Aj

Ett modeord bland bönder. Aj! Det betyder ju att man gjort sig illa i varierande grad och det är något som händer ofta. Tack och lov är det mest frågan om en rispa eller ett litet sår eller någon liten klämskada som är glömd inom någon timme, men det kan också vara i princip hur hemskt som helst. Dödsolyckorna i lantbruksarbete har gått ner i antal de senare åren, mest pga av bättre skyddade maskiner, men kanske också lite beroende på upplysning från olika håll.

Några skräckexempel från svunnen tid:

När jag var barn kapades det mycket ved på gården. Detta skedde med en kap som hade en klinga på en meter i diameter som låg totalt fri i hela sin omkrets. Man var alltid minst två när veden kapades för att det skulle gå snabbt, en matade fram och en kastade undan. Det innebar två personer som sprang runt den friliggande klingan och ett felsteg hade kapat vem som helst i två halvor. Men det gick bra i över 30 år. Någon dag efter att jag fyllt 18 körde jag ifrågavarande maskin till avstjälpningsplatsen.

Tröskorna hade ända fram till 70-talet alla kedjor, skrivar och remmar friliggande och bla på den första tröska jag körde (MF186) skulle man knöla in sig mellan remmar för att ställa luftmängden, och det måste ske när tröskan var i gång. Ett antal armar har nog sådana maskiner tuggat i sig genom åren, och även i Närpes åtminstone en hel person.

All besprutning skedde med traktorer utan hytt och utan någon som helst skyddsutrustning. Dessutom var medlet i huvudsak ett kvicksilverbaserat ogräsmedel, så följderna kan man ju föreställa sig.

I dagens läge är det olika typer av fallolyckor som dominerar i lantbruket. Den vanligaste olyckan sker när man hoppar ur traktorn, med stukning eller benbrott som följd. Betydligt värre är förstås fallen från hög höjd som också är överrepresenterade i lantbruket. Min farbror omkom på det sättet 1989. Trots att fallskydden har utveckats massor på senare tid används dom ännu minimalt när bönder klättrar.  Dåligt sandade gårdsplaner och dålig belysning ger också andelar i statisktiken. Oskyddade maskiner och olyckor med kraftöverföringsaxlar börjar i alla fall vara ett minne blott. Förr var just kraftöverföringsaxeln en stor fara, oskyddad kan den hugga tag i kläder och dra med klädesinnehavaren in i axeln. Problemet med denna axel är att den ser ganska ofarlig ut, men är en mördarmaskin. Utöver detta är andelen bönder som omkommer under vältande traktor idag nästan noll tack vare skyddshytterna (Dom är INTE bara till för lyx).

Själv har jag haft tur så här långt. Däremot har jag i mitt jobb som ambulansförare träffat många som inte varit lika lyckligt lottade. Antar väl att dessa två hänger lite ihop, man blir väl lite försiktigare när man sett hur illa det kan gå, och snabbt.

Enligt statistiken är vedklyvar i olika former ännu den farligaste maskinen på lantgården. Detta trots att dessa maskiner är så skyddade dom kan bli.

Men skydd kan förstås tas bort, det blir ju oftast enkare att arbeta då. Åtminstone en stund.

Själv har jag som sagt klarat mig bra tills vidare. Jag fick foten i kläm engång mellan traktorbakhjulet och lunningsvinschen när jag skulle koppla den. Det gick bra pga skyddsstövlarna, men jag fick böla på hjälp för att komma loss. Detta var före ficktelefonernas tid. Vid ett tillfälle har jag också tappat en sida av en spannmålsvagn rakt på foten men även den gången hjälpte stålhättorna mig undan värre skador.

Ett tips annars till alla bondekolleger. Ta med telefonen ur hytten när ni stiger ur för att koppla ett redskap. Det är ofta då olyckorna sker och då gör inte telefonen någon nytta i hytten.

Åter till rötterna…

Det börjar närma sig dom sista skälvande dagarna för mig i detta forum och det betyder också att det börjar bli dags att verkligen få nerskrivna endel saker som legat och malt i tankarna, men inte kommit ända till skärmen. Dessutom tycker jag det passar bra just nu att lägga en lite annan nivå på inläggen efter all den uppståndelse som blev om Nisses vetepris. Själv har jag tröttnat på dendär debatten nu och konstaterar att för mig får det räcka om jag vet hur egna ekonomin ser ut. Jag blir inte gladare eller rikare genom Nalles plånbok.

En sak som är så dum så att den bara inte kan lämnas ogjord är mitt bidrag till serien böndernas kläder. Vi vet ju från tidigare att en blogg skall handla om kläder för att bli läst, så nu gör även jag ett försök. Detta blir alltså ett av Internets första modeinlägg skrivet av en totalt modetondöv köttbulle.

Även om jag är totalt befriad från allt vad modeintresse anbelangar så är inte kläderna oviktiga. Arbetskläder skall vara bekväma, lämpligt tempererade och gärna se bra ut åtminstone i mina egna ögon. Vad andra tycker är helt ointeressant och det är just därför jag inte kan få modetänkandet att rymmas under min mössa. Det är helt enkelt obegripligt för mig varför andra skall tala om vad som är snyggt, och framför allt varför det skall ändras med tiden. Det som såg bra ut i går bör väl också göra det i morgon, eller…..

Den klassiska bondoverallen är jag inte så förtjust i eftersom den ofta skall av och på en massa gånger under en dag. En bekant beskrev engång dansen lambada som att försöka ta sig i och ut ett par arbetshalare, och det köper jag. Ett rysligt krängande är vad det är. Därför trivs jag bäst med halvhalare och därtillhörande jacka som kan monteras av och på efter behov. Överlag är jag rätt bra isolerad av naturen och behöver inte så tjocka kläder, men å andra sidan blir jag supergrining strax jag börjar frysa så balansgången är knepig

Färgen är viktig. Eftersom jag gillar klara färger så har jag totalt anammat dom klargula arbetskläder som är vanliga nuförtiden. Grått, mörkblått och svart får gärna någon annan ha, jag vill ha färg.

Skyddskläder är ingenting man direkt behöver som spannmålsodlare, annat än i besprutningstider. Däremot direkt som man börjar kasta lystna blickar mot motorsågen är skyddskläder ett absolut villkor. De flesta arbetsolyckor inträffar när man “bara skulle” något litet. Att ens starta en motorsåg utan skyddskläder är att be om en skada. Idag är skogskläderna verkligen bra och inte det minsta obekväma eller klumpiga, men ändå ger dom ett riktigt bra skydd mot obehagliga upplevelser. Själv har jag placerat motorsågen med full fart mot låret vid ett tillfälle, men skyddsbyxorna tog hela smällen, inte en skråma gick genom. Men både byxorna och sågkedjan var förstörd, småsaker i sammanhanget.

Åter till det aktuella.

Bara därför att detta kommer att bli mitt livs enda chans att posera på ett fotografi där temat är kläder så skall jag lägga in en bild på mig klädd som jag trivs bäst.

Tror knappast på något telefonsamtal från Dior eller H & M i kväll, men det vill jag å andra sidan inte ha heller. Då blir alla nöjda!

Byråkrati i framkant

Onsdag. Semester. Kurs

På onsdagen förbrukade jag en semesterdag. Den dagen hölls dock inte på något flashigt rekreationscenter utan på Yrkesskolan i Närpes för att uppdatera sprutförarpappren. Detta är något som vi som sprider bekämpningsmedel själva måste göra vart femte år och inget ont i det, att uppdatera kunskapsbasen skadar aldrig. Speciellt inte om ämnet är intressant och det tycker jag det är.

Första halvan var halvintressant, det var dels gammal skåpmat men också lite nya saker. Det finns alltid aha-upplevelser att inhämta fast man anser sig vara gammal och van.

Andra halvan handlade mer konkret om val av odlingstekniker och bekämpningmedel och den var riktigt intressant. Bland annat var det en nyhet för mig att snärjmåra är en sådan terrorist i spannmålen att den kan sänka lönsamheten med upp till 110 euro/ha, att jämföra med tex flyghavrens blygsamma 41 euro/ha. Jag som alltid trott att snärjmåran bara varit en liten småbuse och alltid trott att svinmållan har varit den riktiga ganstern. Så var inte fallet.

Efter kursen körde tyvärr den positiva inställningen i diket. Eftersom ELY-centralen per automatik betraktar oss bönder som fifflare och banditer så fick ingen börja fylla i deltagarlistan före en timme innan kursslut. Detta med motiveringen att man annars kunde smita efter ifyllandet. Vi var 84 personer på kursen. Det går 60 minuter på en timme. För att den ekvationen skulle ha nått sitt mål hade varje kotte varit tvungen att fylla i sina lägenhetsuppgifter på 43,5 sekunder. Riktigt så går det inte till.

Föreläsaren avslutade kursen prick 16.00. Jag kom åt att fylla i mina uppgifter klockan16.45. Då var ca 10 personer kvar i salen.

Bra jobbat ELY!

I have a dream..

Trots att livet hittills varit snällt mot mig och jag har fått realisera de flesta av mina drömmar så står en ännu orörd. Jag vill ha alpackor. Allt började med en artikel i en reklamtidning för NewHolland-maskiner där man presenterade en alpackafarm, odlare, uppfödare, innehavare vad det nu heter i närheten av Tavastehus. Ett kort tag senare var vi hela familjen och tittade på djuren i verkligheten på sagda farm och blev väldigt väl mottagna där. Vi fick stifta bekantskap både med djuren, stallet, fodret samt en och annan New Holland. Det gav definitivt mersmak (utom då för NewHolland) och drömmen hade startat. På den tiden var jag ännu ganska kringflygande så det var inte aktuellt då, och är det kanske inte nu heller men jag skulle vilja….

Det som talar för är att jag har utrymmena sgs klara och tid att sköta dom skulle också finnas nu, men tidigare nämnda brandrisk i uthuset är ett störande moment. Dessutom är ju min erfarenhet av djurhållning ungefär lika med min erfarenhet av backhoppning så bara det skrämmer ju lite.

Alpackor är dessutom ganska dyra djur, dessutom får man inte köpa bara en utan alltid minst två. Priset låg då på ca 4000 euro styck, men enligt Tavstehusaren tjänade dom in sig själva bara man skaffade herr och fru. Detta skulle då förstås göras genom att sälja ungar, valpar, kalvar, knytt eller vad det då heter.

Flera år har nu gått sedan detta besök och än har inga alpackor flyttat in på tomten och inte känns det heller riktigt högaktuellt just nu. Dock lever drömmen vidare och i väntan på dom egna krabaterna får man väl nöja sig med att titta på andras, som nedan på bilder från lantbruksutställningen i Seinäjoki 2006.

Investeringar….eller så inte…det är frågan.

Många människor söker sina rättesnören från olika texter. Det kan handla om Den Heliga Skrift  för endel, kanske Kauppalehti för någon annan. Själv söker jag ofta svaren på livets stora frågor i – Koneviesti.

Tyvärr är inte svaren där heller alltid entydiga utan kan ge upphov till ännu mera funderingar. Förra veckans nummer var i alla fall en höjdare. Inte en höapparat eller grishusinredning så långt ögat nådde utan bara artiklar som intresserar mig. Renovering av ventilbordet på en gammal grävmaskin. Intressant! Test av en Case. Intressant att se att jag fortfarande inte är intresserad. En artikel om olyckfall under reparationsarbeten. Intressant. Test av Izuzu Pick-up. Intressant.

Efter att jag stavat mig igenom ovanstående facktidskrift på vårt främmande inhemska trodde jag det var aktuellt med en paus. Då föll ögonen på ledaren och då blev det först riktigt intressant. Den handlade om huruvida man skall grundreparera en maskin eller köpa en ny. Exemplet var en tröska, lite äldre än min som hade grundreparerats. I princip hade alla rörliga delar bytts ut samt hela skärbordets botten var förnyad, inkl skidorna under. Kostnaden hos märkesservice stannade på 13000 euro, eller ca 15 % av vad en ny tröska kostar.

Är detta vettigt eller dumt, och hur står det sig när det gäller andra maskiner. Helt klart, man får ju ingenting större eller modernare genom att göra som ovanstående. Har man ingen hytt på tröskan innan har man ju inte det efteråt heller. I princip har man ju en oanvänd 20 år gamma tröska, eller traktor, eller såmaskin. Börjar man sedan räkna in bytesvärdet på den maskin man har kan resultatet bli minst sagt förvirrande.

Själv börjar jag också stå lite i skamvrån vad gäller Valtran. Zetorn är enkel, den kommer aldrig att avyttras, vi skall åldras ihop, men Valtran börjar bli ett huvudbry. En ny Valtra till mig kostar ca 65000 euro och den 10 år gamla ger mig ca 40-50.000 i inbyte. För 20.000 har jag då en tio år nyare, lite modernare maskin. (På gott och ont). Men att observera, för kostnaden 0 euro har jag den maskin jag har idag och är nöjd med. Problemet är ju bara det att gapet till en ny maskin stiger för varje år. Dessutom har drivmedlet kommit in som ett orosmoln. Det kan vara dumt att köpa en dieselmotor idag, samtidigt som en ny diesel kanske kan drivas med framtidens bränsle, men inte den jag har. Om så sker kommer det ju att smälla på backen när priset faller på min traktor.

Utrustningsmässigt saknar jag inget idag. Det talar ju för att inte byta. Ett alternativ idag är ju att vänta flera år och sedan köpa en ny som direktaffär, men 70.000 är en tung utgiftspost, dessutom inte förankrad i något som helst vett, utan bara ett habegär.

Däremot vad gäller just tröskan (Claas 48S) så tror jag benhårt på alternativet grundreparation. Detsamma gäller flera andra jordbruksmaskiner, tex såmaskin och plog. Egentligen har ju detta i all tid gjorts på plogarna, man byter bara slitdelarna och så kör man igen. Det finns egentligen inget som talar för en ny plog om man inte vill ha en större eller lyckas få den gamla bortvindad.

Så egentligen skall ovantående soppa kokas på ingredienserna habegär, snålhet, vett, dumhet och en liiiten nypa kunskap. En liten del avundsjuka kan också bra bakas in.

Undrar då hur soppan kommer att smaka?

Zetor+skog=error

En läsare kommenterade mitt inlägg om skogsbruk med ovanstående text. Han vet inte hur rätt han har och nu skall han få ännu mera vatten på sin kvarn i följande historia.

Det var en av dom ovanliga dagar för några år sedan som jag hölls i skogen och tog vara på några vindfall. Det var före jag hade vinsch på lunningsgripen så varje träd måste hämtas mekaniskt från fällplatsen. Detta var i sanning bökigt och så småningom hade jag krånglat iväg Zetor mot något som kunde kallas livsfarligt läge. Åtminstone för traktorn. Ena bakhjulet var uppkört på en stubbe och naturligtvis halkade traktorn av och damp i backen.

Härvid tog den eld. Trodde jag åtminstone. Kraften försvann ur motorn och den började ryka kolsvart runt kylaren något kollossalt och lät illa. Stanna motorn, hamsa efter brandsläckaren och ut ur hytten, bara för att konstatera att allt var lungt. Inga tecken på några som helst fel. Efter en stund vågade jag starta igen och traktorn gick perfekt, ingen rök, ingen kraftlöshet, ingenting.

Nu kommer frågan, vad hände? Jag fick inte det utklurat, men Bengt-Erik (Moto-Check) gav svaret på en gång. Och svaret förvånade mig.

Vi låter detta bli en tävling. Den första som kommenterar rätt vad som hände får en Bondbloggen vintermössa bara jag får veta adressen. Nisse kanske vet detta men låt i så fall bli att avslöja svaret för du behöver ingen mössa.

Svaret ger jag i morgon samma tid, dvs runt 10 tiden