Författare: Kalle

….och profetian kom inte på skam denna gång heller!

Ur led är tiden. Jag har en varmvattenhögtryckstvätt av märket Kärcher. Den börjar lida mot sin pensionering men är inte död än. Bara lite sjuk. Tvätten är en ganska enkel konstruktion, en pumpdel och en brännardel, ingen större hjärnverksamhet behövs för att skruva med den. Däremot behövs oftast reservdelar när något gått sönder, Kärcher inget undantag.

Denna vår tackade tryckregulatorn i pistolhandtaget för sig och pockade på byte. Fem skruvar, en låsring och sedan kan man sätta dit ett nytt. Förutsatt att man har något nytt att sätta dit.

Jag har idag besökt tre märkesaffärer och frågat efter denna del. Samma psalmvers sjöngs på alla ställen. Först är det omöjligat att ta reda på vilken del som behövs eftersom det finns olika pistoler, olika slangar och olika infattningar på samma modell. Vis av tidigare skador langar jag då fram den trasiga regulatorn och ber om ett skjutmått. Då klarnar det ganska snabbt att delen inte finns i hyllan. Förstås. Och visst förstår jag det, det jag inte förstår är varför man måste ha 50 olika typer av pistolhandtag, alla med snarlik funktion och utseende. Det gör ju att lagerhållningen blir omöjlig per automatik. 

Om man känner för att bli riktigt arg så kan man ta en titt på det Gula Företagets hemsida. Där finns en link till reservdelar men följer man den så uppmanas man ta kontakt med en “autoriserad reparatör” därför att företaget inte vill att vanligt folk skall hota deras produkter med en skruvmejsel.

Ett företag som skulle lägga ut sina reservdelsnummer och sprängskisser på nätet, det företaget skulle få mig till kund omedelbart om dom så sålde John Deere. Ett sådant företag är faktiskt Amazone, heder till dom, därför är min nuvarande och blivande växtskyddsspruta en sådan.

Någon gång tidigare har jag nämnt att det är med erfarna spannmålsodlare lite som med pålitliga politiker. Många tror på dom, många utger sig från att vara det, men i verkligheten finns dom inte!

Det jag menar med detta är att de ca 40 säsonger som en “normal” bonde hinner odla under sin karriär inte på långt när räcker till för att ge den erfarenhet som man skulle behöva för att bli gammal och van i detta skrå. Ingen säsong är den andra lik, och skulle två säsonger vara vädermässigt lika så har man sått olika djupt eller bearbetat annorlunda så att  jämförelsen inte skall låta sig göras. 

Trots bättre vetande skall jag ända åberopa min “erfarenhet” och spå lite väder.

Med tanke på att vi hade vinter ännu första april och snabb snösmältning och nu den 25 april nästan 20 grader varmt och åkrarna torkar med expressbuss fart och allt ser jättebra ut så kan jag meddela att alla mina varningslampor blinkar ilsket rött och pessimistsummern tjuter oavbrutet.

Under alla år (sedan 1982) som jag först bok över jordbruket har det inte slagit helt slint en enda gång. Tidig fin vår betyder eländig sommar. Speciellt brukar jag ge akt på Valborgsmässoaftonen, är det riktigt jävligt väder då känns allt bra i bondenerverna, men en fin Valborg brukar vara ett första tecken på att något håller på att gå fel.

Den gamla bondepraktikan beskrev fenomenet med orden “det skall sås i pälsärmarna för att kunna skördas i skjortärmarna” och det är en sanning som gäller än i dataåldern. Men hoppet att jag har fel finns ju!

I övrigt flyter det på på hemmanet. Maskinerna servas som bäst, såmaskinen skall alltid ha lite översyn och harven ropar på svetsen ute på gården. Sysslorna i aprilkvällen tar inte slut…..l

5 dagar lyckades jag hålla mig ifrån Er. I morse upptäckte jag nämligen att det går att uppbringa bildbevis för att det finns ett speciellt språk som bönder använder. Inte precis egna ord, men egen betydelse för vissa meningar.

Den 31 mars stod jag och två andra bönder och funderade över den obefintliga snösmältningen och det faktum att det varit -16 grader på natten. Vi var alla tre rörande överens om att vårbruket blir sent i år. Visserligen påpekade jag snusförnumstigt att det brukar svänga snabbt, men detta tillbakavisades som en omöjlighet i år. Vårbruket blir sent i år. Lite senare på dagen var jag på sjukbesök till Moto-Check och hälsade på min Zetor som är på rehabilitering där. Eftersom vårbruket skulle bli “så sent” i år så gav jag Bengt-Erik ännu längre tid än till första maj som jag tidigare angivit som deadline för när jag vill ha tillbaks den.

Korkbössa!

Så till bildbeviset. Denna dag den 10 april i fjol hade jag ett inlägg på bloggen där jag bifogade en bild på utsikten från mitt skrivfönster. I morse tog jag samma bild igen och kunde bara konstatera att den senheten nog kommit lite på skam.

10 april 2010.

10 april 2011.

Av detta lär vi oss att en bonde absolut inte är att lite på vad gäller gissningslekar om vårens – och höstens – framfart.

Framförallt skall man hålla i minne att meningen “Jag skall inte harva än på två veckor” enligt bondeordboken betyder “jag kanske börjar i morgon”

 Det är otroligt vad ett år går fort och precis som i själva livet blir mycket ogjort. Nu börjar det bli dags för mig att dra mig tillbaka från Blondbloggen och allt det roliga den fört med sig. Tiden som Bondbloggare har givit mig precis det jag hoppades på när jag skickade in ansökan i novemver-09, och utöver det så mycket mycket mer. Det sägs ju att man skall gå hem när det är som roligast och det får väl gälla för dethär forumet också.

Jag blev Bondbloggare hipp som happ och över en natt fick jag omvärdera min inställning till bloggeri, jag hade inte riktigt sett det lustiga i den verksamheten innan. Jag brukar nämligen behöva en viss startsträcka i fråga om nya innovationer innan dom liksom tänder till. Efter det brukar jag dock ha svårt att landa! Någon blogg i egen regi har jag dock inga planer på.

Det jag hoppades på var att någon skulle kunna få ut någonting av att läsa om den verksamhet som jag själv älskar och aldrig skulle vilja byta bort. Det jordiska är jag född med och jag vill också dö med det. Men innan det blir aktuellt hoppas jag förstås på många säsonger till innan det blir dags att lägga harven på hyllan.

Vad bloggen egentligen har givit Er läsare har jag svårt att riktigt se, men om det bara kunnat bidra till att få ett uns av en mikroskåpisk förändring till stånd i positiv riktning för det finländska lantbruket då är jag supernöjd. Att skriva om min vardag har varit mycket terapi även för mig själv, för vissa saker ser man faktiskt i ett nytt ljus när man kör det via tangentbordet. Inte heller att förakta alla goda råd som strömmat in från kolleger, både bekanta och obekanta.

På byn har det också blivit av att tala en stund med folk jag kanske inte känt så bra innan och alla uppmuntrande ord som kommit den vägen har varit som olja i rutschkanan.

På ett sätt har det kanske varit lite synd, konstigt nog, att min säsong som bondbloggare också sammanföll med den bästa odlingssäsong jag har haft, både vad gäller priset på produkterna, men också väder och uteblivna motgångar och maskinhaverier. Synd på det sättet att alla motgångar brukar mynna ut i en historia, ofta bättre än historier om medgångar.

En del av det jag har tänkt på har blivit oskrivet och kanske tvärtom också, en del onödigt har väl blivit skrivet men i det stora hela har ändå rapporteringen varit ganska heltäckande. Jag har skrivit ganska lite om mitt stora intresse, veteranbilarna från 70-talet, men det är en hobby som legat lite lågt pga tidsbrist sedan mitt lönejobb lades om till mera opassande. Jag lovar dock att återkomma med en skrift om denna sak någon gång framledes.

Visst kommer jag att skriva några inlägg då och då här men i huvudsak lämnar jag nog över till nya kvastar nu och önskar alla fyra lycka till. Av erfarenhet kan jag lova Er ett roligt kommande år.

Jag vill även passa på att tacka “Tekniskt intresserad” Du har givit både okunskapen och avundsjukan en själ. Det har varit ett rent nöje att ignorera dina kommentarer. Tack!

Efter detta är det väl bara att kasta sig in i “circle of life”, nu börjar allt på nytt. Agri-Market hade annons idag om att spannmålsrensingen börjar. Tofsviporna har kommit och letar efter gud vet vad att äta i vägkanterna och frassarna börjar vara ute lite längre om kvällarna. Nu skall snart maskinerna börja ses över, det som så nyligen packades in omsorgsfullt för vintern skall bökas ut och göra sitt snabba men viktiga jobb igen. Allt kommer igen, precis som det skall vara då livet är tryggt.

Även om detta inte är mitt sista anrop på Bondbloggen så vill jag i alla fall tacka alla som delat säsongen 2010 med mig, och orkat läsa alla mina virriga funderingar. Kanske vi ses i något annat sammanhang nån gång. Tack också Mats, Sonja och Nisse, Jag kommer att sakna Er! Tack också Mårten, Unni, Ingela och Carin för att Ni trodde på mig och på så sätt lät mig få nya kvistar på livets träd.

Och sist men inte minst, välkomna Charlotta, Christer, Cicci och Maria.

Nisses nya Rapidsåmaskin startade igen upp tankar om framtida såmetoder. Visst är det roligt att kalla sig proffessionell bonde och tro att man vet vad man håller på med, med ibland får man lov att inse att eget huvud inte riktigt räcker till. Många kolleger även här i trakten har även dom gått över till direktsådd eller lättbearbetning. Själv tycker jag det känns som om man står utan karta på främmande mark och stirrar på två vägskyltar. På den ena står det “hhfgkrfkf” och på den andra “ioiksdhf”. Sen skall man välja det rätta av dessa två.

I slutändan handlar förstås allt om slutnettot, men att veta hur man kommer till det bästa nettot kräver sin bonde. Tanken bakom lättbearbetning och direktsådd är att man skall spara mera av utgifterna än vad inkomsterna minskar och således få ett bättre netto. Enkel matematik på pappret men så fruktansvärt svår i verkligheten.

I går stod jag på Agri-Market och stirrade på ett par nya såmaskiner. Där fanns också inbytt en Nisse-Rapid som också fick några blickar. Eftersom jag hyser en inbyggd ovilja mot allt som är större än mitt förstånd så känns inte dom nya multi-maskinerna alls bekväma i mitt huvud. Dessutom tror jag inte att jag tycker om att hjulen kommer efter maskinen och vältar med automatik, på mina lerjordar vill jag själv välja om jag skall välta eller inte. Bondepraktikan säger ju att man aldrig skall välta fuktig lerjord.

Helt klart är att man sparar in pengar och tid med en direktsåmaskin. Räknat i liter sparar man en hel del bränsle jämfört med konventionellt, speciellt eftersom plöjningen faller bort, och den drar mycket bränsle. Däremot tar det nog sin tid att spara in bränsle som motsvarar priset på en direktsåmaskin. En ny sådan kostar bortemot 40.000 euro. Köpa begagnat har jag en genetisk ärftlig deffekt som förhindrar. Skall jag köpa begagnat vill jag veta vem som haft maskinen innan. Jag har själv å det grövsta lurat en bilhandlare en gång, och svinhugg brukar gå igen.

Att spara tid skulle förstås vara intressant, men det är samma sak. Man skulle rätt länge kunna avlöna en traktorchaufför för samma pengar, och dessutom känns det dumt att spara bort det roligaste man gör på ett år. Folk betalar ju för att gå på Borgbacken också.

Jag har plöjt igenom massor med litteratur i ämnet och det gör en inte heller klokare. Uppgifterna är motsägelsefulla och tvetydliga. Att prata med andra bönder ger heller inte så mycket eftersom det i vårt skrå är knepigt att hitta någon som erkänner misstag. Man vill helt enkelt inte torgföra att en investering kanske inte var den optimala. En kollega sa häromdan att han tror på direktsådd därför att man bara behöver köra över åkerna en gång per år. Tröskningen faller ju också bort nämligen! Men i sanningens namn skall jag erkänna att jag med egna ögon sett direktsådda åkrar som givit riktigt bra skörd också. Allt kan var som med såmaskiner i allmänhet, en inställningsfråga. Nisses argumentation om billtrycket är dock helt obestridlig. Även min Simulta som “bara” har 10 år på nacken kan ha svårt att trycka ner fröna på hård jord, och att se fröna liggande ovanpå jorden efter sådd, det är ingen höjdare.

Sedan kommer även miljöaspekten in i bilden. Direktsådd främjar ogräs. Sämre ha-skörd gör också att en hel del näringsämnen blir kvar i jorden och åker iväg med smältvattnet till ställen där dom gör mindre nytta (eller mera skada)

Så hur skall vi ha det då? Svaret torde bli ett tvärsäkert: Jag vet inte.

Till sist vill jag dela med mig ett leende som Vasabladet gav mig i morse. Hur skall flyttfåglarna från Afrika ta sig hit nu när det råder flygförbud över Libyen? Säg det!

Den gågna veckan har innehållit endel traktorprovkörningar. Efter att ny importör började hantera Zetor i Finland har jag bara sett dylika på bild. I onsdags var det premiär för att kolla om dom finns på riktigt. Det ordnades provkörning av Zetor Proxima i Närpes och jag var förstås på plats. Dagen därpå kom Valtras 60-årsjubileumsutställning med möjlighet för provkörning till Vasa och även där var Bondbloggens egenhändigt utsända på plats.

Jag har ju tidigare nämnt att almanackan småningom säger 10 år sedan senaste traktorbyte, så det börjar vara småaktuellt. Däremot är det mera oklart vad det är som är aktuellt. Skall jag ersätta Zetor med en ny liten traktor eller Valtra med en ny större, eller möjligen göra på något annat sätt. Den frågan har inget svar ännu, men just därför är dylika provkörningstillfällen intressanta.

Zetorn var möjligen en liten besvikelse. I mina ögon skall Zetorn vara enkel, pålitlig och billig. Nu har den tydligen blivit ganska enkel och ganska billig. Förmodligen också ganska pålitlig. Knappkoppling, hydraulisk riktningsomkopplare och snabbväxlar kombinerat med en gammaldags hög/låg-låda och mekanisk hydraulik, det blir mest bara en konstig vattvälling. Det känns lite som en gammal öst-traktor som skall gå på maskerad utklädd till en Ferguson.

Klart är att priset talar till Zetorns fördel, 115 hästkrafter för 33.000, det är helt ok men långtifrån så billigt som det var förr i världen. 1989 betalade jag 13000 euro för Zetorn, visserligen lillare, som dom säger norröver.

Dagen därpå hängde jag på låset hos Valtra. Sex modeller på plats för provkörning. Bondbloggens utsända kände sig som en sexåring i en leksaksaffär. Överväldigad. Nu var egentligen allt omvänt jämfört med dagen innan. Tekniken utsökt, modellerna snygga och förarplatsen färdigt utfunderad – och priset fullständigt vansinnigt. Det var första gången jag stiftat bekantskap med Valtras nya Direct- och Versu steglösa växellådor och visst, det var en dröm att köra. Riktigt riktigt bra, men priset är nog svårt att motivera. Speciellt för dom steglösa modellerna.

Motsvarigheten till min Valtra finns kvar, det skulle då bli N101 hi-tec, en fin traktor även det. Den är väl den som skulle ligga närmast till vid en affär, men ändå, visst kändes den lite efterbliven jämfört med N141 Versu.

Förbaskade provkörningsdagar. Dylika skall man hålla sig från. Man blir bara vriden i huvudet och får ett habegär som inte är förankrat i någon som helst verklighet.

Sedan är det ju så mycket annat som skulle behövas. Bygga värmecentral, byta fönster på boningshuset, byta såmaskin, traktor, betala ett avlopp som jag inte beställt, bygga gårdsverkstad, betala brännoljeräkningar etc etc.

Jag säger som tandläkaren “Ack så många hål och ack så lite amalgam”