Fyrbenta gubbar

Eftersom jag inte har några fyrbenta flickor att skriva om (som Sonja) så skall jag istället få be att presentera mina fyrbenta gubbar. Dom är inga riktiga produktionsdjur, snarare konsumtionsdjur men dom ger ett stort utbyte på ett annat plan än det ekonomiska.

Först i raden skall Ture få säga hej.Han är för tillfället på bättringsvägen efter en konvalecens på nästan en vecka. Han har varit sjuk i ett bakben och hoppat runt på tre ben. Detta går rätt bra för en “vanlig” katt men Tures problem är att han saknar lårbenet i det andra bakbenet.  Eller egentligen lårbenskulan. Den blev bortopererad på djurkliniken i Seinäjoki efter en oklar olyckshändelse för tre år sedan. Han har lärt sig leva med det och är detta till trots vår klart bästa råttfångare. (vid ett tillfälle kom han också dragande med en fullstor huggorm)

Tures problem är han blir tvungen att grovjobba i finkostymen. Han är som synes långhårig med drag av norsk skogskatt, och var från början nästan i utställningsskick, men det har han totalt sabbat bort genom hårt leverne.

Förutom ett okomplett benrangel så har han efter att bilden togs lyckats skada ett öra så det under läkningen rullade ihop sig och numera ser ut som en gammaldags filmrulle. Variga sår är vardag och pälsen får veterinären reda ut under narkos varje vår. Detta allt pga att han sitt snälla utseende till trots är en riktig slagsbult som bland annat fick husets enda honkatt, Bea, att ta sitt pick och pack och flytta till farmor (som bor i ett annat hus på samma gård)

Med folk är Ture dock snäll och social och bär sig åt som folk!

Maskiner

Först måste jag säga att det värmer upp en gammal punkarsjäl att få en låt av Lama som bakgrund på sin presentation. Tack Lasse Grönroos.

Tänkte skriva lite om maskiner och då förstås jordbruksmaskiner. Efter att ha läst Nisses presentation om sina klassiska traktorer och imponerande konstruktioner tänkte jag berätta lite om hur jag tänker och har det. Det är nämligen en filosofi som diametralt skiljer sig från hans!

Jag har aldrig varit nån uppfinnarjocke, bortsett från när man skall uppfinna föremål och beteenden som gör livet mindre ansträngande. Jag förlitar mig mera på det som kunnigare människor gjort och som man kan köpa i en affär. Jag är en rätt god reparatör men någon konstruktör har jag aldrig varit. Om jag svetsar ihop två järn som aldrig träffat varandra förr så blir resultatet garanterat något som inte ser ut som det var meningen.

Jag försöker alltså köpa jordbruksmaskiner och traktorer fabriksnya, men i gengäld behålla dom länge och sköta dom väl. Som dragare har jag idag en Zetor och en Valtra, såmaskinen är en lättbogserad Simulta från 1998, torken är en Antti från 1977, plogen en 4-skärig Kverneland vändplog från 2003 och övriga redskap är införskaffade mellan 1990 och 2008. Undantaget är tröskan, en Claas 48 som jag köpte begagnad för tre år sen. En ny tröska är en investering på nästan 100.000 euro, omräknat i vete så är det ca tusen ton och min gård producerar ca 80 ton per år, så räkna själva…

Det som Nisse skrev om elektronik håller jag i stort med om, jag var själv väldigt skeptisk när jag köpte min första traktor innehållande elektronik, detta skedde 2002, men den har gått jättebra, inget av det elektriska har krånglat. Jag har ingenting emot att ha elektroniska finesser, men jag är inte så tänd på när elektroniken börjar tänka åt mej. Jag har inget emot att ersätta veven på bilrutan med en knapp, men jag vill gärna bestämma själv när rutan skall öppnas. Jag har provat flera bilar med automatisk luftkonditionering, men inte en enda har fungerat lika bra som en manuell. Detta gäller också på åkern, jag har gärna dator i traktorn. men det är jag som skall bestämma hur plogfårorna skall se ut, inte datorn!

Jag hade tänkt starta upp en serie här på bloggen där jordbruksmaskinerna får presentera sig, och detta då med undantag av hö- och gräs- och allehanda ko-matsmaskiner som jag inte vet något alls om. Kanske Mats och Sonja kan hjälpa till där. Jag skulle med glädje lära mig hur man använder en sådan där höinplastningsmanick tex.

Jag skall börja  med några rader om gårdens blivande klenod, en riktig Tjeck!

Det är min första  egna traktor som jag köpte samma dag som jag blev bonde, 1990. Jag ville desperat ha en fyrhjulsdriven traktor, helst en Ferguson 3000 men dit räckte inte pengarna på långa vägar. En sådan kostade runt 150.000 mark då, så man fick bita i det sura gräset och köpa Zetor för 79.000 mark. Det har jag inte ångrat en dag!  Det blev en 60 hästkrafters liten Zetor, och mina vänner retade mig “Vad har du dragit på dig, skulle du inte ha en traktor” osv osv. Tji fick alla dom, för än idag är jag nöjd med min lilla röda traktor och kommer aldrig att släppa den. Den skall bo här så länge jag är bonde.

Med ålders rätt kallas har den dragits tillbaka från allt onödigt arbete men det mest prestigefyllda uppdraget, nämligen att dra såmaskinen, det har den kvar.  Jag har aldrig sett en tjeckisk häst, men dom måste vara stora för trots att Zetorn bara skall ha 62 hästkrafter drar den helt bra en fyrskärig plog, något som min förra väst-traktor, en Case på 80 hk fick stånka sig igenom.

I nästa nummer får Ni läsa om gårdens andra häst, aitoo suomalainen…..

Nytt ord

Snöröjningsateist – ett kul ord som jag inte hört förr. Jag beslöt mig för att anamma den religionen och satt en timme på eftermiddagen och “trodde inte på snöröjning”. När jag tittade ut var snön kvar så det blev att konvertera från Mats´snöröjningsateism till Nisses “djär e sjölv”

Det tog nästan två timmar med traktor för att göra gården användbar igen. Vid vissa drivhål var det så ihopblåst att traktorn trots fyrhjulsdrift hade problem att tugga sig genom drivorna. Varje gång detta händer sänder jag en tacksamhetens tanke till finska staten. Det var nämligen det enda vettiga jag lärde mig i Dragsvik, dvs hur man kör loss ett fastkört fordon. Den kunskapen har jag haft massor med användning av genom åren. (Hälsningar förresten till alla på TPK lll/84)  Det börjar bli så mycket snö nu så att den snart inte ryms i högar på gården utan borde köras bort någonstans. Hoppas naturen har planer på att lösa problemet för mig snart.

Medan jag i alla fall puttade snö runt torken så tog jag mig i kragen och tittade in för att kolla hur det står till på insidan av densamma. Jag har haft problem med råttor i några år nu så det är alltid lika spännande att öppna dörren och se vad som händer. Denna gång gick det bra, där har inte varit några långsvansade kräk i vinter. Vi jobbade hårt och målmedvetet i höstas dels med att städa bra och dels med att täppa till alla hål och springor och det har tydligen givit resultat.

Även om jag stolt titulerar mig själv djurvän så finns det ett undantag, råttor kan jag bara inte tåla. Vissa av dom kan vara stora som en halv häst men ändå så snabba och smidiga att dom smiter in genom ett hål stort som en fingerborg utan att man hann fatta hur det gick till. I fjol hade dom bosatt sig i elevatorn (röret som transporterar säden i torken) och ätit av nästan hela  remmen där. Dessutom fick jag och torkkompanjonen en stor råtta i famnen när vi öppnade kontrolluckan. Bondelivets nästan enda avigsida!

För tillfället är gårdens bästa råttfångare på sjukledigt. Frassen Ture kom hem på tre ben i går och eftersom han redan för något år sen är opererad i det andra bakbenet så gick han dåligt som en fyllerist. Nu är det mat vid sängen och full service som gäller för hans del. Det är ganska rutin med mörbultade katter här. Med fyra fritt gående bondkatter så får man räkna med ett och annat. Ibland haltar dom, ibland har dom spår av slagsmål och än det ena och än det andra.

Till sist skall jag visa en bild, den ingår i serien som Mats startade, dvs eposet “Farmartankar i Svenskfinland vintern 2010”

Ha det gott!

I väntan på en katt…

Klockan är 22.30 måndag kväll och jag sitter och inväntar den sista kvällsvandrarens återkomst. Han är gul och heter Rufus och han gillar att vara ute sent. Det är nämligen så att våra fyra frassar (Simba, Igor, Ture och Rufus) disponerar sina dagar själva och går ut och in som dom vill. Den enda regeln dom måste följa är att man tillbringar nätterna inomhus. Det rör sig endel oknytt främst i form av lodjur här omkring. Vi har inte förlorat någon katt som viltföda, men förvisso sett tydliga lodjurstassar som vandrat rakt över gräsmattan i snön om natten. I och för sig gillar jag att ha naturen nära inpå och någon rovdjursfrossa dras jag inte med, men dom kan gärna äta något annat än Rufus.

Helgen gick för bonderiets del åt till att sakta börja väcka gården ur vintersömnen. Det betydde närmast en inventering av vad som kan börja göras nu då dagarna börjar bli lite längre. Eftersom jag inte har något egentligt varmt garage att vara i på vinterkvällarna så ligger all verksamhet totalt nere under kamostiden. Både andratraktorn och grävmaskinen har stått sedan i november så dom startade jag upp så dom fick gå en stund. Några batterier hamnade  på laddning och gödsel- och bekämpningsmedelslagren blev inventerade. Dessutom gjorde jag en lista på vad som behöver repareras innan vårbruket. I år är det bara ett elfel på frontlastaren samt några gödselbillar på såmaskinen som behöver ses över. Det lustiga är sen att man börjar fundera i februari, men själva reparationen utföres förmodligen då grannen redan kör runt på åkern i maj.

PS: Rufus dök upp kl 23.10. En acceptabel tid.

Puuh

Så är då sista handen lagd vid årets stora möda, deklarationsblanketterna. Det är något magiskt över deklarationen. Egentligen är det en bagatell i dagens datavärld, men det känns ändå som en sten från bröstet varje gång den är klar. Jag minns när man tog sina första babysteg som nybliven bonde och skulle bokföra och deklarera med blyertspenna och papper och miniräknare. Då kunde man vara en smula stolt när det var klart. Nuförtiden bokför jag i Wakka (lantbruksbokföringsprogram) fortlöpande under hela året och borde egentligen bara kunna ta en utskrift och skicka in deklarationen.

Borde alltså!

Vid kontroll i söndags upptäckte jag att något inte stämde med ingående balansen på avskrivningarna. Det fanns ett kast på nästan 2000 euro. Detta föranledde en intensiv felsökning i två kvällar som tog ungefär samma tid som blyertsbokföringen 1991.

Det lyckades och nu är deklarationen klar att lämnas in EN HEL DAG I FÖRTID. Stoltheten känner inga gränser!