Författare: Kalle

Nu fattar även jag vad det handlade om dethär med Lamborghini som ni skrev om för några dagar sedan. Det är ju så att HBL kommer med en viss fördröjning till utmarkerna som jag representerar.

Efter att ha läst ifrågavarande artikel så kan jag bara konstatera två saker:

1. Det där med att köpa en Lamborghini för årets vetepengar kan nog lyckas. Det fordras bara ett vetepris på ca 7500 euro tonnet  för min del och det är klart hoppas kan man ju….

2. Jag tyckte hela artikeln var konstigt vriden. Jag är ingen nationalekonom men nog tycker väl jag att hela samhället borde må bra av att jordbruket går lite bättre. Dessutom har vi flera dåliga år bakom oss som skall lappas innan vi går ut i solen.

Förresten, jag vill inte ha nån Lamborghini. Det skall vara tre steg upp till en bra förarplats. Jag vill inte sitta i källaren och köra!

Nog rutet om detta!

Om jag inte missminner mig står det att läsa i skriften om något i stil med Egyptens förgiftade gräshoppor som förstörde skörden på sin tid. Nu är ju vi rätt förskonade från gräshoppor men vi har ett annat fenomen som kan kasta omkull (!) en god skörd på några minuter, nämligen liggsäd.

Liggsäd är som namnet säger säd eller andra växter som inte står upprätt som folk utan ligger på marken. Åkerväxter brukar råka ut för detta som en följd av häftiga regn i juli, gärna i kombination med hård blåst. När man råkar ut för detta är det definitivt inte bara säden som faller, utan också humöret. Tyvärr drabbar liggsäden oftast den allra bästa säden, eftersom den ju är tyngst i axen. Detta gör att en jättefin skördeprognos kan grusas på några minuter.

Det mest irriterande med liggsäden är att den är så jävlig (förlåt) att tröska. Det är ju så att tröskan är ju byggd för vertikala strån, när dom sedan kommer mot horisontellt blir det knepigt. Det brukar ta uppskattningsvis fyra-femdubbelt längre tid att tröska en åker med liggsäd än en vanlig åker. Man kommer tre meter framåt, sedan måste man backa eller stiga av för att något fastnat på skärbordet. Eftersom skärbordet måste ligga så nära marken är det också större risk att få in stenar i tröskan, något som kan skada en tröska svårt.

Förutom att säden är svår att få bort så lider den också kvalitetsmässigt av att ligga på marken. I allra värsta fall börjar axen som har markkontakt att gro och då är partiet i princip förstört. Det minsta man får räkna med är dock kvalitetsavdrag och längre tid i torken, något som både kostar och ger mindre inkomst.

Liggsäd skall vi alltså inte ha. Nu har utvecklingen gått åt rätt håll så spannmålsförädlarna har på de senaste åren fått fram kortare och stråstyvare sorter som inte lägger sig så lätt. Det gör att problemet mig liggsäd idag är minimalt jämört med 25 år tillbaka då det närmast var rutin. Det finns också stråstärkande medel att spruta, men dom måste man ju använda preventivt så det blir lätt att man hoppar över och hoppas…

Även om vi här i Närpes tillsvidare varit förskonade från det värsta ovädren så kom ett regn ikväll som slog omkull havren riktigt ordentligt på ett par ställen. Det är en nedslående syn kan jag meddela. Havren är värst utsatt som sädesslag, efter följer kornet, medan vetet i allmänhet klarar sig bättre.

Det mest extrema liggsädsminnet jag har är från den hemska hösten 1992 då jag fick lov att övertala en bekant att gå framför tröskan med en räfsa och lyfta upp växten lite för att överhuvudtaget få tröskan att snappa upp nånting. DET gav ordet tråkigt en ny dimension.

Jag kan konstaterara att skörden kommit i gång i Österbotten. Både kummin och korn har jag sett åka in i tröskor idag. Det är tidigt!

Men undringen rör en annan sak. Har under roadtrip till Härmä idag kunnat konstatera att massor med åkrar är svårt belamrade med kvickrot. Helt enkelt massor.

Kan detta ha något att göra med direktsådd? Vad tror bondekollegerna?

Fotnot: För dom oinvigda kan jag berätta att kvickrot i en sädesåker ser ut som om den gula spannmålen skulle växa tillsammans med vanligt grönt gräs.

Så har då året kommit till sin absolut bästa fas. Jag har på senare tid blivit mer och mer övetygad höstoman. Jag tycker att augusti och september är dom månader då livet är som roligast och Finland är som snällast. I år har det såhärlångt inte varit något undantag. Augusti bjuder sina besökare på fina fuktiga men ännu ljusa morgnar. Ofta fint väder på dagen, lämplig temperatur och härligt hög luft, lättare att andas än den kvalmiga högsommarvärmen!  Kvällarna är behagligt disiga och det blir mörkt just då man borde fatta att man skall gå och lägga sig. Dessutom har gräset slutat växa hysteriskt, så omgivningen är också finare. Det enda besvärliga är vetskapen om vad som väntar runt hörnet för då vi kommer mot oktober så kör ju tillvaron omkull så det bara brakar om det. Mörkt, vått, mörkt, kallt, mörkt, tråkigt, mörkt och annars också eländigt.

Men nu skall vi inte ta ut det eländiga i förskott. Augusti har just startat och visar sig från sin allra bästa sida idag. En lätt vind, hög himmel och passligt varmt. Dagen inbjuder till precis vad som helst. Inom jordbruket väntar så sakteliga årets absolut roligaste syssla, nämligen tröskningen och det märks på att tröskhusets dragningskraft ökar varje dag. Lovarna kring Claasen blir snävare och snävare. Ännu är det dock långt kvar för min del, just idag uppskattar jag att vetetröskningen kommer i gång om ca en månad, kanske drygt dessutom så än är ingen tid förliden.

Däremot börjar det bli dags att syna torken lite närmare. Den skall sättas i trafik betydligt tidigare eftersom jag har en torkkompanjon som odlar tidigare växter än mig. Det är nära till hands att kalla vårt torkbolag för världens bästa, eftersom andra killen är snabb på höstarna och har tidiga sorter, medan jag är långsam som en snigel som simmar i uppförsbacke på höstarna. Han brukar alltså vara klar i torken när jag kommer igång.

Att starta upp torken brukar inte vara så arbetsdrygt. Det handlar bara om att sätta upp några rör, installera lådan under förrensen samt provköra. Provkörningen kan dock föra med sig någon överraskning och därför är det bra att göra den i tid. Pannan och automatiken har ju stått stilla sedan i höstas och kablarna har passerats av en och annan gnagglad både mus och råtta. I värsta fall kan dessa kräk åstadkomma stor skada i sin iver att tugga sönder saker. Nu är vår tork till mesta delen plåt så själva huset går fritt från attacker, men inta alltid ledningarna. Nu har vi varit ganska förskonade från sånt också, men några år har nog kablar med små tandmärken i fått bytas ut.

Arbetet, både plikterna och nöjet fortgår, men i morgon skall jag i alla fall åka iväg på Power Truck Show till Alahärmä och titta på lite ögonfröjd. Förutom detta kan man också hitta en del matnyttigt för verksamheten på mässan också. För två år sen kom jag hem därifrån med ett verktygsskåp och lite annat smått och gott. Fast mest är det nog nöje för ögat där.

Det kan vara svårt för en icke-bonde att förstå hur intressanta och viktiga vetepriserna är för oss och kanske speciellt för mig eftersom jag odlar vete som enda spannmål. När dessutom vetet ser oförskämt bra ut på åkern just nu är det nästan som att vänta på “den ljusnande framtid är vår”

Låt mig ta ett exempel. Anta att du skall på en arbetsintervju. När lönen kommer på tal så får du höra:

“Vi ersätter ju dina utlägg för arbetskläder och arbetsresor. Utöver detta kommer du att få en lön som varierar mellan 1 och 35 euro i timmen. Ingen kommer att kunna berätta för dig vad du får för lön nästa månad, för det är helt beroende av en obegriplig  kombination av dina beslut och väderleken. Skulle det bli en riktigt torr sommar får du ingen lön alls. Förresten, du behöver ju en bil i jobbet, den skall du förstås köpa själv, du får låna pengarna. Du skall ju amortera den på fem år, oavsett vad du får i lön. Skall vi säga en Volvo? Räntan är också lite oklar förresten. Och appropå det, arbetstiderna är lite beroende av vädret, ibland blir det 7 dagar i veckan, men det kan också bli någon dag ledig. Lediga dagar brukar vi ge när vädret är som sämst, och det berättar vi först samma morgon”,

Handen på hjärtat, skulle du tacka ja till jobbet?

Det som jag beskrev ovan är ändå alla bönders vardag. Då priset på spannmålsprodukter stiger så är det givetvis till gagn för spannmålsproducenterna, men inte nödvändigtvis för djurhushållningen eftersom ju fodret tenderar att bli dyrare då.

Och ändå, trots att vi tackat ja till det vansinniga jobberbjudandet ovan trivs vi ju oftast bra på vårt jobb. När man dessutom kan blicka ut över vete som ser ut som på bilden, då känns det ju extra bra att priset är på väg uppåt.

Det är tyvärr bara alldeles för tidigt att jubla ännu. Låt det bara bli vetets stora fiende nummer ett, en regnig höst, så kraschar alla planer som JAS i Stockholm härom året.

Förresten, i enlighet med mitt motto “Bättre sent som alltid” så skall jag passa på att gratulera vår nya chef, Johannes Nylund välkommen till sitt viktiga jobb. Nylund är ny lantbrukssekreterare i Närpes och den knutpunkt som skall lotsa oss vilsna bönder på paragrafhavet.

Tack också förra postinnehavaren Dan Källberg, tack för all hjälp! Ha det gott bland kumminlådorna!

Tänkte skriva en kommentar till Mats inlägg, men det kom att bli så långt att det svällde till ett eget dylikt. De saker som Mats berörde är intressanta och väcker känslor i båda ändarna s.a.s. Säkert betydligt mera idag än för 50 år sedan då det var klart långt på förhand att döttrarna skulle giftas bort och älste sonen skulle fotsätta med jordbruket oavsett om han vill eller ej. Ofta var det tre generationer som deltog i arbetet och vem som ägde gården var ganska egalt.

Så är det inte mera.

Först lite egna erfarenheter. Min pappa hade fem syskon, tre bröder och två systrar. Av någon anledning som jag inte förstår än i dag delades aldrig hemmanet mellan dessa, utan alla utom ena systern hade ett finger med i spelet i skötseln av gården långt in på 80-talet. Det berättas att min ena farbror fick besked om att han kommit in på handelsskolan i Vasa då han stod i potatislandet. Härvid skulle han ha slängt gräftan i backen och sagt: “Dendär behöver jag alltså aldrig röra igen” , vilket han inte gjorde heller. Han blev i sinom tid föreståndare för Pedersöre Handelslag.

Dom andra tre bröderna blev dock kvar i sina bondeoveraller hela livet, något som jag inte tror någon av dom ångrade.

Själv var jag fem år när jag första gången körde traktor. Det är en händelse som jag minns än idag. Jordbruket var något som man bara växte in i, man tänkte inte på framtiden, utan vår gård var ju bara något som fanns och alltid hade funnits. När jag rannsakar mig själv så var det väl nog inte själva jordbruket som var huvudintresset när man cyklade hem från skolan i maj för att hinna hem och harva innan läxläsningen.  Det var nog snarare själva traktorkörandet som var det som drog. Om man sedan harvade för råg eller rödbetor, det var av mindre intresse.

Fördelen var i alla fall  att man fick lära sig ansvar i ett tidigt skede av livet. Den uppgift man fick sig tilldelad skulle skötas och om man fuskade blev det sanktioner i någon form. Det var en form av livets skola som var bra. Sysslorna först, hänga med kompisarna sen!

Ett annat problem är ju ofta generationsväxlingarna. Nu var min pappa betydligt äldre än vad som är brukligt, så när jag var i tjugoårsåldern var han redan 75. Detta gjorde ju att vi egentligen inte alls jobbade “sida vid sida” eftersom jag gick i skola ända tills hans hälsa blev för klen att vara bonde. Detta var tur för vi var ungefär samma tjurskallar båda två då det gäller att samarbeta. Jag minns en speciell händelse första året jag var min egen. Jag höll på och sådde när pappa kom ner och tittade till vag jag gjorde. Han kastade ett öga i gödselbehållaren och konstaterade att jag hade dragit ner gödselmängden med ungefär hälften från vad han brukade använda. Han slängde fast locket och konstaterade att om jag har nånting alls att tröska på hösten så skall han hålla käft i fortsättnigen. Tröskade gjorde jag och han höll sitt löfte.

Hur det ser ut om tjugo år när jag skall gå i pension är omöjligt att veta. Svänger inte lönsamheten så vete katten om det ens är ekonomiskt möjligt för någon av döttrarna att fortsätta. Ändå skulle jag ljuga om jag förnekade att det är viktigt. Jag vill inte bli den sista bonden i raden av ett tiotal i vår släkt. Ändå måste man ju inse att det måste få ställa sig själv! Det enda man kan göra nu är att försöka få dom att inse och anamma  dom värderingar  som jag själv tror på och lever för. Det vill säga att respektera både vem man är och jorden man fått ärva. Den är ett band både till dåtid och framtid.

Här tycker jag det känns rätt med en riktig nostalgibild:

Höbärgning troligen 1964. Min pappa på traktorn och farbror Nils vid ladan. Barnen är mina kusiner Kjell och Solveig Andersén (Solveig numera Kaiser) från Helsingfors.

I dag är ladan borta, bröderna borta, höet uppätet, men Majoren och syskonen Andersén finns kvar