Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Varvet runt

Häromdagen kalvade Celin vilket var en tydlig indikation om att vi gått varvet runt och dokumenterat ett helt år i Bondbloggen. Celin var nämligen först ut av vårkalvarna ifjol och det även hon som inleder säsongen i år. Faktum är att hon klår de andra med hästlängder, jag har inga andra kalvningar beräknade på fyra-fem veckor. I fjol kalvade hon 22.3, i år blev det 2.3 så hennes kalvningsintervall är lite under ett år. Hos dikor brukar man eftersträva ungefär 12 månaders kalvningsintervall så hon får klart godkänt. Hon kalvade på egen hand och tog också hand om kalven utan problem.

Fjolårskalven fick heta Swiss, med motiveringen att mamma hette Celin (som sångerskan, men lite annan stavning) och Simmentalrasen kommer från Schweiz. Den här får kanske nåt på sångtemat eller så väntar jag och ser om den utmärker sig på nåt sätt. Det är överlag enklare att minnas kornas namn om de har en liten story eller nån motivering till varför man valde just det namnet. Ju mer långsökt och komplicerad förklaringen är desto bättre brukar namnet fastna.

På bilden ligger lillkvigan och tar igen sig i ett bås efter en upptäcktsfärd runt ladugården. Till hennes försvar skall sägas att hon normalt är betydligt renligare än på bilden, men det blev några vurpor under resans gång.

Energived

Ett litet klipp som visar avverkning med giljotinen. Så värst mycket action är det inte i ärlighetens namn men man får en uppfattning om hur det går till. Just det avsnitt som avverkas på klippet består av lite grövre träd, i övrigt var det nog med kvastris (för att citera grävmaskinsföraren).

När detta skrivs är jobbet ännu inte riktigt klart men så här långt har allt gått bra. Grävmaskinen tog sej fram också över de blötaste delarna av fladen, låt vara att föraren i slutet på första dagen körde upp spår som fick frysa till över natten. För skotaren som kommer efter borde det inte vara några problem så länge den håller sig till samma körspår. Fast skotaren får skynda sej, vi har plusgrader nästan hela veckan så föret håller inte hur länge som helst.

Ur min synvinkel ser det finemang ut så här långt. Landskapet har öppnats upp, utsikten förbättrats och kossorna får ett märkbart enklare jobb nästa sommar. Flisbolaget får råvara, grävmaskinsföraren ett par dagar jobb, jag får en liten extrainkomst och allt detta från något som strängt taget bara är skräp. Dessutom är det bra för miljön i åtminstone två bemärkelser; träflis är en förnyelsebar energikälla och strandbetet hålls öppet.

Det är inte utan att jag börjar fundera på om jag har igenväxta strandkanter på andra håll.

Lysande affärskoncept

Schweizarna är ett klyftigt folk. Landet har genom historien växt utan erövringar av grannländer och hållit sej utanför två världskrig. De bygger klockor som ingen annan och kan banksekretess på sina fem fingrar. Deras jordbrukare är inte dumma heller.

Familjen Wyler hör till de riktigt uppfinningsrika och har startat ett koncept de kallar Koleasing. Har du ingen egen ko och inte heller möjlighet att inhysa en får du helt enkelt hyra en av deras! För den facila summan av 380 € för en säsong (fyra månader) får man själv välja ut sin ko, en guidad rundtur på gården och optionsrätt på osten som görs av kons mjölk. Kon producerar mellan 50 och 120 kg ost och den som hyr lovar att köpa minst 30 kg/säsong till ett på förhand fastställt pris. Man får fritt besöka sin ko under de månader man hyr henne, men förbinder sig därtill att jobba minst fyra timmar på gården under den tid hyresavtalet löper. I slutet av perioden får man förutom sin ost ett intyg att hänga på väggen.

Jag kan inte säga annat än att jag är imponerad. Det är besöksgårdsverksamhet, direktförsäljning och nytänkande i ett och samma koncept. Att anlita betald arbetskraft är en sak, men att lyckas anlita betalade dito i fyra timmar per år är kreativt.

De är inte så dumma, de där schweizarna.

Avverkning inledd

På tisdag eftermiddag påbörjades avverkningen av skräp…- jag menar, energiskogen jag sålde häromveckan. Tyvärr var jag inte hemma när maskinen körde igång så jag kan inte visa bilder av pågående arbete, det får bli en annan dag.

Avverkningen görs med en bältgrävmaskin med ett specialredskap för ändamålet. Bältmaskiner tar sig fram lite överallt och fungerar rätt bra i kalavverkningar. Redskapet som sköter själv “klippningen” består av gripklor med en vass giljotin längst ner. Det finns alltså ingen motorsågskedja eller liknande, giljotinen klipper av växtligheten precis som en sax. Följaktligen blir stubben som lämnar kvar rätt så söndertrasad och inte lika snygg som när man avverkar med såg, men det borde å andra sidan också innebära att den ruttnar ner desto snabbare.

Maskinen kör framåt, tar en näve sly, klipper av och lägger slyet i högar bredvid körspåret. På så sätt får skotaren som senare skall köra ut veden använda samma spår som grävmaskinen vilket borde minska risken för fastkörningar.

Sista resan

På måndagen svängde slaktbilen in och tog med sig Trisse på hans sista resa. Avfärden skedde med en statsmans värdighet, lugnt och utan minsta spår av rädsla för varken lastbilen eller chaufförena. Det var trots allt tredje gången han åkte bil, så det var ju ingen amatör som gav sig iväg. Bilen var helt tom så han fick trona i ensamt majestät åtminstone den första delen av färden.

Lite ledsamt är det onekligen att göra sig av med honom. Trisse hade en gammal tjurs lugn och sävlighet, dessutom kombinerat med ett sagolikt gott lynne, och det har varit väldigt trivsamt att ha honom i ladugården. Hursomhaver, oavsett hur trevliga de är och hur mycket man gillar dem måste alla tjurar bytas ut förr eller senare och i Trisses fall var det dags nu. Men hans personlighet lämnar helt klart ett tomrum efter sig.

Det löser sig

Chills problem börjar lösa sig, bokstavligt talat. Efter några kaffekoppar paraffinolja och en joggingtur på lördag morgon började magen fungera igen. Mitt framför vår postlåda, för att vara exakt… Trots det fick hon stanna kvar i sjukstugan för att jag skulle kunna följa upp henne ännu lite till. På eftermiddagen tog Hannes och jag ut henne på ytterligare en promenad och sen fick hon återförenas med sin mamma.

Genast Chill kom innanför ladugårdsdörren råmade hon till och i nästa sekund formligen kokade det i ladugården. Precis vartenda djur kom rusande för att se den “förlorade” kalven som återvänt. Det är fantastiskt hur de kan känna igen varandra. Cheryls pysslande och slickande var inte heller att ta miste på.