då? Jo, under många år har jag noterat att den efterföljande odlingssäsongen blir bättre i omvänt förhållande till hur jäklig vintern varit. Nu har vi haft två riktigt hemska kalla snörika vintrar efterföljda av två riktigt bra odlingssäsonger. Före det hade vi sk skräpvintrar med grön jul etc, och då var dom därpåföljande odlingssäsongerna minst sagt mediokra.

Vad dethär riktigt beror på vet jag inte, det handlar dels om förekomsten av skadeinsekter, och den delen kan man förstå, oknytt fryser väl också ihjäl i kölden, men det handlar mist lika mycket om markstruktur. Genast man sätter harven i jorden ser man hur jorden beter sig, hur den faller sönder och hur den struktureras. Efter en kall vinter med rikligt med tjäle är det som att bearbeta en dröm, efter en varm vinter är det mera som att harva takplåt.

Egentligen är väl detta bara naturlig marknadsekonomi. Efter en jäklig vinter får man betalt i form av pengar, efter en varm njutbar vinter får man stå ut med lite mindre i börsen. Och kom sedan inte och säg att naturen inte har ordnat det finurligt.

PS
Dendär sista meningen kom mig att tänka på en tankenöt. Hörde i Nordnytt för ett par år sedan ett referat från någon olycka där en väghållningsminister citerades. “Vägverket förnekar att vägarna inte skulle ha varit oplogade” Vad menade karn?

På torsdagseftermiddagen förekom jag på skolbacken i Närpes för att utföra en säkerhetsbesiktning inför ett evenemang som hålls där över helgen. Ni har säkert hört om det i radion, det är någon sorts kulturkarneval som hålls där i dagarna tre. Vackert så, kultur är bra och kulturintresserade ungdomar är om möjligt ännu bättre, men det lämnar vi därhän för det är inte kulturfestivalen detta skall handla om.
Det var bara det att när jag såg ungdomarna i 15-18 årsåldern från hela svenskfinland som anlände med sina ryggsäckar och sovunderlag så kom jag att tänka på hur det var när jag själv en gång i tiden var riktigt riktigt felplacerad.
Vi skrev tidigt 80-tal, maj månad, i kalendern och jag skulle delta som delegat från Närpes Gymnasium i en sk elevriksdag i Pargas.

Tanken var väl god, man var ung och arg och skulle väl förbättra världen på egen hand. Det var bara det att redan på lördagsmorgonen blev det tvärstopp med den förbättringen. Jag ringde hem för att kolla läget och mamma upplyste mig om att pappa var på åkern och harvade. Vårbruket hade alltså börjat.

Här satt man då. I Pargas. På elevriksdag. Lyssnade på förmodligen välmenande människor som pratade om saker som jag var fullständigt ointresserad av just då. Propositioner. Inlagor. Insyn. Demokrati. Säkert underhållande för dom andra men i mitt huvud rullade ord som harvdjup, rullharv och utsädesmängder. Inte blev det heller bättre av att vi hade en för året ny traktor (Case 1390) som jag var nyfiken på. Vårbruket hemma var igång och min enda livlina dit var Strandlinjetrafiks buss som oförhandlingsbart vägrade ta hem mig före på söndagskvällen.

Resten av helgen var jag så uttråkad att jag ännu spänner mig när jag hör namnet på någon av deltagarna som var med. Vissa av dom har uppnått ganska höga positioner i Svensk-Finland och inget ont i det eller om dem, men just då var det nog mera värt i min skalle att intressera sig för konstgödsel än för budgetförhandlingar.

Hem kom jag förstås på söndagskvällen och den kvällen lovade jag mig själv att aldrig, aldrig mera åka någonstans när det var jordbrukstider. Speciellt inte till tråkiga ställen, och det löftet har jag naturligtvis inte hållit. Fast lika tråkigt som då har jag nog aldrig haft. Inte i 48 timmar i ett kör.

Det jag vill ha sagt är att så fungerade jag 1983 och så fungerar jag ännu idag. När vårbruket kör igång eller tröskorna börjar synas på åkrarna, då vill man vara hemma och hålla på med det man gillar mest av allt. Visst är det en gåva att få vara det då. Det har upprepade gånger hänt sig under åren att man i tider av total motgång, när man ligger i leran på en åker och försöker få fast en bogservajer, eller när man tömt ut 1 ton utsäde på backen och förbannar sitt läge, då har tanken på att jag i alla fall inte är på elevriksdag i Pargas, utan här hemma, fått humöret att svänga till det bättre.  

Och om någon som deltog i ERIK-83 i Pargas mot förmodan skulle läsa detta. Troligen har Ni har förträngt den sura Närpesbon som deltog utan att någon fattade varför. Er är jag möjligen skyldig en ursäkt!

Vi kan väl alla var ense om att klimatförändringen inte är någon vän att luta sig mot i med och motgång, men det faktum att höstarna har blivit varmare och längre och det är inte precis något man gråter över som jordbrukare. Förr var det senare sorter som gällde vilket gjorde att tröskningen kom igång i början på september och skulle helst var slutförd i mitten på samma månad. Lägg därtill små tröskor som oftast var trasiga flera gånger under säsong så framträder nog problemet precis som ett problem.
Idag skriver vi 3 oktober och någon nattfrost har inte slagit mina solrosor ännu. Det är anmärkningsvärt för någon september utan nattfrost kan i varje fall inte jag dra mig till minnes.
Även om man njuter av den varma och långa hösten så kan det uppstå problem där man inte väntar sig det. I går slet jag med klimatförändringen i ett riktigt mikroperspektiv. Höststädningen av tröskan brukar ta tre dagar i anspråk. Dag ett är grovstädning, dag två finstädning och dag tre yttvätt och inoljning. I år drog det ut lite på en vecka mellan dag två och tre och det är inget ovanligt, ovanligare är dock att all kvarvarande säd i tröskan hade grott under dessa dagar.
Det var en rätt hemsk syn som mötte mig när jag attackerade Claasen på söndag morgon. Den gröna brodden stod sig visserligen väldigt fint mot tröskans gröna färg, men vad hjälpte det, den skulle inte vara där. Det är ganska omöjligt att få bort varje korn av säd hur noga man än dammsuger och blåser tryckluft, det blir alltid kvar korn under motorn, i plåtveck och dylika platser. Nu hade då alla dessa korn grott i värmen och fukten och tröskan såg mera åt som en ryamatta än ett jordbruksredskap.
Nåja, nu vet jag ju i alla fall att vetet duger som utsäde nästa år, om det gror bra på plåt bör det ju funka helt ok i god odlingsjord också.

Nu då alla grödor är “till hus bärgade” som vi säger så kan vi återigen konstatera att den profetia som brukar komma på skam kom på skam i år igen. Det finns nämligen ett (bland några andra) fenomen som retar åtminstorne alla bönder jag känner. Denna gång pratar jag inte om blanketter, flyghavre eller slagregn utan om skördeprognoser.

När sommaren står som vackrast och spannmålen inte ens har planerat någon axgång brukar dom dyka upp. Radionyheterna basunerar ut, och tidningarna skriver hejvilt om den rekordskörd som väntas till hösten. Jodå, det är märkligt nog alltid rekordskörd på gång och detta utan så mycket som ett enda litet tvivel.

Detta betyder att man i cirka två veckors tid får vandra vägen fram mellan medmänniskor som förfasar sig över vad man skall göra med alla pengar som kommer att rulla in över hemmanet när rekordskörden skall avyttras.

Det som inte medmänniskorna – och tydligen inte heller prognosmakarna – kommer att tänka på är att ingen spannmål är såld förrän björnen är skjuten. I år har varit det rena modellåret för dylikt. Här i Österbotten var våren bra, försommaren en riktig dröm och axgångstiden var som given av Jungfru Maria. Tröskandet av den förutspådda rekordskörden inleddes nästan rekordtidigt. Sen kom det. Regnet. Det inte bra kom, det fortsatte, och fortsatte.

Maken till skräphöst har jag bara upplevt en gång tidigare (2004) och detta slog förstås hårt mot skörden. För mig gick det ganska bra, eftersom jag bara hade Peppi-havre och Zebra-vete i år så var det allra mesta klart innan Gud Fader öppnade kranarna, men för rypsodlare och sådana med stora arealer sen spannmål har detta varit en tung höst. Dessutom har jag förstått att vi haft det långtifrån värst, både norröver och söderöver verkar det ha varit värre.

Men som sagt, skördeprognoserna i slutet på juni var ju fina. Kanske man borde anhålla om att få likviden baserad på prognosen, inte på det verkliga resultatet.

Jag skall försöka mildra min Bondbloggsskrivarabstinens genom att skriva lite på bondbloggen. Det känns lite som om en kompis skulle ha försvunnit när man inte längre delar sina upplevelser med bloggläsarna. Det skall vi göra ett tillfälligt avsteg från nu.

Sommaren och hösten 2011

Jag har nog vetat det ganska länge. Vi bor på en välsignad plats. Dels gäller det förstås hela Finland, men nu syftar jag på den lilla, platsen för mitt hemman. Återigen är en nästan perfekt sommar väderleksmässigt till ända. De få gånger i sommar som det kommit vatten har det varit just då det behövts som mest och stört som minst. Lite har detta kommit på skam nu under skördeperioden, för det har faktiskt varit flera dagar som man suttit och räknat vattendropparna på stugfönstret istället för sädesaxen utanför tröskfönstret, men det har ändå rört sig om avgränsade dagar och dagen därpå har det varit fint igen.

Min Peppi havre gick tyvärr och lade sig ganska rejält på sina ställen. Tack och lov föll den sent, i början på augusti så kvaliteten har inte lidit, men det har tröskföraren gjort. Att plocka upp havre som är helt platt kräver både tålamod och tålamod. Nu visade det sig f.ö att Claasen är mycket duktigare på att plocka upp liggsäd än den gamla Ferguson, så det var ju en tröst i nöden. Ändå har jag tillsvidare lämnat kvar lite drygt ett hektar platthavre på åkern. Det tar för mycket tid från vetetröskningen att kämpa med ligghavren, så den får vänta till sist nu. Börjar det regna blir den förvisso förstörd, men det är billigare än att låta vetet stå och vänta. Den helvetiska hösten 2004 gjorde jag mitt livs dyraste jordbruksmisstag när jag använde vackra dagar till att plocka upp dåligt liggkorn, och när jag var klar att börja med vetet kom ett fyraveckors regn som tog bort kvaliteten och gjorde att skräpvetet skulle torkas bortemot 30h.

Det mesta av havren har jag sålt och levererat redan, siffrorna blev 5300 kg/ha och en hl vikt på 58,5 och pristillägg för kärnstorleken. Det skulle vara skamligt att inte vara nöjd med det. Vetet ser dock ut att kunna bli lite svagare, volymen kommer nog, men kärnorna ser små och lätta ut. Dessutom verkar falltalet kunna vara svagt, det märks när man tuggar på kärnorna.

Största problemet just nu är ett missljud ur tröskan som jag noterade i går kväll. Eftersom ljudet ändrar tonläge när man höjer farten på tröskcylindern ororar jag mig för att något hänt med lagren där. Att byta dom kräver kompetens både som urmakare och bergsbrytare, samtidigt så det är inget man vill göra mitt i säsong. Tyvärr har aldrig trösktrumman havererat i april så man får väl ta det som en löneförmån antar jag.

Trots allt, med 14 ha vete otröskat och mulet väder med regnmoln i väster så är jag rätt nöjd med odlingssäsongen 2011.

Det är helt klart något märkligt med vädret i år. I början på april låg snön kvar och störde framtidsutsikterna om ett bra jordbruksår. Sen kom liksom ett “swisch” och tog med sig snön på några dagar och sådär har det hållit på, I morse hände det igen. Efter en veckas värmebölja just precis tajmad med axgången (perfekt) så funderade jag i går kväll att det inte skulle vara så dumt med lite regn som omväxling. Sagt och gjort, i morse regnade det ett stilla perfekt varmt sommarregn.

För övrigt så är det ju nagelbitarsäsong såhär i mitten på juli. Dels är det ju jaktsäsong på flyghavre och varje strå man hittar är ju ett för mycket, men också rädslan för slagregn förföjer en om dagarna. Den fina prognosen på spannmålen som vi åtminstone har i Syd-Österbotten kan kraschas till ingenting på 10 minuter om regnet och blåsten dyker upp samtidigt. Senast det hände var 2004 så statistiskt börjar det vara på gång igen. Tack och lov så har spannmålssorterna förädrats och förbättrats till stråstyvare och mera kortväxta så risken för liggsäd är betydligt mindre än för 20 år sedan. Men bara det faktum att risken finns kan knöla till huvudkudden rejält.

Men nu är det inte läge att sörja över det som eventuellt kommer, för hittills har sommaren varit – perfekt!