Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Matkorg

Under året som gått har jag funderat en del kring närmat, ekomat och om att det borde finnas en lokal marknadskanal för den typen av produkter. Med tiden kom jag fram till att det var en intressant nisch i princip, men inte för mej specifikt. Jag skrinlade mina planer och hoppades att nån annan skulle starta en sån kanal istället för mej. Och nu verkar det ha hänt!

I Munsala (som ligger i den lyckliga staden Nykarleby) finns en bybutik vid namn M-boden. Bybutikerna har det inte lätt idag och allt fler tvingas lägga ner verksamheten p.g.a. konkurrensen från de stora marketarna. M-boden satsade därför på att nischa sig och valde intressant nog att fokusera på ekoprodukter. Ett ganska djärvt drag, men det verkar ha fungerat. Redan förra julen vallfärdade kunder från Vasa och Jakobstad till Munsala för att få köpa ekologisk julskinka. Nu tar man ett steg till och börjar sälja en sk. ekolåda på distans. Kunderna får beställa ekoprodukter från en lista, butikspersonalen plockar ihop varorna och kunden får hämta dem från en “utlämningspunkt” i Jakobstad några dagar senare. Jämfört med mina planer på att själv göra det här har ju butiken helt andra förutsättningar. Man har redan kylutrymmen, transportbilar och andra saker jag hade varit tvungen att skaffa om jag satsat på motsvarande verksamhet.

Dels gillar jag förstås att man valt att nischa sig på eko, men framförallt att det här verkar vara en framgångrik väg för en liten butik på landet. Små enheter är flexibla och kan anpassa sig snabbare än de stora kolosserna. Stort kanske är vacker, men litet är inte fy skam det heller.

Interiör och exteriör

Ett litet hemma-hos-reportage från mitt “kontor”.

“I inredningen har man eftersträvat öppna lösningar och en känsla av värme. Möbleringen är klassiskt stram och avskalad men funktionell. Nyckelordet är hållbarhet vilket syns i valet av vattenfast faner och plåtpanel på väggarna. Man har också anammat trenden att lämna bort gardiner, vilket sitter helt rätt i det här sammanhanget. Ett boende anpassat för vila och eftertanke. Gränsen mellan ute och inne suddas ut och huset lever med ljuset.” (Det där sista har jag inte den blekaste aning om vad det betyder men det brukar stå så i alla inredningstidningar. 🙂 )

Nyårsråd

På tisdagskvällen hölls nyårsråd i Östensö, en tradition med åtskilliga århundraden på nacken.

Förr i tiden hade byn en hel del gemensamma åtaganden som skulle skötas; gärdsgårdar mot grannbyarna skulle underhållas, vägar hållas i skick, gemensamma ägor skördas m.m. och den som ansvarade för att allt blev gjort var byns ålderman. Åldermanssysslan roterade mellan gårdarna i byn enligt mantal, ju större mantal man hade desto oftare fick man sköta uppdraget. Den som hade större mantal hade större andel i de gemensamma ägorna och det var därför logiskt att de fick ta ett större ansvar för skötseln av dem. Dessutom innebar större mantal bättre ekonomisk ställning och då kunde man ju ha råd att sköta den oavlönade åldermanssysslan lite oftare. Systemet är inte helt okomplicerat att hålla reda på eftersom alla gårdar har olika stora mantal och uppdraget därför inte återkommer lika ofta till alla. Hos oss återkommer sysslan med dryga tjugo års mellanrum, men det finns de som har det oftare och de som får uppdraget ungefär en gång per hundra år.

I dagsläget har de flesta av de här gemensamma uppdragen försvunnit, byarådet förvaltar ett sandtag och en del bankmedel. En stor del av den verksamhet som byarådet förr höll i har övertagits av andra; väglaget sköter vägarna, byaföreningen ordnar fester och liknande o.s.v. På sätt och vis är det en naturlig följd av att samhället förändras. Förr var nästan alla bybor mantalsägare och byalaget var därför allas angelägenhet. Idag är över hälften av byns invånare såna som inte har mantal och många mantalsägare är bosatta utanför byn. I takt med att världen förändras minskar behovet av vissa organ och nya uppstår.

Själva mötet brukar inte bestå av några större konflikter eftersom verksamheten inte är så omfattande numera. En del vägbestyr diskuterades, det beslöts att låta lyfta upp lite mer grus i byns sandtag och dessutom att den tidigare nämnda mantalsrotationen skall ses över eftersom det skett en del förändringar i byns hemmansstruktur. Att den månghundraåriga traditionen med mantalsbaserad rotation skall fortsätta ansågs snarast vara en självklarhet. Förr fungerade nästan alla byalag enligt den här principen, idag är vi ett av de få som finns kvar. Och då kan man ju inte gärna ändra sig. 😉

Tanken hemma igen

Farmartanken som åkte iväg på renovering häromveckan kom hem igen på måndagen. Det gick väl inte så blixtrande snabbt som det första intrycket gav i handen, men fullt godkänt är det utan vidare. Proceduren tog dryga två veckor. All rostig plåt byttes ute, pumplådan inne i tanken svetsades igen, tanken fick lyftöglor och nya stödfötter, ny pump, genomgick provtryckning och målades. Hela renoveringen är dessutom beskriven på en påklistrad lapp där även renoveringsåret framgår. Prima.

Nu återstår bara att vänta på att skyddsbassängen med påbyggnad är klar så borde gårdens bränslehantering kunna anses miljösäkrad. I fredags tittade jag in till Optima och det såg riktigt lovande ut. Betongbaljan var färdiggjuten och påbyggnaden började också arta sig. Det här kommer att bli den snyggaste byggnaden på gårdsplanen när den är klar. 🙂

Blidsnö

Att den form av snö som uppstår vid nollföre kallas “blidsnö” är egentligen konstigt. Den gör åtminstone mej allt annat än blid.

På lördagen skulle jag köra hem ett ballass för helgen. Rutten till ballagret går längs en skogsväg där någon dragit upp ett skidspår och för att inte förstöra spåret mer än nödvändigt försökte jag köra med ett traktorhjul på vardera sidan av det. Till att börja med gick det rätt bra eftersom spåret var ordentligt preparerat och underlaget skarpt. I en kurva kom jag dock för nära kanten av den preparerade zonen och framhjulet slant ner från den preparerade snön och hamnade i den mjuka och betydligt halare blidsnön. Tyvärr hade spåret där kommit så pass nära dikeskanten att framhjulet fortsatte glida och stannade först i bottnen av det nästan meterdjupa diket. Jag försökte backa upp ekipaget igen men det gjorde bara att bakhjulet kanade på den hala snön och hotade att glida ner i diket det också.

Jag tillkallade hjälp i form av min pappa och en traktor till och vi gjorde några fåfänga försök att dra upp traktorn som bara resulterade i att den gled ännu längre ner i diket och hade nu så pass rejäl slagsida att den hotade välta. Trots att snön säkerligen dämpar fallet innebär en vält traktor nästan garanterat krossade rutor och i värsta fall ännu värre skador.

Lösningen blev att ringa Söderlunds som är byns grävmaskinsentreprenör. Dels är grävmaskinen betydligt tyngre och starkare i såna här sammanhang, dels har man betydligt större chans att kompensera och räta upp en traktor som håller på att välta om man drar den med grävmaskinens bom än om man drar den med en annan traktor. Johnny dök upp senare på eftermiddagen och traktorn var uppe på vägen igen på under tio minuter. I vissa lägen av själva räddningsmanövern lättade dock bakhjulet från marken och traktorn stod och vägde på tre hjul. Hade det inte gått att hålla den tillbaka med grävmaskinsbommen hade den garanterat vält. Tur i oturen att vi inte försökte fixa det själva, det hade inte slutat väl.

Nu är traktorn i alla fall uppe, balarna hemkörda och det mesta återställt. Den enda bestående skadan är att skidspåret nog försvann spårlöst under alla hjulspår. Men snö finns ju gott om i år, så det är förhoppningsvis inte svårt att hitta ett nytt ställe att dra upp det på.

Landsbygdsföretagare

På fredag förmiddag hade vi en planeringsträff kring yrkesskolan Optimas vuxenutbildning för jordbrukare. Egentligen använder studieplanen inte termen “jordbrukare” utan talar om “landsbygdsföretagare” och på många sätt stämmer den senare benämningen faktiskt bättre in på merparten av dagens agrarer. Husdjursproducenter är ofta heltidsbönder och verksamhetens omfattning är så stor att det företagsmässiga tänkandet blir allt viktigare. De som inte har djur har ofta nån form av kompletterande företagsverksamhet vid sidan av växtodlingen. I våra trakter är det rent av svårt att hitta en heltidsväxtodlare. De flesta har nån form av sidoverksamhet; snöröjning, skogsarbete, snickeri, grävmaskinsentreprenad eller liknande.

Ett exempel på riktigt extrem entreprenörsanda hittade jag häromdagen i tidningen ATL, som berättade att en jordbrukare vid namn Emil Olsson hade fått pris för landsbygdsutveckling. Killen har från ett utgångsläge med 4 ha åker byggt upp ett jordbruksföretag på över 1000 ha som han dessutom driver ekologiskt. Utöver det importerar han ekogödsel och sitter på en marknadsandel på ungefär 50%. Visst kan man gruffa om habegär och girighet, men jag tycker faktiskt det är imponerande. Om inte annat för att han punkterar påståenden om att ekoodling måste vara småskaligt och gammaldags. Hatten av för Emil.