Författare: Kalle

När Maslow beskrev sin behovspyramid missade han ett element. Nämligen jordbrukarens behov att jordbruka. Det är en kraft som är svår att stå emot, även om man ibland tabbar rejält Det misstag som åtminstone jag oftast gör är att man inte har tålamod att vänta tillräckligt länge, man tror att alla dagar är den sista möjliga när det ändå oftast är bättre i morgon. Detta kommer allra bäst i dagen när ett skifte av någon anledning lämnar halvfärdigt. Det finns olika orsaker till att ett skifte kan bli halvfärdigt, oftast regn, kanske tidsbrist eller att mörkret gör att man måste sluta och så är det sämre väder dagen därpå.

I år har det varit ett ovanligt år såtillvida att regn stört bruket nästan alla dagar. En vanlig vår kommer det kanske ett regn under jobbperioden, men i år har jag nästan varje dag blivit tvungen att avbryta pga någon häftig åskskur som kommit från ingenstans. Åskskurar kan ju vara ganska lokala, eller låt oss sägs löjligt lokala, och om det handlar detta.

Fredag kväll sådde jag vete och höll på med det efter mörkrets inbrott. Det går i allmänhet bra men det allra sista varvet är bökigt att göra i mörker så det fick vänta till lördagen. På lördag förmiddag var det lite annat program och plötsligt kom åskskuren. Den var inte speciellt häftig uppe vid gården så några timmar senare bedömde jag att det gick att så. I början av skiftet var det helt OK men nu är skiftet nästan en km långt så det blev våtare efter ett tag, och våtare, och våtare. Ett par hundra meter från ändan var det så blött att vem som helst hade vänt och gett upp. Men icke, jag slet med Maslow och körde på. När jag kom ner till änden var det 10 cm jord på alla hjul och djupa spår i åkern. Såmaskinen såg ut som om det varit under jord och jag skämdes over min egen enfaldighet. 

Nåja, vetesådden gick i mål i år igen och nu är det bara att luta sig bakåt, ta några dagars paus innan rypsen skall i jorden. Då är den springande punkten värmen i marken och den borde ju komma i expresstågsfart nu om denna värme fortsätter.

Men, som sagt, när det år såtider skall det sås, och ibland faller hjärnan redan på första bocken när viljan och hjärnan löper 100 meter hinder i kapp!

Det finns en del saker man grubblar över ett helt liv utan att få svar. Var slutar himlen, vad är livets mening? Varifrån kommer vi och vart skall vi är sådana där typiska grubbelgrunder. En annan fråga som jag trodde skulle ta ett helt liv att lösa var frågan: Var gör man med lerklimparna?

Min mark består till 95% av stenhård lera. Bördig och bra mark men borde behandlas med en kombination av silkesvantar och dynamit. Silkesvantarna därför att den ger inga ursäkter för något misstag, dynamit därför att den behöver det. När jag började harva i världen så var pappas recept att harva MYCKET. Det skulle harvas långsmed, tvärsöver, diagonalt och helst också underifrån om det bara gått. Med små harvar tog detta dagar bara för att till sist ha åstadkommit ett pulver som såg fint ut men som blev asfalt om det kom ett opassande regn.

Själva lerklimpsproblemet tog jag över i samband med generationsväxlingen, dock inte lösningen. Jag är till konstruktionen latare än pappa och ville inte harva bort min ungdom. Alltså fuskade jag och stoppade ner dom stackars sädeskornen mellan lerklumparna med gissningsbart resultat. Efter det har jag prövat ribbvältar, kultivatorer, olika billar på såmaskinen, vårplöjning och jag vet inte vad. Vissa metoder har gett bättre resultat, vissa sämre ända tills den här mojängen tog plats i maskinparken:

Det handlar alltså om en crosskillvält med crossboard framför vältdelen. Egentligen säger marknadsföringen att det är en konventionell vält med möjlighet att jämna åkern. Detta gjorde att jag väntade i flera år med att inhandla den, eftersom jag var osäker på funktionen. Som konventionell vält funkar den inte så bra, men ack vilken fiende den är för klimparna. Jag kör allra först i plogskivorna med denna och efter det är det en fin yta med lämpligt utjämnat material att sätta harven i. Det är andra året jag kör med den och i fjol hade jag genomgående bättre växt där jag använt den, så i år kommer det att bli på alla plogade skiften. Där jag sår ryps använder jag bara denna, där har jag slutat med konventionell harvning.

Effekten består i att crossboarden (plattorna längst fram) jämnar ut och slår sönder de största kokorna, därefter hamnar småklimparna under dom aggressiva crosskill vältringarna och malas sönder till perfekt storlek. det blir inte ett pulver och inte en klimpåker utan just kompromissen däremellan.

Dessutom är den utmärkt till eventuell skorpbrytning efter sådd.

Presstop    Presstop     Presstop

Idag måndag 10.5 kl 17.00 smällde då startskottet och vårbruket inleddes. Det var dock inte med någon pompa och ståt i år utan en mycket tveksam inledning. Jag harvade 5 ha av det som jag tallriksharvade i höstas. Jorden såg både våt och kuckig ut så det är väl nog i tidigare laget. Jag skall dock forcera nu med 5 ha vete och spara 10 ha några dagar.

Nu är dagen uppskriven och jag återkommer med bilder inom kort

Gonatt!

Om någon tycker att bilden från webbkameran är dålig så kan jag bara säga att jag har tagit min hand från det där problemet och låter större huvuden än mitt fundera ut vad som händer nu . Bilden är tvivelaktig men det skall väl bli bättre.

På tal om att fundera så har jag gjort det så mycket idag att min tankeverksamhet borde ha kunnat dra en liten elbil framåt, åtminstone en bit. Det är nu den stora frågan, börja eller inte börja stöts och blöts hit och dit.

Jorden är tillräckligt torr för att ta emot sådden, det är helt klart. Däremot tveksamt om den är tillräckligt varm? Och hur får man reda på det då, jo det får man inte, man är tvungen att gissa.

Sedan skall även regnet spela ut sina kort. Nu säger prognosen lätt regn i morgon, uppehåll till onsdag och sedan hällregn i en vecka. Jag kan ha vetet i jorden till onsdag om det behövs, det blir arbetsintensivt men det går MEN sedan kommer följande fråga. Är det någon idé?  I fjol sådde jag vete den 7. och sedan började det regna. Resten av vetet sådde jag den 15. Enligt alla konstens erfarenheter borde det tidigare sådda ha blivit bättre, men hur gick det. Gissa tre gånger!

Alltså, alternativ ett: Så snabbt som tusan. Se hur det blev

Alternativ två: Vänta ut regnet. Se hur det blev

Alternativ tre: Tänk inte. Så. Se hur det blev

Till saken hör att jag idag ungefär en gång i timmen tvärsäkert ändrat åsikt angående ovanstående alternativ.  Och om sommaren är någorlunda normal (vad är en normal sommar?) så vet man med säkerhet i höst hur det gick.

Men knappast varför…..

…än rådlös finns det visst ett uttryck som säger. Jag har idag gjort en av dom märkligaste reparationer som jag åstadkommit hittils. Täckdikesbrunnen som var för liten för mig men som  ändå krävde sin åtgärd, den minns ni? Jag har grubblat av och till i två veckor nu på hur jag skall lösa problemet och idag löste det sig själv, åtminstone tillfälligt.

Jag kom på att begagna en trädgårdshacka för att fiska upp röret från botten på brunnen, det gick bra och sedan blev det bara bättre. Det gick att kila fast hackan i röret och sedan skruva skaftet i befintligt fäste i brunnen. Helt plötsligt har man sig en trädgårdshacka som reservdel i en täckdikesbrunn.

Låt sedan vara att lösningen inte är permanent, men den bestående lösningen kan nu, som så mycket annat i mitt liv — just det, skjutas upp!

Skaftet som sticker upp ur brunnslocket hade tillvekaren tänkt till något helt annat!