Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

När de små blir stora

Det är tungt när barnen växer upp och börjar klara sig själva, oavsett om man är en ko eller en mänska.

Mina dikor sköter sina kalvar upp till ungefär 6 månaders ålder då kalvarna avskiljs från korna och får flytta in i en annan avdelning. Det är en uppslitande men nödvändig fas. Dels behöver korna samla krafter och lägga på hullet för nästa kalvning, dels behöver kalvarna komma bort från tjuren för att undvika inavel och alltför tidiga betäckningar.

Kalven Linda har faktiskt redan börjat på med avvänjningen alldeles på egen hand. Hon har tydligen bestämt sig för att hon egentligen är för stor för mjölk och börjat minska konsumtionen. Hon klarar sig tydligen helt bra på ensilage, till mor Ussas stora sorg. Ussa står allt som oftast vid kalvfållan och lockar, men Linda ligger för det mesta lugnt kvar på sin plats i halmbädden och är absolut inte intresserad av nån digivning. Ibland ger hon efter och diar lite, men betydligt färre gånger per dag än tidigare. Ussa tycker det här är jobbigt eftersom  hon dels har rätt stark modersinstinkt som nu inte får utlopp på samma sätt som förr, dels spänner säkert mjölken i juvret en del. Det senare problemet minskar automatiskt med tiden, när mjölken inte går åt avtar produktionen helt naturligt. Dessutom finns ett antal ivriga små mjölktjuvar som gärna norpar åt sig några extra litrar om det erbjuds och Ussa är en snäll ko som utan problem låter också andra kors kalvar dia.

Ur min synvinkel är det här egentligen bara positivt. Att avvänja kalvarna från korna är jobbigt för djuren eftersom diandet upphör och mor och kalv samtidigt förlorar kontakten med varandra. Att de på det här sättet först minskar digivningen och i ett senare skede skiljs åt är egentligen mentalt mycket bättre för dem. Trots det kan jag inte annat än tycka lite synd om Ussa, det är en jobbig vecka för henne.

Begagnad såg

Hos oss har vi kör vi med två motorsågar eftersom min pappa också jobbar en del i skogen på vintern (hittills i år de facto betydligt mer än jag). Bägge sågarna är av lite äldre modell och den äldre av dem har en tid visat tecken på trötthet. Därför börjar det bli dags att leta efter en ersättande såg och häromdagen slog vi till och köpte en begagnad s.k lättsåg.

Som namnet säger är den av en lite lättare kaliber än de traditionella motorsågarna. De är främst tänka för sågning av klenare virke och för den som i huvudsak hugger ved är det onekligen merparten av det som fälls klenvirke. Lättsågen är klart mindre till både vikt och omfång än de sågar vi haft och jag har tidigare avfärdat de här som snarast leksaker. En riktig såg skall vara tung som ett smidesstäd och ryta när man drar på gasen. Pappa var dock lite intresserad av dem och jag måste så här långt medge att den verkar ha sina fördelar. Den är klart lättare att bära med sig och t.ex. när man kvistar sitter den perfekt i handen. Som bygg- eller snickarsåg måste den här typen av sågar vara ypperliga. Eftersom vi inte har så värst mycket skog används sågen nästan lika mycket i andra jobb (vedhantering, byggande, trädgårdsjobb o.s.v.) som i skogen och i de här arbetsmomenten borde de vara helt ok.

Jag är fortfarande inte helt övertygad, men måste motvilligt medge att den här sågtypen också verkar ha sina fördelar. Och skulle det riktigt krisa till sig har jag ju min trogna tungviktare att ta till.

Lättsågen fram, den "riktiga" bakom.

Tankhuset klart!

Yess, idag levererades tankhuset och sattes på plats i samma vända.

Jag hade bokat kran och fick en mobilkran som definitivt räckte till för jobbet. Det hade gått med betydligt mindre utrustning också men den här råkade vara ledig. Killarna från Optima dök upp en stund före kranen och hann förbereda lite innan det blev action på allvar. Bassängen hamnade på plats i ett huij och tanken därefter. Påbyggnaden var lite lurigare eftersom den skulle bultas fast i bassängen och därför måste fås i exakt rätt läge. Med lite finjusteringar lyckades även det och nu sitter de två delarna ihop.

Eftersom jag inte själv har nån som helst delaktighet i det här, varken i byggande eller planering, är det väl inte skryt om jag säger att killarna gjort ett strålande jobb. Tusen tack!

Sandbädd

På tisdagen meddelade Optima att min skyddsbassäng börjar bli klar för leverans. Betongbaljan väger sina modiga tre ton, så det kommer att behövas en kran för att få den på plats men det gick som tur att ordna. När kranen ändå är här får den samtidigt lyfta in farmartanken i bassängen.

Det är viktigt att skyddsbassängen kommer att stå rakt, dels för att det ser snyggare ut och dels för att tanken borde stå så rakt som möjligt. För att vara säker på att det lyckas är det bäst att ordna en sandbädd. Jag skrapade bort snön med schaktblad, högg bort en del buskar och ett träd som stod olämpligt till och hämtade ett par kubik fint grus hos en lokal bergskross.

Jag jämnade ut bädden med spade och ögonmått och innan bassängen ställs på plats skall det ännu jämnas upp med vattenpass och bräda. På skoj slängde jag ändå vattenpasset på bädden för att kolla hur bra mitt ögonmått  stämde och resultatet var väl helt ok. 😉

För övrigt var marken förvånansvärt nog knappt frusen alls i ytan. Tjälen måste vara närmast obefintlig i år.

Viljornas kamp

Ibland är det intressant att “läsa” djurens beteende, vilket jag fick en påminnelse om i lördags.

Jag hade skrapat ut gödsel ur ligghallen med traktorn och lyft in en halmbal i övre hörnet där halmbädden finns. Trisse gick lös på den redan när jag ännu höll den i frontlastargrepen och hela traktorn gungade när han förlustade sig på balen. Jag släppte ner den på golvet, Trisse fortsatte råbråka den och jag backade ut traktorn. När jag sedan återvände till ligghallen mötte jag balen halvvägs på väg mot dörren. Trisse och flickorna hade i sin uppspelthet inte nöjt sig med att stånga sönder den utan även rullat iväg med balen 15-20 meter från halmbädden och brett ut ett tunt lager halm längs hela rutten. Inte hela världen, men jag vill helst ha halmen i hörnet där den är tänkt att vara.

Med lite handklappningar och några “Hååiijaaa”-rop schasade jag iväg korna och började rulla tillbaka rundbalen mot halmbädden. Plötsligt kommer Trisse emot från andra hållet och ställer sig mitt framför balen. Ögonen stirrade stint på mej och blicken formligen dröp av adrenalin. “Det här är min rundbal och jag ger den inte i från mej utan diskussion.” Normalt umgås Trisse och jag ganska förtroligt men nu var läget ett annat eftersom lekandet och stångandet trissat upp honom. Han hötte med hornstumparna och skrapade hotfullt med foten i marken för att markera att han var redo för en fight om det fodrades.

Normalt skulle jag utan vidare backa i såna där lägen, en ilsken tjur är inte att leka med. Den här gången hade vi dock balen mellan oss och Trisse måste runt den för att anfalla mej. Det skulle ge mej ett par sekunder att smita undan på om det hettade till och reträttvägen var klar bakom mej. Därför kunde jag unna mej att se vart det skulle bära. Jag spände blicken lika hårt i honom, tillrättavisade honom med sträng röst och vek inte undan.

En stund stirrade vi varandra rakt i ögonen innan hans blick plötsligt mjuknade, de spända musklerna slappnade av och hållningen blev lugnare. Det gick nästan att säga på sekunden när adrenalinet sjönk undan och förnuftet igen tog överhanden. Det var precis som om han kommit till sans och påmints om att det ju trots allt är jag som är boss. Han svängde på klacken och gick bort till korna och jag kunde fritt rulla tillbaka balen dit jag ville ha den. Trisse verkade nästan generad över att ha tappat humöret och vi klappade och kliade lite extra när jag var klar med flytten.

Samspelet med djuren är definitivt en av orsakerna till att jag vill hålla på med det här jobbet.

Tankhuset tar form

Killarna på Optima jobbar på med tankhuset. Bassängen är gjuten och påbyggnaden är nästan klar. Ännu återstår lite fix med dörrar, knutbräder och takfilt, men det ser ut att bli riktigt fint. Notera att grabbarna som bygger är första årets studerande, de kommer att bli kanonduktiga när de är färdiga byggare.

Eftersom skolan också har en ellinje kan de t.o.m. dra en del elinstallationer som behövs för bränslepump och belysning på förhand. Det är service,det.