Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort!

Noll-visionen uppfylld

2010 blev ett i sanning märkligt odlingsår. Faktiskt det märkligaste jag upplevt hittils och då inbillar man sig att man sett en del. Allt från dåliga år till riktigt dåliga år och allt däremellan. Nu kom då 2010 att bli ett lite annorlunda år, dels förstås för bloggens existens men också av en annan orsak. Nu när det bara är några hekter kvar att ploga så kan man börja summera ner, och då märker jag tydligt två divergeringar från ett vanligt odlingsår. Skörden blev bra och problemen uteblev.

Här nedan skall jag räkna upp antalet motgångar som drabbat mig under 2010. Siffran inom parentes anger hur många gånger det brukar hända under en odlingssäsong

Hällregn under sådden 0 (1)
Brusten kedja på såmaskinen 0 (1)
Misstag vid vridprovet 0 (2)
Nattfrost vid broddstadiet 0 (1)
Blåsiga nätter vid besprutningstiden 1 (8)
Total missväxt, antal åkrar 0 (1)
Husbonden valt fel bekämpningmedel 0 (0)
Ohanterbara mängder flyghavre 0 (1-5)
Lönearbetet stör de bästa tröskdagarna 0 (3-7)
Tekniskt haveri på tröskan under säsong 0 (1)
Trasig hydraulslang någonstans 0 (1)
Fastkörning på våt åker, tröska eller vagn 1 (0)
Liggsäd 0 (0)
Någon typ av lindrigt krångel i torken 0 (2)
Semesterresan fel inplanerad, stör något arbetsmoment 0 (0)

Med andra ord kan man bara konstatera att 2010 varit min bästa odlingssäsong hittills, och det med bred marignal. Nu skall ju förstås Murphy ha sitt att säga till om också, så jag har ju redan börjat oroa mig för hur fruktansvärt dåligt det kommer att gå nästa år. Man är väl inte bonde förgäves heller….

Allt detta påminner mig om en liten anekdot:

Turisten från storstan besköker bekanta på Yttermarkslätten och frågar:

“Blåser det alltid här på slätten”?

Svaret blir:

“Nej det är lungt en natt i året, hur skulle vetet annars hinna frysa! “

Nya tallrikar på täppan

Jag känner att jag behöver lugna ner mig tilsammans med Bondbloggen en stund. Jag har suttit och tittat lite på Idol från Sverige och jag måste säga att det går mig kollossalt på nerverna. Dendär typen av massproduktion av idoler går så diametralt mot allt vad jag tror på inom underhållningsbranschen. Visst, deltagarna är duktiga, själv skulle jag gärna vara lika bra på det jag gör, men själva forumet får ett gammalt punkarhjärta att slå i falsk otakt. Att “lediganslå” en tjänst som kändis och sedan låta folk söka den, det tycker jag är lika obegripligt som att uppsöka en rörmokare när man har ont i blindtarmen.

Nu har gubben gnällt färdigt för i kväll, till ämnet:

Trots ekonomiska kriser och andra sorger uppfylldes målet i år också. Mitt återkommande mål är ju att få en maskin förnyad per år och i år blev det affär på en Väderstad tallriksharv. Den inhandlades något begagnad och direkt av en bondebekant, varför priset inte stod att jämföra med en ny. Den uppmärksamma läsaren kan dra sig till minnes att jag inte är någon klar lättbearbetningsentusiast, utan är en ProPlöjare, men några års experiment med lånade och inhyrda tallriksharvar har gett mersmak, och framför allt är det den inbesparade tiden och dito bränslet som attraherar. Tills vidare har jag bara prövat att harva efter ryps och grönträdor för den konservativa delen av mig har inte vågar hoppa över plöjningen i spannmålsåkrarna än, men det kanske modet kommer med erfarenheten. Får se!

Maskinen är alltså en bogserad Väderstad Carrier , 350 bred, med två tallriksrader och gummipacker. Just gummipackern var, och är, jag tveksam till, dels för att jag inte tror att den är tillräckligt aggressiv på mina stenleror, dels för att det är ett helsike att få den ren nog att köra ut på landsvägen med (Den funkar samtidigt som transporthjul). Nu kör jag ju s.g.s aldrig på vägen så det problemet är kanske inte så stort, och åtminstone i torra förhållanden verkar gummivälten att ge ett bra resultat. Dessutom har den den fördelen att det kletar så våldsamt vid den när det är lerigt, att man helt enkelt inte kan köra då, och det är bara bra att maskinen förstår att hållas hemma om inte husse begriper att det är för vått på åkern.

Höstbearbetningsfaciten för i år kommer alltså att bli, plöjning där det vuxit vete plus en Round-Up besprutad grönträda. Tallriksharvning efter rypsen och landskapsåkrarna endast körda med trädeskrossen, i väntan på nästa års regelverk. Det kan vara bra att ha beredskap för eventuella grönträdor ny säsong.

Snö har det också kommit lite av här, men inte så det stör ännu. Natten till idag kom den första snön, men den var borta efter halva dan idag. Nu hoppas jag bara att det skall dröja innan vi ser något mera av den vita föroreningen i naturen igen. Jag är inte helt klar med plöjningen ännu och några maskiner skall ännu tvättas, däribland plogen, innan jag har intresse att ställa in maskintvätten i sitt vinterlager. Antar att vintern kommer för tidigt i år också, det brukar den undantagsvis alltid göra.

Speciellt för en bonde som tycker att “vara ute i god tid” betyder att man gör saker rätt år

Solros-slaget

I lördags prövade jag något jag aldrig gjort förr. Frosten hade slagit till i mitt solrosfält (miljöträda) och det blev dags att avlägsna växtresterna från åkern. Detta gjordes med trädeskrossen, som obönhörligt pulveriser allt som kommer i dess väg. Dels kände man sig som en brasiliansk sockerrörsarbetare bland dom långa pinnarna, dels var det en tragisk påminnelse om hur förgängligt allt är. För två veckor sedan var detta en strålande vacker gul solrosåker, som efter bara en frostnatt förvandlades till växtavfall.

Eftersom växterna var runt 1.50 långa och flera cm i diameter så fick trädeskrossen jobba hårt för att pulverisera dem. Det blev inte heller bättre av att det duggregnade och var allmänt kletigt, men nu är det i varje fall gjort. Ja, eller nästan gjort för jag upptäckte att det höll till en stor koloni med för mig okända småfåglar på ett område. Dom hade fattat tycke för solrosfröna tydligen, så jag lämnade kvar några 10-tal kvadratmeter för att dom inte skall bli alltför hungriga dom närmaste dagarna. Eftersom mina fågelkunskaper lämnar en del att önska* så har jag ingen aning om det var fåglar som skall stanna här eller flytta, men jag bjuder ändå gärna på lite uppehälle i mån av möjlighet.

ORSI-trädeskross i arbetsläge

I dag söndag har jag tagit ett krafttag med plöjningen och fått några hektar undangjorda. Det märkliga är att det på nedre delarna av hemmanet nästan verkar något för torrt trots att jag nog tycker det borde ha regnat alldeles tillräckligt. Mer om plöjningen i kommande inlägg

*= Mina fågelkunskaper är ungefär som Kokkola-ornitologens, dvs jag indelar fåglar i tre klasser, nämligen små-fåglana, sjö-fåglana och krååkona.

Om telefoner…..

I kvällens sena timme sitter jag och läser några blogginlägg. Nisses inlägg om a-lan och b-lan och w-lan och allt möjligt fick tankarna att gå tillbaks några årtionden till en tid då kommunikationerna på landet fungerade på ett lite annat sätt. Det var då statliga Post- och Televerket höll sin stadiga hand över sina skakande undersåtar som bara skulle ha förstånd att vara tacksamma för att dom fått en telefon överhuvudtaget. Om detta handlar denna story som inte har det minsta med bondejobbet att göra, däremot om livet på landet i Finland 1968.

Min far var alltså deltidsbonde och polis. Polisjobbet på den tiden gick ut på att man vaktade sin egen by, och det gjorde man 24 timmar i dygnet. Det gällde alltså att vara möjligast anträffbar under dygnets alla timmar. Möjligast alltså, ingen krävde att man alltid skulle svara och tex i slåttertiden kom nog polislarmen lite på skam vad jag har fått erfara.

Dock behövdes en telefon och telefon skulle det finnas ETT exemplar av i varje hus. Punkt. Vidare förhandling överflödig. Televerket bestämde var i huset väggtelefonen hängdes och hur den såg ut. Själva apparaten var Teles egendom och fick INTE flyttas utan lov. Huset vi bodde (bor) i var två våningar och sovrummet på övre plan. Detta gjorde att konstapel Svedjebäck gärna skulle ha velat ha en sidoapparat i sovrummet, men det gick inte Tele med på. EN apparat per hushåll. Basta!

Efter många om och men och med länsmannens förord gick Tele med på att installera ett grenuttag på övre plan, men en apparat till kom absolut inte på fråga. Detta gjorde att far kånkade upp telefonen till natten och pluggade i den vid sängen, och vice versa på morgonen.

Nu börjar den kriminella men dock preskriberade delen av historien. Någonstans ifrån fick han under stort hysch-hysch tag på en begagnad telefon som installerades i sovrummet permanent. Nu blev sonen (jag) belagd med sträng tystnadsplikt och ett förbud från att släppa in kompisar i sovrummet, för det fick på inga villkor komma ut att Poliskonstapeln i Yttermark var lagvidrig nog att ha TVÅ telefonapparater hemma!

Detta pågick ända till 1978 då vi gick från vev- till automattelefon och man fick både välja placering och färg på telefonerna i huset. Härefter kunde man också ringa Helsingfors utan att vänta ½ timme på samtalet. Bara en sån sak!

När jag kom hem med min första NMT-telefon 1991 så konstaterade han bara att farmor skulle ha haft det mycket lättare i slåttern om han hade haft en sån. Då hade farmor sluppit ta cykeln och trampa iväg ut på åkern med polislarmen.

Detta för bara 40 år sedan…..

Gräset är grönare på den egna sidan

Japp, så kan det faktiskt vara ibland, även om motsatsen dominerar. I mitt fall är det så när det gäller Torken, en inrättning som jag är så nöjd med att den får en versal i början på sitt namn.

Att jag har denna tork är på intet sätt min förtjänst. Jag var 10 år när det begav sig. 1974 efter flera dåliga höstar med problem i kallufttorken bestämde min far sig för att handla tork. Vi hade då de senaste höstarna torkat hos en granne i en manuell säckvarmlufttork där cirkulationen och eldandet sköttes manuellt. Man satt alltså bredvid torken och torkade och eldade sig igenom natten. Mysigt för en 10-åring som kunde gå och sova när han ville. Mindre mysigt för husbonden som fick sitta hela natten och meditera.

Detta tröttnade salig far på och bestämde sig för att slå till. Hösten 1974 skulle han till att beställa en Jaakko-tork och inleda bygget följande sommar. På denna tid gick ett torkbygge till så att man köpte ett torkelement, byggde ett hus i trä med dito silosar, och åstadkom på detta sätt ett utmärkt mushus, med tillhörande tork.

Nu blev det som det blev, odlingsåret 1974 var vedervärdigt och farsan fick kalla fötter och avbeställde torken. Detta är den enskilt bästa materiella händelse som drabbat vår farm. 1975 kom nämligen torkfabriken Antti ut med något som benämndes “paket-tork”. Dvs torken, byggnaden och silona köptes som ett färdigt paket i plåt och monterades på platsen av fabrikens personal.

Detta underverk stod klart hösten 1976 och har efter det fungerat bättre än ett urverk. För ca 10 år sedan byttes pannan och för några år sedan gav vinkelväxeln i utmatarna upp, men inget annat har krånglat på över 6000 torktimmar. 1993 köpte jag en digitaltermostat som gjorde att man slapp springa i Torken på nätterna och kolla fuktigheten. Man kippar säden i gropen, drar upp den i torken, startar och ställer in termostaten. Följande morgon är säden torkad och klar med ett fuktkast på max 0,5%

Allt detta gör att trots att torken är den överlägset äldsta anordning som jag har i bruk idag så har den inte har minsta behov av någon uppgradering, what-so-ever. Den kommer troligen att göra som mitt hjärta – hålla så länge jag lever!

En annan sak som imponerar å det grövsta är Antti-fabrikens kundtjänst. Antti-teollisuus finns fortfarande kvar med samma namn och deras kundservice och reservdelstjänst är av en svårslagen kaliber. Ett telefonsamtal, reservdelsföräljaren letar upp egna torkens ritningar och levererar rätt del följande dag. Om delen utgått meddelas ersättande del och behövs anpassningsdetaljer levereras dessa på en gång. Jag har aldrig behövt vänta längre än ett dygn på någon del, och eftersom nästan inga delar behövts har torkens ståtimmar varit en bråkdel av ett uns.

Personligen antar jag att Antti-fabrikens framgång består i att fabriken fortfarande finns på samma ställe, och fortfarande heter just Antti-teollisuus. Många dylika små fabriker har ju hetat typ Antti-grain-power eller Antti coorporatoin inc ltd, ett tag och sedan försvunnit från världskartan och när reservdelslagret som Inc.Ltd köpt upp är slut är också betjäningen slut. Så inte fallet med Antti (tillsvidare i varje fall)

För faktabitare kan jag meddela att torken är på 120 hl och torkar ganska precis en procent i timmen. Det tar ungefär 40 minuter att fylla den och tömningen 30 minuter. Från silona lastar jag en lastbil på ca 50 minuter. Bränsleförbrukningen är 22 liter i timmen och silokapaciteten ca 160 ton fördelat på åtta silon. I och med att jag har en kompanjon med mig om torken så disponerar jag över halva lagringskapaciteten och det räcker bra till för 35 ha när ca 10 ha är ryps.

Om man skulle vara lika nöjd med allt som med sin tork så skulle livet vara rätt enkelt!

Markkartering

Vart femte år skall det utföras markkartering på torpet. Mitt “femte år” var i fjol så i år är jag ledig från den sysslan. I och för sig är det inte så mycket att vara ledig från, det tar kanske en dryg timme på åkern och sen lite pappersjobb, så det finns värre plågor, mygg till exempel!

Markkarteringen är något som hör ihop med miljöprogrammet på åkrarna. Kort sagt är det en kontroll av vilka näringsämnen det finns för lite, eller kanske för mycket av. Utgående från resultatet av markkarteringen kan man sedan gödsla rätt eller sätta in eventuella tilläggsinsatser på annat sätt.

Proven kan tas när som helst på året men enklast är det på hösten efter skörd. Man tar jordprov enligt ett schema som säger minst ett delprov per påbörjad åker och fem ha. Dvs en åker på 4 ha, därifrån tar man ett prov men om åkern är på 10,5 ha skall det vara tre prov. Ett prov består av flera olika delprov, som man tar med ett speciellt borraktigt verktyg. Delproven blandas och sättes i en låda som lämnas in till ett jordanalyslaboratorium. Mig veterligen vet finns det bara två dylika i Finland, varav ett har den goda smaken att befinna sig i Närpes. Man behöver alltså inte fibbla med postverket, utan kan sticka sig in med sina lådor när man åker förbi. Praktiskt!

Efter analys får man sedan tillbaks en massa siffror som matas in i ett dataprogram. Dataprogrammen finns det en uppsjö av, själva använder jag finskspråkiga Peltotuki, mest beroende på att jag använt det sedan 1995, och då fanns det inte så mycket att välja på. Före 1995 fördes siffrorna till lantbrukssekreteraren som körde ut en gödslingsplan med ett dos-baserat Visu-program.

När man sedan matat in siffrorna i programmet kan man se ett dylikt stpeldiagram som förtäljer hur åkern mår:

I detta fall kan man då se att det finns tillräckligt av övriga näringsämnen men att åkern lider brist på mangan. Övriga viktiga uppgifter är bla Ph-värdet som borde vara runt 6 för att växterna skall kunna tillgodgöra sig näringsämnena man tillför i form av konstgödsel. Ph-värdet höjs med kalk, även kalkbehovet och sorten kan räknas ut med hjälp av ovanstående uppgifter. Konstgödseln finns i en massa olika sorter, alla med olika procentsatser kväve, forsfor, kalium samt spårämnen. En gödsel som heter tex 20-4-4 betyder att det i 100 kg gödsel finns 20 kg kväve, 4 kg fosfor och 4 kg kalium. Vill man då gödsla med 100 kg kväve och 20 kg fosfor per ha skall man alltså gödsla med 400 kg av ovanstående gödsel. Mängderna är begränsade i miljöprogrammet så det finns ett tak för hur mycket man får gödsla. Däremot finns det ingen nedre gräns (så längd det kan kallas seriös odling) och det är där räknemaskinen kommer in i bilden. Man vill ju minimera gödselmängderna, återigen både av ekonomiska- och av miljöorsaker.

Eftersom gödsel leverreras i huvudsak i 650 kg säckar så är det ett rysligt pusslande och planerande för att få det att gå så jämnt ut som möjligt, speciellt med tanke på att man inte kan använda samma gödsel till alla skiften utan det är beroende på odlad gröda, växten föregående år och skiftets markkarteringsuppgifter, som aldrig är lika mellan två skiften.

I min späda barndom fanns det en övertro på konstgödseln och det vräktes gärna ut 6-700 kg sk “normalgödsel” på skiftena. När jag blev produktionschef på hemmanet dumpade jag mängden med närmare hälften. Härvid utspelad sig följande lilla historia:

Jag höll på och sådde och då förra bonden (pappa) kom ut på åkern för att kolla vad jag gjorde. Han tittade på såmaskinsinställningarna och undrade om jag tänkte köra ut gödseln skillt eller vad jag höll på med. När jag meddelade fakta hötte han med käppen och lät meddela att om jag hade ett enda korn att tröska på hösten så skulle han inte mera blanda sig i vad jag hade för mig. På hösten tröskade jag normalskörd och han höll sitt ord!