Författare: Kalle

Jag läste häromsistens ledaren i Koneviesti. Koneviesti är för mig vad Vecko-revyn är för en tonårstjej. Viktig! Texten handlade om reservdelar förr, nu, och i framtiden. Kontentan blev att reservdelsmarknaden håller på att självkrevera och klappa ihop totalt. Detta helt enkelt för att ingen mänsklig logistik klarar av att hantera den fruktansvärda mängd med olika delar som skall lagerhållas och framförallt flyttas runt jordklotet.

Detta börjar märkas i verkliga livet, både som privatperson och maskinägare. Det spelar nästan ingen roll vilken del man behöver till personbilen så finns den nog i lager, men i Hamburg eller nåt. Detta hände mig häromdagen med TORKARBLAD till Citroenen. Torkarblad skall väl för 1000 vara standardvara som finns på varje servicestation och inte en modellspecifik reservdel som inte ens märkesverkstaden har i lager. Samma vecka fick jag behov av bromsklossar till min veteran-Volvo från 1975. Dom fanns i hyllan i Vasa! Tröttheten infann sig igen. Bromsklossar till en veteranbil finns i lager men torkarblad till en ett år gammal bil skall beställas från, håll i Er nu — Spanien! Orsaken är förstås att bromsklossarna var likadana i ca 5-7 modellår, medan torkarbladen kanske bara satt på modellen i ett år, om ens det.

Tyvärr är det nästan lika illa på maskinfronten. En stor del av beslutet att handla Valtra var att jag inbillade mig att alla delar fanns i Suolahti, tre timmar bort med bil. Det har det visat sig att det inte gör, och jag har tom hört fruktansvärda rykten om att det är svårt att få delar till en 10-15 år gammal Valmet. Ur led är tiden! Kollade med Ford huruvida min Veteran-Major kan få reservdelar. Den är årsmodell 1955 och sgs allt fanns i lager i Finland. Deja Vu!

Detta har gjort att man blivit tvungen att lägga upp ett olönsamt stort reservdelslager i gårdsverkstaden. Man fick ju lära sig i Handelsläroverket att lager binder pengar och tär på lönsamheten, men en stillastående maskin tär nog ännu mera på kapitalet.

Det system som jag har använt mig av i ett antal år nu är att när jag behöver en reservdel av “förbrukningskaraktär” så köper jag alltid minst tre stycken, en i användning och två i hyllan. Detta gäller förstås närmast typ filter, lager, bett av olika slag, remmar och kedjor samt olika typer av slangar och rör. Hydraulslangar får man faktiskt nästan dygnet runt så där är det bättre ställt.

För några år sedan skulle jag ha en skruv till såmaskinen från Yli-Härma. En abborre skulle ha simmat snabbare från Härma och hit än tiden delen tog på sig. Som tur var var det före säsong så nerverna höll den gången.

Tyvärr spelar det inte så stor roll vad det handlar om så stämmer profetiorna. Hur gammal tror ni en mobiltelefon skall vara för att det inte skall löna sig att reparera den? Rätt gissat, garantitiden + 1 dag. Samma sak gäller datorer, hushållsmaskiner, el-verktyg och jag vet inte vad. Det värsta skräckexemplet jag kan komma på handlar om en elspis med keramikplatta. Denna platta råkade gå sönder i vårt hushåll och det visade sig att den kostade lite på 1000 euro som reservdel. En spis med samma platta på kostade 850! Man borde ju egentligen gå i strejk.

Men ett undantag finns än så länge, om man har en Zetor . Då behöver man inte oroa sig för stådagar i väntan på delar! Man åker bara till Norrnäs, 20 km en väg, där finns delen i hyllan.

Jag är en medborgare med några principer. Inte många, för det mesta tittar jag bara på och förundrar mig, men några saker är upplever jag som utomordentligt viktiga. En av dom är julen. Inte själva julen som högtid, utan när den firas. Personligen firar jag  jul den 24. december på kvällen. Efter detta kommer juldagen, och sedan julannandagen och sedan är julen slut. Detta betyder bla att trots att jag sätter stor vikt vid julprydnader och dito belysning i trädgården, så skall allt detta tändas den 23 december på kvällen. Detta enligt gammal god tradition och hävd. Annars riskerar man urholka julstämningen.

För några dagar sedan besökte jag Närpes enda varuhus för att inhandla en lampa istället för en som jag lyckats slå sönder. När jag anlände till lampavdelningen var det någon som stod och stirrade på mig. Inte bara en utan flera……tomtar! Röda stora många tomtar. I OKTOBER! Till råga på allt elände så stod dom prydligt bredvid en hylla med glitter och julgransbollar. I OKTOBER! Om detta tycker jag verkligen inte. Alls.

Enligt samma logik skall jag hädanefter fira min födelsedag under tiden 1.8 – 23.10. Påsken kan börja i slutet på januari och struvorna kan väl börja vridas till runt tjugondag-knut. Förresten, vi kan förenkla det hela ytterligare, vi kan fira jul hela vinterhalvåret och midsommar resten av året. Detta om något skulle väl gynna den alltöverhärskande handeln.

Det är väl inget fel i att var ute i god tid och handla julklappar med framförhållning, men julsånger, glitter och renar och tomtar kan gärna sova ett tag till. Ingen jul före Lucia!. Det enda man uppnår med detta beteende är att själva julen mer upplevs med någon sorts frystorkad fromhet när den väl kommer, inte som den fina högtid den skall vara. Julen borde ju vara en höjdpunkt och inte att mål i änden av en sanslös konsumtionsrallybana där alla stupar dödströtta och uthandlade i mål på julaftonskvällen.

Detta innefattar också att man inte borde skriva gnälliga texter med jultema den 27.oktober, men det är inte mitt fel, utan dom där tomtarnas……

GOD JUL. Om knappt två månader!

…..sa Stormskärs-Maja, nu är någonting definitivt fel. Riktigt fel.

Jag gick just över gården, men var tvungen att stanna till och fundera. Just det, det är vår i luften. Klar och tydlig vår. Den behagliga skymningen, inte alls höstlik, utan klar luft  med en distinkt doft av vår. Marken precis just så mittemellan frusen och tinad som den skall vara efter en solig förvårdag och plogskivorna på åkern som tittar fram ur den nysmultna snön. Märkligt!

Enda felet är tystnaden. Enligt ljuset och stämningen skall det vara full orkester av fåglar på åkern. Nu är där tyst som i en filttoffelfabrik. Almanackan säger utan förbarmande att det är den 25 oktober, så det kanske är höst ändå. Tyvärr.

Men det var roligt så länge det varade….

då var det klart att dra strecket under årets odlingssäsong.

—————————————————————————

Där var det draget. Nu är allting plöjt och jag kommer knappast att sätta min fot på åkrarna före nångång i slutet på april 2011. Som redan tidigare har noterats passerade jag den rutiga målflaggan, efter en alldeles sällsynt problemfri säsong. Ett problem har uppdagats de senaste dagarna och det är att dräneringen under spannmålstorken krånglar. Det är vatten i källaren som det aldrig varit förr. Förmodligen är det något råttkräk som valt att avsluta sina dagar i något rör. Det blir att kontakta någon entreprenör som fixar det, själv har jag ingen utrustning för sådana saker.

Plöjningen ja, Mats skrev i våras att han upplever plogen som det ädlaste jordbruksredskapet. I stora drag håller jag med, kanske främst därför att det var plogen som skapade det moderna jordbruket i tiden, och att den lever kvar oförändrad i sin grundfunktion ännu. Visst har även den utvecklats, men grunden, en vriden skiva som vänder jorden är fortfarande densamma som då Adam var länsman.

På många gårdar står en gammal hästplog kvar som prydnad, så även på vår täppa. När man ställer dagens åbäke bredvid så noterar man förstås en skillnad i storlek, men observera, inte i funktion.

Idag använder jag en fyrskärig växelplog (Kverneland ES8O för kalenderbitare) Växelplog har jag kört med sedan 2002, fram till dess hade utvecklingen gått från hästplog till traktorplog med 2, sedan 3, sedan 4 skär. Denna plog som jag har nu kommer jag förmodligen att köra med många år till. En större plog skulle kräva en större traktor, och det är inget som står överst på önskelistan.  4-skär är riktigt passligt till 35ha, man plöjer en knapp ha i timmen med den. En plog blir inte gammal, det finns vissa slitdelar som man byter med jämna mellanrum, men annars påminner den om en helikopter, byter man slitdelar hålls den i nyskick.

Själva plöjningen är en skön, men svårhanterlig konst. Det är inte för intet som det hålls tävlingar upp till VM-nivå i plöjning, att bli en bra plöjare kräver säkert lika mycket övning som att bli en bra stavhoppare. Själv är jag sgs självlärd på området, dvs ganska dålig. Konsten med plöjning är att tiltorna skall bli av rätt form, alla lika stora och dessutom rätt djup och fårorna skall vara raka. Speciellt svårt har jag med detta, mina fåror tenderar att mera likna bananreklam än plogdito.

Dagens plogar indelas i två huvudgrupper. Tegplogar och växelplogar. Skillnaden är stor både i användning och utseende. Tegplogen har en uppsättning vändor och kan således bara vända jorden åt ett håll, dvs höger. Växelplogen  känns igen på att en serie vändskivor är “uppe i luften” vid plöjning. Orsaken till detta något märkliga beteende är att ena skivraden plöjer vänster och en höger. Nyttan man har av detta är uppenbar. Med en tegplog kan man bara köra runt en åker åt samma håll, medan en växelplog kan svängas för körning åt andra hållet. Detta tar bort en fruktansvärd massa tomkörning i ändarna (vändtegarna) på skiftet, och blir större ju fyrkantigare skiften man har. För mig med mina breda skiften tog växelplogen bort 40% av tiden och 25% av bränslet vid plöjning, och det är inte helt fel.

Åter till ploginställningarna. En av skillnaderna mellan plogtyperna är att en tegplog är lättare inställd, men skall ställas om stup i kvarten, medan en växelplog är ett elände att ställa in, men sedan kan lämnas i fred. Då jag började experimentera med nya växelplogen såg alla åkrar efteråt ut som ett kritstrecksrandigt kostymtyg. Jag hade turen att träffa en kille som jobbat på Kverneland i Sverige och han hjälpte mig en hel del. Efter att jag gått på en endagars plöjkurs för några år sedan började jag komma på tekniken. Efter detta drog jag ihop alla inställningar till noll och började sedan bygga upp plogen, inställning för inställning. Djup, rakhet, lutning, stödhjul, hydraularmsvinklar, tryckstång etc, etc. Plötsligt hade jag en plog som gick s0m en dröm bakom traktorn. Efter att jag hade skrivit upp alla mått så är det problemet ur världen, och nu går det på 10 minuter att sätta plogen i trafik på hösten.

Återstår bara problemet med dom krokiga fårorna………

Året är 1972 och det är höst. En blivande bonde, 8 år gammal står i gryningen och väntar på skolbussen. Plötsligt uppenbarar sig en märklig figur i mörkret. Figuren ser ut som en korsning mellan den klassiska grå julbocken, och en björn som går på bakbenen. 8-åringen blir nästan skrämd av den märkliga varelsen i mörkret. Det visar sig dock vara ogrundad skrämsel, figuren är farbror Selvid som är på väg att utföra ett dagsverke med plogen. Eftersom arbetsvektyget är en David Browntraktor utan hytt så är han tvungen att vara välklädd, med bla en gammal fårskinnspäls längst utanpå. Därav den björnaktiga skepnaden.

Detta minne landade i mitt huvud tidigare i kväll, då även jag hölls med plöjningen. Knappt 40 år senare är spelreglerna lite annorlunda.

Ute är det höststorm och ett snett kallt höstregn, men inne i Valtrahytten är det varmt. Min klädsel denna mörka höstplöjningskväll är arbetsbyxor, lågskor och t-skjorta. Trots den lätta klädseln blir jag flera gånger tvungen att minska på värmen, det blir för varmt i hytten.

Värmen är en sak, en annan är radion med Hasse Johansson som vevar dansbandsmusik i bakgrunden. I förgrunden pågår ett samtal via telefon med en annnan bondekollega som också plöjer i kväll. Vi har inget speciellt att prata om men sitter och slöpratar ändå. Jag har öronskydd med inbyggd Bluetoothfunktion vilket gör att samtalet förs lika obehindrat som om vi satt i samma rum. Det är i stunder som dessa som man inser att utveckling inte alltid är av ondo och att livet trots allt varit snällt mot mig. För jag kan försäkra Er att mysfaktorn är hög inne i traktorvärmen när stormen tar sats över Yttermarkslätten och slår sig trött mot traktorns fönster.

Det är bara en liten sak som stör mig. Arbetsbelysningen. Skulle man inte behöva xenonljus i alla fall………….Bortskämda jäkla ungar!

Såhär ser den ofta ut idag. Ladan. Symbolen för det agrara Österbottniska kultulandskapet. Trött och sliten!

En gång i tiden fanns det minst en lada på varje åker. Ladorna användes till att förvara torrhö i fram till att det behövdes under vintern. I dag är den hanteringen sedan länge avslutad, idag gäller balar och AIV och jag vet inte allt vad.(fråga Mats och Sonja, dom vet) Slutet på den epoken betydde samtidigt slutet för ladan som funktionell enhet. Dom flesta lador fick helt enkelt ge vika för dom växande maskinerna, dom revs eller flyttades upp som vackra stocklador till tomterna, eller ut till villatomterna.

Själv minns jag att vi skulle ha haft 12 lador runt 1970. Av dessa är dom flesta rivna sedan länge. Några har fallit ihop och blivit bortkörda. Fyra stycken finns kvar. En av dom är restaurerad på sin gamla plats på åkern. Den användes inte till något längre, men skall stå kvar som en kultursymbol. Tre stycken ser ut som på bilden ovan. Dom väntar på sitt öde, restaurering eller rivning. Jag haltar på båda benen i frågan. Visst är dom fina att ha på åkern, men dom är ju så fruktansvärt i vägen också, tyvärr. Dessutom börjar dom vara i så uselt skick att restaurering börjar vara lika med nybyggnad.

En annan sak som också väcker tankar är byggnationen av dessa. De lador som jag har rivit har jag först dragit omkull med grävmaskinen, sedan tänt på och eldat upp och därefter grävt bort tomten med grävmaskinen. Ladorna är ställda på stenar av den kalibern att min lilla grävling har svårt att orka med vissa av dom. Hur gick det till då dom forslades till platsen en gång i tiden?  Stenarna är ju förstås uppgrävda för hand någonstans, ditkörda med häst och stötting och sedan nergrävda på åkern till passligt djup, för hand naturligtvis. Sedan är stockarna huggna för hand, hemkörda med häst och sågade till bräder för hand. Antalet stockar till en lada kan ha varit ett 50-tal och antalet stenbumlingar kanske 10-30.

Alla dessa nerlagda med mycke´ möda och stort besvär!

Sedan kommer husbonden anno 2000-talet med tändsticka och grävmaskin och gör slut på hantverket på en halv dag. Egentligen borde  man ha stryk, men jag tror det kallas utveckling.

Jag försvarar mig med att jag river förfädernas lador med hatten i hand och med stor vördnad över de gamla böndernas slit. Och med ett inte så lite dåligt samvete!