Författare: Mats

Lördag morgon halv nio fick jag äntligen en liten vattenstråle ur den frusna ledningen. Visserligen var den bara nån mm tjock, men om man låter vattnet rinna brukar det med tiden äta sig igenom isen rätt bra. Jag tappade ungefär 30 l innan proppen hade smultit och vattnet igen flöt i ledningen. Som tur hade ingen av vattenkopparna frusit den här gången och ordningen är nu återställd. Jag skall ännu göra ett försök att lokalisera draghålet, men för säkerhets skull tror jag det blir att köra in en värmekabel i skyddsröret kring vattenledningen. Den behöver sannolikt inte vara påkopplad hela vintern, det räcker med att stöpsla i den de kallaste dagarna. Om inte annat är det lättare och billigare att tina upp en propp med en värmekabel i ledningen än att värma upp hela ladugården.

När jag på lördagsmorgonen kom ut på trappan kändes det direkt att temperaturen var klart drägligare än tidigare i veckan. En blick på termometern sa att det var futtiga -16. Egentligen är det fantastiskt hur snabbt man ändå vänjer sig. Efter en vecka med -25 känns -16 som rena vårvädret.

Idag var det premiärdags, i flera bemärkelser.

Det var premiärdag för Optimas vuxenstuderande landsbygdsföretagare. Årets grupp består av c. 15 pers och det verkar kunna bli riktigt intressant, åtminstone ur föreläsarperspektiv. Ringrosten var påtaglig och jag hade rent ut sagt svårt att få upp ångan, men så är det också nästan nio månader sen jag höll en föreläsning senast. Det ger sig nog bara vi kommer igång.

Det var även premiärdags för tankning i den renoverade farmartanken. Bränslebilen var här i morse och fyllde på tanken, så på eftermiddag fick jag premiärtanka traktorn ur “ny” tank i nytt hus med ny pump. Upplevelsen var väl inte direkt av sån kaliber att man kan sälja biljetter till den, men visst var det kul.

En mer mollstämd premiär var att vattenledningen frös första gången i år, precis på samma sätt som i julas. Symptomen är exakt likadana som förra gången. Då trodde jag att jag lokaliserat och åtgärdat felet, men tydligen misstog jag mej. Isoleringen kring vattenrören skall klara temperaturer mot -20 och det är endast -6 i gamla ladugården, så det kan inte vara kölden i sig som är problemet. Det måste helt enkelt uppstå drag nånstans och drag kyler betydligt effektivare än enbart minusgrader. Rent logiskt borde det vara vid de stora slagdörrarna problemet uppstår, men strängt taget vet jag ju inte säkert. Hursomhelst, värmefläkten är framplockad och får köra igång igen. Gick det bra förra gången fixar det sig nog den här gången också.

En av de få musikaliska idoler jag har är punktrubaduren Stefan Sundström, vars produktion jag gillar skarpt. Att han dessutom är intresserad av odling och specifikt ekoodling gör ju inte direkt att han förlorar poäng i min ranking.

För tillfället är han aktuell med en handbok för självhushållare, “Stefans lilla gröna”. I flera års tid har han strävat till att göra familjen självförsörjande på livsmedel och börjar väl så småningom nå dit. När man odlar tobak och gör eget snus (recept ingår i boken) har man onekligen nått en rätt god bit på vägen.

Häromdagen råkade jag hitta en i mitt tycke intressant artikel om Stefan och hans odlingar. Ett par lite yviga uttalanden om att han helst skulle begravas i sin komposthög kan man väl dra på munnen åt, men det finns guldkorn i hans strävan. Det här är ingen blåögd idealist eller hippie som häver ur sig naiva påståenden i blindo, det är en kille som på riktigt odlat sin egen mat i åratal och vet vad han pratar om.

För egen del upplever jag att det finns nånting intressant i grundtonen i det han säger. Hemma hos oss är vi på intet sätt självförsörjande och jag tvivlar lite på att vi kommer att bli det heller. När man odlar till professionen är ogräsrensning i trädgårdslandet inte direkt det första man vill ägna sig åt på fritiden.  Trots det tilltalas jag av attityden till jorden och odlingen som Stefan uppvisar. Mat är inte bara nåt som fyller magen och odling är inte bara att kombinera grundämnen på ett stumt växtunderlag, det handlar om livsmedel. Medel för livet.

Mina tankegångar är inte klar på den här punkten och jag vet inte riktigt vad det är som tilltalar mej, men här finns nåt som jag vill botanisera mera i och resonemang  jag vill utveckla. Det är något som känns väldigt rätt i det han gör och säger.

Idag var det dags för en liten skidtur i det vackra vintervädret. Visserligen visade termometern -25 men turen var å andra sidan inte så värst lång. På fötterna hade jag ett par lånade armeskidor och vi höll oss helt utanför alla uppdragna spår. Orsaken till utflykten var inte behovet av motion utan att Tom från skogsvårdsförening kom ut för att titta på ett parti slyväxt.

Nedanför vårt hus ligger en flad, en igenväxt vik som bara har en liten och väldigt grund vattenspegel på sommaren. Området har tjänat som kohage eftersom det är för blött för att odla upp. Under årens lopp har området trots det allt mer växt igen vilket är till nackdel både för landskapet och en del fåglar och växter. Strandbetena är väldigt artrika och i takt med att de växer igen försvinner många arter, bl.a. kornknarren.

Växtligheten består i huvudsak av lövsly. Nån enstaka björk hittar man här och där, men summa summarum är det ingen vedskog vi pratar om. Till flis lämpar den sig ypperligt men nu eldar jag ju tyvärr inte med flis. Som tur är finns det ju andra som gör det. I våra trakter finns ett par bioenergiföretag som köper in flis och säljer värme. Lokala skogsvårdsföreningen köper upp och förmedlar flisvirke för deras räkning och det var därför vi gjorde skidturen.

Resultatet blev att skogsvårdsföreningen köper flisvirket av mej och ombesörjer också avverkningen. Jag vill ha jobbet gjort i år eftersom det inte är alla vintrar sankmarken fryser till så att den går köra på. På så vis får jag snyggat upp utsikten, bättre betehage för dikorna nästa sommar och detta utan att göra nåt själv. Priset för flisvirke på rot är inte precis nåt att jubla över, men i just det här fallet är inte pengarna drivkraften till att börja med heller.

Kölden knäpper i knutarna och kvicksilvret har pendlat mellan -30°C på måndag morgon och -17°C på tisdag eftermiddag.  Skillnaden är inte helt ovidkommande, det är betydligt lättare att starta traktorn i -20°C än i -30°C.

Den låga temperaturen påverkar jobbet på flera sätt. Bl.a. tar jag time-out med skogsarbetet. Oavsett hur kul det är att elda i baracken vill jag gärna ha temperaturer på bättre sidan -15°C när jag jobbar i skogen. Ett annat resultat av kölden är att jag inte levererar kalvar. Jag har anmält grupp kalvar till förmedling och tanken var att de skulle avhämtas i måndags. På måndag morgon ringde dock trafikanten och meddelade att vi skjuter fram avhämtningen tills det blir varmare. Vågen på bilen vägrade röra på sig (han hade -34°C hos sig) och om man inte kan väga kalvarna går de inte heller att prissätta.

Ladugårdsarbetena skall förstås skötas som vanligt och där har jag noterat att allt tar lite längre när det är kallt. En ladugårdsrunda som normalt borde ta en och en halv timme kan ta närmare två när det är riktigt kallt. Dörrar och grindar går trögt, ofta har nåt frusit fast som man hackar loss o.s.v. Jag kan inte peka på nån specifik förseningsbov, det handlar snarare om att allt tar lite längre. Hur t.ex. VR nånsin övergav vintertidtabeller förstår jag inte. Allt går lite trögare på vintern, varför skulle inte tågen göra det?

Istället ägnar jag mej åt en del inomhusjobb; förbereder lite lektioner, gör kalkyler åt några kollegor som ville ha räknehjälp o.s.v. Dessutom har jag börjat nosa lite på möjligheterna att leverera mitt ekokorn så småningom. Preliminärt ser det ut som om jag dröjer lite ännu, det verkar inte vara nåt riktigt sug efter just korn och då är förstås priset inte heller det bästa.

Jag tröstar mej själv med att den här köldperioden förhoppningsvis är vinterns sista dödsryckningar. Kölden skall hålla i sig framåt nästa vecka, då är det snart mars och det borde betyda drägligare temperaturer så småningom. Hoppas får man ju.