Författare: Kalle

Sådärja, då stod en titel till skriven i CV:n. Jag trodde inte, eller snarare var jag säker på att det inte skulle hända. Ändå blev det så.

I går när jag kom hem konstaterade jag att nätet låg nere. Ingen bondblogg, inget Facebook, inget Aftonblad. Bara en TV! Just då i går gjorde det inte så mycket, jag hade sysslor ändå, men när jag kom hem i kväll och märkte att nätet fortfarande sov så började jag känna märkliga vibrationer i magtrakten.

Tänk om jag missar något. Det är väl första symptomen antar jag. Att man levt utan Internet i 35 år utan att missa något var en klen tröst. Nätet måste bara i gång nu. Tänk om det kommer en viktig E-post. Det gör det iofs inte så ofta men tänk om just i kväll.

NÄTET MÅSTE IGÅNG NU!

Omstart av väggboxen, omstart av datorn, omstart av TV´n, (för säkerhets skull) och helt plötsligt funkade det igen. Jag kastade mig över Bondbloggen som naturligtvis såg rätt lika ut som förra gången.

Den viktigaste insikten blev att ja, precis som en alkoholist eller annan missbrukare så är jag tydligen Internetist. Fast jag inte vill…..

Ibland får jag mothugg. Det finns bla  människor (de flesta) som inte förstår varför jag jämt och ständigt spyr galla över vintern. Det anses att vintern är vacker och att det är friskt när det är kallt, mysigt är andra ord som brukar nämnas i sammanhanget. Jodå, vintern är kanske fin att titta på men att leva i den är inte roligt.

En sak som inte direkt är vinterns fel är att mina manicker används alldeles för lite då, men det gör dock bara ont värre för mig.

Denna dag har varit ledig från jobbet och innehöll ett litet projekt hemjobb. Nämligen en “kibik” dvs en gammal släde skulle baxas ner från ett mellantak för att förevigas på ett kort med jultema så småningom. Det skulle vara enkelt. Man spänner Zetor framför vagnen med ved som står i vägen, drar ut densamma och lyfter sedan ner schabraket med frontlastaren.

Glömde dock att det var vinter.

Följande saker var fastfrusna och fick tinas upp:

Dörrlåsen både på Zetor och Valtra. Skopfästet på Valtra. Manöverspakarna på grävmaskinen som skulle flyttas undan. Lyftdörren till uthuset. En dammsugare som stod (stått) i lite vatten på uthusgolvet. Kopplingen till bilsläpvagnen. Dessutom vägrade två maskiner starta i strömbrist, eller kanske bara mitt i harmen, vad vet jag 

Vi har bara 22 november och redan TVÅ traktorbatterier som skall återupplivas. Det bådar inte gott för resten av årets baksida.

Men njut alla Ni andra…..

November. Is. Mörkt.

Vad gör man då. Jo man håller till inomhus och drömmer sig bort. Jag sitter och tittar i kataloger och längtar. Dom här katalogerna står det dock inte Tjäreborg på och dom innehåller inte bilder av palmer och sandständer. Till södern har jag aldrig varit och längtar inte dit heller. Mina kataloger står det tex Gödslings- eller Odlingsguide 2011 på och dom är bra mycket intressantare.

November är den perfekta månaden för odlingsplaner. Dels behöver man balansera intäkter och utgifter inför årsskiftet, och dels är sgs alla förnödenheter som billigast just nu. Vet man redan nu vad man skall odla nästa år så kan man spara en hel del pengar.

Problemet är att det vet jag inte. Ryps kan jag inte odla nästa säsong pga sjukdomstrycket. Korn vill jag inte odla, pga tveksam lönsamhet. Havren har varit bra i år men inget säger att den blir lika bra nästa år. Däremot är havren en bra växt för att den bryter sjukdomstrycket både för ryps och vete. Vete kan (eller bör) inte odlas för ofta på samma skifte och det betyder inte mer än två år i rad. Jag vet inte hur det blir med olika trädesstöd i nästa år, men en gröngödslingsvall med klöver vore inte helt fel.

När man stoppar in ovanstående variabler i ekvationerna blir svängrummet ganska snävt. Rypsen faller bort, vete kan bara odlas på tre bassiften och havre kan man inte lägga där det finns ett flyghavreregister.

Detta sitter jag alltså och bollar med i kväll, något resultat och någon plan har jag inte ännu. Vetet är placerat och lite havre är placerad, en åker på 10,5 ha vet jag inte alls vad jag skall göra med, flyghavre finns där och jag har odlat vete två år i rad så det är huvudet i väggen med den. Att gröngödsla 1/3 av hemmanet låter också lite magstarkt. Alltså Status Quo.

I år tänker jag inte köpa något veteutsäde. Jag har eget Zebra (favoritsorten) så det räcker. Havre blir jag dock tvungen att köpa och där skall jag prova någon ny sort. Har haft Belinda, men får ingen hl vikt på den. Har nån några tips?

Yara har f.ö  två nya intressanta  bladgödselsorter för nytt år, Mantrac som är en Mangangödsel och Thiotrac som innehåller kväve och svavel. Thiotrac fanns som försök i fjol och jag provade det då med ypperligt resultat i ryps. Eftersom jag har manganbrist över hela ledden så blir det att kånka hem några sådana burkar så småningom.

Andra kemikalier som kan beställas redan nu är flyghavremedel och min från i fjol nufunna vän, ArianeS som var en baddare mot tistlarna.

Eftersom jag tror att jag har en hamster någonstans i släkten så har jag ett behov av att samla lager. Jag har växtskyddsmedel i lager så att jag skulle klara nästa år, men kommer i alla fall att köpa åtminstone en del för att kunna lägga i lager till året därpå. Därav hamsterteorin. Det handlar dels om att ha en buffret om något oförutsett skulle hända, tex ekonomiskt, men också att det har visat sig att helt plötsligt blir det brist på tex insekticider, och då är det tryggt att ha dom i hyllan.

Vad gäller planeringen så är datorn en verklig vän i viken. Utan den skulle det gå år mycket papper och bläck för det är en hel del som skall räknas. I mina planer tar jag med bla kväve- och fosforbalanser (obligatoriskt) men också sådant som bränsleförbrukning och maskinslitage. Det enda som jag ger svansen i att räkna är arbetstimmarna, skulle man räkna dom så skulle det bara vara ett arbetsmoment kvar, och det är att sätta in annonsen “Gård till salu” i lokalpressen.

Och det har jag inga planer på.

När kvällarna mörknar (eller snarare dagarna, kvällar finns inte mer) så kommer jag alltid att tänka på gamla tiders små hjälpredor och oredare som fanns på bondgårdarna. Det handlade ju främst förstås om skrock men också lite om tro och hopp, för vissa av dom små liven var ändå ganska sympatiska.

Närmast kommer man förstås att tänka på den mest berömda, nämligen Hustomten. Alla gårdar hade en egen liten tomte som sprang runt i skydd av mörkret och kollade så saker och ting stod rätt till. Om suggan höll på att ligga ihjäl en griskulting så var tomten där och fixade. Om husbonden glömt att haspa hönshuset så märkte tomten det och lade på haspen. Och framför allt, om lyktan stod för nära halmen så var tomten där och flyttade undan den, och avvärjde så en storkatastrof. Utan tomte gick allt till skogs. Därför skulle han blidkas, och man fick inte bli osams med tomten Då brann gården, eller nåt

När jag var liten så brukade min ena farbror skrämma mig med “tunkt-gåbbin” Det var ett mycket diffust väsen, men han dök i alla fall upp när någon inte varit snäll. Som barn grubblade jag mycket på hur tunktgåbbin såg ut, och jag minns att jag hade en klar bild på näthinnan av honom. Det dröjde många år innna jag kom underfund med att “tonkt” är ett gammalt dialektord för tomten (alltså byggplatsen), och tonktgåbbins korrekta översättning blir alltså tomt-gubben, eller möjligen tomtegubben. Kanske var han inte ond i alla fall utan en sympatisk liten rackare.

En annan figur man skrämde barn med så var “brånns-gobbin” (Gubben i brunnen). Han var definitivt en straffare och det sades att han tog vara på barn som inte lydde. Detta dock för min tid, tack och lov.  

Utöver dessa kändisar fanns det en massa mindre kända ljusskydda individer, tex dom fyrbenta skogsråna som jag aldrig fattat vad dom var till för, älvorna som höll till i daggen på morgontimmarna, etc etc. Trots alla dessa är det ändå hustomten som är chefen, och den man inte skall stöta sig med.

I dagens hårda värld, där många gamla gårdar är obebodda, där inga hönshus mera behöver haspas och där svinhusens lyktor styrs med datorer, där finns det numera många arbetslösa tomtar.

Ser du en vilsen arbetslös tomte så ge honom gärna beröm och en tallrik gröt, men stick för allt i världen inte en KELA blankett med ansökan om utkomsstöd i näven på honom, för Tomten, han tål inte moderniteter.

TÄNK PÅ DET! 

PS Julbocken synonymt med jultomten, det är något helt annat. Han jobbar en dag i året, hustomten 365.

Farsdagen (betoning på a, inte på r) börjar avsluta sig, tårtan är äten och presenterna öppnade. Bakom ligger en ledig helg, ledig från sgs alla plikter utom lite vedinbärning och batteriladdande. Snön ser inte heller ut att ge vika i första hand till min stora irritation. 20. december är en utmärkt dag för snön att anlända. November kan gärna hållas snöfritt. Så ej i år.

Detta kapitel i Bondbloggen kommer att meditera över samma tema som mitt förra, men denna gång maskinerna och produktionen.

Som konstaterats, allt var enkare förr då det var svårare. Då visste bönderna vad dom behövde, och också vad som skulle behövas om fem år. Idag vet vi vad vi behöver idag, men har inte en ljusblå om hur det ser ut om fem år. Vi vet inte ens om det är vettigt att köpa en ny traktor idag, eftersom ingen vet om den skall gå på brännolja, urea eller ryps i framtiden. Ved är ett alternativ, eller kanske bananer med tanke på hur konstig utvecklingen kan vara.

Vän av ordning noterar förstås att samma gäller tröskan. Det är inte så attraktivt att betala 110.000 euro för en maskin som man inte vet om man behöver om tio år. Eller om det ens finns bränsle då

I ledaren i ÅkerBirka som kom i veckan kunde man läsa att det senast om två år (!) skulle bli brist på odlingsjord globalt. Det bådar ju ganska gott på ett egoistiskt plan. Här ökar inte antalet byssbor och inte minskar arealen heller. Utgående från det kanske det går att hoppas på att vi odlar spannmål i Närpes även om 10-15 år.

Hoppas säger jag därför att man med den maskinpark jag har är ganska låst vid just spannmålsodling. Redan att övergå till purjolök eller morötter kräver nästan orimliga investeringar.

Alltså, skomakare bliv vid in läst!

Va kan man då fundera på inom dom ramarna? Jo tex att övergå till eko-odling, till direktsådd eller någon form av samarbete. Eko-odling låter attraktivt till den delen att man skulle dels slippa göda, både åkrarna och Yara, dessutom kräver eko-odlingen mer kunskap, vilket förstås är bra för yrkesstoltheten. Tyvärr är det svårt, näst intill omöjligt att vara ekoodlare utan djurbesättning eftersom man både behöver djuren för gödseln och för en vettig odlingsföljd.

Direktsådd? Ja, teoretiskt kunde man klara hela jordburket med en tallriksharv, en direktsåmaskin, en växtskyddssspruta och en tröska. Det är bara det att det finns några hakar här också. En direktsåmaskin kostar 40.000 euro minst. Direktsådd för med sig ogräs, så bekämpningen blir dyrare. Bränsleinbesparingen är stor i procent, men ändå inte mer än kanske 5-600 euro per år. Jämför detta med priset på såmaskinen. Den är alltså intjänad om 65 år. För mig som dagarbetare skulle förstås arbetsinbesparingen vara av värde, men ändå inte tillräcklig för att göra det riktigt attraktivt.  

Till sist samarbete eller entreprenad. Jo, ett till synes bra alternativ som dock har sina svagheter. Det binder förstås mindre kapital, men kan också bli tungrott. Alla gamla tiders “bolag” som nästan alla slutade i strid och elände finns förstås i bakhuvudet. Dessutom biter det sig lite själv i svansen eftersom jag som lönearbetare inte kan flexa det minsta, utan när jag har tid att tröska måste jag också ha en tröska. Däremot ett maskinsamarbete där en individ äger såmaskinen och sår allt, och den andra individen skötar all harvning, det kan vara ett alternativ, men då måste man också hitta en pålitlig partner med ungefär samma filosofi som man har själv.

Sedan finns det ju också andra maskiner som behövs. Grävmaskinen från 1973 kan börja förnyas, drömmen om en fyrhjuling med skogstillbehör lever i allra högsta grad. Där kommer tiden emot, och någon fyrhjuling som nöjesfordon behöver jag absolut inte, det har jag gud i nog av som det är, men skogen ropar på hjälp och det enda skogsdugliga fordon jag äger idag är ett stövelpar, storlek 43, så där finns saker att utveckla. Skogen har många år varit mitt sorgebarn, det finns ingen tid att sköta den, och kunskapen brister, för när jag var 15 var jag för lat för att följa med pappa till skogs. Dessutom har jag som sagt lika bra maskinpark för skogsarbeten som mumintrollen.

Ingenting av detta är enkla frågor, och det betyder att även i höst väntar inköp för, och planering av ny säsong, det blir min 21. som egen och den kommer att bli ganska lika dom tidigare. Ingen ny maskin kommer att finnas på mina tegar nästa vår.

Men kanske den följande, vem vet….

Jag borde kontakta Martin Timell. Eller möjligen Simon & Thomas om jag vill ha en blommig maskinhall. Bäst vore det ändå med Arga Snickaren som kunde få komma och skälla ut mig efter noter.

Saken är nämligen den att jag några veckor nu försökt göra en långtidsplanering över vad jag vill ha gjort innan jag blir stor. Att jag vill knalla på ungefär i samma fotspår är klart, men någon slags utveckling skall vi väl ändå hålla oss med, fast jag nuförtiden mest får andnöd när jag hör det ordet.

Eftersom jag inte har några panikartade planer på utvidgning av jordarealen så är handlar de större planerna om byggnader. Som jag redan berättade i förra veckan så är endel av mina byggnader oändamålsenliga. Golvyta finns nog till förbannelse men allt går inte att utnyttja. Det jag saknar mest av allt är en varm verkstad. Eftersom det inte finns någon sådan kan jag inte utnyttja vinterhalvåret lika effektivt som Nisse. Förvisso finns det även annat som skiljer oss åt, det handlar nog inte bara om utrymmet.

Ett varmgarage har funnits på önskelistan i 20 år redan, men aldrig blivit genomfört, mest pga beslutsångest. Det enklaste skulle förstås vara att ta ett befintligt utrymme i bruk, varmisolera det och flytta in, men då kommer takhöjden emot. Jag skulle gärna kunna få in en traktor och en billyft dit, vilket blir omöjligt om man bygger i befintligt utrymme.

Dom gamla djurstallarna som finns i uthuset har stått öde och sugit kvadratmetrar i många år. Det gamla hönshuset, tidigare fähus är ombyggt till reservdelslager men griskättarna står som sista grisarna lämnade dom 1990.

Eftersom jag fortfarande inte gett upp hoppet om alpackor eller får eller hästar eller något så har dom stått kvar. Nu börjar jag inse att av brandsäkerhetsskäl så är tanken omöjlig, alltså får jag tänka om där.

Frågan är alltså tre-delad. Bygga om eller bygga nytt? Vilken typ av uppvärmning är vettig idag? Jag har gått igenom alla alternativ och kunnat konstatera att alla är dåliga. Antingen blir investeringskostnaderna helt vansinninga eller så är driftskostnaderna för höga. Bäst vore att kunna värma upp utrymmet bara när man skall jobba där, men hur går det då med saker som inte får frysa? Att kunna ha ett ställe inomhus där man kunde tvätta året runt vore manna, men den tanken passar inte i min plånbok.

Ibland går man med jättelika planer som innefattar näst intill total ombyggnad av gårdscentrumet, ibland tycker man att det skulle vara ett stort framsteg med ett öppet maskintak, och vissa dagar är man bara nöjd som det är. Dessutom är det ju så att en ekonomibyggnad som ser ut som min skulle aldrig få byggas av brandsäkerhetsskäl idag, och det är förvisso helt förståeligt . Här skulle det inte bli frågan om någon delskada vid en brand, utan allt skulle nog åka samma väg. Därför skulle det också vara roliga att inte behöva ha alla ägg i samma korg.

Fast det är klart drömma får man, och drömmen vore en varm verkstad med tillgång till billyft och tvätthall, därutöver ett kontorsutrymme och några hundra kvadrat maskinhall med minst fem meter breda dörrar och fem meter i takhöjd, och ett separat gödsellager, samt kanske ett litet museum, eventuellt kombinerat med……..

Sådär kan man hålla på i all evighet och drömma. Om man vill.

Här en ganska gammal bild på gården. (1995).  Det mesta är sig rätt likt men vårt bostadshus (det vita) har blivit grönt, och så har det kommit en maskinhall till bredvid torkrian bakom den röda rian.