Författare: Kalle

Det har talats mycket väder denna “vinter” Därför skall jag fortsätta fundera lite över just vädret. Ingen kan väl längre ifrågasätta att något konstigt har hänt med klimatet. Om det sedan är mänsklig verksamhet eller bara normalt onormala perioder, det har inte jag tillräckligt stort huvud för att kunna bedöma. Visst minns jag snöfria vintrar även från min barndom, men skillnaden var väl att det var en i gången, inte som nu när det är höst en hel vinter flera år i rad.

Hur man sedan uppfattar vädret är väl högst relativt som så mycket annat. Jag minns fortfarande skämtet som Kristian Luuk drog när han var värd för melodifestivalen för något år sen. Han sa: “nu har vi resultatet klart från omröstningen om tittarnas favoritväder, och vinnaren är —- fint väder.

Så tycker väl de flesta, men vad som sen är fint, det är väl inte så lätt att komma överens om.

Själv ser jag väl närmast tre olika infallsvinklar på det hela

Den globala.

Oavsett vad vi tycker om metanutsläpp från kor, eller skyddsremsor eller ekoodling eller semesterresor med flyg, kan vi väl alla vara överens om att vi inte är på väg åt rätt håll. Tyvärr är det så fruktansvärt svårt för en vanlig människa att kunna förstå vad som är rätt eller fel vad gäller miljön, däremot finns det gud i nog med folk som är tvärsäkra på att dom vet. Så även jag; jag är övertygad om att småskalighet och liv i glesbygd är nyckeln till hållbar utveckling. Att se varor och folk transporteras kors och tvärs över vår planet kan inte vara rätt, inte i den skala det sker nu åtminstone.

Den allmänna

Det är många som det är synd om en vinter som denna. Barn som vill åka pulka och skida, vintersportare och vinterturismföretagare. Tittade just i TV på en tjej i Skellefteå som var tvungen att lägga ner sin hundspannsverksamhet i brist på snö. Så skall det inte vara. Talar vi om jordbruket så är kalla vintrar att föredra eftersom jorden mår bättre och oknyttet sämre av köld. Fästingar och annat överlopps dör av köld och det passar ju oss människor bra. Skogsbruket vill ha köld för bärigheten i skogen, men förvisso, pratar vi plantröjning är en vinter som denna en dröm. Härom dagen var jag och körde lite på en åker som ju borde innehålla 1-2 meter drivsnö i slutet på januari, men såhär såg det ut:

Det torde stå alldeles klart att såhär skall det inte se ut den 27 januari. Det är alltså flytande vatten och is under på en åker som var trädad med solrosor i fjol.

Den egna

Så till vad jag själv tycker om vårt nya klimat. Oavsett vad förståndet och andra säger så bara stormälskar jag det. Förr brukade jag säga att det enda jag ogillade med vintern var mörkret, kölden och snön. Mörkret har ledlamptekniken med pannlampor och bra arbetsbelysning vunnit över, så det är inget problem mera, då har vi bara kölden och snön kvar, och dom finns ju inte kvar. Min definition på snö är någonting som är i vägen, det är inte bara en gång man banat över snö som fallit i nacken i skogen, eller gjort det tungt att gå i densamma, för att inte tala om alla snödrivor man tampades med under skolbusschaufförstiden, både vad gällde att krångla sig ut med bussen från gården, och – när det lyckats – börja ploga sig fram genom drivorna på Källmossvägen. Ingenting att tala om jämfört med dom som kör långtradare till Norge, men fullt tillräckligt för att bli permanent snöallergiker. Kölden så – det enda element där människan är den ständige förloraren. Dyra uppvärmningskostnader, vattenledningar och ackumulatorer som fryser sönder och själv fryser man utan uppehåll och fryser man tillräckligt så dör man. När det är kallare än -15 grader vågar jag aldrig sova en hel natt utan väckarklockan ringer klockan fyra bara för att ta en runda och kolla om strömmen finns kvar, att det inte sprutar vatten nånstans eller att elden kommit lös av något av nöden tvunget placerat värmeelement, eller det nya för i år – att hönsen fortfarande lever. Sen går man över gården och hatar kölden med en sån intensitet att watten skulle räcka för att smälta bort snön av en gräsmatta. En vinterdag är precis som ett konstverk, den kan vara fin att se på men man behöver den inte till någonting.

Således älskar jag sommaren? Näpp, den tål jag nästan lika lite, det är för varmt, myggor och långt gräs överallt.

Alltså är jag aldrig nöjd med vädret? Jodå, april och september mår jag toppen. Inte för varmt, inte för kallt och ingen snö eller långt gräs som är i vägen. Med andra ord precis som nu. Alltså är jag nöjd nu.

Det skulle vara roligt att veta hur många av Er som läst som håller med mig – av erfarenhet brukar jag veta att Ni inte är så farligt många. Men hur som helst – jag gillar snöfria varma vintrar. Ända tills våren då harven skall fram och jorden inte alls låter sig beredas utan bara tumlar runt och flyttar på sig lite, då ser man hur stor nytta man har av en kall vinter. Och detsamma gäller djur och växter, visst skall vintern vara vinter fast det inte alltid är så kul.

Min förra blogg handlade om en skada som slog mig ur bruk för några veckor sedan. Hur är det med den då? Jodå, tackar som frågar, det blir snabbt bättre och jag börjar nog vara återställd. Nu kan jag väl börja göra något själv, under några veckor nu har jag fått förlita mig på barnarbete, och det har gått bra det med.

Det som pågår på bilden är nerplockning av julbelysning, tack och lov går den lättare att ta ner än att sätta upp.

Jag är falit. Har armin i fässlon.

Antar att inte så många utanför Närpes riktigt fick klart för sig vad det ovanstående betydde, så vi tar det från början.

Ser man i statistiken så är båda mina värv lite farligare för hälsan än genomsnittet. Som jordbrukare utsätts man för en del faror och som brandman för endel andra faror. Jag har däremot haft ett turligt liv och inte behövt ådra mig några större blessyrer. Vid ett tillfälle lyckades jag skära mig på bettet i vedklyven och det blev ett par stygn i fingret, vid ett annat tillfälle var jag ännu dummare och skulle avreagera mig på grävmaskinen som inte ville som jag, varvid jag sparkade av ett litet ben i foten mot grävmaskinens däck – urdumt, jo jag vet, men utanför dessa saker så har jag fram till 52 års ålder varit mycket mycket lyckligt lottad både vad gäller olycksfall och hälsa sådär i allmänhet. Min sjukhusjournal i pappersform skulle inte ens gå att få eld i spisen men, så få papper är det där.

Väl medveten om att ingen går felfri genom livet så har jag brukat säga att det som inte kommit före 50 förmodligen kommer i en klump efter 50, så man vet ju vad man har att vänta. Och sant så, för nu har det tydligen börjat.

Visst har man väl funderat en del på tänkbara olyckor och då kanske närmast på motorsågar eller fallande träd, möjligen fall från hög höjd eller kanske nån klämskada mellan traktor och redskap. Jag har tom för mig att jag nångång i tidernas begynnelse skrev en blogg om olyckor på lantbruk och där nämnde jag fallolyckor som en potentiellt stor fara.

Däremot har jag knappast målat upp så stora risker med att bara dimpa omkull där man går och står.

Ändå var det precis det som hände. En isfläck under snön fällde gubben. Totalt.

Jag halkade, föll handlöst som en torrfura och landade lika smäckert som en mjölsäck. På vänster överarm. Efter besök på akuten och fotograferat benrangel fick jag börja vänja mig vid tanken på att vara “falit” ett tag framöver. Falit betyder ungefär “ur spel pga kroppsskada” . Det var nyckelbenet som hoppat ur sitt läge ute i axeln. Låter som en bagatell och är väl det också i jämförelse med mycket annat, men det håller nog en tyst och stilla kan jag meddela.

Nåja, man brukar ju säga att en olycka alltid kommer olägligt, och visst, inte var det något jag önskade nu heller, men ändå ligger den ganska bra i almanackan ur jordbrukshänseende. Det är ju inte precis någon högsäsong just nu och tack vare att det var vänsterarmen kan jag ju stånka ihop en högerhandsblogg också vid behov. Det kanske enskillt mest irriterande var att jag fick tillbringa torsdagskvällen på akuten istället för på ÖSP´s Bondesnacktillställning som jag sett fram emot.

Nåja, hursomhelst så får man ju sig några lärpengar på köpet. En olycka kommer alltid oväntat och att förutse var den kommer att slå till är oftast alldeles omöjligt. Sen lär man sig att acceptera hälsan bättre när den tar lite ledigt, för att sitta i soffan och titta på TV är nog mördande tråkigt kan jag lova.

Får nu sen se hur länge detta läge stannar kvar, ännu sex dagar efter vurpan har ingenting blivit bättre, vetenskapen hotar med två veckor till sex månader. Jag har bestämt mig för detdär med två veckor, det låter bättre.

Läkaren på akuten i Vasa försökte muntra upp mig med att jag nog kommer att bli så återställd att jag kan spela ishockey om jag vill. Vet inte varifrån han fick det, för det har jag gjort sammanlagt 45 minuter av mitt liv, och under dom 45 minuterna föll jag troligen mera än jag gjort sammanlagt i resten av mitt liv. Fast då var jag 11 år.

Fotnot: Fässlon (uttlas med väsljud) är alltså dialektord för mitella.

Såhär års brukar det vara kutym att tillönska varandra Gott Nytt År. Det är väl en fin tradition men ibland har jag funderat lite över vad det betyder. Personligen tänker jag lite annorlunda runt det där, och eftersom jag brukar vara känd för att mera titta i  backspegeln än i vindrutan så tänker jag lite såhär:

Nyåret är ett bra tillfälle att summera året och att tacka för gott samarbete – om det nu varit något sådant.

Därför skall jag göra det nu istället:

Jag vill uppriktigt tacka alla Er som läser Bondbloggen och framför allt Er som tar Er tid att kommentera lite. Jag har lärt mig mycket genom era kommentarer, och ibland har jag till och med omvärderat något jag tidigare har skrivit pga någon bra kommentar från Er läsare. Det enda jag skulle önska är att ännu fler skulle skriva och kommentera, för det verkar nog på bekanta man träffar som om det skulle finnas både läsare och åsikter om våra skrifter.

2016 blev för mig personligen ett bra år, faktiskt ett av dom mera händelserika åren på länge och dessutom gick det förbi egentligen helt utan större motgångar.

Några plock ur “dagboken”

• Vårens sådd gick bra. Vädret var snällt, några maskinhaverier av mindre karaktär inträffade men på det hela taget gick sådden bra.
• Det var första året som jag inte hittade någon flyghavre alls på åkrarna. Detta eländiga ogräs har jag kämpat mot ända sedan 1990, och tyvärr fortsätter väl kampen, men just nu har jag övertaget.
• Vi blev djurgård helt plötsligt när 4 höns flyttade in. Det var väl egentligen döttrarna som ville ha dom, men eftersom jag länge saknat djur på gården var jag inte svårövertalad. Dessa fyra hönor har redan varit till mycken glädje och jag har aldrig kunna föreställa mig att höns skulle ha ett sånt utvecklat socialt liv och vara så sällskapliga som dessa fyra är. Kul
• På högsommaren begåvades också familjen med en tredje dotter. Det betyder att mycket ändras och att mycket börjar om, men också att livet berikas med ytterligare en dimension och mening.
• Skördetiden gick som på räls. Inte ett maskinhaveri så långt ögat nådde. Allt bara fungerade, såväl tork som tröska och almanacka och vädret. Det myckna regnen som blötte landskapet höll sig på lite avstånd och både blötmark och liggsäd kunde undvikas.
• I oktober hade vi besök en kväll av bloggarkollegorna Christer och Lotta. Det blev en kul kväll och det är alltid roligt att få prata i verkligheten om saker som man annars bara läser om.

Nu skall vi då ta oss an 2017 och hur det blir vet ingen. Lite tänker jag väl nog som en Facebokvän skrev igår på nyårsaftonen – fred på jorden och billigare bensin. Det är väl kanske inte exakt billigare bensin som skulle vara frälsningen, men det visar bara att livet har två dimensioner, den stora i världen och den lilla runt en själv och skulle man klara 2017 utan missväxt, idiotiskt väder, sjukdomar och dödsbud – då blir det nog ett Gott Nytt År i år också.

Med detta önskar jag Er alla ett Gott Nytt År! SåDeSå

Jag brukar ofta tjata om hur det var förr och hur det var annorlunda och till viss mån kanske bättre. Nu skall jag ta ett rejält skutt tillbaks i tiden och flytta oss hundratals år bakåt. I en fantasihistoria.

Jag har en bekant som är ivrig metalldetektör – eller vad det nu heter när man letar metall i marken med en sånär pipgrej. Han har i sin tur en kompis som är bra på lokalhistoria och förra våren ledde ett slentrianmässigt samtal till att dessa två herrar provletade saker i den åker som jag har i Fållbäcken, Övermark.

Egentligen var jag ganska ointresserad av när det begav sig, inte negativ men jag tänkte väl bara att vill dom så får dom så jag var inte ens närvarande vid tillfället utan ägnade mig åt annat då. Därför engagerade jag mig inte så mycket när jag fick samtalet om vad dom hittat, några mynt, en kedja och nån knapp och några blykulor. Jag lovade komma och hämta påsen vid tillfälle och det tillfället dök inte upp förrän härom dan.

Nu tände det till och det var nu fantasin skenade totalt. Innehållet i påsen var alltså följande: En kedja som tros vara en klockkedja, årtal okänt. Några mynt och två blykulor, en verkar ha misslyckats i gjutningen och den andra verkar ha skjutits och träffat någonting. Det sista var riktigt spännande, nämligen en knapp som lär ska ha suttit på en kossackuniform.

Nu skall vi åka tillbaks till 1808. Jag har väl aldrig varit sådär riktigt påläst på vår historia men ibland får man hjälp från oväntat håll – denna gång från humorgruppen KAJ. Deras sång om Wilhelm von Schwerin bara älskar jag rätt uppifrån och ner och den har fått mig inspirerad att läsa på om slaget vid Oravais och därvid lärt mig följande:

Adlercreutz och Schwerin och deras kompisar hade slagits vid Ömossa i södra Kristinestad innan det skedde truppförflyttningar mot Oravais. Eftersom dom knappast åkte med Satakunnan Liikenne blir väl det troligaste att förflyttningen skedde till fots eller med hästar. Om man tänker sig en vandring från Ömossa till Oravais så kommer mina nuvarande tegar ganska exakt att passeras om man inte vill göra någon omväg. Riksåttan fanns förstås inte då, men vår parallellväg Östra Linjen kan mycket väl ha funnits som nån form av kostig.

Det är ungefär här som fantasin skenar iväg med mig. Tänk om knappen och blykulorna i marken på vår åker har hamnat där när detta gäng passerade. En kittlande tanke. Jag vet ju inte hur det såg ut häromkring runt 1808 men någon form av odlingar bör ju rimligtvis ha funnits så alldeles omöjligt är det väl inte att man stannat till här.

Nu är ju detta bara en fantasiresa i mitt huvud, jag har aldrig hört om något sånt här men hursomhelst, fynden i åkern kommer ju från nånting och en kossackknapp tillsammans med en använd blykula kan ju nästan inte bli något annat än spännande. Hur mycket historia och hur mycket märkliga saker har inte vårt land upplevt långt innan vi som går här nu tog över. Hur mycket spännande finns det att hämta i fädernesjordens mark om man bara på en liten kvällsstund kan hitta så mycket intressanta fynd.

Det är lätt att tappa vördnaden för marken när man bara ser den som ett lager mull som man bäddar ner frön i, tröskar och får EU stöd och sen nästa år samma igen. Men när samma mark börjar skicka hälsningar från folk som trampat på den i hundratals år blir tankarna genast mera påtagliga. Hur såg det ut, vad gick människorna och funderade på och hur levde dom? Jag vet ju inte ens när hästplogarna kom in i bilden och hur länge före det man gick omkring och hackade med gräftona. Knappast var heller åkrarna speciellt stora, men hur det riktigt såg ut, det blir en utmaning för fantasin att reda ut.

Vänder man på det kan man ju undra vad folket om tvåhundratjugo funderar ut för historier med hjälp av saker som hittas i marken då. Finns det ens nån landsbygd eller ser allt ut på något sätt som vi inte ens kan fantisera om nu. En sak som finns att hitta är i alla fall min fars vigselring som omsorgsfullt plogades ner på en annan åker på 60-talet.

Den historien får nån annan komponera, just nu nöjer jag mig med att leka med tanken att Schwerin och hans polare pausat på vår åker i Fållbäcken. Förmodligen är det förstås inte så men ändå kanske…..

Så är då andra advent på inflygande – redan i morgon faktiskt. Precis hand i han med allt annat har även denna höst försvunnit alltför fort, undrar när och vart dom långa tråkiga höstdagarna försvann, numera hinner man knappt stava till november före även den månaden är historia.

Konstaterar i övrigt att allt går sin gilla gång i vår lilla bloggarvärld. Nisse svetsar sig framåt med nya projekt, Christer plöjer och skidar i en märklig blandning, Lotta håller ordning på sin holme och sina vintertrötta får, och jag sitter mest och grubblar. Det har nästan blivit min favoritsysselsättning att fundera över dåtid, nutid och framtid. I dåtiden finns mycket man vill ha tillbaks, i nutiden finns alldeles tillräckligt med ogjorda jobb, och om framtiden vet man bara mindre och mindre.

I det mikrouniversum som kallas mitt liv är det ju mycket som snurrar runt jordbruket. Man funderar över gamla misstag och framgångar och försöker komma underfund med hur dom hängde ihop – oftast med ganska klent resultat. Gällande nutiden går man igenom hur man ligger till nu och funderar över om något radikalt behöver göras just nu – idag eller i morgon (och sådant finns alltid) och vad gäller framtiden handlar det väl mest om oro, både på lång och kort sikt, men även förstås ett hopp om att allt skall ordna sig en dag – annars skulle man knappast orka en minut till.

En sak i taget:

Dåtid – fjolåret

På något konstigt sätt tror jag det gick rätt bra ändå. Det som var nytt för mig med fjolåret var ju att köra plöjningsfritt till stora delar. Plöjningsfriheten sparar en del pengar och framför allt en massa tid, men var nog lite bångstyrig i vårbruket. All vår början bliver svår gällde nog för mig där också. Jag provade ju lite ett och annat i metodväg, tallriksharvning, s-pinnharvning och riktig direktsådd (utan direktsåmaskin) och fick väl mig nog några smällar. Det visade sig bland annat att där man tallriksharvbehandlat fjolårsstubben på våren var det rena katastrofen att s-pinnharva efteråt. Harven drog upp all halm som tallriksharven jobbat ner, och att så i den röran var värre än värst, inte så mycket för att det packade, det gjorde det nog också, men främst för att det var hart när omöjligt att se var förra körstråket gått. Resultatet blev ändå gott konstigt nog, både vad gällde jämnheten och slutresultatet i växtligheten.

Det som kanske förvånade mest var ändå den åker där jag hoppade över all jordbearbetning och sådde korn direkt efter ryps. Jag har skivbillar både på gödsel- och utsädessidan på såmaskinen, men förstås inget hävt billtryck. resultatet blev ändå 5,2 ton fint korn.

Nutid – lägesrapport.

Det blev nog att fortsätta på det ovanstående, det mesta lämnade oplöjt i år också, man kan inte dra några som helst slutsatser av en säsong, nästa kan var precis tvärtom, eller annorlunda på något annat sätt. Nu borde man då göra nån slags planering för nästa år och få lite förnödenheter inköpta före nyår, och det är minsann inte det lättaste. Vad i helsefyr skall man odla i nästa år – och framför allt hur. Helst skulle jag odla oljeväxter på hela arealen, men tyvärr går inte det av flera olika orsaker, men får inte för EU och så går det inte heller för växtsjukdomarnas skull. Egentligen borde man väl köra på grönträda och gröngödsling nu då priserna är som dom är, men det känns också konstigt att bara odla något för syns skull. Visst skulle jorden må bra av det, men då ser man ju framför sig ett spannmålspris på 200 euro tonnet nästa höst och även om man inte tror ett dyft på det så hoppas man ju i alla fall. Sen flimrar begreppet bondböna framför ögonen också som ett alternativ. Allt mynnar ändå ut i ett stort “jag vet inte” Jag har i varje fall 1500 kg obruten utsädeshavre i lager så den borde nu åtminstone bäddas ner i fädernesjorden nästa vår.

Framtid – drömtid

Någon slags framtidstro måste man väl ha i alla fall för lite överraskande för alla, främst för mig själv, så köpte jag tre hektar odlingsjord till här i slutet på november. Visserligen tycker jag att odlingsjorden är alldeles fruktansvärt överprissatt, men denna gång var geografiska belägenheten på skiftet sådant att det var omöjligt att stå emot. Jag ligger från tidigare i rå åt två håll med det nu inköpta och kan på sikt få ett skifte på 8 ha istället för två rutor på 3 respektive 2 ha och det lockar förstås. Dessutom är 3ha såpass lite att totalsumman ändå på något sätt är hanterbar. Alltså är jag rätt nöjd ändå. Det går ju liksom inte att låta sig sjunka sålänge man har någonslags flytkraft kvar, för om jag skulle avsluta karriären skulle jag nog vakna på morgnarna och inte begripa vem det var som just vaknade. Bonderötterna sitter djupt – bevisligen minst 430 år bakåt i tiden. Sånt skojar man inte med.

Nu är det i varje fall arbetspaus och jag sitter nersyltad i stolen och skriver ner virriga tankar och tittar på “Bonde söker fru” i Svt4. I år samma iakttagelse som förr om åren – John Deere är överrepresenterad som traktor hos bönder med kärleksproblem i Sverige.

I brist på vettiga saker kan man fundera på dumma.

Ha det gott! Mörkertid är semestertid!

Hösten kom och for. Och märklig var den i år. Lång och fin. Fast ändå inte tillräckligt lång för det är den aldrig. Det är precis som med snön i Hufvudstaden, minusgraderna kommer alltid överraskande.Fast de som inte hunnit med i år får nog skylla sig själva. Alltså gör jag det.

Som tidigare nämnts gick skörden som på räls. Så även kvickrotsbekämpningen och annat smågodis. Mitt på hösten hade vi besök en kväll av kollegerna Christer och Lotta, och det var förstås en riktigt trevlig kväll. Jag minns precis när jag inledde min bloggkarriär att man tänkte ett år framåt och att det skulle ge bestående vänner och upplevelser var inget man ens snuddade vid i tankarna, ej heller att det skulle fortgå sex år senare, men vackert så, vad är nu bättre än det?

Tröskrengöringen brukar jag försöka få ur världen rätt snabbt efter att skörden är klar, detta för att minimera risken att det skall bli ogjort. Att lämna tröskan i oskick på hösten är ett sabla oskick. Jag har prövat detta misstag en gång för länge sen, och det kommer inte att ske igen, åtminstone inte så länge jag vandrar på egna ben. Att påbörja en säsong med en liten råtta som kommer vandrande längsmed en kedja och rutten säd och halm överallt, till vissa delar redan till jord bliven, det roar mig inte det minstaste. Det blev en gång och icke mer.

Samma med torken. Ett år blev agnbänken otömd och på våren var det första jag mötte i trappan – en råtta.

Således skall torken städas minutiöst – så ickepedant jag är. Det var väl där problemen började och tidtabellen sprack i år. Jag började med det livsfarliga att skjuta upp det, och sen hade det väl också lite att göra med det fina vädret, det brukar vara bäst att fixa undan städandet när det är dåligt väder – och det var det ju överhuvudtaget aldrig i år.

Nåja, till sist blev även det gjort och bilderna talar sitt tydliga språk. Skulle man lämna det som det ser ut efter säsong skulle det nog vara ett smärre elände att komma tillbaks på våren.

Efter en hel del excercis med dammsugare och borste såg det betydligt mera hemtrevligt ut.

När torken och tröskan var urstädade var det bara resten kvar. Dels att packa in allt under tak, vilket kräver en hel del planering. Här dras jag med ett farsarv som tar sig uttryck i att jag ogillar att ha maskiner och redskap utomhus, och denna farsot kombinerad med alldeles för lite maskinhallsutrymme gör ekvationen knepig.

När jag byggde maskinhallen i slutet på nittiotalet höll jag tillbaks med kvadratmetrarna med den följd att en äldre granne kom incyklande till bygget och undrade varför jag som inte har några barn byggde en lekstuga? Tyvärr hade han mer rätt än vad jag ville tro då.

Till denna hösts “nöjen” har också hört att försöka planera nästa år. Närmast då i fråga om växttäcket vintertid. Jag som alltid varit en edsvuren plöjare har nu då börjat vackla i tron och börjat få för mig att det går bra utan. Om dessa funderingar skall jag försöka få ihop en skild text, få se om det lyckas.

Nu slutade det i alla fall med att jag inte fick ihop maxvintertidsväxttäcke (!) på 80% utan det stannade på dryga 60% Detta pga att någon tänkt till och avskaffat möjligheten att få räkna med solrosåkrarna i växttäcket. En typisk byråkratiprodukt. Man kan inte räkna som växttäcke en åker som har växttäcke av en annan orsak än att den har växttäcke. Så skall man tänka som bonde i Finland 2016.

Den 23.10 fyllde jag år. Inget märkligt med det, dels gör alla finländare det en gång i året, dels börjar det bli lite onödigt ofta återkommande i denna ålder, det är inte därför jag nämner det. Däremot minns jag från barn och ungdomen att min födelsedag var nån sorts avslutningsdag för säongen. Det var inte ovanligt att det fanns gott om snö då och allt åkerarbete skulle nog vara avslutat sen länge vid denna datum förr. Här ser vi nog att någonting hänt med vädret för de senaste 10-15 åren har jag nog både tröskat och framför allt plöjt långt efter detta datum.

Därmot släcker ju samhället ljuset helgen därpå när vi återgår till vintertid. Det är inte heller så farligt numera när belysningen utvecklats så enormt som den gjort.

Trots allt detta gick det ju inte bra i år heller. Den 3. november attackerade minusgraderna just innan plöjningen var klar. Nu sitter jag och stirrar på 1 hektar som börde ha varit plöjt men inte är det. Irriterande så det förslår, speciellt med tanke på att det bara hade behövts en timme att färdigställa det på, men nu är det som det är. Hav förtröstan – det kommer väl nog plusgrader ännu i höst. Får vi hoppas.

En annan detalj som kan nämnas är investeringar. Jag har i många år haft som princip att en maskin per år skall förnyas, eller något annat skall renoveras eller byggas. Så blev det även i år – ja eller maskin och maskin, det blev ett eluttag på torkväggen. Det har jag velat ha länge.

Så nu är allt precis som vanligt. En ovanligt lång och fruktansvärt fin höst ligger bakom – men hann jag med vad jag skulle?

Nä