Författare: Kalle

Lotta skrev just en relativt omfattande odyssee om sitt 2018. Inspirerad av detta tänkte jag göra på samma sätt, men det blir liksom inte till nånting. Till skillnad från Lotta kan jag bara konstatera; Det hände absolut ingenting 2018. Nu finns det ju förvisso ett talesätt som säger att inga nyheter är goda nyheter så jag får väl stödja på att nära och kära inklusive jag själv finns i behåll och med hälsan någotsånär under kontroll. Ingenting har brunnit upp och så när som på en katt har ingen närstående dött under året så allt är väl egentligen i skick till den delen.

Men ändå – 2018 – vad du var tråkig.

Det jag kommer att minnas från året var den djävulskt varma sommaren då ingenting orkade växa och jag själv inte orkade göra nånting. När jag tittar i backspegeln kan jag inte se någon verksamhet alls under sommaren, ingenting gick framåt och inget hände, det handlade liksom bara om att överleva värmen. Nu hör det ju till saken att jag ju är “kranttu” eller som vi säger “grannlagot” vad gäller vädret, det mesta duger inte åt mig förutom några dagar i april och september, men det har vi avhandlat förr så det är gamla nyheter.

På sätt och vis hade jag tur under året eftersom jag grönträdade en hel del och grönträdan betalar ju sig även en dålig sommar, men på något sätt gick ju inte det heller riktigt i mål eftersom ju spannmålspriset trots allt blev ganska bra under hösten så visst hade det varit kul med lite mer att sälja. Tur hade jag också på det viset att oföretagsamheten än en gång spelade mig i händerna och jag hade kvar rätt mycket fjolårshavre som jag inte kom mig för att sälja under våren och som nu kunde avyttras till betydligt bättre pris, egentligen kan man säga att den “vinst” som kunde räknas 2018 kom precis just därifrån.

Nu har vi då bytt år och skriver 2019. Det är nyårsdagskväll och ett djävulskt väder på ett helt annat sätt ute. Jag har just varit ute och företagit en privat räddningsaktion i och med att hobbyväxthuset var på väg till sällare jaktmarker, men nu är det stormsäkrat. Det stormar alltså riktigt ordentligt därute, och bara för att pröva var jag ute sväng på slätten nu ikväll och blev rätt snabbt syreförgiftad, det var faktiskt riktigt mycket väder därute. Skönt på ett sätt och en himla tur att det var åkermark och inte hav under fötterna.

Men hur som helst, ett nytt år betyder alltid framtidstro och just vad gäller tron på framtiden har jag slitits mellan hopp och förtvivlan hela hösten. Man behöver inte så mycket fantasi för att inse att tron på framtiden vacklar när det gäller jordbruket. Vädret gjorde sitt bästa för att vara mot oss-två år i rad nu-, prisen på produkterna är inte ett uns av vad dom borde vara (jag tillåter mig tro att nuvarande uppgång är synnerligen tillfällig). Och kanske det värsta, när man öppnar TV eller Internet så blir man överöst med information och att världen skulle vara en bättre plats utan alla djurplågande miljöförstörande klimatbovar till bönder. Åtminstone jag tycker det är ganska jobbigt att lyssna till jeremiaderna eftersom det till 99% uttalas av folk som inte har en aning om vad som försiggår på en gård, än mindre har nån ide om hur maten skall produceras utan dessa förhatliga bönder..

Allt detta har sammantaget gjort att jag vacklat betänkligt gällande inriktningen på produktionen framöver. En avyttring är förstås inte aktuell, ingen utarrendering heller men däremot har det det nog funderats på de en och annan gång på trädor och – Gud förbjude – till och med skenodling. Jag har räknat av och till och några dagar innan nyåret tvingade jag mig till ett beslut, och det lyder helt kort och gott att jag kommer att fortsätta med intensivodlingen. Ekonomiskt är det kanske inte självklart men jag är inte intresserad av att lyfta EU stöd för något som jag inte gör. Vissa grönträdor blir kvar i jordförbättringssyfte men i övrig blir det (som planen är nu) havre och raps på hemmanet 2019. I och med detta hoppas jag också att det blir tillräckligt med motgångar för att få ihop en och annan blogg också, för det är på något vis lättare att skriva om motgångar än om de medgångar som trots allt finns i vår verksamhet.

Någon slags lönsamhet finns ju nog trots allt i spannmålsodlingen, inte på långt när tillräckligt, men runt går det ju i alla fall bara men inte smäller på några motgångar i form av stora maskinhaverier eller dylikt. Såna finns det inte rum för.

Får se då vad vi skriver 1.1.2020? Nu får vi nöja oss med en förhoppning om ett Gott Nytt År till alla läsare.

Jag har blivit hästkarl. Nja, eller det har jag väl egentligen inte, men dom första stapplande stegen på en karriär inom hästväsendet är tagna. Jag behöver väl knappast nämna att det är döttrarna – eller främst Clara, nu 9 år som banat väg för möjligheten.

Det började noteras ett spirande hästintresse för henne för cirka 2 år sedan. I det skedet var jag ganska sent med på tåget eftersom jag vet att intressen kommer och går i den åldern, och långtifrån alla består. Dock verkar min skepsis i detta fall ha kommit på skam för intresset ligger kvar ännu, är nog på stigande hela tiden såvitt jag bedömer det rätt.

Nu förhåller det sig så bra att även om min hästerfarenhet är (var) noll så fanns nog ett latent hästintresse nånstans långt inne i huvudet på mig. Det baserade väl sig dels på vetskapen om hästens enorma betydelse för utvecklingen av jordbruket, dels på ett allmänt djurintresse, som ju gäller det flesta på två och fyra ben, utom då råttor.

Därför har jag på senare tid mer än gärna hängt på med henne till ridskolan och även om sjussandet har inneburit 50 km t/r på bästa sändningstid söndag eftermiddagar så har jag skött markservicen med nöje, något som knappast hänt om det varit nån annan sport hon ägnat sig åt. Som stalledräng förväntas man vara behjälplig med sadlar och grimmor och betslen och vad allt det nu heter, och visst, att jobba med att montera saker inuti munnen på en häst kan verkligen kännas främmande till en början, men man lär sig med tiden. Eller det är åtminstone vad jag hoppas på. Dock är det nog fortfarande dottern som inhämtar och innehar kunskapen, och jag som spelar andrafiolen. Hon visar och jag gör, ungefär så är arbetsfördelningen. Några planer på att klättra upp på en häst har jag dock inte, där går gränsen. Å andra sidan hade jag inga hästplaner alls för två år sen, så osvuret är väl bäst.

Folkhumorn har ju förståss inte missat tillfället så visst har jag hört en hel del glirningar om att ta hästen i bruk i jordbruket eller om att vandra efter en enskärig plog i 30 ha (torde bli ca 1000 km om jag räknat rätt) men såna utsvävningar är ju förstås inte aktuella. Däremot har jag i många år varit lite intresserad av att provköra en häst i skogsbruket så den vägen kanske, fast det blir nog bara på hobbybas i så fall. Nu avverkar jag ju som känt inte så många träd per säsong själv men det fåtal stammar som fälls kunde vara precis passligt att dra ut med häst. Mindre skada på skogen och motion på köpet. Vem tar inte tacksamt emot det?

Att antalet hästar på landbygden ökar igen är noterbart. I min ungdom fanns det överhuvudtaget inga hästar inom synhåll och man tyckte att det såg konstigt ut runt Stockholm där det fanns hästar i var och varannan hage. Man börjar skönja en förändring här också, inte finns det ju hästar i varje gård, förstås väldigt långtifrån, men vad skulle jag uppskatta, kanske det finns 50 hästar i Närpes idag, kanske tom fler.

Sen ligger ju följande fråga och väntar. Kommer det att dyka upp nån mantalsskriven häst här hos oss? Vår senaste häst Stina pensionerades när jag var nått år gammal så det har varit hästfritt på hemmanet i över 50 år här. Hur det blir framöver beror förstås helt och hållet på hur dotterns intresse håller i sig, men åtminstone principiellt har jag inget alls emot tanken. Så mycket har jag dock lärt mig om hästar att det är lite av ett lottköp att skaffa häst. Dom kan ha ett lynne som Jungfru Maria eller dra mera åt Baader-Meinhofhållet. En bångstyrig häst måste vara något av det värsta man kan dras med. En traktor som krånglar står för det mesta stilla, men 500 kg muskler som har en egen vilja, det är inget att tampas med för en amatör – speciellt inte om amatören råkar vara jag…

En annan sak som jag är novis på är hö. Det enda jag egentligen vet om hö är att det består av timotej, och att det skall serveras torrt. Sen har jag förstått att när jag ser en jordbruksmaskin som jag inte vet vad det är, då har den förmodligen något med hö att göra. Så även här blir väl vår början svår, men jag antar att den dagen får man väl nog förlita sig på entreprenörer som vet vad dom håller på med. I dagens lägen äger jag inte ens en slåttermaskin, dock nog en slåtterkross, men den torde inte vara så lämpad för detta ändamål.

Sen kommer vi ju inte heller runt faktumet att jag nog hela mitt liv drömt om att kunna driva djurhushållning på gården, dock inte i dagens högproduktiva tempo utan mera då som, ja sällskap, gårdsbruksturism eller något liknande. Hönsen finns ju redan, alpackorna är ju stora drömmen, så kanske en eller annan häst kunde passa in i den ekvationen. Den som lever får se.

Kanske bäst att lägga upp en rätt nytagen bild också annars kan det bli som min pappa brukade återge nått gammalt talesätt: “Nu ljuger han sånt som inte ens är sant”. Ser Ni förresten skillnaden? Hästen har bättre frisyr!

Denna lilla märkliga historia passar så bra ihop med Nisses förra inlägg att det får bli en egen liten historia. Tänkte först kommentera Nisse, men vi tar det såhär istället.

Nu i pausen mellan grödorna har jag passat på att byta ut lite delar på tröskan. Inte för att mycket på Claas behöver bytas, men något liebett nu och då går åt sig och som denna gång då – ett liefingerpar.

Att byta ett liefinger är inget man behöver vara ingenjör till så jag gav mig ganska oförberett på jobbet. En av skruvarna var krökt på undersidan så det blev att skära bort den med vinkelkapen. Fortfarande ingen dramatik i det hela. Det som dock började jaga på lite var att det pratades flitigt om stora inkommande regn i radion så jag började fundera på att inleda rapströskningen efter att fingret var bytt. Det blev alltså lite mera allvar i situationen.

Nu hör det till saken att jag i en bänk i garaget haft några lådor med gamla tumsskruvar och lite annat smått och gott som stått orört sen tiden pappa huserade på gården. Jag har för min del aldrig under 30 års tid använt nånting ur någon av dessa lådor. Därför bestämde jag mig i söndags för att dom får gå till metallåtervinningen, och det redan samma dag. Det som jag inte behövt på 35 år kan jag nog inte behöva framöver heller – så gick resonemanget. Nåja, det gick som det gick, dagen gick för snabbt och nån sväng till metallåtervinningscontainern blev det inte i söndags.

Nåja, nu kan den framsynte redan räkna ut vart detta bär. När den avskurna bulten skulle ersättas hittade jag ingen passlig i mitt skruvlager – och det är ändå rätt omfattande.

Däremot fanns det flera stycken i lådan som redan låg på flaket som var på väg till metallåtervinningen.

Så efter 35 års av väntan skiljer det 20 timmar mellan avyttrandebeslut och behov. Det går liksom bra ihop med min livsåskådning att någon eller nånting håller ett öga på oss och griper in når dom riktigt dåliga besluten håller på att tas. Nu var inte detta något livsavgörande, rätt bult hade nog funnits i närmast skruvhandel, men det sparades ju in en resa på 40 kilometer. Däremot gick så mycket tid åt till letandet att det inte blev nån rapströskning i går. Få se hur det blir idag.

Man kan ju inte med bästa vilja i världen säga att rapsen ser bra ut. Undrar hur många generationer som finns med på bilden. Som synes finns både åldringar, ungdomar och barn med. Suck. Rapsblommor i slutet på september.

På något obegripligt sätt blir det samma sak alla år. Jag är sist ute på åkern. Många av åren har jag förstått det eftersom jag gillar sena sorter och sen sådd, men i år blev det nog en liten överraskning. Runt den 15 augusti rullade tröskorna överallt på åkrarna häromkring och skörden blev till 90% klar på några dagar. Det beror förstås både på ideala förhållanden, men också på att den med spannmål sådda arealen knappast varit så liten sen kanske nån gång på 60-talet.

I mitt senaste inlägg ondgjorde jag ju mig om ojämn uppkomst av kornet och det problemet kan ju ingen fin höst i världen korrigera, så ännu runt sagda datum hade jag nog alltför mycket gröna korn i kornet för att tröskning skulle kännas som ett alternativ. Efter att ha väntat några dagar så gick det förstås precis som det brukar – det gick inte att hålla sig. Det finns ett talesätt på slätten som säger att den dagen man avser att börja tröska så skall man skicka trösknycklarna med någon som åker till södern i två veckor. Alltså bestämde jag mig för att pröva det. Inte bokstavligen men praktiskt. Jag delade risken och körde av halva kornaarealen och bestämde mig för att vad som än händer väntar jag två veckor med andra halvan.

Beslutet visade sig vara synnerligen vettigt.

Det korn som jag tröskade i augusti var naturligtvis en rejäl besvikelse vad gäller mängden – eller besvikelse vet jag inte, man hade ju inte precis förväntningarna högt ställda heller. Det orkade inte riktigt tre ton utan stannade strax under. Dessutom fanns det nog gröna områden som jag helt enkelt hoppade över, även i det som var sått allra först. (12.5)

Växtligheten var också så kort att det nästan skulle ha behövts skummarkör på tröskan. På några varvs håll kunde man inte avgöra om det var tröskat eller inte. Då är det rätt illa.

Bilden med tröskans framhjul som referens säger väl en del om den oslagbart korta och dåliga växtligheten.

Allt detta till trots så efter fem timmar i torken (gröna kornen gjorde sitt) så var hl vikten ändå cirka 66 och med det finner jag mig mer än nöjd denna nådens sommar.

Idag skriver vi nu då söndagen den 2 september och idag tänker jag då fortsätta. Vädret har varit på min sida och nog finns det gröna korn kvar men kanske bara nån enda procent så nu får det vara nog – nu kör jag av resten idag.

Sedan är ju bara resten kvar. Vårrapsen. Den står grön och grann utanför stugan och verkar inte ha nån brådska alls att skifta färg. Dessutom ser den dålig ut, många plantor har vissnat och andra har inte bildat några frukter alls. Jag uppskattar en skörd på max 1000 kg men vi får se. Överraskningar har kommit förr.

Så även 2018 är allt som vanligt. När de flesta kollegers tröskor redan är tvättade och inkörda och mössen redan börjat planera bosättning så skall Clas 48 ut på åkern. Men jag vill påpeka en sak – mina sena höstar har betydligt oftare lönat sig än blivit en katastrof – undantaget 2004 då det blev mycket dyrt. (Vetet var 32 timmar i torken)

Till slut vill jag citera en känd lantbruksförsäljare från några år tillbaks som sa; “Du måste ju tänka på grannarna också, dom nöter ju upp sina gardiner när dom skall titta efter vem som är ute på åkern ännu” Så var det då – idag är nog intresset mindre och skördesäsongen överlag mera utdragen – för alla. Fast 2018 har ju inget varit normalt.

Hej igen Bondbloggen. Motvilligt lyfter jag mig i kragen för en liten uppdatering och för att hälsa på gamla bekanta – dvs Ni som ännu orkar läsa bloggen.

Nu låter jag negativ och det är precis det som har varit orsaken till min långa frånvaro härifrån. En rejält tappad sug vad gäller det jordiska, och således också frånvaro av ämnen att skriva om. Att skriva och berätta om att det varit regnfattigt har känts lite onödigt, det vet nog alla att det varit och är, och eftersom det mest har gått ut på det denna sommar så har liksom egentligen ingenting blivit gjort.

Låt oss ta det från början. I fjol hade vi ju ett “dåligt” år, det var kallt och regnigt hela sommaren och trots att jag egentligen inte minns fjolårssommaren med speciellt stor agg så var den ju ändå “dålig”

Något som dock inte alls var dåligt var min odlarframgång förra året. Det gick i mål med hyfsad mängd, rätt bra kvalitet och helt ok torktimmar. Något gjorde jag alltså rätt förra året, och även om jag faktiskt inte vet vad så har jag varit ganska nöjd över det.

I år blev det tvärtom och med råge.

Enda likheten är att jag inte riktigt vet vad jag gjorde för fel i år. Visst, det har varit ett dåligt år för alla, det är jag mycket medveten om, men det känns ändå som om jag skulle ha misslyckats med precis allt jag företagit mig i år.

Sådden gick ju bra, över all förväntan trodde man då och när den problemfria planteringen var över var det bara att luta sig tillbaks och vänta på regnet. Som ju aldrig kom. Visst kom någon slags brodd upp, men ojämnt, ojämnt nåt så enastående. På vissa områden kom överhuvudtaget ingenting upp före regnet som ju då sist och slutligen kom på midsommarafton. Då kom också den växtlighet igång som inte startat tidigare. Tyvärr.

Såhär vacker var kornbrodden veckan före midsommar. Efter regnet grodde resten och hur det ser ut idag – det kan Ni tänka ut själv.

Ungefär såhär såg alla mina kornskiften ut i mitten på juni. Hipp Hurra….

I år består min odlingsplan av ca 30% vall, 30% korn och 30% vårraps – resten solrosträda. Av vallen har jag inte sett mycket i år, den som anlades i fjol har vuxit bra, men årets vall går nog med käppar på knäna. I skrivande stund vet jag inte riktigt vad jag skall göra med eländet, hoppas att den tar sig i nästa år eller bryta den i höst.

Tabbe nummer två kom med besprutningen. Dels verkar inte den svaga kornväxten riktigt ha orkat med bekämpningsmedlen i år (det syns i nollrutorna) och dels så lyckades det komma tillräckligt många regndroppar två timmar efter att jag kört Galera mot lergräs i rapsen för att den dyra besprutningen misslyckades. Visserligen bara på halva arealen men dock.

Tabbe nummer tre gjorde jag med fjolårsvallen. Fin växtlighet som jag försökte bjuda ut gratis till några ko bönder men som inte riktigt gick åt sig. Alltså krossade jag ner 7 hektar hövall i slutet på juli bara för att några dagar senare bli varse att det fanns en bottenlös efterfrågan på hö i vårt västra grannland. Ett misstag som kanske kostade mig 4000 euro i värsta fall och som dessutom hade kunnat hjälpa nån stackars bonde på andra sidan viken, vilket bara det skulle ha varit mödan värt eftersom det verkar vara ännu sämre där än hos oss i år.

Motgång nummer fyra kom när rapsen skulle börja blomma. Det gjorde den inte nästan alls. Jag har i många år varit restriktiv med bekämpningsmedel mot ohyra eftersom det dels tar död på insekter som vi vill ha kvar, dels inbillar jag mig att naturen själv bla i fråga om nyckelpigor brukar städa själv. Så icke i år. Min rapsväxt är dålig – mycket dålig. Riktigt så eländig som jag trodde för två veckor sen är det ändå inte, nån slags skidor med frön i finns nog, men aldrig att det kommer att orka över 1000 kg / ha, absolut inte. Plantorna växer och lever nog, men dom bildar helt enkelt inga frukter.

Nu sitter jag och ställer in mig på motgång nummer fem. Jag har nämligen redan räknat ut runt vilket hörn den lurar. Nu tröskas det för fullt runt om hos grannar och kolleger, men jag har ju min sent grodda ojämna kornväxt att titta på. Tanken på att mogna allt grönt korn i torken förnöjer inte ett dugg och hur länge skall man vänta. Enligt alla kända hemprognoser kommer regnet att vara synnerligen ihållande den dagen det kommer så att vara den enda som har sitt korn tröskat då kommer inte att vara nån höjdare.

Som sagt, vad som gick så oerhört fel i år har jag ingen aning om, men om jag skall tro nånting så anar jag väl att det har med sådjupet att göra, kan inte riktigt förstå vad annat det skulle vara. Eller så precis som rubriken antyder – fjol gick det bra så då jämnar Murphy ut det i år.

Så nu är det förklarat. Eftersom inte bondehumöret hållit för någon större verksamhet under denna sommar har det heller inte funnits något att skriva om.

Annars då? Vädret har ju varit vackert. Näpp, det har det inte om Ni frågar mig. En kvalmig torr hetta som inte inbjudit till något annat är att köra runt i en luftkonditionerad bil gör åtminstone inte mig glad. Personligen tyckte jag faktiskt det var “vackrare väder” förra sommaren, men det får man ju inte säga, då svär man i kyrkan. Nu har man bara fått höra att man skall “njuta” men jag har då inte funnit någon som helst njutning i att bara försöka överleva hettan. Dessutom har ju värmen också varit påtagligt i mitt lönevärv – där har vi också plågats av värmen vad gäller främst skogsbränder, även om den stora katastrofen uteblev för Österbottens del.

Så sommaren 2018 kommer jag att minns som annorlunda och varm, men inte på något sätt fin.

Jo förresten, solrosträdan då. Jo – DEN är superfin. Och gissa om jag är nöjd över den uteblivna traktoraffären som jag skrev om i våras. Det var just dom pengarna som torkade bort i sommar.