Författare: Kalle

Ibland har jag fått frågor kring mitt livsarangemang, dvs varför i hela friden man dras med ett i princip olönsamt jordbruk när man har ett lönearbete. Det har också funnits en och annan som har åsikter om huruvida det ens är moraliskt rätt att göra så. Jag skall berätta om hur det går till när man hamnar i en dylikt situation, för som oftast bestämmer man ju inte själv vad som händer, man får bara liksom följa med.

Jag är som sagt uppfödd på torpet som jag bebor och brukar idag. Som barn kan jag inte minnas att jag någonsin drömde om vad jag skulle bli när jag blev stor. Det var liksom så givet att det var helt onödigt att fundera på det. Jag skulle bli bonde. I något skede skulle jag bli ko-bonde, det var jag helt övertygad om. Sedan upptäckte jag att jag förmodligen var för lat för att bli det. Alltså blev det inte så, jag vet inte ens varifrån tanken dykt upp, vi har inte haft kor i modern tid på hemmanet.

I gymnasiet frågade en gång en lärare av mig vad jag skulle börja studera. Jag svarade väl något uppkäftigt om att det inte var nödvändigt, sedan stämplade jag denna lärare som irriterande. Jag skulle inte “bli” bonde, jag “var” bonde trodde jag, ungefär som kungen ärver sitt jobb, inbillade jag mig. Till saken hör att jag inte har några syskon så den “kampen” var inte heller aktuell.

Någon gång i femtonårsåldern berättade min pappa (som även han lönejobbat) den fruktansvärda hemligheten, nämligen att man inte kan leva på 19 hektar odlingsmark. Jag fattade inget och världen stannade. Var jag också tvungen att utbilda mig till något jag inte ville bli och kanske flytta till någon stad för att få jobb. Hemska tanke, det fick bara inte ske!

Jag vandrade iväg till Vasa Handelsläroverk i brist på andra ideer och där var jag en fruktansvärd elev som visste bättre än alla andra och levde för att irritera lärarna (Förlåt). Redan som 21 åring skaffade jag busskörkort och började mitt första riktiga jobb som bussförare hos Westerlines. Det gick rätt bra att kombinera med jordbruket och där blev jag kvar i tio år. Det egna hemmanet tog jag över i samma veva och 1998 köpte jag grannhemmanet och fick arealen nästan dubblad.

Brandkåren i Närpes behövde i något skede vikarier och jag nappade genast på den fantastiska arbetstiden som man hade som ambulansförare. 1 dygn jobb och 3 dygn ledigt. Detta var drömmen, det gick toppen att kombinera med det jordiska. Jag fixade kompetensen till jobbet och blev småningom fast anställd som brandman/ambulansförare och var nöjd. 2006 blev det sedan solförmörkelse när min arbetstid ändrades till dagjobb 8-16 och lediga helger. Efter det har det mest varit motvind, visst trivs jag på arbetet men att jobba kontorstid och ha ett jordbruk har sina sidor. Det är ett evigt brottande med verkligheten som motståndare. Egentligen är det inte dygnets 24 timmar som är problemet utan att man inte har några lediga vardagar för att få butiks- och motsvarande tjänster utförda. Semestern skall delas mellan sådd och skörd och någon semester som innebär ledigt har jag aldrig.

Så undrar då vän av ordning varför jag inte ger upp jordbruket, och då svarar jag; om man ger upp sin identitet, vad har man kvar då? Jag brukar en mark som mina förfäder brukat sen 1600-talet och i allt jag gör där  ser jag mina förfäders jobb. När man jobbar på åkern kan man nästan förnimma närvaron av dom gamla bönderna och känna att dom är stolta över det jag gör. I filmen Lejonkungen finns en scen där Simbas fars röst mullrar ur molnen och säger “Glöm aldrig vem du är” och den devisen försöker jag ha som ledstjärna. Jag är född bonde och det arvet skall jag förvalta så gott jag kan, även och kanske framförallt när det blåser motvind.

Visst trivs jag med nyttan man gör som brandman och visst trivs jag bakom ratten i bussen, men mitt hjärta det är för alltid nergrävt på åkern i Yttermark, och där skall det förbli, så länge det går.

I många år hade jag bestämt att vid 45 års ålder skall jag sluta lönearbetet och bli heltidsbonde, men nu är jag 46 och har fått skjuta upp planerna.  Det var min plånbok som bestämde det, inte jag själv! Jag säger som bonden i Sverige som vann på Lotto och fick frågan av en journalist vad han skulle göra nu:  “Jag skall fortsätta vara bonde tills pengarna är slut”

I den eviga bondkampen människa versus maskin kan jag meddela att på hemmanet leder maskinerna just nu med 1-0.

I dag somnade ångtvätten helt plötsligt under användning och lät sig inte väckas trots timtals av skruvande. Det var denna dagen. Tjohej!

Men det var fint väder……

Jag skall börja med att utropa ett fyrfaldigt leve för kvällens brudpar, dom leve: Hipp Hipp Harvaa! (förlåt men jag är bonde och maj närmar sig, tankarna kan vara ganska enkelspåriga)

Klockan är 22.30 och det finns tendenser till ljus kvar ute. Underbart! I kväll har varit en sådan där kväll när jag glatt mig åt att storken faktiskt släppte av mig på precis rätt ställe en gång i världen. Medan jag plockat ut mina vårbruksmaskiner ur sina vinterbon och lite mellan varven jobbat lite i trädgården och tittat på solen som vandrat neråt över slätten så kan man bara konstatera; det finns knappast någon plats där jag skulle trivas bättre än just här just nu. Det är svårt att tro att en strand i Thailand eller Sunset Bulevard eller någon annan statusplats skulle kunna matcha Yttermarkslätten en ljum vårkväll. Tofsviporna och spovarna härjar  nere på  åkern och frassarna springer runt och samlar sorkar på löpande band. Det luktar vårtypisk rök och luften är sagolik. Toppen!

Men allt är inte bara enkelt. Ett band från Vasa har en strof i en låt som går ungefär “Joka päivä Jaatinen havaitsi uuden ongelman”  och man känner sig som den där Jaatinen ibland. I förrgår när jag vimsade runt på åkrarna och stängde täckdikesbrunnarna noterade jag att en inte överlevt vintern. Röret i bottnen hade lossnat från stången som man höjer och sänker det med och nu står jag som ett handfallet frågetecken. Hur reparerar man ett fel nere i en två meter djup brunn vars omkrets är något mindre än min egen. Har någon erfarenhet av detta (det är en Uponorbrunn) så snälla H-J-Ä-L-P! (Nu vill jag inte höra några dumheter om hur många kilon jag borde gå ner i vikt. Det är förvisso sant men det hinns inte med mera innan brunnen skall stängas)

För dom oinvigda kan jag berätta att en täckdikesbrunn hör till dräneringssystemet på åkern och med hjälp denna kan man höja och sänka grundvattennivån på densamma. Jag brukar stänga brunnarna när det blivit fritt från ytvatten på våren och öppna dom igen när säden har mognat.

Till sist skall jag tillmötesgå ett önskemål från “mariann” och sätta in en bild på en fyrskärig växelplog. Marianne, såhär ser en sån ut:

Ibland är saker värre än man trott, eller så inte…

Helgerna brukar vara dom arbetsintensivaste dagarna för mig. Detta har gjort att man tenderar att överplanera, man tror man skall hinna mer än man gör per dag. Vis av denna skada hade jag inga planer på att vara tidsoptimist den gångna helgen utan gjorde ett löst program för mig på lördag morgon. Först skulle jag reparera ett elfel på frontlastaren, sedan titta till täckdikningsbrunnarna och byta till sommardäck på mammas bil. Söndagen planerades till att fylla i stödblanketterna och eventuellt starta tröskan. (den står i vägen för såmaskinen)

Så var planen, och såhär gick det.

Jag började med att titta till frontlastaren, jag var ganska säker på felet, en lödning hade släppt i spaken, trodde jag mig ana. Så var inte fallet, det var betydligt mera komplicerat än så. Efter en stund frös jag och gav upp, ändrade planerna och började städa i kontoret. Jag har just skaffat nytt skrivbord och kaoset är värre än då det var som värst. Helt plötsligt var dagen slut.

Söndagmorgon, felsökning frontlastare. Söndag dag, felsökning frontlastare. Söndag eftermiddag, gissa! En hel dag for till att söka ett fel i en relativt okomplicerad tingest. Strömmen kom som sig bör fram till styrreläet på magnetventilen framtill, men den drog inte ihop detsamma. Detta trots att jag vid direkt strömmatning dit fick det att fungera. Söndag kväll, efter uttröttning av hjärnceller och läsande av kopplingschema och tusen försök och misstag kom jag på felet. El-ledningen mellan lastarfästet och selectaventilen var på något sätt dålig, den släppte genom 13.2 V men ändå fungerade inte reläet. Ny ledning dit och allt var som nytt igen. Jag hade alltså haft rätt, det var inte så enkelt som jag trott, det var betydligt enklare.

Sent på söndag kväll, mörkret hade nästan anlänt, DÅ bytte jag däcken. Nu återstår bara täckdikesbrunnarna, stödblanketterna  och att starta tröskan, sedan är jag klar med helgen.

Synd bara att det redan är sent på måndagskvällen.

VARNING!

Nedanstående text passar bäst för traktornördar, övriga läser på egen risk!

I vår serie “maskiner på spannmålsgården” har nu turen kommit till centralfiguren. Han som skall vara med i så gott som varenda arbetsmoment, och alltid vara i toppskick och arbetsvillig, nämligen den huvudsakliga arbetstraktorn.

En lantbrukstraktor skall tåla hårda tag, men samtidigt vara bekväm och pålitlig,snäll mot sin husbonde samt väl anpassad för arbetet just på den egna gården. För ett otränat öga kan alla traktorer se likadana ut men så är absolut inte fallet. I dag skräddarsys de flesta nya traktorer enligt köparens önskemål och på vissa gårdar värdesätts högt egenskaper som kan vara helt meningslösa på andra tegar. På vårt jordbruk skall den gå nästan dygnet runt i två veckor och får helt enkelt inte krångla, sommartid skall den klara en massa småjobb och på hösten ställer plöjandet stora krav på exakthet i hydrauliken. Vintertid är det främst snöröjning men även lite skogskörningar som står på menyn. Vintertid kan den dessutom stå orörd i flera veckor för att sedan oväntat behövas. Även det sliter på en maskin som är gjord att användas. Därför måste traktorn vara mångsidig.  Själv gick jag på ett antal braknitar innan jag hittade hem i traktorfloran. Den första traktorn jag skaffade själv (förutom Zetorn då) visade sig vara en äkta varg. (Nämner inget märke, men det är inte en Ford, inte en Fiat, inte en Valmet, inte en östtraktor, inte en JD, inte en Feguson, utan den hade typnummer 4230) Hela den farkosten var en olycka som väntade på att hända. Efter ett år av bekymmer bytte jag den mot en likadan! Redan då borde byfånevarningen ha surrat i bakgrunden men jag fattade ingenting. Den nya hade snabbkopplingar i hydraularmarna men var annars exakt likadan, och exakt lika bedrövlig!

I ren ilska tänkte jag pröva ett annat märke och fick tag på en färdigtbyggd Valtra som var okörd och utrustad precis på pricken som jag ville ha den. Jag var i sanning lite skeptisk mot Valtra på den tiden men har inte ångrat mig en dag.  Denna traktor mötte mitt behov precis där det stod.

105 gamla hästkrafter är enligt mig exakt den storlek på maskin som passar min gård. Valtrans relativt enkla växellåda med 3 snabbväxlar och hydraulisk riktningsomkopplare räcker alldeles bra till för mig. Den drar utan problem alla maskiner jag behöver spänna för, sexmetersharven kan bli lite tung om den går djupt, men å andra sidan har den inget som helst problem med en fyrskärig växelplog.

Valtran (som jag f.ö har försökt hitta på ett trevligare namn åt men inte lyckats) kom till oss i april 2002 och planerar att stanna ett bra tag ännu. Den har egentligen gått felfritt, bara några små, små saker har krånglat, de enda två sakerna jag inte är nöjd med är kallstartförmågan och sikten till dragkroken. Den ena är obefintlig och den andra finns inte.

Nöjd är jag däremot med utrustningsnivån, bekvämligheten, driftsäkerheten och resten.

Nu är det i alla fall inte så många dagar kvar tills jobbet bryter löst på allvar och Valtran och jag skall ge sig ut på vår nionde gemensamma vårbruksupplevelse bland damm, tofsvipor och hård svårarbetad  jord. Jag kan knappt vänta….

Valtra 6750 Hi-Tec årsmodell 2002, körd 1600 timmar