Bondens fritid del ll

Den som väntar på något gott väntar oftast för länge heter det. Själv lever jag ofta efter ordspråket “bättre sent som alltid” och även detta inlägg bor i den kategorin.

I höstas lovade jag en trilogi om mitt liv och leverne utanför traktorhytten. Del 1 handlade om mitt bilintresse och då främst om den tunga trafiken. Detta till trots så förblev inte detta mitt liv mer än ca 10 år utan på konstiga vägar landade där jag är nu, nämligen som brandbyråkrat.

Att skriva om ett heltidsjobb under rubriken Bondens fritid kan te sig märkligt, men eftersom det  handlar om vad jag gör när jag inte jordbrukar, alltså har Fri Tid från bonderiet, blir det väl mer lättfattligt

Efter inspelningarna hos Bettina och Strömsö fick jag ta emot endel kritik om att jag uttalade mig som heltidsbonde, vilket jag då inte är. Jag försvar mig med att jag deltar i Bondbloggen som just deltidsbonde och att det var i egenskap av det som jag satt i respektive soffa. Inte som brandbyråkrat.

Vad är då en brandbyråkrat och vad gör en sådan. Vägen dit har för mig gått via bilintresset till ambulansen till brandkåren till Sverige till brandman till ett skrivbord.

I början var det skiftesarbetet som drog mig till branschen. Ett dygn i jobb och tre lediga var manna för en ung bonde. Jag blev kompetent ambulansförare 1986 (8 veckor på den tiden) och fick sommarjobb på brandstation. Sommarjobbet blev höst- vinter och vårjobb med tiden, men inget fast jobb. Det kunde man inte få utan brandmannaexamen. 2001 kom jag mig äntligen iväg till Räddningsskolan i Sandö i Sverige. Eftersom detta gav mersmak sökte jag till underbefälskursen i Stockholm 2003 och blev brandförman.

Allt detta gjorde sedan att karriären gjorde ett riktigt lappkast 2006 när vi skulle delas upp som brandmän kontra ambulansförare. Jag hade nu bättre skolning på brandsidan och placerades där – i dagarbete. Att vara brandman på en liten ort idag betyder inte att man håller i en slang speciellt mycket, utan att man gör brandinspektioner och håller skolningar och föreläsningar – därav benämningen brandbyråkrat.

Arbetstiden är alltså kontorstid, med befälsdejour dygnet runt var 5:e vecka. Denna jour utföres hemifrån och innebär förstås att man inte kan ta sig an några projekt som inte omedelbart kan avslutas. Nu drunknar vi ju inte i larm trots att området består av Malax, Korsnäs, Närpes, Kaskö, Kstad, utan det brukar stanna vid ett par per vecka. Trots det måste man ju vara tillgänglig.

Det största problemet med att kombinera dagjobb och jordbruk är att all semester behöver användas i maj och september. Det vill säga någon semester som skulle innebära ledigt har jag aldrig. Bondefritiden går åt till brandkåren och vice versa.

Någonstans har jag dock läst att man skall jobba deltid med sitt största intresse och heltid med sitt näst största. Och det – det gör jag

Gott nytt år?

I år har jag faktiskt avgivit ETT nyårslöfte. Jag skall gå upp i vikt åtminstone 15 kg. Detta bara därför att jag har noterat att nyårslöften aldrig håller. På detta sätt borde man ju då vara på den säkra sidan.

Annars är det något magiskt med nyår. Inte tolvslaget för det är överdramatiserat. En vän sa till mig en gång att han tycker det är roligare att nysa än att skjuta raketer och lite i den divisionen spelar också jag. Dessutom är det ju så lätt att snylta på andras raketer för om något är svårt att dölja så är det raketavfyrningar.

Det magiska med nyåret inträder på nyårsdagen. Denna konstiga dag av omstart. Nu ligger återigen livet som ett rent skrivbord framför en, och fjolårets misstag skall man helt säkert inte göra om. Inga nya heller för den delen, just nu, just detta år kommert att bli det där lyckosamma året då allting kommer att bli gjort, och rätt dessutom. Få se…nu i början på året blir det väl tid för lite “ryddjande” dvs röjning i ungskogen. Några stockar skall väl också falla på vårvintern. Planeringen av odlingssäsongen skall göras ordentligt i år och allt maskinunderhåll skall väl nog bli klart i tid. Så där kan man hålla på och inbilla sig mot 35 års bättre vetande. Det enda man kan vara riktigt säker på är att när 2011 börjar gå mot sitt slut så sitter man där, sur och grining för allt man inte hann, eller kom sig för att göra. I kväll är ett riktigt bra exempel. Vad tror ni jag gör, a) finns i maskinhallen och byter harvbett? b) Dricker glögg och skriver Bondblogg? Alla som gissade det senare känner förmodligen mig.

Det som dock faktiskt är nollat vid nyåret år bokslutet. Eftersom jag gör allt kontorsarbete själv så har jag också rätt bra pejl på hur hemmanet ligger till både skatte- och lönsamhetsmässigt. 2010 gav odlingen i alla fall ett netto som blev det bästa sedan EU-inträdet. Tyvärr är det bara att jämföra det med föregående års förlust så ser det genast lite mindre ljust ut. Enda hoppet nu är att bondepraktikan säger “efter kall vinter kommer fin sommar” och förra året stämde det ju. Hela förra året får mer än gärna gå i repris väderleksmässigt. Då kanske man försiktigt kan börja fundera på den traktoraffär som borde ske 2012 enligt långtidsplaneringen.

 Fast just nu känns det inte aktuellt. God Fortsättning!

Hur skall man göra nu då?

Borta vid horisonten syns ett nytt bekymmer. Brännoljepriset börjar bli ohanterligt högt. Under min aktiva bondekarriär har det stigit från 30 penni (ca 5 cent) till nästan en euro litern. Nu kommer dessutom en ny skatt på som kommer att fördyra min brännoljeräkning med ca 500 euro/år utan normala prisstegringar inräknade. Visst, jag vet mycket väl att vi borde komma bort från fossila bränslen och det finns många bra alternativ idag men problemet är vilket system man skall gå in för. Kuningaskuluttaja i TV rekommenderade fjärrvärme och det är säkert bra, men det förutsätter återigen en gång att alla skall bo i något slags centrum, en tanke som får det att krypa maskar under skinnet på mig. Man kan knappast heller vänta sig att fjärrvärmen skall fixas ut till glesbygden med samma iver som Närpes Vatten tvingat ut sitt avloppp till våra avkrokar.

Traktorerna går på brännolja, det lär man väl få leva med och betala bort. Torken lite samma sak tyvärr. Jag har själv upplevt vedeldade torkar och dit vill jag aldrig mer. Flis kan väl vara ett alternativ, men så länge den nuvarande pannan håller (ca 5-10 år till) lär den väl nog få matas med brännoljan. Koneviesti testade altenativa torkpannor och kom fram till att fjärrvärme funkar bra även i torkar, men hur många torkar i Finland står på områden som täcks av fjärrvärmenät?

Det stora problemet är ändå bostadshusen. Jag har två bostadshus på tomten, i det ena bor vi och i det andra min mamma. Båda husen är oljeuppvärmda och båda är frågetecken i framtiden. Det huset som mamma bor i kan ganska lätt konverteras till vedeldning, men hon börjar vara på fel sida om ungdomen för att elda själv och vad det huset skall användas till i framtiden vet ingen, alltså är det ingen behaglig tanke att börja byta värmessystem där.

Det egna bostadhuset är ett ännu större problem. Huset har alltid förbrukat väldigt lite olja i förhållande till storleken men ändå sina modiga 3-4000 liter per år. Nedre våningen fick för 10 år sedan en Tulikiviugn installerad (varför har Ni en gravsten i vardagsrummet, sa en släkting) och den gillar vi skarpt. Dessutom kompletterades värmesystemet med en luftvärmepump i höst och den värmer bra, men bara Gud vet hur mycket ström den äter. Jag ångrar att jag inte monterade en KWh mätare på den vid monteringen.

Alternativt tänkande ger följande testresultat:

Vedeldning:

+ Jag har ved till förbannelse och vedhanteringen under kontroll.

– Pannan måste bytas och en vattentank installeras. Kostnad kanske 5000 e. Största problemet är att pannan finns i källaren och veden skall bäras in genom huset. Bökigt. Alternativet är att bygga en värmecentral för båda husen men då pratar vi redan om kanske 30.000 euro och då borde man väl vara hemma och elda på heltid kalla vinterdagar.

Flis:

+ Gratis material kan användas. Lättanvänt och känns ekonomiskt rätt

– Stora investeringskostnader. Gamla pannrummet kan inte användas och ett flislagar borde byggas. Förmodligen en investering på över 50.000 euro. Det är rätt många liter brännolja det.

Pelletseldning:

+ Liten investering

– Samma problem som med veden, den skall bäras ner i källaren. Dessutom tror jag att köpt pellets kommer att följa brännoljans prisstegringar i många år framöver.

Bergvärme:

+ Relativt lättinstallerat men inte så billigt i drift som folk tror (elkostnader)

– Återbetalningstiden är ungefär densamma som pumpens beräknade livslängd (ca 18 år) Dessutom säger sakkunskapen att vi har för stort hus för att kunna använda befintliga batterier. Det borde byggas om till vattenburen golvvärme.  Dyrt och bökigt igen.

Detta sammantaget ger att något klart vettigt alternativ till oljeeldning finns inte. Lägg därtill enkelheten och pålitligheten med oljeeldning så blir alla alternativ totalt oattraktiva, speciellt när man inte är hemma på dagarna.

Överlag håller boendet på att bli oskäligt dyrt nu. Fastighetsskatten, elen, oljan, och FRAMFÖR ALLT vattnet stiger som en raket på nyårsnatten. Å andra sidan skall man väl betala för lyx, och att få bo avsides på landet, det om något är lyx.

Köldskador in spe

Trots att vi här på kusten fått bara en bråkdel av den snö Ni har i södra Finland (mätte just på gräsmattan, det är ca 25 cm), så har vi haft köld så det räcker och blir över. Köld är något som jag verkligen har respekt för eftersom det är då som vårt behov av tillförlitlig teknik ställs på sin spets. Ett strömavbrott i minus trettio grader skulle få konsekvenser som är svåra att överblicka bara efter någon timme. En sak är egna livhanken, den bör gå att hantera med eld i spisen eller att åka ut och köra bil. Värre är allt som skulle frysa sönder. I det lilla rum som jag har värme i därute finns frostkänsliga varor, närmast växskyddsmedel, för kanske 5000 euro plus vattenmätaren och rören. Ett längre elavbrott skulle kunna spräcka rören i huset med nästan oöverskådliga följder. Det är egentligen fruktansvärt att tänka på sårbarheten hos den moderna människan och hur innerligen beroende vi är av en fungerande eltillförsel.

El kan man förstås åstadkomma med generatorer men det är ju ingenting man skaffar bara ifall om att. Det rör ju sig om ganska dyra grejer och dessutom det Moment 22 att traktorn inte startar utan eluppvärmning och så står man där i alla fall. Om man inte gör som Homer Simpson och använder en elfläkt till att driva vindkraftverket förstås. Jag äger en liten generator, men den ger bara 1200 watt så det enda man gör med den är att koka kaffe i nödfall. Någon värmare av mått orkar den inte dra.

Nu har vädret svängt och blivit snöfall och vind istället. Inte riktigt lika livsfarligt förstås, men nu är istället risken för strömavbrott större i och med blåsten.

Vintertid blir man aldrig nöjd med vädret, tyvärr

Julafton utan tomte

Det var väntat och helt i sin ordning naturligtvis. Tomten hade alldeles för mycket att stå i på julafton för att vara på plats och hålla efter husbonden. Därför gick det som det gick.

Jag har i något skede predikat min ide om att julen börjar 23.12. Därför vill jag tända gårdens juldekorationer först den kvällen och det betyder att det inte är så bråttom med färdigställandet heller. Inte före man är ute i sista minuten förstås, och det visar sig vara -27 grader just den minuten i år.

Julbelysningarna kom upp i decimerat antal på onsdagen. Kallt men det gick. På julaftonsmorgonen var det absolut sista chansen att åstadkomma klabbarna som jag använder som ställning till gårdsmarchallerna. Detta arbetsmoment kräver traktor och motorsåg. Dessutom låg en massa ris och skräpade i vägdiket sedan Destias plutoner passat på och kvista björkarna längs vägen lagom till jul.

Julafton tidig morgon. Motorvärmare på i Valtra. Det kändes inte bra i -30 grader men fick gå för denna gång. Tidig eftermiddag, resten av familjen åkte iväg för att tända gravljus men Lovisa och jag stannade hemma för att jobba. Valtra smällde igång, det lät som om den grät men gick gjorde den, motorn alltså. Inte drivningen. Den hade jullov. I hopp om bättre tider gick jag lös på lilla motorsågen. Jo, den startade men var utan bensin, efter tankning vände jag sågen för start   och hade sedan all bensin på kläderna. Det funkar så mycket bättre om man sätter på tanklocket. Bensin på kläderna i -30 ger en köldupplevelse av rang. Omtankning, kontroll av kedjeoljan och nystart. Och all kedjeolja hamnade på betonggolvet. Det räcker inte med att sätta på korken, den skall sättas på ordentligt. Paus för kontroll av Valtra som fortfarande inte rörde sig ur fläcken. Inledde istället sågning av klabbarna med den olycksaliga sågen. Nu vet jag inte vad som hände, men den uppförde sig som om den varit utan kedjeolja, det rök till och kedjan stannade. Ny såg fram som inte ville gå i kölden. Kontroll av Valtra utan framgång. I detta skede hade Lovisa gett upp för länge sedan och parkerat sig inomhus.

Låsta positioner, två döda sågar och en trakor som felar Gud vet vad. Kallt! Lugn Kalle, det är julafton!

Efter att ha städat bort Vägverkets juleskapader för hand från vägdiket gav jag mig på Valtra med inlevelse, och se, felet var inte kölden utan en givare i sätet som skall se till att ingen under 30 kg kan få igång trakorn. Jag väger lite mer än 30 med det fattade inte givaren före uppläxning. Så, ett problem löst. Efter att andra motorsågen tillbringat lite tid vid värmefläkten gick den faktiskt igång och klabbarna blev sågade, marchallerna tända och julfriden anlände.

Och det blev en riktigt God Jul!