Författare: Kalle

I ett tidigare inlägg skrev jag om olyckor i lantbruket och att dom har en otrevlig tendens att inträffa vid i och urkoppling av redskap. Själv hade jag då inga som helst planer att råka ut för det, men det var just vad jag gjorde på midsommardagen. Kanske det bara var ett järtecken om att man inte bör jobba på helgdagar,men hur som helst var det nära ögat denna gång!

Jag skulle flytta tallriksharven med Zetor, Zetor som inte har snabbkopplingar utan gamla sortens hydraulöglor. Det lutade lite där jag ställde harven och så lyckades jag glömma att dra åt handbromsen. Varför vet jag inte men det besannar uttrycket att inga olyckor händer om man inte hjälper till själv. Alltså hjälpte jag till själv!

Stående bakom bakhjulet sparkade jag alltså ur hydraularmen och omedelbart började trotjänaren rulla bakåt. Samtidigt fick jag foten i kläm mellan dragstången och hydraularmen och det är nu historiens verkliga sensmoral dyker upp. JOBBA ALDRIG UTAN SKYDDSSKOR! Trots att skon i det närmaste veks mellan traktor och maskin så gjorde det inte ens ont. Jag kunde hoppa undan hjulet och någon egentlig fara uppstod aldrig. Det hade det garanterat gjort med Reinotofflor på fötterna. Åtminstone ont!

Nu kunde jag gå smärtfri iväg från platsen. Något omskakad och med förhöjd puls men hel och ren. 1000 tack till en inhemsk skyddsskotillverkare som räddat mina fötter förr, och förmodligen kommer att göra det igen.

Hipp hurra. Vårbruket börjar så småningom vara klart. Vän av ordning undrar förstås om det inte börjar vara något sent och ja, det kan jag väl hålla med om. Därför kan det var på sin plats med en liten lägesrapport från Torp Svedjebäck såhär inför midsommar.

Själva vårbruket gick bra i år också. Förhållandena var bra och vetet kom i jorden i god tid i början på maj. Havren blev lite försenad pga av regn men inget att oroa sig över. Bättre sent som alltid, ni vet. Ett litet maskinhaveri fick jag när draget försvann på Valtra utan förvarning mitt i harvningen.Efter en timme felsökning  visade det sig  att felet inte satt på, utan inne i förarstolen. En liten mojäng som skall förhindra att någon under 30 kg skall kunna köra traktorn förhindrade nu även någon under 130 kg att köra. Efter en gammaldags förbikoppling kunde harvandet fortsätta. Övriga maskinproblem var jag förskonad från även denna vår. 

När naturvårdsträdorna skulle fixas så började problemen. Denna gång satt dom på förarsätet. Första misstaget blev att blanda ihop 0,2 ha med 2,0 ha och således så 20 kg solrosor på 0,2 ha. Följdproblemet blir att man inte vet exakt när maskinen blev tom, så det är lite svårt att veta var man skall fortsätta. Detta var fö en svår motgång eftersom det handlade precis just om det misstaget som jag för länge sen bestämt mig för att aldrig göra. Nu är det gjort. Efter detta började regnet och hindrade manövrar på åkern flera dagar. När detta var klart var husbonden så nervös (sånervös?) att jag bara för att vara säker ställde såmaskinen så lågt att den sådde 3 kg på hektaret istället för 10. Vilket gjorde att jag fick börja fundera på vad jag gjorde för fel. Härvid kollapsade mitt mattehuvud totalt och helt plötsligt kunde jag inte ens räkna ut hur man gör ett vridprov. Alltså var jag tvungen att begära räknehjälp för något jag kunnat i 20 år. Medan jag höll på med min räkneverksamhet började regnet igen. 13 juni kunde jag således så om mina förbannade solrosor för tredje gången. Då hade redan dom första fröna från massflykten från Simultan börjat gro. Sen kom regnet och hindrade vältnigen. Då gick jag in!

Bortsett från malören med solrosorna ser all växtlighet riktigt bra ut (tack igen till Rollexen). Just nu pågår någon slags improviserad besprutning där man kör slalom mellan regnet, blåsten, almanackan och olika medel. Det blev inget Broadwayförsök i år heller utan receptet i år har varit Ariane S där jag haft tistlar och Express/Trio på övriga plättar. Dessutom har havren fått en mangandos och vetet dito svavel. Efetsom klorofyllmätaren bara höll sig runt 40 på havren så hoppar jag över stråstärkaren i år och bereder mig mentalt på att ångra mig över det senare när slagregnen kommer.

Nu pågår då städning och tvätt och inpackning av redskapen sådär ungefär en månad efter tidtabell. De flesta är klara men ännu står en Carrier och en Zetor och väntar på hjälp av skurtrasa. Den är på väg, jag lovar! 

Nu skall vi föst ta oss igenon årets eländigaste helg, helgen då vi firar mörkrets återkomst!

Ha en bra midsommar alla och snälla, drunkna inte!

Såhär i vårbrukets sista skälvande minuter medan husbonden vältar – utan mig förstås – så har jag hittat en dator att skriva av mig på. Det är nämligen så att jag inte får vara med längre. För inte så många år sedan var jag helt oumbärlig när någonting skulle göras. Faktum är att jag egentligen var viktigast av mina tre kolleger. Dom två lägre ner hade hjälp av varandra men jag fick göra mitt jobb ensam.

Egentligen började vägen utför för ca 10 år sedan. Det hade kommit en ny såmaskin till gården och lite konstigt tyckte jag väl det var, men när det skulle sås med den behövdes inte jag. Det gjorde nu inte så mycket för lite semester från all viktöverföring och hårt och inställsamt (!) jobb var egentligen bara skönt.

För några år sedan dök en ny stor harv upp. Jag betraktade den lite misstänksamt eftersom det var ett stort åbäke, jag vädrade ganska tunga arbetsdagar med dendär. Men vad hände, inte heller nu behövdes jag. Jag fick var med och titta på, lite som en turist bak på traktorn, men harvjäkeln gick bra utan mig. Nästan bättre än i mina glansdagar. Så småningom skulle det vältas och då, i det dammigaste jobbet dög jag fortfarande. Lite irriterande var det nog, för välten kräver inte så mycket av mig, men ändå fick jag känna mig lite behövd.

Hur gick det sen. Det kan var och en räkna ut eftersom jag har tid att sitta här och skriva. I år har jag inte fått vara med en enda gång på åkern och göra något. Nu kommer t.o.m vält-fan efter som en menlös vagn. Husbonden har i år tilt-jämnat, harvat, sått och vältat HELT utan min hjälp och det har nog aldrig hänt förr. Som tur är kan jag låta bli att ta detta personligt för jag har hört om kolleger som det gått ännu värre för.

Än är det dock inte dags för pension. Nu börjar sprutandet och där får jag vara med. Tyvärr luktar det lite illa men vädret är ju ofta fint då vi sprutar och Amazonen skulle inte ha en chans utan mig, och det känns ju bra. Sen får jag ju vara med när slåtterkrossen börjar jobba och i plöjningen, då kan jag ännu visa att gammal är äldst!

Försök plöj utan mig, den som kan. Synd bara att det oftast brukar vara så jäkla kallt då, och plöjningen är ett tungt jobb skall Ni veta, mycke viktöverföring att tänka på.

Med hopp om en glad och ledig sommar alla yrkesbröder

hälsar

Valtras Tryckstång

I fjol vid den här tiden när jag berättade om hur jag fyller konstgödsel i såmaskinen så kom det endel frågor om hur manicken jag använder fungerar. Eftersom en film säger mer än flera ord så slog jag på stort och filmade hanteringen i år. Nu borde ju nog en medelålders medborgare av idag kunna redigera en film så att två blir en, men i mitt huvud lät det sig icke göras. Därför blir det för den intresserade att klicka in sig på två filmsnuttar, den ena som visar upphämtningen av säcken, och den andra således tömningen.

Tyvärr gick det lite som det brukar, när man skall göra sig till så jäklas det. Läckaget som uppstår när jag backar ur hallen hör inte till vanligheterna men i ren nervositet över stundens allvar och filmarens närvaro så får jag inte fyllaren så rak som den behöver vara.

…kan man faktiskt ha ibland. Denna lilla historia skulle jag inte riktigt tro på om någon berättade den, men nu hände det faktiskt.

Mitt nya veteutsäde kom förstås som tiden bjuder i storsäckar. När jag skulle lyfta ut den första hakade kroken slarvigt i öglan på säcken. Det observerade jag och borde ha rättat till det men gjorde det ändå inte.

Alltså gick det som det plägar, säcken lossnade ur kroken på två meters höjd och föll förstås mot kniven som finns monterad på storsäckstömmaren, och damp sedan i backen. Nu borde jag alltså haft 600 kg betat vete i lösvikt bland gruset, men icke.

Säcken låg på backen, visserligen uppfläkt, men i samma ställning som då man vilar på gräsmattan med jackdragkedjan uppdragen. Säcken var vidöppen uppåt men utsläppet på marken motsvarade kanske två kaffekoppar. 

Gör om det, säger jag bara. Visserligen hamnade jag att hinka 600 kg från säcken i såmaskinen, men det gjorde jag så gärna under dessa omständigheter. Av ett dumt huvud lider som bekant kroppen.

Så stod man då där igen och fattade noll.

Jag inledde harvningen i går kväll på ett skifte där det skall sås vete. Skiftet är oplogat men körd med Vädestad Carrier i fjol och förfrukten var ryps. Trots att jag harvat detta skifte i snart 35 år så har det aldrig uppfört sig som i går kväll och nu undrar jag varför?

Ytan var torr och bärigheten var precis som den skulle. Däremot uppförde sig harven lika oklart som en rattfyllerist. Stora delar av materialet packade sig i efterharven trots att mängden växtrester var minimal. Inte heller föll materialet ihop på samma sätt som det brukar.

Nu undrar jag då om det är så att tallriksharvning i jämförelse med plöjning faktiskt kan fördröja upptorkningen under ytan med mera än en vecka? Eller är det bara så att jag var för tidigt ute fast det inte såg så ut i ytan.

Har någon annan märkt av detta? Har det något att göra med den kalla vinter och det långdragna snötäcket. Eller är det som jag tror en av följd att att det egentligen inte har regnat en droppe här i vår ännu?

För att ytterligare förklara, jag har ju ren lerjord, men nu verkade det mera som då man brukar väldigt torvhaltig jord.

Nåja, jag kan inte stoppa sådden nu utan det blir bara att köra vidare, kanske det blir bättre så det får ligga idag i värmen. Borde man kanske plöja dom åkrar på hösten som man vet att skall sås först följande vår? Eller är det tvärtom, eller på något annat sätt?

Jag tål inte sånt jag inte förstår……