Författare: Kalle

På något sätt har det blivit vårflod i år också trots total avsaknad av själva våren. Märkligt

Bilden tagen i kväll 28.3.2011

På något sätt tog vi oss hit i år igen. Idag firar vi min uppenbara favorit av årets dagar. Dagen då klocklan äntligen vrids till sommartid. Nu ligger allt det roliga framför, det blir bara bättre och bättre men ockkså mycket mera jobb och svårare att få tiden att räcka till. Nu ännu några veckor kan man bara njuta av ljuset och lugnet innan den ofrånkomliga paniken börjar mullra i fjärran.

Vad är det som är fel då? Jo, titta på bilderna nedan. Gårdsväxthuset ligger inbäddat i snö. Normalt skall gräsmattorna vara snöfria när vi taxar in mot första april. Bilden av den blivande havreåkern är nästan ännu märkligare. Om ca 50 dagar skall det sås havre i kruttorr jord här men ännu ligger  70 cm snö och skräpar på åkrarna. Visst är naturen fantastisk och visst har det gått förr, men svårt att fatta, ja.

Här gör man mer med en snöslunga än en gräsklippare

Här gör man mera med en snöslunga än en harv

Annars har vårvintern liksom passerat utan att existera i år. De fina soliga marsdagarna med takdropp och talgoxe-tjatter i bakgrunden har lyst med sin frånvaro. Fortfarande den 27. mars är det mycket lite plusgrader som visat sig sedan början på november. Det där med kallaste vintern på 1000 år som Ilta-Sanomat bölade ut i september kom väl inte helt på skam, inte kanske kallaste men nog den längsta har det varit. Åtminstone känns det så.

Det som kanske är mest synd är att det inte har gått att utföra det lilla skogsarbete som jag brukar hållas med varje år. Nisse skulle skratta till sig ett astma-anfall om jag berättade vad mitt “skogsarbete” brukar gå ut på så det lämnar vi därhän. Det är bara att konstatera att även det lilla går att lämna ogjort.

Skjut inte upp till morgondagen det du kan lämna ogjort redan idag!

Det är sannerligen inte alltid lätt att vara djurvän. Ibland kan det faktiskt vara riktigt påfrestande svårt att låta vapnen vila och naturen ha sin gång. Är det inte råttor så är det tydligen – duvor.

Efter en total bondfri period har jag nu jagad av vårsolen börjat snegla på kommande projekt. Utsäden är beställd, odlingsplanerna är fixade så innejobbet börjar vara klart. I dag lördag tänkte jag ta en sväng runt torpet och titta lite på vad som behöver göras innan våren smäller igång på allvar. Inventeringsresan innefattade naturligtvis en vända till maskinhallen där ingen mänsklig hand satt sin fot sedan i höstas. Det märktes.

Visserligen har jag känt till att duvor hållit till i maskinhallen och visst vet jag väl att duvor producerar spillning, men i år hade det gått lite till överdrift. Efter en helt ostörd vinter hade dom irriterande flygfäna tydligen utsett en takstol till WCtakstol och där rakt under, där stod min nya tallriksharv. Den som var hermetiskt tvättad och inoljad i höstas. Nu kunde den förvisso användas som kombinerad gödselspridare och tallriksharv i vår, men vackert att titta på, det var det ju inte.

Tröskan som stod bredvid hade klarat sig bättre, men dock icke bra.

Det finns endel av traktens ungdomar som erbjudit sig att skjuta bort duvor åt mig men jag har alltid avböjt – som 50årsjubilaren – vänligt men bestämt. En titt på Vädestaden gör mig lite fundersam om det beslutet var så begåvat. Fast duvhopen som kuttrade på väggbandet verkade nöjda med det i alla fall.

Jag vet i alla fall vem som borde ansluta sig till vårt fina kommunala avlopp. Det är en flock duvor i min maskinhall.

Dethär inlägget blir lite som det var för Molpefiskaren, fast tvärtom. Molpefiskaren fick så mycket fisk att renset inte rymdes i en hög, utan han var tvungen att lägga det i två. Dethär är tvärtom, materialet räckte inte till två inlägg, så dom fick smälta ihop till ett.

Det första redskap jag köpte som nybliven bonde var en tvåmotorig industridammsugare. Jag minns det klart för hela den eftermiddagen skällde pappa på mig över inköpet. Det fanns ju sopborstar gormade han. Trots att dammsugaren fått leva ett hårt liv så har den hållit otroligt bra. Den har i sina dagar fått suga allt från byggmaterial, cement, gnagare och möglig säd till olja och vatten och annat elände. Den har varit en trogen kamrat vid torkstädning och tröskrensing. Ibland har innehållet hunnit börja ruttna innan den blivit tömd och ibland har den fått stå ute i regn och snö. Men bara bara hållit. Tyvärr omkom den i en trafikolycka häromveckan, jag råkade köra över den med traktorn, och det klarade den inte. Frid! 

Det blev marsch iväg till Agri-Market (min hovleverantör på dammsugare, jag köpte den förra där också. Ja eller på Hankkija då). Det var bara att konstatera att produktutvecklingen på dammsugare inte riktigt hållit samma fart som på endel övriga saker, vilket känns som en välsignelse, för nu ju den nya också hålla 20 år i bästa fall.

Den gamla dammsugaren var tvåmotorig, så även denna. Den nya innehåller varken dator eller mp3-spelare, inte ens en kamera har jag lyckats hitta, än mindre någon touch-screen så det känns tryggt att ta den i bruk. Tack för det Clean.

Vid övertagandet av uppgiften. Den gamla till vänster

Vårens mest välkomna krabater är f.ö. på inflygning. Hörde att det siktats tofsvipor på Åland, så det är bara en tidsfråga innan dom kommer hit också. Jag kan omöjligen inte sluta hänföras av naturen i fallet tofsvipan. Vad är det som får mina vipor att fälla ner solparasollet och tömma den sista paraplydrinken i södern och bestämma sig för att ge sig av mot Svedjebäcken? Dessa fåglar som verkar vara såna usla flygare och helst vandrar omkring på åkern flyger 5000 km bara för att få tillbringa några månader på en bekant åker i Närpes.

Det är samma sak varje år, oavsett väder och snömängd dimper dom första ner på en åker strax söderom viadukten i Bäckliden. Detta sker sista dagarna i mars, så kappsäcken bör ju vara packad i Marocko nu. 

Sen dröjer det en vecka till så har vi dom här hos oss och man börjar höra det underbara gnället nerifrån åkern på vårkvällarna. När kvällen börjar vara ljus runt halv tio, temperaturen står på plus och det luktar vår, då rycker det i startsnöret kan jag meddela.

Kanske en av dom största upplevelserna naturen bjuder på.

Jag har skaffat mig en ny erfarenhet. Jag har ingen i-phone eller i-pad men i går kväll satt jag fast i-driva. På sätt och vis är det väl bara att skylla sig själv för det var nog delvis självförvållat. Över Yttermarkslätten går vägarna -förstås- i två riktiningar, norr-söder och öster-väster. Det förstnämnda brukar sällan driva fast vintertid, men öster-västervägarna är ett elände. Lite yrsnö och det bildas drivor där. I går kväll var det inte “lite” yrsnö utan det var på gränsen till världens undergång på slätten. 19 sekundmeter och snöfall korkar fast vilken väg som helst.

Nåja, detta faktum har jag ju levt med i 40 år så det är rätt bekant. Ett tränat öga ser nog var det går att köra och inte så jag har faktiskt aldrig suttit fast i någonsnödriva förr. Peppar peppar skall man säga då, och den pepparn spilldes ut i går kväll. Eftersom jag var ute i ett tjänsteärende hade jag en fyrhjulsdriven leksaksterrängbil under svansen och trodde väl i min saliga dumhet att den skulle forcera drivorna som en snöplog.

Det gjorde den inte – överhuvudtaget inte alls! 20 meter framåt, fem meter bakåt och efter det satt den fast som en champagnekork. Efter en förlorad stid med snöskoveln och med tillkallad hjälp satt den fortfarande fast. Fas två blev att tillkalla kollega med vinsch och visst, då vann tekniken över vädret och jag kunde ta mig hemåt. Något snopen både över egen dumhet och terrängleksaksbilens mindervärde.

Något senare på kvällen kunde jag notera att ont blivit värre och natten tillbringade vi förmodligen insnöade. Strömmen hålls dock på plats och på morgonen var vägarna plogade. Tack för det Ahlmark!

Jag vill minnas att det hände första gången 1986. Då var det häftigt. Man kände sig som en speciell individ som besatt en speciell märkvärdig kunskap. En hemlighet! Andra gången hände det kanske 1989. Helt säkert vet jag att jag i början på 1990-talet hade det redan hänt flera gånger.

Runt år 2000 började det hela gå överstyr för då började det röra sig om kanske 20 olika. Idag har det helt tappat kontakten med verkligheten och spårat ur.

Jag pratar om lösenord och koder. Datasamhällets egoklimax nummer ett.

Det började med ett bankkort. Sedan ett bränslekort. Sedan fick bussfirman bränslekort med egna koder. Sedan kom en biljettmaskin som skulle startas med kod och nånstans i dessa vevor den första mailadressen och internet med koder. Sedan blev det portkoder, dataprogramkoder, koder för att kvittera brandlarm och koder för att kunna skriva rapporter efter utryckningar. Sen kom nätbanken med sina “nya koder för varje dag-förbannelse” och detta väckte liv i andra kodföretag som började lösenordsskydda sina koder.

Härom sistens besökte jag ett ställe där man skulle knappa in en kod som gav tillträde till ett kodlås varifrån man med kod kunde få ut ett nyckelkort för att sist och slutligen bakom två olika nyckelkortlås hitta sin säng. Om inte annat så var jag mentalt trött när sängen väl hittades.

I jordbruket har jag tack och lov inte så många koder att hålla reda på, det räcker väl med ca 15 stycken. Bankkortet, bankprogrammet, bokföringsprogrammet, Agrinet (som förresten inte funkar, det är något fel med koden),  Farm-it programmet har också sin lilla kod. Lämna in skattedeklarationen kan man göra med två koder men för att få in sin VIPU anmälan (stödansökan på nätet) så skall det vara tre koder. Det står där att dom dessutom skall hållas extra hemliga. Antar det är så att ingen skall söka några extra stöd åt mig.

Den här texten kunde göras i det närmaste oändlig men kontentan av kardemumman är att jag i kväll började räkna mina koder och lösenord och kom till 53 stycken. Som är i aktivt bruk om inte dagligen så “veckoligen”

Fast det var tidigare i kväll, nu har jag tre till. Jag skaffade nämligen dom obligatoriska koderna till skattekontot från Katso-tjänsten. Det var lätt, man fick tre nya koder och behövde bara använda tre gamla för att komma åt dom. Nu har jag alltså 56 koder i bruk. Man blir så oändligt trött när man tänker på det.

Och bara så ni vet. Texten Ni läser nu är ju förstås lösenordsskyddad.

På tal om det kommer snart tofsviporna……