Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort!

Korrigering

Nu är det bevisat – allt som sägs i radion är inte sant!

I Lördax i lördags (dum mening) påstod jag stensäkert att vi inte skulle fira någon villaavslutning, främst då pga att vi inte äger nån villa.

Ett lusthus äger vi däremot och där ordnade Lovisa “lusthusavslutning” på kvällen. En stämningsfull liten picknick med varma smörgåsar och kaffe och en liten lonkero för husbonden. Några facklor gick att uppbringa som stämningshöjare och det lyckades så bra att tom regnet som droppade försiktigt bara skapade en trevlig stämning, trots att ni alla vet vad jag tycker om regnet just nu.

Ingen av de vuxna i vår familj är några raketvänner och det betydde att dylika pjäser inte heller hade införskaffats till kvällen. Lovisa däremot fick en jättebra idé. När hon hade pratat en stund om raketerna som vi inte hade, kom hon på en superidé; “Men pappa, du kan väl ta fram och skära några järn?”…. Det tog sin stund innan jag fattade, men vad hon menade var vinkelslipen och gnistorna som flyger från den. Ett fint raketsubstitut utfunderat av en sexåring må jag säga!

Psykologi, lång lärokurs, praktiska delen!

Det är nu tålamodet och nerverna skall testas. Detta har hänt förr, kommer att hända igen, men är alltid lika svårhanterbart.

Tröskperioden avbruten av regn. Irritation, nervklott, ve och förbannelse!

I sig gör det inte så mycket att det regnar, för efter regn kommer alltid solsken, men det skall hanteras på rätt sätt, och då är svaret inte så uppenbart. Själva regnet i slutet på augusti är ingen katastrof, problemet är att man borde kunna hålla sig sedan när det blir vackert. Vad gäller vetet så finns det två viktiga variabler, nämligen proteinet och falltalet. Proteinet kan man inte göra så mycket åt mera i år, det blir vad det blir men falltalet kan man påverka med trösktidpunkten. Falltalet är för övrigt ett mått på bakningsegenskaperna hos vetet, det är nåt kemjox som jag inte desto mera förstår mig på, men falltalet avgör om vetet är dugligt till brödföda, eller går till djurfoder. Regn havererar falltalet, men det kommer tillbaks om  säden bara får torka i solen några dagar. Problemet är bara det att man sitter med nerverna utanpå skjortan och tror (mot bättre vetande) att det är den sista vackra dagen i världen, och så gör man misstaget; man tröskar!

En metod jag har funderat mycket på är att man borde skicka trösknycklarna med någon som far en vecka till Kanarieöarna, det skulle hjälpa vetet, men knappast nerverna.

För all del, det kommer nog en vägg emot i slutet av korridoren, visst kan det bli för sent, men det har bara hänt mig ett år (2004), alla andra år har jag bannat och läst verser över att jag varit för snabb när det varit klart. Men trots det nu känns det lite surt för det vete som jag tröskade i fredags var nog så kollossalt bra att det nog inte blir likadant hur länge man än väntar nu. Snabb huvudräkning ger vid handen att om regnet hållit sig borta i två dar till hade det kunnat betyda ett par tusen mer i plånboken, mera ju längre det regnar nu. På söndagen panikkörde jag av ett lass vete till, och det var mycket sämre än det jag tog på fredagen, det regnade ju på lördagskvällen.

Det kanske allra värsta är att denna ovisshet alltid lockar fram dom mörkaste sidorna hos människan, i detta fall mig. Man blir irriterad på sin omgivning (som ju knappast kan beskyllas för att det regnar) och man blir oföretagsam för man hade ju planerat att tröska, och ett omfall gör man inte sådär bara. Det sitter en liten irriterande  gubbe någonstans i öronhöjd och påminner en om att man borde tröska, stup i kvarten. Sedan får man förklara för den mentala idioten att det regnar, man kommer liksom inte ifrån att fundera över det, hela tiden, det är som att gå med en sten i skon och inte tänka på det, pröva gärna!

Under tiden kan man väl sitta i TV fåtöljen och låta blicken vandra mellan skräpprogrammet i TV och terassdörren bredvid för att kolla om det regnar.

Och regnar….det gör det!

Facit

Det har sagts förr på bondbloggen, det är svårt att sia, särskilt om framtiden.

Vid såtiden i våras verkade det var en oslagbar ide att träda maximalt. Prisena var urusla och våren var vädermässigt ingen höjdare. Nu när faciten åtminstone för havren är skriven visar det sig att det  blev som Magnus & Brasse brukade säga: FEL FEL FEL. Vädret har varit supergynnsamt hela sommaren och priserna går i höjden, och där står man och stirrar på sin fina träda. MORR!

Vi spannmålsodlare är dock väldigt med vår tid såtillvida att även vi håller oss med kvartalsekonomi. Dvs hela årets inkomst kommer från ett kvartal, och då skall det banne mig lyckas också. Annars blir det som dom andra tre kvartalen; lönlöst!

Rivstart 2010

2010 kommer att stanna i minnet som ett märkligt år. Dom årtalen man minns hittils är 1974 (Höet på störar i oktober) 1985 (sådd i juni och en fruktansvärd höst). 1990, (ett sagolikt toppår). 1992 (Liggsäd). 2004: (Makabert regnig höst).

I denna rad kommer också bloggåret 2010 att hamna. Inte bara för bloggen utan också för att året hittills  har varit märkligt.

Lite bakgrundsfakta:

Eftersom jag har specialiserat mig på vete så handlar det närmast om denna gröda. Vetet skall sås tidigt, dom första dagarna i maj. Det lyckades inte i år så det blev lite försenad vetesådd (12 maj) Eftersom normal vetetröskningsperiod är 10-20 september så anande jag väl att det blir skjutet mot slutet av september i år. Det trodde jag ännu för två veckor sedan.

Normalt är också vetet problematiskt därför att det inte riktigt vill mogna fullt ut på strå utan behöver sista knäppen i torken. Jag har torkat vete som haft en fukthalt på 35% och torktid 32 timmar! (2004) Med tanke på att torken skall ha 22 liter brännolja i timmen så är det en ren förlustaffär i sådana fall. Att kunna tröska vete som är under 25% är ganska bra om det lyckas.

Vad händer alltså i år?  Skörden av havre, korn och kummin har redan pågått några veckor här så jag startade tröskan i tisdags för att ha god tid på mig att säsongserva den. Ännu på torsdag förmiddag trodde jag inte på något tröskande på en vecka minst. På torsdag kväll tittade jag till veteåkern med fuktmätaren i handen och mätte upp fuktighet 15,5 % i växtligheten.

Hem och starta vaselinpresstalkot och fixa oljebyte, här skall tröskas!

På fredagen kom jag igång med en rivstart, började 14.00 och höll på till 21.30 utan uppehåll. Extra tur var att min bonde- och brandmannakollega Daniel Hannus dök upp på ett Gevaliabesök (=oväntat besök) så jag fick hjälp med att köra vagnarna av honom. Det är manna för mig som är van att göra allting ensam. En riktigt bra tröskdag brukar jag få ihop till 2 torkar (ca 16 ton) men i går blev det fyra stycken. Historieskrivning igen!

Vykort från Svedjebäcken hösten 2010

Inte sedan nog med allt det ovanstående. Veteskörden verkar också att bli riktigt bra. Det lutar mot 5000 kilo/ha med en hl vikt på ca 85 och några timmar i torken. Nu känns det riktigt bra för en gångs skull. I skrivande stund lördag kväll regnar det och förall del, tre veckor regn nu förstör det goda, men dom 30 tonnen som är under tak, dom påvekas förstås inte.

Jag skall kosta på en bild till, denna av mig själv på en av mina favoritplatser.

Som motvikt till allt det positiva läste jag i Landsbygdens Folk att vårt stora favoritföretag Yara som producerar konstgödsel har börjat krångla igen. Förra gången det var en bra höst för bönderna steg helt plötsligt gödselpriserna med 250% och vad som är i görningen nu vete (!) gudarna. Försäljningen av konstgödsel har plötsligt upphört! Jag personligen misstänker att vår stora vän Yara laddar bössan igen för raketavfyrning på prisfronten. Just nu känns det bra att jag för en gång skull hade framförhållning och beställde nästa års gödsel för två veckor sen. Det kan visa sig vara en bra affär – för en gångs skull!

Fotnot: 1974 var jag förstås inte aktiv bonde. Men jag minns att min mamma sa till mig; “Lägg på minnet att när du fyllde 10 år (23 oktober 1974) så stod höstörarna ute ännu”. Och jag minns det!

Bondens fritid!

Någon gång har jag mediterat över att mitt liv kan beskrivas som en fyrklöver, eller fyrväppling om man så vill. Rötterna är historien och familjen, stjälken är jag själv och mitt liv och de fyra bladen symboliserar mina fyra verksamhetsområden. Det första bladet står för jordbruket, det andra handlar om musik, det tredje bladet är brandkåren och räddningsverksamheten och det fjärde symboliserar min vurm för den tunga trafiken. Så mycket mera än detta ryms inte i mitt liv även om jag gärna skulle vilja hinna mera med tex renovering av veteranfordon samt kanske lite skrivande och grävande om saker som känns viktiga.

Vi börjar från slutet, med det sista väpplingbladet

Trots att jag tillbringat bortmot en miljon kilometer på vägarna mestadels i buss men även i långtradare och lastbil har jag inte tröttnat på det ännu. Därför är det kanske inte så konstigt att jag förra helgen återfanns på Power Truck Show i Alahärmä. Det börjar bli tradition att besöka den tillställningen och i år blev inget undantag.

Detta om något är de fullvuxnas leksaksaffär. Här finns allt man kan drömma om men inte har råd att skaffa sig. Efter några timmar på utställningfältet börjar man nästan få nog av flakelack, motiv på drakar och allsköns benrangel samt ledljus och xenonblixtar. Men ögonfröjd är det, det skall vi inte sticka under stol med.

Eftersom gult är min absoluta favoritfärg och djurmotiv ligger närmare hjärtat än aggressiva vikingar så var kändes Ristimaas nya bygge helt rätt. Överdrivet, javisst…snyggt, javisst!

En annan riktig höjdare var en hästtransportbil från Sverige. För mig står det fullt klart att om hästar kan finansiera något dylikt så ångrar jag att jag inte började köra häst i stället för traktor:

Från museiavdelningen skall jag bjuda på en bild av en riktig raritet. Det är någon framsynt människa som har haft vett att spara en av Eero Lumiahos Boxer/Volvo till eftervärlden. Eftersom mitt eget bussintresse föddes i en skolbuss av denna typ så fick man flera örfilar av historiens vingslag vid åsynen av denna gröna gudinna:

Årets mässa bjöd på en ovanligt stor avdelning med museifordon som  förstås var den stora behållningen för mig, det ligger liksom närmare verkligheten än rullande konstverk som Ristimaas tigerbil.

Varför skriver jag nu detta i en bondblogg undrar vän av ordning. Jo, något måste ju jag göra också medan alla grannar tröskar!

Hav tröst Ni som inte gillade detta. Det kommer mera, jag skall berätta om dom andra bladen i väpplingen också!

Lördagsrys

Vissa dagar är bättre än andra,  så är det. Omvänt borde det betyda att vissa dagar är sämre än andra. En sådan dag har jag haft idag.

Humöret i botten, kroppen på sparlåga och badande i svett i det tokheta augustidagen. Så har jag vandrat vägen fram idag. Dessutom hela dagen accompanjerad av en irriterande huvudvärk, något som för mig är lika ovanligt som en stäpp-pipare för en ornitolog.

Redan efter de första stegen från sängen noterade jag att det kommer att bli en tung dag, trots normallång nattsömn kändes det som om man sovit en timme efter ett bättre Österbottniskt bröllop.

Om man bara kunde vara så mycket psykolog så man fattar varför vissa dagar blir såhär. Oavsett vad man tittar på så är man inte nöjd och man ser sig själv som ett vandrande misslyckande. Saker som är kul  andra dar på året blir en pina dar som denna. Och helt, absolut helt utan orsak.

Dagens projekt har varit renovering av gårdens våtmark. Ett stycke jord bakom uthuset som varit igenvuxet med gräs ända sedan mina förfäder hade en “dyngsto” där. Förutom att det varit igenvuxet har det bara klafsat runt föttterna när man försökt nå hallonbuskarna i skogskanten. Alltså, aktivera grävlingen och börja utföra ett jobb som jag inte kan, nämligen jordbyggnad! Det går att hanka sig fram som glad amatör på området, men direkt ett proffs dyker upp så ser man skillnaden. Jag har inte riktigt samma inställning som Nisse, jag anlitar folk som kan för att göra det jag inte klarar av själv så att jag är nöjd, men ibland provar man själv. Det brukar sluta olyckligt.

Det gjorde det inte idag, men hela projektet smakade pest och kolera i munnen. Det blev liksom att kämpa sig vidare bara, och hoppas på att det blir bättre i morgon. Och det blir det, det vet jag.

Infogar en bild på dagens projekt: