Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort!

Presentation: Svedjebäck 1:87

Här kommer presentationen av mitt torp, mitt liv!

Så mycket längre tillbaks än till 1920-talet har jag inte koll på vad som hänt och varför. Dock hänger det en tavla på väggen, ett slags diplom där “lantbrukssällskapet gör veterligt” att stamhemmanet (Svedjebäck) varit i samma släkts ägo i 350 år. Det betyder uppenbarligen ungefär 430 år idag.

1932 dog bonden på hemmanet, min farfar. Han dog relativt ung så farmor var bonde ända till mitten på 50-talet. Då var det en typisk blanddjursgård som odlade ca 14 ha totalt. Efter farmors frånfälle delades aldrig gården mellan syskonen, utan alla ägde sin bit ända till 1990.  Ändå skingrades syskonen, och några var barnlösa, så det fanns ingen annan i släkten som var tänkbar ny husbonde än jag. Ändå blev generationsväxlingen något bökig, något det alltid tenderar att bli då pengar är inblandade.

Gården jag började med 1990 hade vuxit lite och hade nu 19,5 ha mark, 400 höns, ca 50 grisar och några hundra pälsdjur. Korna hade försvunnit i “koavslutningssvepet” som sköljde över byn 1973-74.

Min början på bondelivet kom igång  med en rivstart på eftermiddagen den 31.5.1989 då jag fick ett telefonsamtal som berättade att min farbror omkommit i en arbetsolycka i torken. Djuren på gården var under hans ansvar så sent den kvällen stod jag och lyssnade på 40 vansinniga grisar som bölade efter mat, jag visste att dom skulle ha mjöl, men inte hur man startade kvarnen, än mindre några mängder. Det var en omtumlande dag kan jag lova. Allt går dock när det riktigt måste, och grisarna somnade nog mätta även den kvällen

1.1.1990 stod generationsväxlingen och innan dess hade jag avslutat all djurhållning på gården. Det var för små volymer att leva på och friheten utan djur lockade mera.

Mina första bondeår var rätt stapplande. Ekonomin störtdök, det blev lama och ränteboom i Finland och EU knackade på dörren. EU som över en natt skulle förinta all jord i Finland, sades det.

Jag experimenterade med en massa grödor, mest flyghavre, men också bla ärt och ryps. Båda misslyckades alldeles oerhört! Rypsen gav som sämst 600 kg/ha och avdrag 65% för ogräs. Det ni! Jag var väl inte heller den mest intresserade bonden på den tiden, jag var strax över 20 år och ville hellre köra buss än traktor.

1997 kom sedan den stora förändringen när jag fick köpa grannhemmanet på 16 ha. Det innebar att jag nu odlade 35 ha egen mark och det i sin tur gjorde att det gick att börja utöka och förbättra maskinparken. Detta ledde också till en ökad omsättning och i och med det även ökat intresse.

I dag odlar jag alltså 35 ha egen mark, något arrende har jag aldrig haft. Jag är ganska bekväm med den arealen, jag har maskiner som är anpassade för den och eftersom jag sköter allting själv så skulle  en större areal kunna bli tungrodd. Visserligen kunde man förstora maskinerna också, men det är för osäkra tider för att börja göra sådant. Odlingsjorden idag betingar ett sådant pris att mina lönsamhetskalkyler går i baklås redan på skrivbordet. Jag har alltid varit intresserad av siffror och statistik och mina uträkningar på lönsamheten är ganska djupt räknade.

Valet av grödor styrs förstås mycket av prisläget, men också av kunskap och odlingsföljder. Vete och ryps är dom växter som jag läst in mig på och som jag är mest intresserad av idag. Kornet har jag gett upp, men havre måste odlas ibland för att bryta växtsjukdomar som vetet dras med. Kummin som odlas mycket i våra trakter har jag aldrig riktigt fått smak för, jag vet inte ens riktigt varför. Överlag odlar jag sena sorter och brukar vara den sista som tröskar på Yttermarkslätten. Även om det roar vissa så har det visat sig bra för plånboken för senare sorter är i allmänhet bättre avkastande och kräver mindre tid i torken, om det är en normal höst.

Framtiden då? Någon tanke på att ge upp finns inte i mitt huvud, rycker man upp en planta med rötterna vissnar den, och jag drömmer idag inte om något annat liv än det jag har. Jorden är min fasta punkt  och dess värde kan inte omsättas i pengar. Någon djurbonde lär jag aldrig bli, dels har jag inte kunskapen och någon multisvinfabrik på 1 miljon kvadratmeter som är tidens melodi vill jag inte ha.

De enda djur jag drömmer om idag är några alpackor med därtillhörande vallhund, det inbillar jag mig att jag skulle trivas med. Dom djuren verkar ha vett att inte stressa i onödan, och sådan skulle jag också vilja vara!

Fotnot: 35 ha är faktiskt också medelarealen i Finland i år, och medelåldern på bönderna 46 år, så åtminstone i dessa två meningar är jag fruktansvärt vanlig.

Översvämning..

fast inte av vatten utan av saker. Idag finns ju allt vad vi behöver i affären och mycket mycket som vi absolut inte behöver. Det räcker med en tur till Motonet eller Clas Ohlsson för att inse att en stor del av varorna är bara till för att skapa ett behov, inte för att behövas.

För några månader sedan innehöll Lördax ett inslag om viktiga uppfinningar och det var då tankarna på följande startade. Egentligen började jag fundera på totalt idiotiska uppfinningar, såna finns det gott om tyvärr, men förvisso, även många bra.

Timmarna i tröskhytten har gett ny ved åt funderingarna och då har jag kommit fram till följande teser:

Det finns ju massor med uppfinningar som alla människor behöver och har nytta av såsom tex hjulet, antibiotikan, telefonen, växelspaken och flugsmättan bara för att nämna några. Alla dessa njuter jag givetvis också av dagligen (kanske inte antibiotikan dagligen då) men jag började fundera över några mera udda saker som revolutionerat och förenklat mitt liv, främst då som jordbrukare.

Jag kom fram till tre saker som speciellt gläder mig nämligen:

LED-pannlampan: Nisse har redan förtjänstfullt hunnit skriva en ellyssee över denna fantastiska tingest. Jag instämmer med varje ord, mörkret har plötsligt blivit lite mindre ont!

Avbländbar svetshjälm: nu vet jag att proffssvetsare fnyser så snoret flyger men för en svetsamatör som mig har den revolutionerat verkligheten. På ett jordbruk skall saker och ting svetsas stup i kvarten och med hjälp av denna manick har även jag möjlighet att åtminstone nästan lyckas med det. Det handlar alltså om en svetshjälm på vilken glaset är ljust när ingen svetsbåge lyser, och mörknar på en millikvadratsekund när svetslågan tändes. Detta gör att man inte behöver famla i mörker innan bågen tänts utan kan få stickan att landa på rätt plats direkt.

Ctek underhållsladdare: Jag har 12 fordon som startas med bilbatterier. Personbilsbatterier som används dagligen funkar någorlunda hyfsat men traktor- och dyliktbatterier som ibland kan stå i veckor i kalla utrymmen, bara för att sedan utföra några kallstarter och sedan stå igen, dom har alltid varit en källa till glädje. Det har laddats med vanliga laddare, någon gång har jag funderat över varför jag inte föddes med startkablarna färdigt i näven, men framför allt har det köpts nya batterier i en aldrig sinande ström. Förr köpte jag minst två batterier per år, nu har det fallit till kanske en per tre år. Allt tack vare Cteks avsulfaterande batteriladdare. Eftersom jag tycker ström är spännande (!) så har jag läst in mig på teorin runt bilbatterier och vill påstå att det finns inga genvägar. En underhållsladdare från Ctek är helt enkelt revolutionerande! Jag har redan återupplivat kanske fem batterier som annars skulle ha belastat Botnia Rosk, istället har jag dem i daglig användning!

Naturligvis är världen full av nyttiga prylar utöver dessa men dessa tre har förenklat livet mycket mer än vad dom kostar.

Den mest idiotiska saken då….Ja det måste vara fjärrkontrollen till stereon i traktorn. Det är alltid mera svåråtkomlig än själva stereon!

YesYesYes!!

Årets första vetelass for iväg till kvarnen i Seinäjoki i går. Det är lite nervöst innan man får veta om kvalitetskraven håller, dvs blir det brödvete (kvarnvete) eller “bara” fodervete. I allra värsta fall kan man få tillbaks lasten som oduglig, men det gäller främst om man torkat slarvigt eller det har varit ett obegripligt dåligt år så att hl-vikterna är helt under isen.

Det är förståss en viss prisskillnad mellan kvarn och fodervete men åtminstoner för mig så är det nog främst statusen det handlar om. Man försöker uttryckligen odla brödvete och då vill man lyckas med det också. Sedan kommer pengen förstås som en positiv bonus.

Variablerna som skall uppfyllas är det sk falltalet, ett kemiskt värde på bakningsvärdet, proteinhalten, torrheten och hektolitervikten, dvs vad vetet väger i förhållande till volym. Hl vikt på 78 betyder att 1 kubikmeter vägen 780 kg.

Nåja, hur uppnår man då önskade värden?

Falltalet: Vet jag egentligen inte, men jag har märkt att vissa sorter fungerar bättre på vissa jordar. Dessutom skall spannmålen både torka och mogna på strå för att maximera falltalet. Våta höstar brukar krascha falltalet.

Protein: Handlar om att näringsvärdena tas upp maximalt av växten. Här inverkar bla jordens Ph, dvs kalkningen, samt rätt vald gödsel. Ofta missar man på proteinvärdet om man får en riktig toppskörd. Proteinprognos kan man få i början på sommaren med hjälp av klorofyllmätare som ger en fingervisning om behov av tilläggsgödsling.

Hl-vikt: Är närmast beroende av vädret och kan således inte påverkas desto mera, en torr sommar krossar effektivt drömmar om hög hl-vikt. Hemmavid kan hl-vikten kollas med en enkel hl-våg, man får en fingervisning, men skadan är skedd när man kommer åt att mäta hl-vikten.

Hektolitervåg för hemmabruk

Torrheten mätes med en fuktighetsmätare, den är oumbärlig i alla torkar för att kunna förklara torkningen färdig. Vi använder en typ som krossar spannmålen och mäter fuktigheten även inne i kärnan. Den är både lätt att använda och ger ett mycket tillförlitligt resultat.

Fuktighetsmätare

Vår mätare mäter utgående från ett mycket litet prov, så det gäller att få det representativt för hela partiet. Varenda parti mäts även vid invägning till slutuppköpare genom slumpvis tagna prov på lastbilslasset, antingen maskinellt eller manuellt, så att fuska funkar inte.

Hur gick det då med mitt vete i år, blev det kvarnvete?

Läs rubriken igen och gissa!

Varmluftstorken

Eftersom Nisse så förtjänstfullt beskrivit kalluftstorken och dess för och nackdelar så skall jag ta vid och representera den andra skolan, nämligen varmluftstorken.

På vårt torp övergick vi från kalluft till varmluft 1976. Den övergången innehöll en del intressanta detaljer som kommer att få ett eget inlägg. Hur som helst så var det ingenting att fundera över då, för arbetsinsatsen föll med kanske 700% och på den tiden kostade ju brännoljan absolut ingenting (kanske 10 penni per liter) så valet var enkelt.

Idag använder jag ännu samma tork som byggdes då, bara med några små modifieringar och den har funkat utmärkt i över 30 år. Pannan är förstås bytt, men inget annat vesäntligt har behövt repareras.

I en varmluftstork bygger principen på att säden cirkulerar medan den omges av strömmande varm luft. I dag går 99% av alla torkar med brännolja, men det experimenteras med olika värmekällor, själv har jag funderat på flis. Vissa eldar med spannmål och någon med torv. Enligt vad jag har hört så funkar det också med fjärrvärme där sådan finns att tillgå. Problemet är dock att det är stora luftvolymer som skall värmas upp till mot 80 grader så alternativen idag är tungrodda. Kanske framtiden för med sig någon trevlig lösning.

Spannmålens väg går alltså från tröskan via en transportvagn till torken. Där kippas den i en matarficka och körs upp i själva torkelemetet med hjälp av en elevator (en typ av bandtransportör, men helt lodrät och med små skopor)

Själva torkningen sker med hjälp av samma elevator. Spannmålen faller neråt med självfall och går uppåt igen med elevatorns hjälp. Normal torkning tar bort ungefär en procent fuktighet per timme och förbrukar 22 liter brännolja. För att säden skall vara saluför skall den var under 14% fuktighet och det betyder ju att varje procent den torkar på åkern ger reda pengar i bondens ficka.

Efter torkning lagars säden i silosar som finns i samma byggnad. Säden flyttas fram och tillbaka med hjälp av rör och fördelare som flyttas efter behov.

Bilden är tagen på övre plan i torken, den blåa möjängen är skräprensaren som sitter på toppen av själva torkelementet.

Lagringskapaciteten i torken är ca 200 kubikmeter spannmål, av vilket jag förfogar över hälften. Vi är två bönder som delar på denna tork. Silona är 2×2 meter och 7 meter höga sköter sig för det mesta själva. Eftersom bottnen är plan så måste den sista mängden krafas ur manuellt genom att klättra ner i dom. Under detta arbetsmoment har vi tyvärr haft ett svårt arbetsolycksfall 1989 då min farbror omkom när han föll ner i en av silona. Detta gör att man behandlar dessa med en viss respekt.

Själva klättrandet ner i bunkrarna sker vida en skranglig flyttbar stege och ett litet hål i golvet, och om det är något jag är lite sur på min salig far för så är det att han sparade bort dom koniska bottnarna som hade varit enkla att montera i byggnadsskedet och som hade sparat bort allt detta klätterelände

Sista skedet i spannmålshanteringsprocessen är utlastning på lastbil, något som går ytterst smidigt. Dels för att det sker helt mekaniserat, dels därför att lastbilsägaren är en av mina närmaste bekanta, så jag behöver aldrig råka ut för irritationen att få telefonsamtalet “Jag är där om 20 minuter” utan planeringen går smidigt. Ofta lastar jag dessutom bilen själv och då kan jag anpassa det ännu mer efter egen tidsplan.

Efter detta reser vetet oftast till Seinäjoki och rypsen till Kyrkslätt och hamnar förhoppningsvis på hyllan i en affär nära dig.

En dag

OM livets mening mäts i produktivitet har jag absolut varit framme och nosat på Nirvana idag. Det är konstigt hur stor skillnad det kan vara på dagar, vissa dagar är som den Mats beskrev härinunder, jobbiga men man kommer inte framåt, andra dagar segar bara fram och inget händer och så har vi dagar som idag, bra dagar!

Redan på jobbet gick det bra, jag fick undan flera saker som legat och tryckt på en tid. Väl hemma kl 16,15 blev det bara en kaffekopp och sedan ut i produktionen. Byta sats i torken, vetet som jag tröskade i går kväll har torkats under natten och skulle köras ut i silon. Därpå iväg och och tröska. På knappt två timmar var det sista vetet borttröskat så nu är allt vete under tak. Fukthalten var 22,5% rå säd och det är tyvärr sämre än för en dryg vecka sedan men relativt sett mycket mycket bra.

Därefter hem och dra upp ny omgång i torken och under den tiden hann jag tom med att stå och tala bort en stund med en bekant som dök upp. Efter att torken mullrat igång tog jag mig i kragen med trädorna och började “krossa” en två ha´s ruta som faktiskt blev färdig. Då var klockan runt 8. Jag trodde jag avslutade dagen och satte mig i soffan men konstaterade att det kändes obekvämt. Det var liksom mera kvar både av dagen och mig själv så det blev att dra på jobbhalarn igen och börja tvätta trädeskrossen. Efter det kom jag på mig själv med att stå och byta betten på densamma, dom har mött en och annan sten och var i behov av att bytas. Det är 40 bett på krossen så det är ett litet projekt att byta dom. Jag hann med ca 20 st innan mörkret bröt ner mig.

Nu kan man för ovanlighetens skull avsluta dagen med en blogg där man kan skriva, detta var en bra dag, inget gick fel.

Gonatt, nu skall jag gå och lägga mig och lyssna på det mysiga ljudet av torken som brummar i mörkret

Om tröskor…

Eftersom det mest är tröskandet som snurrar i huvudet nu, men själva utförandet inte låter sig göras så kan jag lika gärna skriva lite om dessa pjäser.

I Lördax pratde vi lite om utvecklingen av tröskorna och eftsom en bild säger mer än 1000 ord så skall jag sätta in en bild på en gammal och – nåja – ny tröska.

Jag är inte helt uppdaterad på årtalet, men jag vet att min far ingick i ett av de första tröskbolagen som bildades i byn. Detta bör ha varit runt 1960. På den tiden var det ju inte tal om att en bonde skulle ha skaffat egen tröska, dels pga pengar, men också pga att varje hemman hade mycket mindre spannmål då än nu. Det fanns ju kor på varenda gård och dessa skulle ha betes-  och vallmark, dit gick en stor del av arealen.

Varje stomhemman i Yttermark är på ca 16 ha och det var mycket ovanligt att någon bonde hade mera areal än så på 60-talet.

Åter till tröskan. Den första Claas tröskan såg ut såhär, på bild från ca 1966.

På en punkt var denna tröska fundamentalt annorlunda än dagens, den saknade nämligen spannmålstank. Ingen spannmål hanterades på denna tid i lösvikt, utan i säckar som skulle bäras hit och dit. Alltså, till höger på bilden där min far och två barn står togs den tröskade spannmålen tillvara i säckar som slängdes ner på marken vartefter dom fylldes. Dessa samlades senare ihop med traktor och tömdes i kalluftstorken där den förvarades över vintern.

Som synes är arbetsskyddet kraftigt eftersatt på maskinen, och dessa tröskor har nog en och annan arm på sitt samvete.

Följande tröska anskaffades av tröskbolaget 1970 och var en Claas Cosmos, en grön. Denna hade både spannmålstank och säcksystem, det var bara att välja.

Tröskbolaget upphörde 1973 då min far ensam skaffade en fabriksny Massey-Ferguson 186. Jag vill minnas att den kostade runt 50.000 mark. Denna tröska överlevde generationsväxlingen och var i min ägo ända till 1995, alltså 22 fantastiska år. Den ersattes av en M-F 440, årsmodell 1983 med hytt som jag hade fram till 2007. M-F tröskorna var enastående både till sin kvalitet och funktion och hade garanterat varit gårdens märke än i dag om inte Sampo-Rosenlew kastat sig över varumärket och införlivat det med sitt eget. En lite nyare Ferguson är idag en tvilling till Sampo och tillverkad i Björneborg.

2007 skaffades en begagnad Claas som direktköp av en “byssbo”. F.ö samma kille som hade haft min förra tröska före mig, så jag litade på honom fullt ut, och har inte behövt bli besviken.

Egentligen behövde jag inte byta tröska, denna förde inte med sig just några nya finesser, men det började bli svårt och dyrt att få reservdelar till M-F, något som inte borde vara något problem till denna. Modellen tillverkades ännu 2006. Dessutom behöver man tydligen inga reservdelar (ta i trä) till Claas.

Jämför man nu då dessa två Claaströskor så kommer det fram att själva inmatnings och urtröskningsprincipen är oförändrad. Det är bara finesser, hytten och spannmålstanken som kommit till. Och förstås driftsäkerhet och effektivitet.

Idag håller hela tröskmarkanden på att gå överstyr för oss småbönder. Jag personligen anser att min Claas är i större laget för mina 35 ha men faktum är att en så liten tröska som den finns inte mera att få för pengar. Tröskorna som bjuds ut idag är rullande monster på fyra-fem meters arbetsbredd och en sådan höjd att om man snubblar på översta steget så dör man. Naturligtvis kostar dessa manicker också därefter. Effektiva är dom som sjutton förstås, men vad gör man med en mega-tröska då torken i alla fall blir en flaskhals i så fall.

Personligen tycker jag det är av yttersta vikt att triangeln tröska-vagnar-tork passar ihop, och det gör min 135 hl tork, min Claas och mina tre vagnar. En ytterst lysande lösning.

Bara det inte skulle regna……