O-Agrikulturell arkitektur

Den noggranna bloggläsaren har säkert noterat att jag värdesätter mina förfäders arbete. Det är ju mina förfäders förtjänst att jag överhuvudtaget kan skriva en bondblogg, om dom inte slitit med den steniga jord dom fått på sin lott hade inte jag heller haft någon stenig jord på min lott.

På en punkt misskötte sig dock generationen före mig å det grövsta. Resultatet av detta är jag jag och min familj får framleva våra dagar i en grön låda istället för en fin röd Österbottnisk bondstuga.

På 50- och framförallt 60talet så skulle dom gamla fina bondstugorna skatta åt förgängelsen. I stället skulle det vara nya färger, nya material och framförallt nya former på bostadshusen. Många fina hus revs och andra renoverades sönder totalt. Att man gjorde ingrepp är förståeligt, ännu första åren på 60-talet var vattenledning ovanligt och inomhus-wc en lyx.

Jag antar att det också var tanken, att man skulle visa utåt att man hade förnyat sig och kommit bort från det gamla, men tyvärr, estetiskt var det som ko-svansen; nedåt.

Den Österbottniska Bondstugan skall följa en mall både ex- och interiört. Den skall vara röd med vita knutar, gärna lite snickarglädje och så skall den ha 1½ våning utifrån sett. Dvs den övre våningen “skollan” skall inte ha full höjd ända ut till väggarna, utan bara små halvhöga fönster på övre våningen, gavlarna undantagna. Inomhus skall det finnas “fårston” “köket” “kamarin” och “storstugon” Bara de allara största stugorna hade rum utöver dessa på nedre plan. På övre plan kunde sedan finnas rum för lite ett och annat, kanske en pigkammare.

Så kom då renoveringsivern. Även till Torp Svedjebäck. Här slogs två gårdar ihop genom köp och båda ställdes under den fruktansvärda 60-talsvandaliseringen. Det hus som jag och min familj bor i, dvs min hemgård” har en stomme från 1700-talet men den är effektivt gömd. Istället har övre våningen höjts till full höjd och, kanske det allra värsta, fönstren förstorats och ändrats till anskrämmeliga intetsägande rektanglar. Det andra huset på gården är närmare orginalskick men även här har fönstren fått ge vika för glasbågar.

Bilden nedan är vårt  hus, 1700-talsstommen är lika dold som en anka i vassen, färgen har gått från rött till vitt till grönt. Lika bra det, för i rött hade detta hus sett ut som én första-hjälpväska.

Men för all del, det är ju varmt och gott och taket håller vatten så allt är väl gott och väl. Men någon bondstuga att vara stolt över är den INTE.

Och sedan i god Monthy Phytonstil, Over to something completely different!

Idag har jag varit ute och söndagskört. Läsare med gott minne kan påminna sig att min Zetorklenod inte fick rum i härbärget i höstas utan har stått vind för våg i en snödriva hela vintern. Idag laddade jag batteriet och tryckte på startknappen – och den gick förstås direkt i gång. Zetor är Zetor fast man inte ens steker dom i smör!

På eftermiddagen puttrade jag således iväg i vårsolen till Moto-Check i Norrnäs för service och genomgång. Jag brukar föra dit den med ett par års mellanrum, Bengt-Erik har nämligen en näsa som luktar sig till fel före dom uppstått, så det är bara förebyggande service.  Och eftersom det  nästan är en timme körtid med traktor till Moto-Check så man hade tid att njuta ett bra tag- Både av Zetorn och av solen.

Omstart

Jahapp, då var vi varvet runt igen. Kölden och snömängden har ju som alla vet gjort alla former av agrikulturell verksamhet omöjlig i flera månader nu. Det betyder att jag snart sagt inte har rört en traktor sedan jag körde in plogen under tak, men nu börjar det droppa igen. Både från nerverna och taken.

I dag har jag kunnat titta över vad som borde göras innan vårsådden och konstaterat att det väl kunde gå två dagar på ett dygn utan att det skulle bli tråkigt. Nu är det närmast röjningsjobb, vedhantering och fällande av några stora träd som står på agendan, men så fort snön försvunnit väntar ett oräkneligt antal projekt.

Det finns två ord på latin; Deja vu!

Traktorfabriken

Jag har varit lite bloggfrånvarande en tid nu. Detta har inget att göra med bloggtrötthet eller annan avmattning utan helt enkelt att jag tillfälligt har fått ett återfall av min “åksjuka”

Jag har varit kilometerdammsugare nu i några dagar och sett ett flertal finska städer. Först var det midvintersemester på Eden i Uleåborg med familjen och efter byte i kappsäcken en tredagarskurs på Räddningsinstitutet (eller Alcatraz) i Kuopio. Till saken hör ju att jag trivs lika bra på vägen som på åkern så veckan har varit rolig, ut och in.

På vägen mellan Kuopio och Närpes finns mest skog. När man börjar bli skogstokig och börjar tro att hela världen består av tallar och barr så händer något överraskande. Man kommer till Suolahti och Valtras fabriker. Mitt i skogen längs en relativt liten väg ligger hela rasket och ser intressant ut. Motortillverkningen och hyttillverkningen sker på annan ort, men annars är detta hela Valtras blodomlopp med reservdelslager, fabrik, affär mm.

Direkt jag snavade in över tröskeln där på fredagseftermiddagen så märkte jag att världen är liten, och Närpes stort. Det var en hel busslast med folk från NTM som vimlade mellan hyllorna, och det hade jag förstås inte väntat mig. Det är ju så att man både som traktorkund, men även annars kan besöka fabriken och titta på tillverkningen. Det var faktiskt så jag kom att bli Valtra-ägare, jag körde ett gäng dit och blev imponerad av fabriken och fast.

Till saken, jag är nämligen sur på hela Valtra-etablissemanget. När jag besöker Valtra så gör jag det för att jag vill se nyheter, lite traktomanisk ögonfröjd och kanske botanisera i tillbehörshyllan. Inget av detta lät sig göras, inte en traktor, inte ett tillbehör och inga nyheter att beskåda. Bara som på Halpa Halli, kläder och leksaker. Leksaker är okej, det är kul att barnen kan leka med märkestrogna modeller och riktiga redskap och vissa av den funkar t.o.m som samlarobjekt, men alla dessa kläder går mig på nerverna, av ren marknadsföringsprincip. Arbetshalare, finskjortor, jackor, slipsar, babykläder, fleecetröjor, you name it, alla förstås med Valtras logo väldigt synligt. Det är något i hela iden som stör mig, kläder med reklam skall man få som gåva, man skall väl inte betala för dom. Varför skulle jag vilja betala för att få göra reklam för Valtra? Om dom därmot vill ge mig som traktorkund en jacka så skall jag med nöje och stolthet bära den. Men betala? Nej, där kör min logik av vägen. 

Under skrivandets gång kommer jag färresten på att det inte bara fanns kläder och leksaker där. Om man ville se 20 liters oljeburkar fanns det en hel del ögonfröjd framställd.

Jag gick ut lika klädlös som jag kom, ingen xenoninfo som jag var ute efter hade jag heller och framför allt hade jag inte sett någon ny Valtra A-serie, en traktor som verkar intressant.

För traktorer, det kan klädhandlarna i Suolahti bygga!

Bondens fritid del 3

Förlåt, men nu blir det långt och jordbruksfritt igen!

I serien Bondens Fritid tänkte jag skriva om ett förhållande. Ett livslångt sådant. Alltså mitt kanske lite speciella förhållande till musiken. Folk som känner mig brukar sucka lite menande och börja prata om något annat när jag drar upp ämnet, för jag har ganska få själsfränder på bygden. Däremot är det något man får dras med om man skall ha med Kalle att göra.

Musiken har alltid varit en speciellt viktig del av mitt liv. Den har gjort glada dagar ännu gladare och sorgliga dagar lite gladare. Detta trots att mitt eget musiscerande är på särskolenivå. Även om jag inte är helt tondöv är jag gravt tonhörselskadad, och har gehör ungefär som en brax. Några gånger har jag faktiskt spelat inför publik, men det har nog varit mera av vilja än av vett och inget som någon saknar (utom jag då)

“Visa mig din skivsamling så skall jag säga vilken musik du lyssnar på”.  Jag kan stolt säga att varenda låt jag “ägt” har jag ännu i behåll, och vet var den finns. Det vill inte säga lite för en kille som engång slarvat bort en buss. Det något speciella med min skivsamling är att av ca 900 volymer är endast ett litet fåtal utomnordiska, och mycket få är annat än svenska och finska. Dessutom är det viktigt att musiken finns i orginal, dvs inga nerladdningar eller piratkopior. Musik skall man betala för, det är min bergfasta åsikt. MP3 or gör jag bara för eget bruk. De enda “olagliga” kopior jag innehar kan räknas på några händer och är uteslutande musik som jag inte lyckats hitta på laglig väg.

För mig är det texterna som är det viktiga i musiken. Utan det musikaliska samspelet blir det dock till ingenting, men överlag blir jag illa berörd av texthandikappad musik. Och sådan finns det gott om vill jag lova. En text skall kännas som ett slag på käften, den skall påverka och leda någonstans. Här kommer mina gamla punkrötter i dagen. Ebba Grön, KSMB, Attentat M.fl . Ungdomsfavoriter som ännu gör sig i CD spelaren. Från detta gick vägen via Hoola Bandoola Band och Afzelius / Wiehes produktion rakt i famnen på Mäster C, dvs Cornelis Wreesvijk och därifrån vidare till många förnäma vissångare. Idag faller nog valet på Ulf Lundell om jag måste utnämna en favorit. Dels gillar jag den stillsamma men ändå närvarande musiken, men främst förstås texterna som åker som en pil in i hjärtat.

Vankelmodet brukar botas med Euskefeurats låtar från glesbygden, texter där man känner igen sig långt in på djupet, och den mera sinnliga sidan får sitt av Torson, ett band man bara inte får missa. Ganska oförargliga texter, men med teman som inte liknar andra låtar. Missa inte “Assar höll ett tal” som handlar om en kålodlares mormor som fyllde 70 år.   

 Som höres ger jag inte mycket för den riktiga mainstream-musiken. Att musik är lättlyssnad gör den inte sämre, men innehållslös musik är som ett tomt påskägg – tråkigt. Detta gör att dansbandsmusiken  -med några få undantag – icke gör sig besvär på hemmanet. Samma sak gäller frän hårdrock, jazz och annat instrumentskrammel. Den gamla klassiska musiken kan vara pampig ibland, men den moderna klassiska musiken – typ “sonat för två fagotter och en moped” är jag riktigt alergisk mot.

Vad är då dom riktiga höjdarna som kommit framför mig genom åren. Första gången jag hörde Hoola Bandoola Band och “Vem kan man lita på” kunde jag inte fatta att det fanns något sådant på denna sida himlen. En konsert 1983 i Korsnäs UF med Dan Hylander har också fastnat i minnet som något magiskt.

Men den största känsla jag nånsin fått av något musikaktigt är lite mera udda. På ettårsdagen (tror jag) efter Estoniaolyckan var det någon tekniker på YLE som mixat ihop dom sista radioanropen från Estonia med ett parti ur Finlandiahymnen. Jag var på åkern utanför traktorn och hörde detta ur hytten. Samtidigt startade en tranflock mot solnedgången och den kombinationen – den fick mig på knä mentalt.

Så om jag skulle få delta i “min musik” programmet så skulle Ni få höra Torsson, Eppu Normaali, Euskefeurat, Matti Esko, Björn Afzelius, Hoola Bandoola, Ulf Lundell, Juice Leskinen och några till – men inte ett ord engelska.

Hur gick det då med bussen som jag hade slarvat bort, jo jag hittade den – i Kvevlax.

Önskas diskussion? Diskussionen slut!

Så brukar det heta då fullmäktige sammanträder och nu har också fullmäktiget på Torp Svedjebäck fattat sitt beslut för i år. Det krävdes långa enpartsförhandlingar i år och räknemaskinen har säkert förbrukat sammanlagt en KWh men nu är det klart. Det kommer att odlas 100% spannmål, fördelat på hälften havre, hälften vete.

Valet är inte solklart men helt klart gav fjolårets netto på vete mersmak och eftersom jag av odlingsföljdsskäl bara kan odla vete på ca halva hemmanet var det valet enkelt. Andra halvan gav mera huvudbry. Rypsen var utesluten även den av växtföljdsskäl, kornet har jag gett upp, jag får ingen Hl vikt på det. Återstod valet mellan träda och havre och när jag fick havrepriset bundet till en skälig nivå slog jag till.

Sedan var sortvalet även ett huvudbry, men jag stannade vid Peppi, efter några år med Belinda.

Vetet blir Zebra, en vetesort som jag har fått väldigt goda resultat med, både med licensutsäde och andra och tom tredje generationen.

Fotnot: Att “binda” priset betyder att jag redan nu vet vad jag kommer att få för ett ton havre. Anta att jag bundit till 150 euro, då får jag 150 euro oavsett om havrepriset är 80 eller 220 euro nästa höst.